Pia Cederholm

Det bör ha varit i mitten av 1990-talet. Min kurskamrat på Kulturvetarlinjen kom tillbaka från praktiken och var riktigt upprörd. Hon hade tillbringat tio veckor på Forum, Jean-Claude Arnaults prestigefyllda kulturscen, och berättade att Arnault hade en tältsäng längst in dit han tog unga flickor medan han skickade sin hustru akademiledamoten att köpa vin.

Jag tänkte då, och har tänkt sedan dess, att det inte var möjligt. Inte så att min kurskamrat ljög men kanske hon missförstått, feltolkat, åtminstone överdrivit? Nu, när snön smält kring Svenska Akademien och blottat spillrorna, vet vi att det var mycket värre.

Katarina Frostenson, svenska språkets mest uppburna poet bland de nu levande, har under många år varit gift med en sexmissbrukande, manipulativ våldtäktsman. Hon har ihärdigt försvarat honom, hon har vägrat erkänna det alla i omgivningen kunnat iaktta, hon säkert mest av alla, hur hennes make tvingat sin kropp på andra kvinnor. Vecka efter vecka. Poesikväll efter poesikväll.

Arnault har haft en övertygande försvarsadvokat även i sin gode vän Horace Engdahl, den höga bildningens och sköna formuleringskonstens motsvarighet till Zlatan, för att förklara det lite enkelt. När Horace Engdahl talar eller skriver är det som att höra Guds ord. Han är expert på klassisk balett och på romantikens gränsutmanande lyrik, bland annat. Han har varit gift med superfeministen Ebba Witt-Brattström.

Därför gungar min världsbild när Engdahl rekommenderar Arnault som förebild för unga män (verkligen? gäller det även dina egna tre söner, herr Engdahl?) eller när han går ut i Expressen med påståendet att Sara Danius skulle vara den sämsta ständiga sekreteraren sedan 1786 (ett uttryck för gott omdöme, snille eller smak? eller bara det plumpaste som flög i dig just då, Horace?).

För att utvecklas till ett riktigt praktsvin krävs kanske bara detta enda: att ingen säger ifrån. Din mamma skämmer bort dig, dina kamrater är rädda för dig, dina lärare tystnar när du lägger ut texten, dina flickvänner får veta att de är utbytbara om de inte beundrar dig förbehållslöst, din chef vågar inte annat än låta dig glänsa, din fru vägrar dra slutsatserna av sin egen tragedi. Ingen bryter förtrollningen. Inte ens när polisen knackar på dörren kommer fjällen att falla från förövarens ögon.

Under alla dessa år har Katarina Frostenson lojalt stått vid sin makes sida. Men hennes dikter har ångat av sexualiserat våld. Som dikten ”Philomela” ur Tankarna från 1994. Den börjar så här: ”Den lilla, rosa lappen / i mitt huvud rör sig”.

Philomela är en gestalt i den grekiska mytologin, en prinsessa som står sin syster Prokne nära. När Prokne blir bortgift med kung Tereus och flyttar till norra Grekland längtar hon så efter sin systers sällskap att Tereus till slut erbjuder sig att hämta Philomela.

Men under båtresan övermannas Tereus av åtrå till sin svägerska och när de stiger iland släpar han in Philomela i skogen och våldtar henne. Trots att Philomela först känner sig tillintetgjord av skam morskar hon upp sig. Det här ska han inte komma undan med! Inför hotet om anmälan, något som skulle slå hans värld i bitar, grips Tereus av ondskans panik. Han sliter ut Philomelas tunga med en tång, hugger av den med sitt svärd och våldtar den nu stympade och stumma flickan en gång till.

”Den lilla, rosa lappen …” Frostenson syftar på hur Philomela mist sin talförmåga och därmed inte kan vittna om övergreppet hon utsatts för. Hennes tunga är bara en tystad stump i svalget. Men innan sagan är slut har Philomela skickat ett sinnrikt meddelande till sin syster. Sanningens minut närmar sig för Tereus, liksom för alla praktsvin. Förr eller senare. Den lilla, rosa lappen färdas med sitt vittnesbörd runt världen. #metoo står det på den.

Vi kan bidra genom att helt enkelt sluta beundra dessa uppblåsta män. Deras tid är ute. Så här skrev Étienne de la Boétie, en fransk tonåring, redan på 1500-talet: ”Jag begär inte att ni störtar, nej, inte ens att ni rubbar honom, jag vill bara att ni upphör att ge honom ert stöd, då kommer ni se honom falla likt en stor koloss, som störtar av sin egen tyngd …”