Pia Cederholm

Varje dag när lillsonen (han som nu fyllt 15 och inte är så liten längre) kommer hem från skolan är han full av hopp. Har vi fått fiber i dag?

Nej, inte i dag heller. Men i morgon kanske.

Så har det varit de senaste åren, alltmedan jag skickat in intresseanmälan efter intresseanmälan. Två konkurrerande leverantörer har försäkrat oss om att fiberanslutningen väntar runt hörnet, alternativt redan är inkopplad. Det ska bara förhandlas lite. Mätas lite. Grävas lite. Funderas lite. Grävas lite till och dras lite kablar.

Mina fyra barn är, som de flesta andra ur millenniegenerationen, självklart och innerligt beroende av fungerande wifi. Det är förvisso jag också och maken likaså (även om han brukar blanda ihop det med high five). Vi reagerar bara med något mindre desperation på digitala motgångar.

Hittills har vi betalat dyrt för en bredbandsuppkoppling längs skruttiga gamla telefonledningar och fått nöja oss med en blygsam hastighet på 6–8 Mbit/s, ännu mindre när det regnar, och titt som tätt har det varit något tjall på linjen som försänkt hela verksamheten i koma.

Ansvaret för att chatta med, mejla, messa och ringa olika supporttjänster har under de här åren delegerats till lillsonen. Det har varit nya besked hela tiden, nya löften. En käck Rasmus kom till och med hem till oss och satt i soffan och lovade guld, fiber och gröna skogar. Sedan hörde vi inte av honom mer.

Jag har tappat räkningen på hur många routrar jag hämtat ut och returnerat. Senast förra veckan, då vi fick en portabel liten grej som fungerade riktigt bra när lillsonen väl experimenterat sig fram till en gynnsam fläck på tomten och byggt ett torn av ett trädgårdsbord, en stol och en stort kartong samt kopplat in en sladd via värmeväxlaren på ytterväggen.

Jag är frestad att skylla trassel av ovannämnda slag på de politiska beslut som lett fram till dagens valsamhälle. Det ska väljas till vansinne! Skola, vårdcentral, äldreboende, bostadskö, försäkringsbolag, pensionsfonder, mobilleverantör, elleverantör, tevekanaler, bilbesiktning och hundra andra tjänster man behöver men inte kan så mycket om. Därför skulle jag önska att mina skattepengar gick till de beslut som behövs för att det ska bli så bra som möjligt. Utan att jag behöver ta ställning till ett oöverskådligt utbud. Eller lyssna på inövat dravel från försäljare.

Kajsa Ekis Ekman skrev en kolumn i Metro härförleden, ”Säg en enda privatisering som blivit bra”, där hon lyfte fram svenskarnas flathet inför utförsäljningen av vår gemensamma välfärd.

Vi blev av med Posten, hur kunde det hända? Statens järnvägar var ju våra nyss, vi ägde tågen och rälsen och vi hade något att säga till om. Nu när tågtrafiken krisar har vi degraderats till passivt missnöjda kunder.

Jag går till en av de tre apotekskedjor där jag är ”medlem” som det så vackert heter. De skyltar med extraerbjudanden på solkrämer och smink men mina piller har de inte inne för tillfället. Kommer troligen på fredag eftermiddag. Om jag inte vill köpa originalmärket som kostar 300 kronor mer? Så ser valfriheten ut 2018.

Ifall politikerna inte kan fatta vettiga beslut åt mig, som att jag och min familj ska ha tillgång till snabb internetuppkoppling via fiber, så tänker jag inte rösta på dem.

Å andra sidan blir det inte alltid bra när de folkvalda bestämmer heller. I min kommun har politikerna inför höstterminen lagt ner gymnasieinriktningarna måleri och plåtslageri på Bygg- och anläggningsprogrammet. Anledningen är att så få grundskoleelever söker yrkesprogram som dessa. Ett antal lärare har varslats om uppsägning.

Ingen har dock frågat de nyanlända ungdomar som nu håller på att lära sig svenska. För många av dem skulle en hantverksutbildning kunna bli det avgörande steget in i samhället. Företagen behöver målare och plåtslagare. Jobb finns, elever finns, lärare finns.

Vi behöver varandra, ändå tävlar de tre största partiernas företrädare om vem som kan föra den mest inhumana politiken gentemot ensamkommande unga flyktingar. Man ryser av vämjelse.

Jo, nu har vi äntligen fått fiber. Barnen är lyckliga, de har knappt tid att ta ett dopp. Och den här texten kommer strax att svinga sig ut i cyberspace med en häpnadsväckande hastighet.

Frågan är bara vem jag ska tacka för fibret. Hör av dig och säg att du har en vision för ett vänligare, ännu mer välfungerande Sverige. Då har du min röst 9 september.