Sök

Pia Cederholm

lärare, författare, journalist

Luther 500 år – tuta!

Det har gått 500 år sedan den där dagen när Martin Luther spikade upp sina teser på kyrkporten i Wittenberg. (Vilket han knappast gjorde i verkligheten, men historien är bra och fortsättningen kräver liksom en startsignal i stil med de där ödesmättade slagens dunk, dunk, dunk.) Därmed inleddes det som skulle bli reformationen och, törs jag hävda, det som skulle forma vårt nordiska temperament. (Som knappast heller existerar på något bevisbart sätt.)

Tack vare Luther (och många andra förstås, men Luther är speciell) lever vi i en kultur som präglas av måtta och förnuft och en relativ jämställdhet. Vi tycker inte att det är okej att vissa ska vara snuskigt rika och andra föraktade fattiga. Hos oss kan en kvinna bli präst, till och med ärkebiskop. En präst får gifta sig och skilja sig, får ha ett sunt sexliv, får tatuera sig och pierca näsan, får supa (lite lagom) och svära (fast kanske inte mitt under predikan) och stolt spatsera i Pride-paraden.

IMG_4170

När jag skriver detta är det midsommarafton och mina döttrar gör sig fina. De slipper gå i mässan med nedböjt huvud, täckt hår och rena tankar. Deras människovärde villkoras inte av deras oskuld. Deras kvinnliga förebilder befinner sig ljusår ifrån jungfru Marias passivt tigande blidhet.

IMG_4142

I kväll tänker jag sitta naken i bastun innan jag, lika naken, kastar mig i sjön. Ingen kardinal behöver ha några synpunkter på det. Mina synder får jag själv ta ansvar för; biktar mig gör jag hos psykoterapeuten som givetvis har tystnadsplikt av strängaste slag, utan att lättsinnigt utlova syndernas förlåtelse.

Luther var väl kanske inte precis sträng, bara lite kärv. Det passar oss i Norden. Det är liksom raka rör och öppna spjäll med honom, inget flum, inga dimridåer av rökelse och andlig magi.

Luther om Bibelns mindre begripliga passager: Hoppa över det som är dunkelt och håll dig till det som är tydligt och klart.

Kort ska man be, men ofta och starkt.

Här står jag och kan inget annat.

Tankar är tullfria.

Norden i allmänhet och Sverige i synnerhet är ett hörn av världen där vi hyllar livet på en lagom, jordnära nivå. Vi gläds åt färskpotatis och jordgubbar i sommartid. Jag vill gärna tro att Luther påverkat oss i den här riktningen, att det är ett arv från honom att vi också avskyr överdrifter och orimligheter. Som det där med avlatsbreven. Helt befängt!

potatisjordgubbar

Resten av jordens befolkning kan tycka att vi är lite väl prosaiska och jordnära, präktiga och snusförnuftiga och utan sinne för de mer raffinerade njutningarnas utsvävningar. Själva tycker vi att vi är världsbäst på att inrätta och underhålla ett välfungerande, sopsorterat samhälle. Till de tanklösa, slösaktiga, oansvariga Medelhavsländerna skulle vi – om vi inte samtidigt var så försynta – fnysa ”Skärp er!” Men arga lappar kan vi skriva, så får vi utlopp för vår frustration över alla idioter omkring oss.

skärpning

Betraktar man Sverige lite från ovan ser man ett glesbefolkat landskap. Mest tycks det bestå av skogar och åkrar och sjöar. Människor har i många generationer levt och odlat och stretat på här, utan några större åthävor. Av despoters skrytbyggen, krig, katastrofer och förödelse syns inga spår. Det är ett till ytan stort land, många fler invånare skulle rymmas, och det råder för det mesta en avspänd, naturligt lugn stämning. Vi tänker att alla självklart borde vilja ha det så här enkelt och chosefritt, så att man kan säga hej och du till alla man möter.

FullSizeRender

I femhundra år ungefär var det här ett katolskt land. Lika länge var det sedan protestantiskt, tack vare Luther. Vilken sorts gud vi ska tro på i framtiden är en öppen fråga. Man måste inte tro på en gud heller, men oavsett vad man tror på ska ens livsåskådning ge livet sammanhang. Praktiskt användbar ska vår religion vara, som Luthers:

En Gud kallas det, som man väntar allt gott av och som man i sin nöd tar sin tillflykt till.

Tack för det, Luther, och skål för en tillvaro som bjuder på alla sorters väderlek! Att det kan blåsa kallt och regna småspik på midsommar rubbar inte oss, vi är vana och tar det med jämnmod som du lärt oss. Och när kvällens frid mjukt faller över oss uppfattar vi det som en sällsynt nåd och känner tacksamhet, mot dig och din gud och alla andra goda makter som unnar oss privilegiet att få leva i trygghet.

9C6E08E6-E176-4AA5-B197-F83262EDECF6

I mer eller mindre rak riktning

DSC_6024Det jag gillar med vårstädningen är att man med gott samvete kan välja att strunta i den och i stället fokusera på blommor, blad och fågelsång. Ah, så härligt solen värmer! Men om man ändå trotsar spindelväv och muslort och gör ett ryck i det ytterligt skräpiga förrådet väntar alltid någon överraskning.

När jag ur en låda med smutsiga, möglande gamla skolböcker (som jag tog hand om när en före detta kollega för många år sedan flydde landet) lyfter upp en av de deformerade arbetsböckerna i svensk grammatik faller en liten papperslapp ut, ett fragment på 14 x 8 cm.

Att det är en historisk artefakt förstår jag genast, ett dokument men också en konkret kvarleva från det förflutna. Sådana här lappar skrivs nämligen inte längre. Men min förtjusning ökar när jag inser att den lilla lappen med text på båda sidor rymmer ett drama i miniatyr.

Så här står det på lappens ena sida.

Hejsan igen! Hade vi någon läxa i Franska tills idag? Jag var inte med förra väckan. Har du inget kort på den där Erik Lindvall? Jag vet inte hur han ser ut. Det kanske är lika bra det. Närå, jag bara skojjade. SVARA:

DSC_6086

Vi har här alltså en ung dam som under förevändning att hon vill ha upplysningar om en eventuell franskläxa hör sig för hos en annan ung dam om en viss ung mans fysiska företräden.

Ifall du, kära läsare, upplevde din ungdoms vår under förra seklet så tycker du nog att det är både påhittigt och naturligt. Är du däremot en millennial, född på 80-, 90- eller 00-talet, så ser du ingen som helst poäng i att skriva (för hand!) en sådan här lapp och än mindre i att smussla över den till en väninna, kanske mitt under pågående lektion, där läraren rätt vad det är kan hugga tag i meddelandet, läsa upp det högt och för evigt förnedra dig inför klassen.

Men det fanns en värld före Facebook, före bildgoogling och Snapchat och Instagram. Det  var en gång för inte särskilt länge sedan så att en vanlig människa kunde leva i ovisshet om hur en annan vanlig människa såg ut.

Ingenting är enklare i dag än att på två röda sekunder få fram en bild på precis vem eller vad som helst. Och det behövs ingen papperslapp utriven ur skrivhäftet. Våra hemliga frågor knappas numera in på en skärm och besvaras likadant: osynligt, blixtsnabbt, utan att lämna skräp eller spår längs historiens väg.

På baksidan av lappen tätnar dramatiken till en intensiv dialog när mottagaren besvarar de två frågorna i tur och ordning.

Jag tror inte vi brukar ha läxor till må. Erik är en gulliplutt.

Ja, ja, men har du inget kort på honom?

I Rodenskolans Katalog

Har du den hemma?

Ja det har jag

DSC_6089

En enda bild i en skolkatalog kan betyda så mycket. Eller kunde. Nu drunknar vi i bilder som vi glömmer så snart vi lajkat dem. De flesta bilder som knäpps får vi inte ens se. I genomsnitt går det sisådär tretton försök på varje publicerad, manipulerad och snabbt glömd selfie.

Nostalgisk, jag? Lite kanske, men det är något särskilt med riktiga foton och meddelanden på papper. Häromdagen kom ett brev från Parkeringsövervakaren i Jakobstad. Jag och maken hade nämligen till vår ohöljda förvåning fått en p-bot på 30 € när vi var där i april och vi hade därför skrivit ihop en begäran om omprövning, ett så kallat rättelseyrkande, när vi kom hem.

Vi skickade in vårt yrkande på papper och vi fick beslutet på papper.

Avgörande

Protesten godkännes sålunda, att i stället för felparkeringsbot ges en anmärkning för felaktig parkering

Motivering

Efter omständigheterna kan parkeringsfelet anses vara uppenbart obetydligt och därom tilldelas den felande anmärkning

DSC_6091

Vi ska alltså betala i alla fall? tolkade maken. Nej, vi slipper! menade jag. Påföljden har ju omvandlats från böter till ”anmärkning”, som är mycket billigare. Vi ska skämmas lite och sedan är det klart!

Den här sortens betryggande, stillsamt malande byråkrati är en motvikt till alla virvlande snabba budskap som flimrar över våra skärmar. Hur många bilder har du sett i dag? Antagligen ungefär lika många miljoner som du har glömt. I morgon väntar nya kortlivade meddelanden på att glömmas.

Jag tänker mig att människans tempo egentligen är ett helt annat. Vi är programmerade för att nyfiket och uppmärksamt strosa genom ett landskap som bara sakta vrider sig runt oss. Våren är till för att hinnas med, för att ”upplevas” som det heter med ett sönderutnyttjat ord. Lever vi upp till vårens slösande skönhet?

DSC_6053

I Nordisk familjebok, ugglebandet från 1922, börjar artikeln till uppslagsordet väg så här.

Väg, banadt, mer eller mindre bredt stycke af marken, löpande i mer eller mindre rak riktning och afsedt, att man skall färdas därpå från ort till annan, vare sig gående, ridande eller med fordon, utan att de senare därvid äro bundna vid ett bestämdt spår, såsom vid lokomotivbanor, hästbanor o.s.v.

DSC_6095

Visst är det fantastiskt med allt som går så snabbt och smidigt i vårt årtusende – blanketten för rättelseyrkandet hittade jag enkelt på webben, laddade ner, fyllde i och skrev ut – men stressen äter oss samtidigt från andra hållet, inifrån, och dess hunger kan bara mättas med djupa andetag.

Sakta in, böj dig ner, känn doften från försommaren. Vi är på väg mot framtiden men vi behöver inte löpa längs en spikrak linje mot döden. Vi kan lunka långsamt och småningom, i obunden takt och i mer eller mindre rak riktning.

DSC_6051

Faller mjukt i samhällets famn

IMG_3554Ett återkommande fenomen så här års, alltså i blåsippornas och lövsprickningens ljuva tid, är att det ska deklareras. Med de digitala tjänster som numera tillhandahålls skulle det vara en smal sak även för mig. Om jag bara inte hyst en sådan motvilja mot att sköta den bokföring som ska ligga till grund för deklarationen.

Därför kastade jag mig inte entusiastiskt över deklarationsblanketterna i år heller. I själva verket öppnade jag inte ens det stora kuvertet utan inväntade ett mer stabilt ögonblick. Det gick sålunda någon dag utan att jag hade en aning om vad som väntade därinne.

När jag slutligen tog mod till mig och darrande läste Skatteverkets blekt gulvitrandiga dom (den specifikation som internt går under namnet ”pyjamaspapperet”) framgick det att jag ska betala 102 454 kronor i restskatt.

Gulp! som det stod i pratbubblorna när jag var barn.

Min första tanke var att jag måste ta ett banklån för att klara detta. Sedan kom jag ihåg att jag är sjukskriven och knappast får något lån under rådande premisser.

Min nästa tanke var att det hela föreföll orimligt. Hur mycket hade jag egentligen tjänat för att förtjäna en sådan skattesmäll? Jo, 785 419 kronor enligt pyjamaspapperet.

En kort stund kände jag mig som en höginkomsttagare. Det kändes fint, bortsett från att jag inte hade något minne av den glädje som alla dessa kronor borde ha ge mig. Kunde jag ha satt sprätt på så mycket pengar utan att märka det?

Jag rannsakade mitt minne. Visserligen är glömska ett av mina symtom men jag hade bestämt för mig att varje månadsskifte även under 2016 var en ångestladdad kamp mot högen av räkningar. Ungefär som sagans prins som utan machete får slå sig fram genom den kämpahöga, taggiga häcken för att väcka Törnrosa som sover därinnanför i godan ro.

Nej, jag begrep inget. Bäst att ringa Skatteverket, en av mina favoritmyndigheter som hjälpt mig många gånger förr.

IMG_3518

Jag gick bet på första försöket. Trots att jag tog mig förbi de inledande frågorna och knappade in svaren efter bästa förmåga fick jag veta att det var många som ringde just nu och att jag inte ens rymdes i kön.

På kvällen gjorde jag ett nytt försök, Skatteverket har generösa öppettider när det verkligen behövs. Och nu gick det bättre. Hela 39 handläggare hade offrat sin kvällsledighet för att undsätta vilsna deklaranter. Jag fick omedelbart plats 78 i telefonkön och avancerade raskt till käck musik.

Den hjälpsamma handläggare jag hamnade hos hittade genast felet: min arbetsgivare hade skickat in två kontrollbesked för mig, både mitt och någon kollegas. Därav den höga lönen. Som jag alltså inte fått. Och som jag därför inte behöver skatta för.

Puh! som det stod i pratbubblorna när jag var barn.

Jag har fortfarande inte deklarerat men jag ska göra det vilken dag som helst nu. Det är en enkel match bara jag fixar till min bokföring.

I går gick jag längs Drottninggatan i Stockholm. Tidigare samma dag hade jag lyssnat till Milad Mohammadi, en 27-åring som föreläser på det mest inspirerande sätt om demokrati, mångfald, inkludering och vikten av utbildning. Som 22-åring blev han Sveriges yngsta jurist och Sveriges yngsta statsvetare efter att ha läst in en dubbel examen. Direkt efter gymnasiet började han plugga 200 procent för att ”kvalitetssäkra sig själv” som han kallar det och nu är han i full färd med att förändra Sverige. Hur? Genom att starta en högstadieskola där alla elever uppmuntras att drömma stort.

FullSizeRender

På Drottninggatan rådde livlig trängsel, nästan som vanligt. Efter terrordådet har jag två gånger, med några dagars mellanrum, fått svara på en enkät om mina reaktioner. Var jag orolig? Kanske lite. Var jag ledsen? Ja, särskilt för den 11-åriga flickans skull. Hennes mamma tänker jag mycket på. Var jag arg? Nej. När en galning dödar och skadar slumpmässigt utvalda offer blir man inte arg, man blir sorgsen och förtvivlad. Men sedan blir man beslutsam.

Milad Mohammadi ger mig hopp. Drottninggatan reser sig åter. Skatteverket ställer upp som så många gånger förr. Under min sjukskrivning har vården bemött mig med professionalitet och respekt. Sverige är uppbyggt av vänliga, hänsynsfulla, yrkesskickliga personer. Polisbilar täcks med blommor. Kärleken flödar.

Jag vet att det finns elände. Alla är inte snälla, men de flesta är det. Vi som vill väl och tror gott och gör vårt bästa, vi är många fler än de som bara förmår hata.

Det är medmänniskor som Milad Mohammadi som utgör mitt samhälle. Därför känner jag tillförsikt och trygghet trots att jag varken är frisk, höginkomsttagare eller begiven på bokföring.

IMG_3550

Flaskan, farbrorn och jag

När jag stiger på tåget i Skåne är jag proppmätt efter bjudlunchen så det dröjer till Östergötland innan jag plockar fram mitt lilla mellanmål. Särskilt förväntansfull är jag inför den kolossalt hälsobringande dryck jag inhandlat, en extra ekologisk flaska innehållande exakt 25 vindruvor, en pressad rödbeta, två skivor mosad mango och lite andra nyttigheter i en Fairtrade-märkt, EU-certifierad blandning. Allt detta läser jag andaktsfullt om innan jag skakar flaskan och vrider om kapsylen.

Inget händer. Jag försöker igen, tar i lite mer den här gången, men lyckas inte rubba någonting i flaskans tajta universum.

Nåja, tingen har en tendens att trilskas ibland och så farligt törstig är jag inte. Jag ställer flaskan framför mig på den utfällda bordsskivan och återgår till min iPad.

Just då rycker tåget igång igen efter ett kort uppehåll i Linköping. En storvuxen, gråskäggig farbror klämmer in sig bredvid mig. Kanske jag skulle kunna be honom om hjälp att öppna flaskan? Fast jag borde nog vänta tills han hunnit hämta andan. Och tills jag själv gjort ett nytt försök.

Men nej, kapsylen sitter stenhårt fast. Som i ett skruvstäd. Eller som en rotvälta som vägrar släppa den stenbumling den vuxit upp med.

FullSizeRenderFarbrorns telefon ringer. Han pratar högt och länge. Jag får reda på var han varit och varför (han har hälsat på sin mor på äldreboendet och följt med henne till tandläkaren, hon fyller förresten 90 nu i maj) och vad han ätit i dag (potatisgratäng och fläsk).

Då samtalet är avslutat hoppas jag att han ska lägga märke till min oöppnade flaska och erbjuda sin hjälp utan att jag behöver be om det. Om jag väntar lite.

Medan jag hänsynsfullt väntar lite börjar han snarka.

Under hans ljudliga tupplur kämpar jag envetet med flaskan. Jag klämmer runt kapsylen med en servett. Jag tänker viljestarka karate-tankar. Jag knackar på metallen, masserar glaset, prövar olika grepp. Jag talar ohörbart men lugnande till flaskan och till mig själv.

DSC_5615Effekten uteblir.

Farbrorn har vaknat och det är tur, för nu ringer hans telefon igen. Han berättar skrockande samma historia som nyss, lägger bara till ytterligare detaljer om morsan och äldreboendet och potatisgratängen. Sedan reser han sig för att gå på toa.

Nu har jag chansen.

Jag väntar oberört en minut så att ingen ska tro att jag genast kastar mig över flaskan när farbrorn försvunnit bara för att jag tycker det vore så pinsamt om han upptäckte att jag inte kan öppna den och då kanske han skulle se sig tvungen att öppna den åt mig. Vilket är precis hela problemet här. Men jag vill inte att någon ska uppfatta det så.

Ingen tittar åt mitt håll, så jag framför min uppvisning i oberördhet utan publik. Lite synd med tanke på vilka statistroller jag kunde ha fått ifall en uppmärksam casting director råkat befinna sig ombord. Eller bättre upp: en huvudroll! Till exempel i Kvinnan på tåget, den roman jag just läser. Den ska visst bli film.

När farbrorn kommer tillbaka har jag planerat att med ett uttryck av fullkomlig avspändhet och intellektuell koncentration sitta och smutta på min hälsodryck, glömsk av omvärlden med dess jordiska bekymmer.

Så blir det inte, ty flaskeländet låter sig icke bevekas.

DSC_5636Jag är svettig, törstig, generad och en aning arg när vi rullar in på Stockholms central. Det är definitivt för sent att besvära farbrorn; jag har helt slagit det ur hågen. I stället försöker jag analysera mitt eget beteende. Vad är det som hindrar mig från att be en medmänniska om en enkel tjänst?

Vagt anar jag att min irrationella skamkänsla kan bottna i något slags narcissism: i min självupptagenhet drivs jag av ett behov att verka perfekt och problemfri. Den trilskande flaskan blir då ett hot mot min image när den genom sin tysta motståndshandling avslöjar mig som en bluff. En bluff med ett löjligt i-landsproblem.

En mer smickrande tolkning är att jag avskyr att vara till minsta besvär. Jag vill klara mig själv. Jag vill hellre vara den som hjälper än den som ligger till last. Även detta resonemang är fånigt. Alla behöver varandra i ett samhälle, i livets början och livets slut och många gånger däremellan. Ingen människa är en ö.

Ett tredje alternativ skulle kunna vara rädsla. Den som ber en främling om en tjänst gör sig sårbar. I teorin skulle farbrorn kunna avvisa mig, hävda att det inte är hans sak, fräsa att han inte har lust att hjälpa mig. Tänk om jag då skulle gå till motangrepp och syrligt påpeka att han tydligen åker många mil för att följa sin mor till tandläkaren men när en dam i nöd sitter tio centimeter ifrån honom vägrar han sträcka ut en hand? Stämningen där i tågvagnen skulle bli riktigt obehaglig och jag som sitter på fönsterplatsen skulle inte kunna fly ens till bistron utan bistånd av min då mycket irriterade stolsgranne. Tänk om han sätter krokben för mig?

Normala och vettiga läsare har förstås redan kommit fram till att jag har onödigt livlig fantasi, eller att jag med en engelsk term ägnar mig åt overthinking. Normala och vettiga läsare har så rätt.

Drygt en timme senare är jag hemma och maken öppnar min flaska med en enda rörelse. ”Den satt ju inte ens hårt”, säger han förvånat när han räcker över den.

Jag svarar inte. I mitt inre har jag redan börjat bearbeta eftermiddagens högst oansenliga händelser till en anekdot som jag inte kan använda till något alls, utom till en blogg.

 

 

Känna sig som en människa

Det är min namnsdag (22/2) och det har gått en dryg vecka sedan jag kom hem från min tre veckor långa rehabilitering på Vidarkliniken. Första gången jag hörde talas om deras antroposofiska stressbehandlingsprogram tänkte jag att det där är inget för mig. Sedan tänkte jag att jag omöjligt kan vara borta från min dator, min iPad, min mobil och min familj i tre oavbrutna veckor.

Men gissa vad? Det gick alldeles underbart bra.

img_3329

Kalla det flum om ni vill men inte förrän man befinner sig på en plats som är helt skyddad från teve, radio, löpsedlar, sociala medier, mejl, sms, reklam i alla former och allt annat visuellt och auditivt brus som oupphörligen marinerar våra själar i en kväljande soppa av information och desinformation, inte förrän det blir tyst i öronen och stilla i synfältet kan man höra sig själv.

På Vidarkliniken låter det inte ens från ventilationen. I matsalen kan man välja att sätta sig vid ett ”tystnadens bord” eller vid ett bord där det pratas, dock inte om sjukdomar. Och tro mig, det finns mycket trevligare samtalsämnen.

Mobilen får endast nyttjas utomhus och umgås med varandra får man göra i allmänna utrymmen ty det egna rummet ska vara en fredad zon. Jag kunde alltså när som helst dra mig tillbaka till mitt rosa, sexkantiga rum utan räta vinklar och vara säker på att inte bli störd ens av en trevlig medpatient. När det försiktigt knackade på dörren var det alltid en av sjuksköterskorna som undrade om jag behövde något.

Här ute i den vanliga världen hör vi om långa väntetider på akutmottagningen, överbelagda avdelningar och sönderstressad vårdpersonal. På Vidarkliniken existerar inte stress. Alla rör sig sakta och talar som om de hade all tid i världen. När jag hade suttit en timme hos läkaren frågade han om det var något mer han kunde hjälpa mig med.

Efter den hälsosamma lunchen (all mat är nyttig, näringsrik, ekologisk och oftast överraskande smakrik) följer obligatorisk vila med omslag, vilket innebär att en sjuksköterska bäddar in en med ett hett örtomslag tryckt mot levern, en mjuk ylleduk runt midjan och en varmvattensflaska på magen, och så sveper hon in en i en skön filt och smyger ut.

Jag kände mig ompysslad som en bebis. Det tog heller inte många minuter innan jag sov som ett spädbarn.

På kvällarna fokuserar rutinen i stället på fötterna. Sjuksköterskan gör då en rytmisk insmörjning av fötter och underben med en doftande olja, inte en knådande massage utan en lätt beröring som om huden var en vattenyta och proceduren en graciös balett. Efter det bäddar hon ner patienten med en varmvattensflaska, släcker lampan och smyger ut.

Jag kände mig omhuldad, hedrad, tacksam och avslappnad, ungefär som Jesus när Maria Magdalena smorde hans fötter. Det tog inte lång stund innan jag sov igen. I snitt låg jag nog på kanske 13 timmar högkvalitativ sömn per dygn.

img_3354

Trots att det var bitande kall vinter under min vistelse var även utomhusmiljön behaglig och lugnande med sin skönhet. Allting på Vidarkliniken – natur, arkitektur, inredning, konst, mat, program, behandlingar, terapier, bemötandet från personalen, ja hela atmosfären – utstrålar respekt för individen som människa.

Begreppet antroposofi kan översättas med ”visdom om människan” och upplevelsen av att hela tiden betraktas som en värdefull person vars välbefinnande har högsta prioritet är något alldeles överväldigande. Och djupt läkande.

Vidarkliniken har dock mäktiga fiender bland skolmedicinens tillskyndare (läs: läkemedelsindustrin) som mer än gärna underblåser flumryktena. I mars i år löper avtalet med Stockholms läns landsting ut och det kommer inte att förnyas som det ser ut just nu. Konsekvensen blir i värsta fall nedläggning.

img_3373

Om det stod i min makt skulle jag skicka varenda politiker till Vidarkliniken, en i taget, och sedan alla opinionsbildare, alla nättroll, alla mobbare, alla stressade föräldrar, alla olyckliga tonåringar, alla desperata bråkstakar, ja alla i hela landet som känner förtvivlan eller smärta eller ångest eller vilsenhet eller hat.

För när du under tre veckor har vistats i en miljö genomsyrad av vördnad och vänlighet, där du oavbrutet har behandlats som en fullvärdig människa, då känner du dig upplyst, hel och fri, och du önskar inte en levande varelse något ont.

Att vara människa är något enastående och dyrbart. Därför ska vi vara rädda om varandra, rädda om oss själva och rädda om det som är mänskligt i var och en av oss.

 

Insikter från en förkrympt hjärna

I två månader har jag varit sjukskriven. Diagnosen är nu ändrad till ”utmattningssyndrom”. Det har jag nästan accepterat men långt ifrån förstått. Däremot har jag förstått hur fel jag tidigare haft om utbrändhet, på punkt efter punkt. Här kommer hela listan, i sin nödvändiga ofullständighet.

1. Jag trodde inte att det kunde hända mig. För mig har det blivit en livsstil att vara upptagen med fler arbetsuppgifter än det egentligen finns tid för och att ha ambitionen att slutföra dem med detaljskarp noggrannhet och finess. Följaktligen är jag van att känna mig jagad, så van att jag trodde stressen och jag var oskiljaktiga och att jag var immun mot utbrändhet. Fel. dsc_5423

2. Jag trodde att jag styrde över min hjärna. Om andra kroppsdelar eller inre organ utsätts för skador kan man inte tänka sig frisk och tydligen gäller det förhållandet även det vi har i skallen. Långvarig stress leder till att hjärnan krymper, inte metaforiskt utan faktiskt. Utmattningen har gjort min hjärna mindre och långsammare. Det var en bitter upptäckt.

3. Jag trodde att jag var omistlig. Min ständiga strävan att vara duktig har dessvärre lett till hybris. Därför väntade jag mig katastroflarm när jag skamset meddelade arbetsgivare, arbetskamrater, redaktionsmedlemmar, styrelseledamöter och projektkompanjoner att jag är sjukskriven. Men ingen har sagt ett ont ord. Tvärtom har samtliga varit fulla av förståelse och försäkrat mig att de klarar sig utan mig så jag kan ta det lugnt ett tag. Det hade jag inte kunnat ana.

dsc_5420

4. Jag trodde det skulle vara skönt att vara ledig. Eftersom jag aldrig varit sjukskriven och inte förväntade mig att någonsin bli det hade jag en utopisk syn på all denna lediga tid som plötsligt log mot mig. Jag som har drömt om att få några veckor ledigt så att jag hann skriva färdigt min roman, läsa ikapp det senaste decenniets julklappsböcker, sortera familjefotona eller åtminstone gå igenom gamla pappershögar, äntligen skulle det ske!

Men jag hade ju inte räknat med hjärnans krympande och den förfärliga bristen på ork, koncentrationsförmåga och uthållighet som följer på det. Efter två månader har jag fortfarande inte gjort något av det jag tänkt göra när jag får tid. Att läsa, som är det bästa jag vet, har blivit en aktivitet på gränsen för min förmåga. Nyttigt för en lärare, kan man kanske tycka, att få känna på hur det är när det är svårt. Inte desto mindre är läsandet en njutning som mitt intellekt bistert förvägrar mig.

dsc_53435. Jag trodde inte att tiden kunde vara så porös. Julen har passerat, Trump har installerats men när jag motvilligt vaknar framåt förmiddagen (det är pinsamt att erkänna att man sover bort tio, elva timmar av dygnet) är jag ännu kvar i november. Världen har fortsatt utan mig och insikten om hur obevekligt allt rullar åt fel håll är minst sagt skrämmande.

6. Jag visste inte att jag kunde tappa omdömet. Om jag någon gång föreställt mig att jag skulle bli utbränd hade jag nog trott att det skulle påverka min humor och min livsgnista men att de exekutiva funktionerna i hjärnan skulle gå ut i en vild strejk har aldrig känts som en potentiell risk. Förvånat måste jag konstatera att jag inte längre kan avgöra vad som är bäst. Kjol eller byxor? Kött eller fisk? Nu eller senare?

För en skrivande person är det förfärligt att inte kunna välja formulering. Skulle den här bloggen ha rubriken ”Insikter ur …” eller ”Insikter från …”, ”… en utbränd hjärna”, ”… en förkrympt hjärna” eller ”… en förkrympt och utbränd hjärna” eller möjligen ”… en utbränd och förkrympt hjärna”? I vanliga fall skulle jag fatta rätt beslut direkt, på känsla. Nu fryser jag fast framför garderoben, kylskåpet och texten, vilset vägande mellan å ena sidan och å andra sidan.

dsc_5410

7. Jag trodde aldrig jag skulle börja med yoga. Under min oförfärat friska period före sammanbrottet brukade jag le överlägset åt allt alternativt. Upplysningskvinna, vetenskapsvurmare och bildningsförespråkare som jag är. Eller var. Till mitt tidigare jags ohöljda förvåning tänjer jag numera kroppens alla muskler i fantasifulla positioner, asanas, på yogamattan, medan jag långsamt inandas livsanden Prana. Andas in … och ut … till det stilla plingandet av indiska toner.

Snart ska jag iväg på en treveckorsvistelse på antroposofiska Vidarkliniken. Där i tystnaden bortom alla måsten, alla mejl, alla statusuppdateringar och lajks ska min hjärna förhoppningsvis återfå sina rätta dimensioner med hjälp av hälsokost, örtomslag, eurytmi, metallfärgljusterapi, modellering, målning, massage och medicinska bad.

Vi hörs på andra sidan rehab!

 

 

Hellre lite bökigt än inget alls

Resten av familjen städar huset, slår in julklappar, kokar knäck, klär granen. Men inte jag, för jag är sjukskriven för stress och ska bara ta det lugnt.

Jag är som ett uttjänt tomtebloss, mina tankar har stelnat till något sprött och sotigt. Idéerna som förr sprakade till rätt ofta har nu slocknat allihop. Ändå tycker jag att jag har kommit på något som kan bli en text. Vi får se.

img_3246

Sverige är som bekant ett rikt och glesbefolkat land. Vi har just exakt nu en historiskt unik möjlighet att räcka ut en hand till människor i nöd. Vilket råkar sammanfalla med att det på andra håll i världen råder krig och katastrofer och desperation, alltså nöd.

Men sambandet mellan vårt överflöd och de nödställdas behov av vår hjälp är inte uppenbart för våra beslutsfattare. I stället hör jag gång efter annan att gränsen är nådd. Vi kan inte ta emot fler flyktingar, hävdas det. Vi måste skicka tillbaka dem som kommit och samtidigt hindra deras olycksbröder från att ens sätta sin fot på svensk mark.

Hur resonerar man för att komma fram till något sådant? Om vi i den ena vågskålen lägger att det blir lite bökigt att hitta husrum åt alla och i den andra att människor dör, så är det väl självklart att böket är bättre än döden.

Jag tror inte att det går smärtfritt att ordna en fristad för flera miljoner flyktingar men vad är den smärtan jämfört med flyktingens? Det är den som lämnar allt för att under stora umbäranden ta sig till en fjärran plats som lider av flyktingkrisen, inte vi som sitter trygga och bortskämda vid våra dignande julbord.

img_3205

I kväll nattar vi som vanligt våra barn i varma sängar och lämnar en lampa tänd. För den som inte har ett enda trösterikt ord om framtiden att lova sina barn existerar inte en sådan lyx. Våra egna drömmar hemsöks på sin höjd av matsmältningsbesvär och en anstrykning av dåligt samvete över konsumismens nya rekord, inte av den traumatiserades skräck. Det är en väldig skillnad.

När svenska debattörer och politiker säger att vi inte kan ta emot fler så säger de att det är bättre att människor – riktiga människor – krossas av bomber i Syrien, torteras till döds i Afghanistan, drunknar i Medelhavet. Men det är ju det absolut sämsta alternativet, det fasansfulla och oförlåtliga.

Vad som helst är att föredra framför det. Vem som helst skulle föredra ett torftigt och tillfälligt hem i ett främmande land med ett obegripligt språk, ett land där maten räcker till alla och där julens ljusa budskap om fred på jorden för en stund genomborrar mörkret.

Till och med en halmfylld krubba i ett stall kan duga åt en nyfödd kung, så länge det finns omsorg och värme och lite skydd mot världens ondska.

Det går. Jag är helt säker på att det går.

img_3270

 

Hjärtat rusar men jag står still

Tre dagar innan jag blir sjukskriven är det mesta som vanligt. Men jag som alltid går med raska steg genom korridorerna och står upp när jag undervisar märker att jag nu sitter ner.

Jag äter lunch med en kollega och vi talar om framtiden. Vad vill du egentligen göra? frågar hon. Jag svarar sanningsenligt att det enda jag vill är att krypa ihop under en filt och stanna där.

Två dagar innan jag blir sjukskriven ska jag skjutsa ett av barnen, sedan handla, tanka och hämta barnet. Det tar dubbelt så lång tid som vanligt att hitta varorna på hyllan, att fatta beslut, att behålla eller lägga tillbaka. När jag svänger ut från parkeringen kan jag inte bedöma hastigheten på fordon som närmar sig från sidorna. Det är en sorts tunnelseende. Jag chansar. Det går bra, men hjärtat slår varnande trumvirvlar.

Dagen innan jag blir sjukskriven har jag ett viktigt möte i huvudstaden. För att räkna ut vilken tid jag ska åka hemifrån för att hinna ställa bilen, posta ett brev och fylla på busskortet innan bussen går behöver jag papper och penna. Under bråkdelen av en sekund blir jag osäker på åt vilket håll klockan går. Om långa visaren står på sju, har den då varit halv eller ska den strax bli?

På bussen kan jag varken jobba eller sova. Flimrande blåljus genom ögonlocken gör mig egendomligt uppskrämd. Leonard Cohen viskar tröstande i mitt öra. Det är hans sista skiva.

I’m leaving the table, I’m out of the game.

Jag måste anstränga mig för att gå av bussen med rätt rörelser. Kroppen värker, protesterar. Om jag klarade att tänka mer än en minut framåt så skulle jag övermannas av tillvarons hela omedgörlighet, så jag håller mig stramt till nuet. Fokuserar.

Den dag jag blir sjukskriven sitter jag hos doktorn och orkar inte le. Ändå är det en trevlig doktor som talar mjukt till mig. Berätta, säger han. Jag hinner bara nämna omkring hälften av det elände som präglat denna höst innan han ställer diagnos. Akut stressyndrom. Eller säger han stressreaktion? Jag har tunnelhörande, nedsatt minne och en antydan till afasi.

Han ordinerar piller, vila och långsamma promenader. Jag försöker säga att jag inte har den sortens jobb som man kan avstå från. Hur ska det gå till? Samtidigt sprider sig en lättnad genom mina trötta lemmar. Jag behöver inte pressa ut mina sista droppar energi och sedan falla död ner. Doktorn har hejdat mig i tid.

Man ska läsa bipacksedeln noga innan man börjar inmundiga läkemedlet. Jag orkar inte det, trots de stränga orden. Min blick sladdar över det tättskrivna arket. Under rubriken ”Varningar och försiktighet” står det att man omedelbart ska kontakta sjukvården ifall man drabbas av medvetslöshet. Kan vara svårt. Å andra sidan är det mycket som är svårt just nu.

Google har dock vässat sina algoritmer och står redo. Det första som dyker upp i mitt begränsade synfält är en annons för en begravningsbyrå. ”Nytänkande i livets slutskede” lyder deras slogan. Men jag befinner mig inte i slutet av livet utan bredvid hela karusellen. Mitt hjärta rusar medan alla lampor blinkar och folk tjoar.

Nu måste jag stå stilla här en stund. Eller helst lägga mig ner.

2016-10-28-15-48-35

 

Vad vi behöver Bob Dylan till

Den här dagen, 13 oktober 2016, har för mig förgyllts av beskedet att Bob Dylan får årets nobelpris i litteratur. Klockan 13.00 stod jag i skolbiblioteket framför teveskärmen och kände hur tillvaron stannade ett ögonblick efter att Sara Danius sagt ”… tilldelas Bob …” (vilken Bob? varför ingen nationalitet på denne Bob? tänkte jag förvirrat) innan meningen slutfördes med det förlösande ”… Dylan!” Jag skrek högt av glädje och överraskning och fick några av eleverna att häpna se upp från sitt kortspel.

Så mycket har sagts om Bob Dylan. Även om jag i likhet med ett par miljoner andra tycker mig ha en unik förståelse för hans poesi så ska jag förskona er från den just i dag. Dessutom måste jag tillverka ett prov i kväll, så jag har ändå inte tid. I stället repriserar jag en blogg jag skrev för fem år sedan, 11 november 2011, alltså 11-11-11, och som inte handlar så mycket om Dylans texter som om hans fans.

Och så vill jag med all skrytsamhet jag kan uppbåda ta tillfället i akt att påpeka att jag (tillsammans med Anders Danell) redan 2003 utgav en bok med en strof av Dylan på framsidan. På s. 53-54 i Läsarens guide analyserade jag den strofen och passade på att framkasta idén att Bob Dylan skulle kunna få nobelpriset i litteratur. Bildbevis nedan.

2013-19568

dsc_5045

Alla behöver fans som Dylans

(11 november 2011)

Förra fredagen satt jag i Globen och hörde Bob Dylan sjunga. (Eller vad man nu ska kalla det.)

Jag kan inte på långa vägar mäta mig med dylanologerna, de där nördarna som kan ALLT om Dylan, men låt oss kalla mig en vanlig, normalentusiastisk Dylanvän. Jag gråter inte blod om jag missar en konsert med honom när han far förbi ett par gånger om året på sin ändlösa världsturné men jag blir glad av att höra och se honom, om vi säger så.

Dessvärre hade maken och jag fått platser längst bak på ena sidan så när det äntligen blev dags för Dylan efter Mark Knopflers första halvlek upptäckte vi att det var väldigt lite vi faktiskt såg. Största delen av tiden stod han nämligen vid sitt klaviatur med ryggen vänd mot oss. Vi såg alltså en spenslig ryggtavla under en mörk hatt och längst ner byxor med revärer samt tvåfärgade boots.

Vid tidigare Dylankonserter har vi kunnat tvista om huruvida Dylan vid något tillfälle avfyrade ett leende eller om det bara var en missriktad grimas, ungefär som nyblivna föräldrar som inte kan skilja det första leendet från magknip. Den diskussionen slapp vi den här gången. Däremot var vi inte helt säkra på om vi såg några små danssteg (maken tyckte sig också uppfatta medvetna gester) eller om Dylan bara stapplade till av misstag. Han är ju trots allt 70 plus.

Bob Dylan har komponerat tusentals låtar med gåtfullt poetiska texter. Ibland är det nobelprisklass, ibland är det dagisnivå; allt som oftast är det överraskande och egensinnigt. Han kan alla sina låtar utantill men för att inte tröttna på dem framför han dem aldrig likadant två gånger. Därför är det nästan som en tävling för publiken att gissa vilken låt det är som Dylan spelar.

Inte nog med att låtarna är förvrängda till oigenkännlighet, Dylan har heller aldrig haft skönsjungandet som ideal. Så det där med att följa noter och respektera melodin och artikulera tydligt är inte hans paradgrenar. I stället står han där och väser, mumlar, brölar skrovliga fragment av engelska fraser och rim, till synes slumpgenererat, på en spinkig höft och med uppvisande av en suverän nonchalans gentemot allt och alla. Han är sitt eget universum.

Och det är alldeles fantastiskt. Jag trycker kikaren mot ögonhålorna och njuter. Jag kan inte sjunga med i texten mer än någon enstaka ändelse här och där men jag kan gunga med i rytmen och le åt denna obändiga kraft. Här står Bob Dylan och bräker ut sina ord så det skallrar i Globen. Vilken besvärjelse, vilket infamt påhopp på döden!

Jag är så begeistrad att jag först inte förstår varför folk reser sig och går. Till höger om oss, till vänster om oss, nedanför oss tunnas publiken ut och jag får för mig att det finns något ställe framför scenen där man kan samlas för att med uppåtsträckta händer digga Dylan mer intensivt. Jag spanar i kikaren men ser ingen sådan dyrkande ansamling.

Då slutar plötsligt Dylan sjunga. Jag tycker att han just har börjat komma igång på allvar, men han går av scenen utan ett ord. Inget tack och adjö och vad kul att ni kom, absolut inget extranummer ty sådana publikfriande eftergifter ägnar han sig inte åt, men det hade ju varit trevligt med något slags erkännande, något tecken på att han ändå lagt märke till att vi var där och applåderade, kanske ett stillsamt hej på er Stockholm. Men nä, han struntar högaktningsfullt i var han spelar sina visor och vem som lyssnar.

Det gör inget. Motvilligt inser jag att det är över för den här gången. Klockan är mycket och när jag räknar efter har Dylan ändå spelat ganska många låtar. Folk har gått för att de fått nog av det svårtydda slamret för i kväll.

Det är mild novembernatt ute. Publiken väller ut i mörkret. En del är lite missnöjda, andra är luttrade efter många konserter med Dylan på växlande humör. Jag är upprymd. Och för första gången tänker jag på mig själv som ett fan, ett i mängden av fans globen runt.

Sådana fans som Dylan har borde alla människor ha. Tänk om någon ständigt riktade sin förtjusta blick mot dig och betalade flera hundra bara för att få höra dig haspla fram dina osorterade tankar. Tänk att befinna sig i kikarens öga, älskad och sedd, uppskattad för varje leende, varje grimas, varje stapplande steg, synad i sömmarna och fullkomligt accepterad trots eller tack vare alla egenheter. Tänk dig att färdas genom världen omgärdad av ett vänligt intresse, då och då stegrat till ren kärlek, utan krav på motprestation.

Och tänk dig också att några av dina beundrare rätt vad det är reser sig och går. Sjung på du bara, men de har hört tillräckligt för i kväll och nu måste de tänka på refrängen. Gäsp. Det blir nog bra det där när det blir färdigt. God natt.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑