Sök

Pia Cederholm

Författare

piacederholm

Förkasta i tysthet det värsta

Sedan början av november har jag tänkt skriva en blogg inifrån rasistens huvud. Den skulle bli mitt försök att förstå det filter man betraktar medmänniskor genom ifall rasism är den världsåskådning man bekänner sig till (eller troligare förnekar men ändå följer). 

Medan jag har knallat i senhöstskogen har jag grunnat på den här idén, fantiserat om hur jag själv skulle känna det ifall jag nödgades gruva mig inför varje läkar- och tandläkarbesök för det är säkert en utlänning den här gången också eller om jag sett mig föranlåten att rysa av obehag inför åsynen av varenda niqab på bussen, på gatan, i affären. Utanför affären sitter helt säkert en romsk tiggare vars misär inte slår an minsta sträng av empati hos mig utan bara väcker min irritation, min misstänksamhet och min aversion. Slår man på teven är det likadant: mörka ansikten möter mig överallt. På radion pratar någon svenska (?!) med brytning så att jag inte förstår. Så att jag inte vill förstå.

Hela det här tankeexperimentet gjorde mig nedstämd. Jag förlorade lusten att skriva. Det bidde ingen blogg, bara för det.

Förresten fick jag annat att tänka på, för jag skulle hitta till Karolinska för första gången någonsin. Det var dags för mammografi. Förra gången genomfördes undersökningen på Sophiahemmet, och gången innan dess på Danderyds sjukhus. Så mycket skriverier som det varit om Karolinska tänkte jag att det kunde bli spännande att se det med egna ögon. Jag förutsåg även att det kunde bli spännande att hitta rätt i det här jättebygget. Därför skulle jag se till att vara där i god tid.

Lite drygt 40 minuter hade jag på mig när jag kom fram. Jag motstod frestelsen att ta en kopp kaffe utan sa till mig själv att jag först skulle lokalisera mammografiavdelningen.

Sålunda traskade jag runt den imponerande arkitekturen ett halvt varv, prövade olika gränder, vände och gick tillbaka medan jag gång på gång läste vägbeskrivningen på kallelsen: ”Från sjukhusets busstorg går du mot huvudentrén, gå ej in. Sväng vänster och gå längs fasaden, ta första till höger (se skylt).”

Något busstorg kunde jag inte uppfatta, och vad som var huvudentrén var också oklart. Hur som helst skulle jag ju inte gå in där, så mycket begrep jag. Men för att kunna svänga vänster som anvisningen föreskrev förutsätts man komma från samma håll som anvisningsskribenten. Annars blir det väl höger? 

Detta med vänstersvängar och högersvängar är just nu en het fråga i den politiska debatten, där försöken att utse en statsminister med tillhörande regering påminner lite grann om min vandring runt Karolinska. Helt säkert gick jag åt fel håll medan minuterna tickade på åt samma obönhörliga håll som vanligt. Flera gånger stannade jag vid orienteringstavlorna utan att bli mycket klokare.

Det är ju en hel stadsdel! Var på denna karta befinner man sig när man står där man står i verkligheten? Och att gatuadressen skulle finnas på kallelsen, det var ett falskt löfte. Jag läste min kallelse noga utan att hitta någon gata. Postnumret (17176 Stockholm) hade jag just ingen användning för. 

Stegräknaren hade passerat 6000 steg och inte ens 15 minuter återstod när jag insåg att jag måste ta till storsläggan. Alltså Google maps. Av kallelsen framgick att mottagningen låg i Radiumhemmet. Dit hittade Google, men samtidigt varnade appen mig för att det skulle ta ca 12 minuter dit och att inrättningen kunde ha hunnit stänga innan dess. (Måhända är det av rädsla för att bli stämda som Google-appar är så ängsliga; jag tog mig dit på fem minuter och det var då långt kvar till stängningsdags.)

Mammografisköterskan var invandrare, från Östeuropa gissade jag av den lätta brytningen. Utan omsvep berättade jag att jag nyligen förlorat min syster i bröstcancer. Sköterskan blev så berörd av detta att hon frångick sitt normala löpande band-förfarande och tog sig tid att informera och lugna mig. 

Hennes spontant medmänskliga bemötande satte mig i kontakt med min egen sorg. Vanligtvis håller jag den ifrån mig. Det går ganska bra. Bara i korta ögonblick gläntar jag på locket till den vrålande rösten inom mig, den som kräver att döden omedelbart lämnar tillbaka min syster.  

Efteråt tänkte jag att jag skulle hitta en genväg ut ur denna enorma byggarbetsplats. Skymningen föll medan jag med en dåres envishet gick vilse. Igen. 

Jag lär mig inte att hitta i den här kafkartade världen. Jag accepterar inte att min syster dog med halva livet evigt innestående. Det blir inte lättare med tiden. Jag förstår inte ens vad programmet jag bloggar i just nu menar med den ibockade antispam-åtgärden ”Strikt: Förkasta i tysthet det värsta och den mest utbredda skräpposten.”

Men jag väljer att tolka det som en stilla uppmaning till mig (från Google? från Gud?) att inte i onödan närma mig de krafter som fräter sönder ömsinthet, tolerans och respekt för alla människors obestridliga värde.

En universell politik för Sverige

När jag skriver detta har Sverige ännu inte fått någon regering efter valet för mer än femtio dagar sedan. Ändå har talmannen kört sina fikarundor med plausibla regeringsbildare. Kaffekokaren har plikttroget gått varm medan samtalen flutit mer trögt och svalt och avvaktande (föreställer jag mig, jag har förstås ingen aning egentligen).

DSC_8203

Under samma sju veckor har jag fått nya insikter (och tyvärr säkert glömt en hel del också) i mänskligt beteende genom mina universitetsstudier i specialpedagogik, mitt arbete som gymnasielärare och förra veckan även ett studiebesök med mina kollegor på en brittisk skola för autistiska elever. Det har då slagit mig att politikerna borde tänka i mer pedagogiska banor för att komma loss ur dödläget.

Ta detta med universell design, eller universell utformning som det egentligen ska heta på svenska. Sedan ett år tillbaka är det ett av de uttalade målen för svensk funktionshinderpolitik. Produkter, tjänster och miljöer ska formges så att de blir tillgängliga för alla. Ett klassiskt exempel är engreppsblandaren som har ersatt tokeriet med två olika, mer eller mindre svårmanövrerade vattenkranar, där den ena ger skållhett vatten och den andra iskallt. (I England har den innovationen inte riktigt slagit igenom ännu, till skam för hela det brittiska rörmokarsläktet).

IMG_9695

Utan universell design får vi förpackningar som är svåröppnade, höga trösklar och trappor som är svårforcerade och utrymmen eller tjänster som endast kan nyttjas av den som har alla funktioner på plats i kroppen och knoppen (och vem har det?). Poängen med universell design är att den leder till en utformning som är nödvändig för en del personer i samhället på samma gång som den är bra för alla – eller åtminstone inte skadlig för någon.

Tydliggörande pedagogik kan sägas vara besläktad med idén om att anpassa och tillgängliggöra för dem som behöver det mest och därmed förbättra för alla. I synnerhet för elever med autism är den tydliggörande pedagogiken helt avgörande samtidigt som den gynnar även de neurotypiska.

Bland verktygen finns det visuella stödet, som exempelvis används vid instruktioner: utöver muntlig information skriver jag samma budskap på tavlan och visar också med bilder, symboler eller kroppsspråk. På skolan för autistiska elever i England var alla dörrar färgkodade för att underlätta vid varje förflyttning, ett effektivt visuellt stöd.

IMG_9611

Med ett enkelt men inte desto mindre djärvt tankesprång förflyttar vi oss nu till den svenska politiken, som ju borde utformas för att passa särskilt bra för dem som behöver den mest och därutöver vara bra för alla – eller åtminstone inte skadlig för någon.

Så: vilka behöver politiken mest? Naturligtvis alla som är för unga eller gamla eller sjuka för att klara sig utan stöd, eller utsatta på något annat sätt. Med en gnutta inlevelse förstår vi att vi alla någon gång under livet hamnar i en sådan behövande kategori. Och med ytterligare lite inlevelse begriper vi nog också att vi då vill behandlas med mild och generös hand av staten.

IMG_9450

En politik som utgår från de största behoven blir en välfärdspolitik med höga skatter. Det är okej, så länge skattetrycket inte märkbart försämrar livskvaliteten för någon grupp i samhället. Alla behöver mat och kläder och någonstans att bo, och att det finns medmänniskor som inte har råd ens med livets nödtorft är verkligen inte bra för de välbeställda som ska gå förbi och tvingas begrunda andras elände. Orättvisor och ojämlikhet är skadligt för alla, också för oss som för tillfället råkar vara gynnade.

Däremot måste inte alla i ett samhälle arbeta. Det är en sådan där märklig tvångstanke som liksom stampar sönder det politiska samtalet. Jämlikhet uppnås inte genom att alla sliter ihop exakt lika många pensionspoäng.

Om Socialdemokraterna kunde släppa den där krampaktiga arbetslinjen och räcka ut handen till Liberalerna (som när de är på gott humör kan bidra med idéer om individens frihet) och till Vänsterpartiet (vars enda krav för samarbete är höjda kvinnolöner och en tandvårdsreform, hur kan någon vara emot det??) så skulle vi snart få ihop en regering.

IMG_9823

Naturligtvis ska Miljöpartiet också sitta med vid beslutsbordet, för att föra jordklotets och mänsklighetens talan. Det är obegripligt att folk inte röstade för en miljövänlig politik efter den brinnande sommaren 2018. När klimatet imploderar är det slut med oss alla, oavsett hur många pensionsavsättningar vi lyckats gömma undan för skattmasen.

Se där, det är mitt regeringsförslag: S, V, MP och L. Take it or leave it!

(Och vill någon ha en dragning på detta med massivt visuellt stöd till, så är det bara att höra av sig.)

DSC_8222

Repris: Femton frågor till Jimmie Å.

Efter det förra valet, för fyra år sedan, skrev jag en blogg som reaktion på valresultatet. SD fick då 13 procent. Sedan dess har SD fortsatt att växa och påverka svensk politik, för att inte säga svensk mentalitet. Frågorna kvarstår därför, lika obesvarade som då.

Femton frågor till Jimmie Å.

15 september 2014

Dagen efter valet är jag tömd på åsikter men desto mer fylld av frågor. Jag leker sorgset med tanken att Sverigedemokraternas (detta missvisande namn!) partiledare Jimmie Åkesson skulle sätta sig ner med mig och besvara en del av dem. Ärligt och eftertänksamt. Å Jimmie.

1) När du hävdar att ”asylinvandringen” tar resurser från äldreomsorgen vilket resulterar i att gamla människor svälter eller åtminstone är ”undernärda” (det är dina ord, inte mina) tror du då på allvar att det vid ett enda tillfälle har hänt att en skröplig pensionär gått miste om sin lunch därför att en syrisk flyktingfamilj kalasat på just den lunchen?

2) Det Sverige som vi är på väg mot och där du pekar ut riktningen är ett land där vi ska göra det till vardag att misstro, diskriminera och undvika alla som inte är vita, heterosexuella och konventionellt svenska enligt någon stram definition. Så har jag förstått kärnan i ert partiprogram och det är ett budskap som du och dina kamrater hamrar in öppet och högljutt men också försåtligt, mellan raderna. Tror du att ett sådant samhälle blir a) mer tryggt för alla, b) mer otryggt för alla eller c) tryggare för vissa?

3) Dina och ditt partis kulturpolitiska planer handlar helt och hållet om kulturarvet. Ni underkänner kulturella verk som skapats de senaste hundra åren och vill inte att skattemedel ska främja samtidskonst och andra postmoderna kulturyttringar. Jag kan tänka mig att er gräns går ungefär mellan Anders Zorns ”På Sandhamn” från 1906 (helt okej naken tjej) och Nils Dardels ”Den döende dandyn” från 1918 (för modern och queer).

ZORN_på_sandhamn
Anders Zorn, På Sandhamn (1906)

Varför är det inget problem för er att det i framtiden inte kommer att finnas något kulturarv bevarat från vår tid? Är det för att a) den svenska kulturens guldålder ändå ligger långt bakom oss eller för att b) ni inte tror på framtiden?

dardel_dandyn
Nils Dardel, Den döende dandyn (1918)

4) Låt oss återvända till den syriska flyktingfamiljen i min första fråga. När de för en tid sedan flydde sitt hemland och efter en strapatsrik resa lyckades ta sig ända till en liten ort i Sverige, föreställer du dig då att a) de var mer upprörda över att tvingas lämna sitt hem än du var över att de kommit hit, att b) du var mer upprörd över att ha dem inom landets gränser än de var över att ha lämnat allt eller att c) ni var ungefär lika upprörda?

5) Om invandringen var gratis eller till och med innebar klirr i statskassan redan från dag ett (i stället för att bara löna sig på sikt) skulle du då fortfarande ogilla att utrikes födda bosatte sig i riket?

6) Har den pappa som knappt tar ut någon föräldrapenning alls och den mamma som i gengäld stannar hemma länge med barnet bestämt detta på egen hand och av fri vilja?

7) Vad är det som är så bra med en värld där alla bor kvar hela livet på just den plats där de föddes?

8) Av alla som röstade i riksdagsvalet är vi 87 procent, alltså flera miljoner, som ser med oro, motvilja och vämjelse på ditt partis framgångar (= dina framgångar). Snudda vid den tanken i kväll när du ska somna och säg sedan om a) det stör dig lite grann att väcka sådant obehag eller b) du genast avfärdar varenda en av oss 87 procent som vilseförda idioter till skillnad från snillena som röstade på dig?

9) En del av dem som kommer till Sverige flyr från förföljelser. Om man till exempel ger uttryck för en politisk åsikt i ett land där denna åsikt inte uppskattas kan det leda till att man hotas till livet. Låt oss säga att det skulle hända dig. Skulle du då a) fly till ett annat land eller b) stanna och bli martyr?

10) Vi fortsätter fantisera. Nu vrider vi klockan tillbaka till 1860-talet när den första stora vågen av utvandrare lämnar Sverige. Vi låtsas att du har makten att ingripa, men vad gör du? a) Förbjuder du all utvandring? b) Kräver du att varje utvandrad svensk ska ersättas med en invandrare, så att summan av medborgare hålls konstant? c) Låter du den som vill fara i frid och önskar alla lycka till?

utvandrarna
ur Jan Troells film Utvandrarna (1971)

11) Jag har hört dig säga att vi styrs av åsiktspoliser i det här landet, så att man inte får tänka eller ge uttryck åt ”sanningen”. Samma anklagelse har du riktat mot rapporteringen i media som du verkar mena är snedvriden till flyktingars och invandrares fördel. Men vem eller vilka är det som har något att vinna på detta och därför, enligt dig, ligger bakom denna tankestyrning?

12) Som motståndare till din politik har du bland andra utnämnt samtliga etablerade partiers politiker. I ditt tycke är de så förstockade att de inte längre ser verkligheten och därför inte kan åstadkomma ”förändring på riktigt”. Till skillnad från dig och ditt parti, då (”Heja Sverige!”). Samtidigt hävdar du stolt att du och ditt parti nu håller på att bli just etablerade. Är du inte rädd att väljarna ska börja blanda ihop ditt sätt att vara etablerad på med det förkastliga sätt på vilket de andra etablerade politikerna är etablerade?

13) Om man bor i det här landet och betalar skatt här (de flesta invandrare gör det) men av naturens nyck begåvats med ett utseende som antyder att man har sina rötter i Afrika, Latinamerika, Sydeuropa eller Asien, borde man då enligt dig a) snarast flytta härifrån för att undvika trakasserier, b) i möjligaste mån hålla sig inomhus och låsa dörren eller c) alltid bära en stor knapp med Sverigedemokraternas symbol på kragen?

14) Ifall Sverige var det sista landet på jordens yta som någon enda människa ville flytta till eller ens besöka över en helg, en plats som kändes mindre lockande än Nordkorea, skulle det glädja dig?

15) Men vi är inte Nordkorea. Även i morgon kommer en och annan desperat flykting att lyckas ta sig ända till Sveriges gräns. Där ska det, om du får bestämma, vara stopp. Porten smäller igen i ansiktet. Vart ska hen ta vägen?

Å Jimmie.

Allt vi behöver finns ganska nära

Vi har bara en röst var. Sådana är demokratins spelregler. Men lite synd är det att en enda röst inte räcker så långt. Då frestas man att tänka att det inte spelar någon roll vad jag gör med min lilla röst. Det går i alla fall som det går i valet.

Ändå har vi ett utmärkt tillfälle just nu att justera kursen. Bara vi är tillräckligt många som vill styra skutan Sverige åt samma håll. IMG_8733 (2)Aldrig förr har något land varit så välmående. Mikael Carlsson skrev nyligen en blogg med rubriken ”101 (nya) skäl till varför det fortfarande inte går åt helvete” där han presenterar statistik som pekar på hur bra det går för Sverige, i en mängd avseenden.

Själv förundras jag över hur lyckliga mina medsvenskar verkar vara där de sitter och äter gott på uteserveringar mitt i veckan och är kärleksfulla och generösa mot varandra. Skratten klingar. På stormarknaderna trängs vi i all vänskaplighet medan vi handlar kundvagnarna fulla. Och hur många fritidsbåtar har inte denna sommar legat och guppat i våra vattendrag? IMG_8795

På skuggsidan av sommarvimlet finns de som inte äger någon båt och inget fritidsställe och inte har råd med restaurangbesök. För samtidigt som svensk ekonomi slår alla rekord har klyftorna mellan oss vidgats till gapande avgrunder.

Sverige är häpnadsväckande rikt. Ändå är vi Europas ojämlikaste land, enligt Daniel Suhonen och Göran Therbom som skrev om detta på DN debatt häromdagen (”Invandringen kostar mindre än skattefusket”). Den svenska överklassen uppskattas ha 500 miljarder undangömda utomlands. Varje år försvinner ytterligare 43 miljarder av våra gemensamma skattepengar ut ur landet och blir därmed oåtkomliga för den svenska välfärdsstaten.

Ekvationen verkar självklar i mina ögon. Om vi tar från de rika (som inte ens kommer att märka det) och fördelar till dem som behöver det mest så löser vi fantastiskt många problem i ett slag.

Inom vårdens, omsorgens och miljöns områden skulle man komma långt med ett par hundra extra miljarder. Ännu längre skulle vi komma inom skolan. För om vi som jobbar med ungdomar – lärare, rektorer, kuratorer, skolsköterskor – kunde få mandat att anställa personal och köpa in det vi bedömer att vi behöver så skulle vi bädda för en långt ljusare framtid.

IMG_8853Ett litet exempel: För några ynka tusenlappar skulle vi i mitt arbetslag kunna köpa in riktigt bra hörlurar till våra elever med AST. Det skulle i sin tur utgöra den avgörande skillnaden mellan att kunna koncentrera sig på skolarbetet en tung dag eller att ge upp för att omvärlden virvlar in i skallen, negativa tankar tar över eller migränen triggas igång.

Jag vet vad jag vill ha av framtiden om jag ska våga bli gammal i det här landet, och det är inte militär upprustning eller fler gränspoliser eller hårdare tag. Det är något så enkelt och kostnadseffektivt som att alla unga ska få en chans. Alla. Oavsett vad de har i ryggsäcken. Oavsett om de helt saknar svensk ryggsäck med svenska papper i.

Det goda livet i det trygga samhället är en dröm som passerar Sverige 2018, likt ett sällsynt himlafenomen. Vi kan fånga drömmen eller låta bli. Din röst är allt som krävs.

IMG_8876

Döden tänkte jag mig inte så

Det har varit en omvälvande sommar. Min två och ett halvt år yngre syster har länge varit sjuk i cancer och överlevt längre än någon läkare trodde var möjligt, men nu gick det inte längre. Av en händelse blev det jag som satt hos henne de sista dygnen.

blåklockaMin syster och jag var mycket olika. Vi delade nästan inga intressen eller värderingar och sympatiserade inte med den andras livsval. Hon läste till exempel inte mina bloggtexter eftersom hon inte gillade mitt sätt att skriva. Men när döden närmade sig hittade vi tillbaka till barndomens självklara tillit.

Den pakt som ingicks för mer än fyrtio år sedan, när jag försökte skydda henne mot de äldre grannbarnens hårdhänta lekar, fanns kvar därunder tidens ström. Nu aktualiserades vår pakt åter, denna gång i kampen mot det illa organiserade brittiska sjukvårdssystemet, NHS.

När man är mycket sjuk ska man ha någon vid sin sida som inte sviktar. Jag orkade för att jag växlade över till ett intuitivt läge och lät kroppen styra, ungefär som när man föder barn. Den uthållighet jag behövde fanns inom mig.

Däremot saknade jag erfarenhet av hur man beter sig i dödens väntrum. Den sista natten höll vi på och flamsade till fyra eller fem på morgonen. Min syster hade mycket ont och orkade inte skratta åt sina egna skämt, så jag skrattade för oss båda. Vi blandade engelska och svenska:

  – Du är på droger, sa jag. Jag är bara trött.

  – Du är nog också på droger, trodde hon.

under björken

Vi lekte att vi skulle ge oss iväg på resa, utan att precisera slutdestinationen. Jag skulle köra bilen och hon skulle vila. Hon var otålig att komma iväg.

– Kom igen nu, Pia! Nu kör vi! Kom igen!

take off

De allra sista timmarna gnabbades vi om fjärrkontrollen till teven. Jag lät henne välja kanal och ha på ljudet högt, men jag envisades med att hålla muggen när hon skulle dricka.

– Å, vad jobbig du är! utbrast hon.

Hon fick beställa det som skulle bli den sista måltiden, en ostomelett, och jag lät henne salta och peppra omeletten av hjärtans lust. Sedan delade vi den exakt lika medan vi slogs lite med besticken. Det var en stund av fullkomlig ro.

ovan molnen

Efter den sista smulan omelett lyfte hon sin tunna hand och klappade mig på kinden. Hon lutade sig bakåt och fortsatte se på teve. När jag trodde att hon somnat tog jag försiktigt fjärrkontrollen och sänkte ljudet.

Och så var hon borta.

Därför har jag helst autistiska elever

Några veckor in på sommarlovet brukar jag i vanliga fall ha glömt namnen på de unga människor jag nyss satte betyg på. Vi lärare växlar rutinerat över till våra lediga sommarjag, en helt annan sorts personlighet som tar lätt på det mesta.

Men i år kommer jag på mig själv med att sakna mina elever. Jag undrar hur de har det, om de mår bra, om de njuter av sommaren. För första gången känns det nästan i sin ordning att juni snart ska bli juli som hastigt kommer att smälta över i augusti och skolstart. (Nästan, alltså.)

Under det gångna läsåret har jag haft den stora förmånen att undervisa gymnasieelever med diagnoser inom AST, autismspektrumtillstånd. Tack vare dessa elever har jag blivit liksom nyförälskad i läraryrket.

Visst är det trevligt att få lotsa en välanpassad och ambitiös elev fram till ett A men det är liksom ingen riktig bravad. Skolan är utformad för dem som knäckt skolkoden; det vore närmast tjänstefel att inte lyckas med ungdomar som är vana vid framgång. Elever med AST har däremot vandrat genom skolsystemet som genom en svårforcerad terräng. Någonstans på vägen har de kroknat. Ändå har de kämpat så hårt.

IMG_8228

Jag vet inte varför vi har skapat en skola som slår ut autistiska elever, dränerar dem på kraft och ignorerar deras många starka sidor. Det är en psykisk misshandel i stor, systematiserad skala. Men jag vet att det går att bryta det negativa mönstret av misslyckande, skolfrånvaro och obefintlig självkänsla.

Mina AST-elever är alla sinsemellan mycket olika men några saker förenar dem. Som det här att de inte spelar det sociala spelet. De står faktiskt oförstående inför all ytlig interaktion människor emellan, kommentarer som inte syftar till att få något viktigt sagt utan bara ska flytta våra positioner i förhållande till varandra.

Därför slipper jag varje form av fjäsk från autistiska elever. De är uppriktigt intresserade av det jag kan lära dem, inte av mig som person. De har inga synpunkter på hur jag klär mig eller för mig, de varken skvallrar eller smörar eller skyller ifrån sig, och de skulle aldrig få för sig att räkna ut formeln för hur lite man kan befatta sig med läroboken och ändå bli godkänd.

Även om personer med autism sällan mötts med förståelse besitter de en integritet som imponerar. De följer inte med strömmen, de faller inte in i trallen och de skulle aldrig i livet lägga upp en läcker matbild i sociala medier med baktanken att väcka andras avund. Skryt ligger inte för dem.

IMG_8225 (2)

Jag önskar att jag kunde förklara för dig, kära läsare, hur vilsamt det är att vistas bland idel tänkande och erfarande människor, sådana som inte konkurrerar, värderar eller dömer. Kanske du redan vet.

För mig är det sinnesvidgande och djupt fascinerande att bara ana hur intensivt mina autistiska elever upplever omgivningen, varje litet ljud, varje doft, varje färgnyans och detalj i mönstret. Deras sensibilitet ligger på en mycket högre nivå än min. Det inspirerar och utmanar! Jag har fått öva mig i noggrann, medveten närvaro, att stanna upp och lyssna med hela min varelse.

Dessutom har mina elever gjort mig medveten om den sköra balansen mellan påfrestning och återhämtning. Stressens skadeverkningar kan faktiskt pareras med god planering och genomtänkta strategier. Det gäller oss alla.

Se bilder och läs om hur vi jobbar med AST-elever på Rodengymnasiets Flex-program (länken går till ett reportage av Karin Lindgren i Lärarnas tidning).

When you don’t give me fiber

Varje dag när lillsonen (han som nu fyllt 15 och inte är så liten längre) kommer hem från skolan är han full av hopp. Har vi fått fiber i dag?

Nej, inte i dag heller. Men i morgon kanske.

Så har det varit de senaste åren, alltmedan jag skickat in intresseanmälan efter intresseanmälan. Två konkurrerande leverantörer har försäkrat oss om att fiberanslutningen väntar runt hörnet, alternativt redan är inkopplad. Det ska bara förhandlas lite. Mätas lite. Grävas lite. Funderas lite. Grävas lite till och dras lite kablar.

IMG_7810

Mina fyra barn är, som de flesta andra ur millenniegenerationen, självklart och innerligt beroende av fungerande wifi. Det är förvisso jag också och maken likaså (även om han brukar blanda ihop det med high five). Vi reagerar bara med något mindre desperation på digitala motgångar.

Hittills har vi betalat dyrt för en bredbandsuppkoppling längs skruttiga gamla telefonledningar och fått nöja oss med en blygsam hastighet på 6–8 Mbit/s, ännu mindre när det regnar, och titt som tätt har det varit något tjall på linjen som försänkt hela verksamheten i koma.IMG_7947

Ansvaret för att chatta med, mejla, messa och ringa olika supporttjänster har under de här åren delegerats till lillsonen. Det har varit nya besked hela tiden, nya löften. En käck Rasmus kom till och med hem till oss och satt i soffan och lovade guld, fiber och gröna skogar. Sedan hörde vi inte av honom mer.

Jag har tappat räkningen på hur många routrar jag hämtat ut och returnerat. Senast förra veckan, då vi fick en portabel liten grej som fungerade riktigt bra när lillsonen väl experimenterat sig fram till en gynnsam fläck på tomten och byggt ett torn av ett trädgårdsbord, en stol och en stort kartong samt kopplat in en sladd via värmeväxlaren på ytterväggen.

IMG_7944

Jag är frestad att skylla trassel av ovannämnda slag på de politiska beslut som lett fram till dagens valsamhälle. Det ska väljas till vansinne! Skola, vårdcentral, äldreboende, bostadskö, försäkringsbolag, pensionsfonder, mobilleverantör, elleverantör, tevekanaler, bilbesiktning och hundra andra tjänster man behöver men inte kan så mycket om. Därför skulle jag önska att mina skattepengar gick till de beslut som behövs för att det ska bli så bra som möjligt. Utan att jag behöver ta ställning till ett oöverskådligt utbud. Eller lyssna på inövat dravel från försäljare.

Kajsa Ekis Ekman skrev en kolumn i Metro härförleden, ”Säg en enda privatisering som blivit bra”, där hon lyfte fram svenskarnas flathet inför utförsäljningen av vår gemensamma välfärd.

Vi blev av med Posten, hur kunde det hända? Statens järnvägar var ju våra nyss, vi ägde tågen och rälsen och vi hade något att säga till om. Nu när tågtrafiken krisar har vi degraderats till passivt missnöjda kunder.

Jag går till en av de tre apotekskedjor där jag är ”medlem” som det så vackert heter. De skyltar med extraerbjudanden på solkrämer och smink men mina piller har de inte inne för tillfället. Kommer troligen på fredag eftermiddag. Om jag inte vill köpa originalmärket som kostar 300 kronor mer? Så ser valfriheten ut 2018.

IMG_7932

Ifall politikerna inte kan fatta vettiga beslut åt mig, som att jag och min familj ska ha tillgång till snabb internetuppkoppling via fiber, så tänker jag inte rösta på dem.

Å andra sidan blir det inte alltid bra när de folkvalda bestämmer heller. I min kommun har politikerna inför höstterminen lagt ner gymnasieinriktningarna måleri och plåtslageri på Bygg- och anläggningsprogrammet. Anledningen är att så få grundskoleelever söker yrkesprogram som dessa. Ett antal lärare har varslats om uppsägning.

Ingen har dock frågat de nyanlända ungdomar som nu håller på att lära sig svenska. För många av dem skulle en hantverksutbildning kunna bli det avgörande steget in i samhället. Företagen behöver målare och plåtslagare. Jobb finns, elever finns, lärare finns.

Vi behöver varandra, ändå tävlar de tre största partiernas företrädare om vem som kan föra den mest inhumana politiken gentemot ensamkommande unga flyktingar. Man ryser av vämjelse.

Jo, nu har vi äntligen fått fiber. Barnen är lyckliga, de har knappt tid att ta ett dopp. Och den här texten kommer strax att svinga sig ut i cyberspace med en häpnadsväckande hastighet.

IMG_7979

Frågan är bara vem jag ska tacka för fibret. Hör av dig och säg att du har en vision för ett vänligare, ännu mer välfungerande Sverige. Då har du min röst 9 september.

Den lilla rosa lappen

Det bör ha varit i mitten av 1990-talet. Min kurskamrat på Kulturvetarlinjen kom tillbaka från praktiken och var riktigt upprörd. Hon hade tillbringat tio veckor på Forum, Jean-Claude Arnaults prestigefyllda kulturscen, och berättade att Arnault hade en tältsäng längst in dit han tog unga flickor medan han skickade sin hustru akademiledamoten att köpa vin.

Jag tänkte då, och har tänkt sedan dess, att det inte var möjligt. Inte så att min kurskamrat ljög men kanske hon missförstått, feltolkat, åtminstone överdrivit? Nu, när snön smält kring Svenska Akademien och blottat spillrorna, vet vi att det var mycket värre.

DSC_7486

Katarina Frostenson, svenska språkets mest uppburna poet bland de nu levande, har under många år varit gift med en sexmissbrukande, manipulativ våldtäktsman. Hon har ihärdigt försvarat honom, hon har vägrat erkänna det alla i omgivningen kunnat iaktta, hon säkert mest av alla, hur hennes make tvingat sin kropp på andra kvinnor. Vecka efter vecka. Poesikväll efter poesikväll.

Arnault har haft en övertygande försvarsadvokat även i sin gode vän Horace Engdahl, den höga bildningens och sköna formuleringskonstens motsvarighet till Zlatan, för att förklara det lite enkelt. När Horace Engdahl talar eller skriver är det som att höra Guds ord. Han är expert på klassisk balett och på romantikens gränsutmanande lyrik, bland annat. Han har varit gift med superfeministen Ebba Witt-Brattström.

Därför gungar min världsbild när Engdahl rekommenderar Arnault som förebild för unga män (verkligen? gäller det även dina egna tre söner, herr Engdahl?) eller när han går ut i Expressen med påståendet att Sara Danius skulle vara den sämsta ständiga sekreteraren sedan 1786 (ett uttryck för gott omdöme, snille eller smak? eller bara det plumpaste som flög i dig just då, Horace?).

IMG_7643

För att utvecklas till ett riktigt praktsvin krävs kanske bara detta enda: att ingen säger ifrån. Din mamma skämmer bort dig, dina kamrater är rädda för dig, dina lärare tystnar när du lägger ut texten, dina flickvänner får veta att de är utbytbara om de inte beundrar dig förbehållslöst, din chef vågar inte annat än låta dig glänsa, din fru vägrar dra slutsatserna av sin egen tragedi. Ingen bryter förtrollningen. Inte ens när polisen knackar på dörren kommer fjällen att falla från förövarens ögon.

Under alla dessa år har Katarina Frostenson lojalt stått vid sin makes sida. Men hennes dikter har ångat av sexualiserat våld. Som dikten ”Philomela” ur Tankarna från 1994. Den börjar så här: ”Den lilla, rosa lappen / i mitt huvud rör sig”.

Philomela är en gestalt i den grekiska mytologin, en prinsessa som står sin syster Prokne nära. När Prokne blir bortgift med kung Tereus och flyttar till norra Grekland längtar hon så efter sin systers sällskap att Tereus till slut erbjuder sig att hämta Philomela.

DSC_7490

Men under båtresan övermannas Tereus av åtrå till sin svägerska och när de stiger iland släpar han in Philomela i skogen och våldtar henne. Trots att Philomela först känner sig tillintetgjord av skam morskar hon upp sig. Det här ska han inte komma undan med! Inför hotet om anmälan, något som skulle slå hans värld i bitar, grips Tereus av ondskans panik. Han sliter ut Philomelas tunga med en tång, hugger av den med sitt svärd och våldtar den nu stympade och stumma flickan en gång till.

”Den lilla, rosa lappen …” Frostenson syftar på hur Philomela mist sin talförmåga och därmed inte kan vittna om övergreppet hon utsatts för. Hennes tunga är bara en tystad stump i svalget. Men innan sagan är slut har Philomela skickat ett sinnrikt meddelande till sin syster. Sanningens minut närmar sig för Tereus, liksom för alla praktsvin. Förr eller senare. Den lilla, rosa lappen färdas med sitt vittnesbörd runt världen. #metoo står det på den.

Vi kan bidra genom att helt enkelt sluta beundra dessa uppblåsta män. Deras tid är ute. Så här skrev Étienne de la Boétie, en fransk tonåring, redan på 1500-talet: ”Jag begär inte att ni störtar, nej, inte ens att ni rubbar honom, jag vill bara att ni upphör att ge honom ert stöd, då kommer ni se honom falla likt en stor koloss, som störtar av sin egen tyngd …”

Klagovisa över de nakna anklarnas vår

Hela denna osedvanligt utdragna vinter har jag förundrats över ungdomarnas fötter. Säkert har även läsekretsen noterat att de trendkänsliga unga nu bär byxor med korta byxben, tunna lågskor av sportig sommarmodell och inga strumpor. Åtminstone får strumporna inte synas.

Det ska uppenbarligen se bart ut och signalera att man är nonchalant och cool. Men mest ser det fruktansvärt fruset ut.

IMG_6449

Att exponera hud verkar vara själva ändamålet med ungdomsmodet på 2000-talet. Gapande hål i jeansen, tröjor som knappt når till naveln, byxlinning i fritt fall från höften. Ännu händer det att jag på trappsteget ovanför mig blickar rakt ner i ryggslutets avgrund på någon intet ont anande yngling.

Men förhoppningsvis har åtminstone den trenden redan vänt och gett klartecken åt den som vill dra upp brallorna. Detta att ständigt gå omkring och frukta att andra ska tappa byxorna och blotta de sista centimeterna av sina skinkor innebär en onödig anspänning.

På min tid (jodå, jag har haft en tid och den är tack och lov historia) var modet mer påklätt och praktiskt. Axelvaddar, lager på lager, bylsiga tröjor, benvärmare. Det är inte utan att jag tycker lite synd om dem som måste underkasta sig modets lagar just 2018, när våren dröjer mer än vanligt. Nog måste de frysa?

IMG_8445

Jag hade inte bekymrat mig så mycket om de huttrande tonåringarna om jag trott att deras outfit var en akt av solidaritet med världens alla frusna och fattiga, de som inte äger några vinterskor och inte har råd med (rena) strumpor. Så tänker de unga knappast.

Säkert uppfattar de inte heller cynismen i att det som tidigare var fattigdomens skamsna kännetecken — att kläderna var tunna och trasiga och att man vuxit ur byxorna så att de flaggade på halvstång men inte kunde köpa nya — nu är ett snabbt förbiilande stilideal som prånglats på dem för att någon miljardär ska tjäna ännu mer pengar.

Så frågan kvarstår: Varför ignorera väderleken? Är det så attraktivt med rödfnasiga, alternativt blåfrusna, fotleder? Nä, det övergår mitt förstånd.

DSC_7312

Vilken välsignelse ändå att vara vuxen och få klä sig bekvämt och varmt, obekymrad om modets nycker! Och tänk att få slippa låtsas att det är läckert med blottade anklar, så läckert att man gärna offrar sin kroppsvärme och väntar på våren skyddslös som blåsippan.

Ni vet, hon som snart står därute i backarna och niger och säger att nu är det vår. Hon har ju som bekant varken skor eller strumpor på.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑