Sök

Pia Cederholm

30 år hit eller dit

I sommar är det 300 år sedan den ryska armén härjade Roslagen. Trots att tsar Peter hade befallt att civilbefolkningen skulle skonas blev ödeläggelsen stor. Många familjer miste sina gårdar när ryssarna tände på och skövlade. Utan djur, redskap och utsäde gick folk sedan en svältvinter till mötes.

Nyss hade de suttit i trygghet vid sitt matbord och så plötsligt var de flyktingar och hemlösa, berövade allt de ägt. Många tvingades tigga.

Visserligen är det glömt det där nu, hur illa det gick 1719, och här i Roslagen har vi för länge sedan slutat känna oro för att vanliga människor som du och jag skulle kunna hamna i flyktingskap och tiggeri. Ytterst få av oss prövar att i tanken byta plats med den unge afghanske killen eller hon som tigger utanför Ica. Lugnet har återvänt.

I sommar är det 30 år sedan jag tog studenten. 30 år är ju en mer hanterlig tidsrymd än 300 år, men det hindrar inte att jag känner visst främlingskap, för att inte säga skepsis, inför den käcka studentskan på de genompräktiga och inte så lite konstlade studiobilderna.

Vid ett tillfälle under min gymnasietid i slutet av 1980-talet framförde jag och min bästa kompis, hon som nu bor i Strasbourg och jobbar för EU, en sketch. Den byggde på ett material som någon annan hade sett på teve och sedan återgett ur minnet (på den tiden fanns inte SVT Play, Youtube och dylikt). Jag hade inte själv sett sketchen, även om jag tror att originalet kan ha innehållit Björn Skifs.

I sketchen lallade min väninna omkring hemma hos sig (på scenen) när jag gjorde bullrig och självsäker entré i trendig utstyrsel inklusive solglasögon och med två stora resväskor som jag dramatiskt släppte ner på golvet (scenen) varpå jag förkunnade att jag nyss var hemkommen från en resa i den stora världen och att jag hade världens grej att visa henne: en klocka.

Sedan demonstrerade jag ett armbandsur som kunde göra ALLT. Hålla reda på tiden både i Sverige och i andra länder, och därtill almanackan med alla åtaganden man hade. Berätta hur vädret var, vilken temperatur som rådde utomhus, ifall det skulle regna i morgon eller ej. Förmedla de rätta svaren på läxförhöret. Upprätta listor i realtid över de snyggaste killarna inom en viss radie och avslöja vilka som var lediga och vilka som befann sig i ett förhållande, samt i så fall med vem.

Höjdpunkten på denna allt mer skrattretande fantastiska lista över egenskaper (som alla, utom min imponerade väninna, förstod låg långt bortom teknikens horisont) kom när jag tryckte armbandsuret mot min på den tiden mycket spensliga midja och teatraliskt utbrast: Den kan till och med tala om ifall man är gravid!

Publiken frustade av skratt. Det var dags för min sorti. Jag anlade en allvarlig min och sa: Vet du, jag vill att du ska ha den här klockan. Jo, för du är min bästa vän! Varpå jag låtsades få mycket bråttom och skyndade ut genom dörren (in i kulisserna). Men, ropade hon efter mig, du glömde dina väskor! Jag stack in huvudet igen: Det är batterierna!

För mina barn är det här en fullständigt poänglös historia (det säger de i och för sig om många av de historier jag underhåller dem med vid middagsbordet). Men i min lilla värld illustrerar detta hur lång tid 30 år är. På 30 år har vi gått från en tillvaro där bloggar och sociala medier och influencers och ständig tillgång till allt i underhållningsväg var en tanke ingen ännu tänkt, till en tillvaro där allt detta och mycket mer är självklart på gränsen till bakgrundsbrus.

Om framtiden på 300, 30 eller ens 3 års sikt vet vi med andra ord ingenting annat än att den kommer att vara fullständigt annorlunda i jämförelse med den samtid vi simmar i just nu. Den enda trösten är kanske att människan är förunderligt anpassningsbar. Måste vi fly så flyr vi. Måste vi tigga så tigger vi. Måste vi lyda fotografens uppmaning att drömskt bliga ner i en bukett rosor, ja då gör vi det. Och känner oss samtidigt omotiverat hoppfulla och snygga.

Utvalt inlägg

Den man älskar curlar man

Ett tecken på att man är en modern människa med åtminstone ett ben i 2000-talet är att man grubblar över sitt föräldraskap. Det var lättare förr, när mycket visserligen var besvärligt och ovisst men där avkommans eventuella brist på självkänsla inte stod på listan över omedelbara hot. I stället fanns det ett budord för barnen (Du ska hedra din fader och din moder ...) och en praktisk levnadsregel för de vuxna (Den man älskar agar man).

Normalt brukar jag inte räkna mig till curlingföräldrarna. Ni vet, de där mammorna och papporna som frenetiskt sopar banan framför sina telningar på det att inte minsta dammkorn ska bromsa deras färd. I stället ska de unga obekymrat glida fram på en våg av elektriskt laddade partiklar som alstras av de vuxnas sopande. Så dumt!

Men nu har jag tänkt om och det beror på att mannen som en gång myntade curlingbegreppet, den danske psykologen Bent Hougaard, har visat sig ha fel. Curlade barn är inte sämre förberedda för vuxenlivets bistra puckelpister utan tvärtom bättre. Alltså har jag omtolkat mina uppfostringsmetoder och anser nu att det visst är curling jag utövat under min drygt 23 år långa karriär som förälder.

Danska statens forskningscenter om välfärd har gjort en mycket omfattande studie på curlinggenerationens barn, där man följt 6000 personer födda 1995. Det året föddes mitt första barn. Om honom och hans tre yngre syskon vill jag nu hävda att de tillhör samma kategori som 13 % i den danska studien: de som har blivit curlade av sina föräldrar men också fått hjälpa till mycket hemma.

Curlade barn definieras som barn som fått mer hjälp av de vuxna än de egentligen behövt. Rent intuitivt tror man då, och detta var Hougaards utgångspunkt, att sådana barn skulle växa upp till ömtåliga, lättkränkta och osjälvständiga vuxna. ”Snöflingor” kallas de lite föraktfullt i debatten. Vi skulle också kunna tänka på blåsippor som känns mer dagsaktuellt.

Förvånande nog finns nu otvetydiga belägg för att gruppen med curlade barn som haft uppgifter i hemmet, alltså 13 % i den danska studien, är de som senare i livet klarat sig allra bäst. De känner sig mindre ensamma, har bättre psykisk hälsa, har i högre grad slutfört sin skolgång, har bättre relation till föräldrarna, har inte testat hasch och så vidare. Nästan lika bra har livet blivit för den mindre grupp, 6 %, som fått mycket hjälp av sina föräldrar men inte själva behövt hjälpa till hemma.

Den största gruppen av dessa numera vuxna individer, 57 %, har inte blivit curlade som barn och har haft uppgifter att sköta i hemmet. De mår i dag psykiskt sämre, känner sig mer ensamma, har i större utsträckning testat hasch etc. Allra sämst har det gått för de 24 % som varken blivit curlade eller behövt hjälpa till hemma.

Lättad och lite mallig förkunnade jag häromdagen dessa nyheter för maken: vi har gjort rätt när vi skämt bort barnen och samtidigt skolat in dem i att utan knot sköta sina sysslor i hushållet. Vi tillhör visst curlingföräldrarna och det är något att vara stolt över!

Tyngden från det dåliga samvetet gentemot barnen och oron för att jag skadat dem för livet genom att uppfostra dem fel lättade för en stund. Tills jag dagen därpå gick på utvecklingssamtal med den näst yngste och hans mentor berömmande utbrast: ”Ja, det märks då att du inte har curlat dina barn!”

Läraren syftade på att jag inte tagit ansvar för barnens läxor utan låtit dem själva hålla reda på sådant. Hon kunde också ha nämnt att jag förmodligen är den enda mamman i klassen som lyckats hålla mig utanför alla försäljningsprojekt inför klassresan. Mitt obefintliga engagemang i utflykter, idrottsdagar och luciatåg kvalificerar mig knappast för någon curlingfinal.

Å andra sidan hjälper jag mer än gärna mina äldsta barn med deras seminarieuppsatser. Och jag tycker direkt illa om det råd Henry Parland ger i sin berömda dikt om den frustrerade modern som undrar vad som fattas i hennes kärlek. Hon får svaret ”litet svalkande likgiltighet”. För hur kan man vara säker på att den där svalkande likgiltigheten inte slår över i isande elakhet? Som i sin tur sopar in barnen på den väg som leder till hasch och olycka?

Näe, jag vet varken ut eller in. Så jag fortsätter väl som förut på min vingliga bana, där jag ömsom gör si och ömsom gör så, helt inkonsekvent och utan förankring varken i beprövad erfarenhet eller i framtida forskning. Förhoppningsvis lyckas jag trots allt kommunicera någon sorts totalt villkorslös kärlek till mina kloka, roliga, fantastiska barn.

Mer poäng än pengar och förstånd

I dag är det 22 februari, min namnsdag. Förr var min namnsdag förlagd till den 28 december tillsammans med menlösa barns dag. Det hade brorsan roligt åt varje år när vi var yngre och det var långt till nästa jul. (Man tog vara på den sortens enkla muntrationer förr, innan mobilappar, skojiga klipp och allsköns streamad underhållning fanns.)

Nu har Pia som sagt flyttat till 22 februari men de menlösa barnen, som i samma veva uppgraderats till värnlösa, är kvar där i decembermörkret. Jag är väl varken menlös eller värnlös och definitivt inget barn längre, men dessvärre relativt medellös. På mitt konto finns blott 32 kronor kvar (samt 64 öre, om man ska vara exakt).

Ja, jag lyckades sätta sprätt på hela barnbidraget redan i går och nu är det fem dagar till löning. Till yttermera visso kan jag meddela att kaffet tog slut i morse. Och som om det inte vore nog är jag plågsamt medveten om att studielånet ska betalas sista februari. Förutom allt annat som också ska betalas då. Det blir inga nya tulpaner, om man säger så.

I brist på slantar att räkna roar jag mig med att räkna mina högskolepoäng. Det tar en stund eftersom jag har läst vid fem olika lärosäten. Men jag landar på 787,5 hp vilket motsvarar drygt 26 terminers heltidsstudier. Man kan tycka att det inte är klokt, för dels har jag lagt oceaner av tid och kraft på något som inte inneburit några ekonomiska fördelar (tvärtom, faktiskt) och dels har jag antagligen glömt det mesta.

Inte heller har jag blivit klokare i takt med att jag glömt vad jag studerat. Vilket inte minst bevisas av min ansvarslösa överkonsumtion. Här står världen på randen till undergång och vad gör jag? Jag handlar, i betydelsen köper saker. Greta Thunberg har rätt i allt hon säger. Min generations oförmåga att handla, i betydelsen ingripa för att förhindra katastrof, kommer att gå ut över hennes generation på sätt som vi knappt kan föreställa oss. Och inte vill föreställa oss.

Redan på Gamla testamentets tid slog mänskligheten dövörat till när någon profet sa till på skarpen att ni måste skärpa er och det med omedelbar verkan, annars går det åt pipsvängen. Först ut var Noa som avslöjade en kommande klimatkatastrof i form av ett massivt lågtryck med åtföljande nederbörd. Det gjorde honom inte populär. Jo du gubbe lille, du är visserligen en hedersman men det där med ihållande regn tror vi inte på och någon översvämning har vi inte upplevt förr så du får allt behålla hyttplatserna på din ark där den står och ser fånig ut på torra land. Hö-hö!

Mitt fotavtryck och älgens. Gissa vem av oss som inverkar menligast på miljön?

I ljuset (eller kanske mörkret) av vad vi vet om klimathotet framstår alla andra bekymmer som tämligen futtiga. So what om jag inte har råd med tulpaner till helgen när hela världen står i brand! Hur kan jag ens komma på tanken att beklaga mig över min ekonomi när jag studerat så mycket och begripit så lite! Och vad hjälper det en mamma om hon svär på att inte slösa bort barnbidraget i mars också, ifall barnen inte kommer att ha en jord att växa upp på?

Efter stormen hänger löfven kvar

Stormen Alfrida invigde det nya året med pinande nordanvindar och strömavbrott. När jag inspekterade (läs: planlöst klev omkring i) skogarna i närområdet under dagarna efteråt såg jag visserligen förödelse men inte många fallna furor eller lövträd. Mest är det granar som dragit upp sina rötter och kastat in handduken.

Med svenska mått mätt var det förstås dramatiskt. Jag vet dem som inte fick strömmen tillbaka på flera veckor. För skogsägare blir det besvärligt att hinna ta vara på virket innan granbarkborren anfaller. Men det är ändå småpotatis jämfört med rysshärjningarna för exakt 300 år sedan.

Jo, tusentals väldiga granar föll, brakade in i grannträd eller blev hängande över elledningar. Men vardagen rullade trots det igång efter nyårshelgen. Kommunen informerade, motorsågar jobbade övertid, medmänniskor öppnade sina hem.

Det ordnade sig, precis som det gjorde med landets regering. Även om vi nästan började tvivla när månaderna gick utan att riksdagen kunde enas om en statsminister. Under tiden höll övergångsregeringen ställningen, stretade på vid sina skrivbord utan att lägga några omstörtande förslag eller försöka föregripa talmansrundornas noggrant regisserade koreografi.

Hade det gått så långt som till nyval så hade man ju blivit förvånad, eller hur? Innerst inne visste vi att våra folkvalda skulle ta sitt förnuft till fånga, i alla fall de av våra folkvalda som har ett förnuft att ta till fånga.

Så när stormen bedarrat upptäcker man att det mesta är sig likt. Vi lär oss lydigt att skriva 2019 i stället för 2018. (Eller så låter vi våra apparater hålla reda på tiden åt oss.) Det finns ekar så oberörda av Alfrida att de knappt fällt ett enda av sina fjolårslöv. Löven hänger kvar. Löfven sitter kvar.

Vår julgran stod inomhus och tindrade stilla medan Alfrida rasade utanför. Den granen står kvar ännu, trots att tjugondedag Knut kommit och gått, och den har blivit så domesticerad att den nu skjuter lindblomsgröna skott.

I värmen från kakelugnen trivs både gran och tonårsson. Fönsterkuverten som innehållit räkningar står på tur att eldas upp. Själva räkningarna väntar på att lönen ska rulla in på kontot, som den alltid gör i detta pålitliga land.

Systemkollapsen är långt borta, vi kan nätt och jämnt stava till det på svenska. Kaos och kris? Inte i Sverige. Inte den här gången heller.

Förkasta i tysthet det värsta

Sedan början av november har jag tänkt skriva en blogg inifrån rasistens huvud. Den skulle bli mitt försök att förstå det filter man betraktar medmänniskor genom ifall rasism är den världsåskådning man bekänner sig till (eller troligare förnekar men ändå följer). 

Medan jag har knallat i senhöstskogen har jag grunnat på den här idén, fantiserat om hur jag själv skulle känna det ifall jag nödgades gruva mig inför varje läkar- och tandläkarbesök för det är säkert en utlänning den här gången också eller om jag sett mig föranlåten att rysa av obehag inför åsynen av varenda niqab på bussen, på gatan, i affären. Utanför affären sitter helt säkert en romsk tiggare vars misär inte slår an minsta sträng av empati hos mig utan bara väcker min irritation, min misstänksamhet och min aversion. Slår man på teven är det likadant: mörka ansikten möter mig överallt. På radion pratar någon svenska (?!) med brytning så att jag inte förstår. Så att jag inte vill förstå.

Hela det här tankeexperimentet gjorde mig nedstämd. Jag förlorade lusten att skriva. Det bidde ingen blogg, bara för det.

Förresten fick jag annat att tänka på, för jag skulle hitta till Karolinska för första gången någonsin. Det var dags för mammografi. Förra gången genomfördes undersökningen på Sophiahemmet, och gången innan dess på Danderyds sjukhus. Så mycket skriverier som det varit om Karolinska tänkte jag att det kunde bli spännande att se det med egna ögon. Jag förutsåg även att det kunde bli spännande att hitta rätt i det här jättebygget. Därför skulle jag se till att vara där i god tid.

Lite drygt 40 minuter hade jag på mig när jag kom fram. Jag motstod frestelsen att ta en kopp kaffe utan sa till mig själv att jag först skulle lokalisera mammografiavdelningen.

Sålunda traskade jag runt den imponerande arkitekturen ett halvt varv, prövade olika gränder, vände och gick tillbaka medan jag gång på gång läste vägbeskrivningen på kallelsen: ”Från sjukhusets busstorg går du mot huvudentrén, gå ej in. Sväng vänster och gå längs fasaden, ta första till höger (se skylt).”

Något busstorg kunde jag inte uppfatta, och vad som var huvudentrén var också oklart. Hur som helst skulle jag ju inte gå in där, så mycket begrep jag. Men för att kunna svänga vänster som anvisningen föreskrev förutsätts man komma från samma håll som anvisningsskribenten. Annars blir det väl höger? 

Detta med vänstersvängar och högersvängar är just nu en het fråga i den politiska debatten, där försöken att utse en statsminister med tillhörande regering påminner lite grann om min vandring runt Karolinska. Helt säkert gick jag åt fel håll medan minuterna tickade på åt samma obönhörliga håll som vanligt. Flera gånger stannade jag vid orienteringstavlorna utan att bli mycket klokare.

Det är ju en hel stadsdel! Var på denna karta befinner man sig när man står där man står i verkligheten? Och att gatuadressen skulle finnas på kallelsen, det var ett falskt löfte. Jag läste min kallelse noga utan att hitta någon gata. Postnumret (17176 Stockholm) hade jag just ingen användning för. 

Stegräknaren hade passerat 6000 steg och inte ens 15 minuter återstod när jag insåg att jag måste ta till storsläggan. Alltså Google maps. Av kallelsen framgick att mottagningen låg i Radiumhemmet. Dit hittade Google, men samtidigt varnade appen mig för att det skulle ta ca 12 minuter dit och att inrättningen kunde ha hunnit stänga innan dess. (Måhända är det av rädsla för att bli stämda som Google-appar är så ängsliga; jag tog mig dit på fem minuter och det var då långt kvar till stängningsdags.)

Mammografisköterskan var invandrare, från Östeuropa gissade jag av den lätta brytningen. Utan omsvep berättade jag att jag nyligen förlorat min syster i bröstcancer. Sköterskan blev så berörd av detta att hon frångick sitt normala löpande band-förfarande och tog sig tid att informera och lugna mig. 

Hennes spontant medmänskliga bemötande satte mig i kontakt med min egen sorg. Vanligtvis håller jag den ifrån mig. Det går ganska bra. Bara i korta ögonblick gläntar jag på locket till den vrålande rösten inom mig, den som kräver att döden omedelbart lämnar tillbaka min syster.  

Efteråt tänkte jag att jag skulle hitta en genväg ut ur denna enorma byggarbetsplats. Skymningen föll medan jag med en dåres envishet gick vilse. Igen. 

Jag lär mig inte att hitta i den här kafkartade världen. Jag accepterar inte att min syster dog med halva livet evigt innestående. Det blir inte lättare med tiden. Jag förstår inte ens vad programmet jag bloggar i just nu menar med den ibockade antispam-åtgärden ”Strikt: Förkasta i tysthet det värsta och den mest utbredda skräpposten.”

Men jag väljer att tolka det som en stilla uppmaning till mig (från Google? från Gud?) att inte i onödan närma mig de krafter som fräter sönder ömsinthet, tolerans och respekt för alla människors obestridliga värde.

En universell politik för Sverige

När jag skriver detta har Sverige ännu inte fått någon regering efter valet för mer än femtio dagar sedan. Ändå har talmannen kört sina fikarundor med plausibla regeringsbildare. Kaffekokaren har plikttroget gått varm medan samtalen flutit mer trögt och svalt och avvaktande (föreställer jag mig, jag har förstås ingen aning egentligen).

DSC_8203

Under samma sju veckor har jag fått nya insikter (och tyvärr säkert glömt en hel del också) i mänskligt beteende genom mina universitetsstudier i specialpedagogik, mitt arbete som gymnasielärare och förra veckan även ett studiebesök med mina kollegor på en brittisk skola för autistiska elever. Det har då slagit mig att politikerna borde tänka i mer pedagogiska banor för att komma loss ur dödläget.

Ta detta med universell design, eller universell utformning som det egentligen ska heta på svenska. Sedan ett år tillbaka är det ett av de uttalade målen för svensk funktionshinderpolitik. Produkter, tjänster och miljöer ska formges så att de blir tillgängliga för alla. Ett klassiskt exempel är engreppsblandaren som har ersatt tokeriet med två olika, mer eller mindre svårmanövrerade vattenkranar, där den ena ger skållhett vatten och den andra iskallt. (I England har den innovationen inte riktigt slagit igenom ännu, till skam för hela det brittiska rörmokarsläktet).

IMG_9695

Utan universell design får vi förpackningar som är svåröppnade, höga trösklar och trappor som är svårforcerade och utrymmen eller tjänster som endast kan nyttjas av den som har alla funktioner på plats i kroppen och knoppen (och vem har det?). Poängen med universell design är att den leder till en utformning som är nödvändig för en del personer i samhället på samma gång som den är bra för alla – eller åtminstone inte skadlig för någon.

Tydliggörande pedagogik kan sägas vara besläktad med idén om att anpassa och tillgängliggöra för dem som behöver det mest och därmed förbättra för alla. I synnerhet för elever med autism är den tydliggörande pedagogiken helt avgörande samtidigt som den gynnar även de neurotypiska.

Bland verktygen finns det visuella stödet, som exempelvis används vid instruktioner: utöver muntlig information skriver jag samma budskap på tavlan och visar också med bilder, symboler eller kroppsspråk. På skolan för autistiska elever i England var alla dörrar färgkodade för att underlätta vid varje förflyttning, ett effektivt visuellt stöd.

IMG_9611

Med ett enkelt men inte desto mindre djärvt tankesprång förflyttar vi oss nu till den svenska politiken, som ju borde utformas för att passa särskilt bra för dem som behöver den mest och därutöver vara bra för alla – eller åtminstone inte skadlig för någon.

Så: vilka behöver politiken mest? Naturligtvis alla som är för unga eller gamla eller sjuka för att klara sig utan stöd, eller utsatta på något annat sätt. Med en gnutta inlevelse förstår vi att vi alla någon gång under livet hamnar i en sådan behövande kategori. Och med ytterligare lite inlevelse begriper vi nog också att vi då vill behandlas med mild och generös hand av staten.

IMG_9450

En politik som utgår från de största behoven blir en välfärdspolitik med höga skatter. Det är okej, så länge skattetrycket inte märkbart försämrar livskvaliteten för någon grupp i samhället. Alla behöver mat och kläder och någonstans att bo, och att det finns medmänniskor som inte har råd ens med livets nödtorft är verkligen inte bra för de välbeställda som ska gå förbi och tvingas begrunda andras elände. Orättvisor och ojämlikhet är skadligt för alla, också för oss som för tillfället råkar vara gynnade.

Däremot måste inte alla i ett samhälle arbeta. Det är en sådan där märklig tvångstanke som liksom stampar sönder det politiska samtalet. Jämlikhet uppnås inte genom att alla sliter ihop exakt lika många pensionspoäng.

Om Socialdemokraterna kunde släppa den där krampaktiga arbetslinjen och räcka ut handen till Liberalerna (som när de är på gott humör kan bidra med idéer om individens frihet) och till Vänsterpartiet (vars enda krav för samarbete är höjda kvinnolöner och en tandvårdsreform, hur kan någon vara emot det??) så skulle vi snart få ihop en regering.

IMG_9823

Naturligtvis ska Miljöpartiet också sitta med vid beslutsbordet, för att föra jordklotets och mänsklighetens talan. Det är obegripligt att folk inte röstade för en miljövänlig politik efter den brinnande sommaren 2018. När klimatet imploderar är det slut med oss alla, oavsett hur många pensionsavsättningar vi lyckats gömma undan för skattmasen.

Se där, det är mitt regeringsförslag: S, V, MP och L. Take it or leave it!

(Och vill någon ha en dragning på detta med massivt visuellt stöd till, så är det bara att höra av sig.)

DSC_8222

Repris: Femton frågor till Jimmie Å.

Efter det förra valet, för fyra år sedan, skrev jag en blogg som reaktion på valresultatet. SD fick då 13 procent. Sedan dess har SD fortsatt att växa och påverka svensk politik, för att inte säga svensk mentalitet. Frågorna kvarstår därför, lika obesvarade som då.

Femton frågor till Jimmie Å.

15 september 2014

Dagen efter valet är jag tömd på åsikter men desto mer fylld av frågor. Jag leker sorgset med tanken att Sverigedemokraternas (detta missvisande namn!) partiledare Jimmie Åkesson skulle sätta sig ner med mig och besvara en del av dem. Ärligt och eftertänksamt. Å Jimmie.

1) När du hävdar att ”asylinvandringen” tar resurser från äldreomsorgen vilket resulterar i att gamla människor svälter eller åtminstone är ”undernärda” (det är dina ord, inte mina) tror du då på allvar att det vid ett enda tillfälle har hänt att en skröplig pensionär gått miste om sin lunch därför att en syrisk flyktingfamilj kalasat på just den lunchen?

2) Det Sverige som vi är på väg mot och där du pekar ut riktningen är ett land där vi ska göra det till vardag att misstro, diskriminera och undvika alla som inte är vita, heterosexuella och konventionellt svenska enligt någon stram definition. Så har jag förstått kärnan i ert partiprogram och det är ett budskap som du och dina kamrater hamrar in öppet och högljutt men också försåtligt, mellan raderna. Tror du att ett sådant samhälle blir a) mer tryggt för alla, b) mer otryggt för alla eller c) tryggare för vissa?

3) Dina och ditt partis kulturpolitiska planer handlar helt och hållet om kulturarvet. Ni underkänner kulturella verk som skapats de senaste hundra åren och vill inte att skattemedel ska främja samtidskonst och andra postmoderna kulturyttringar. Jag kan tänka mig att er gräns går ungefär mellan Anders Zorns ”På Sandhamn” från 1906 (helt okej naken tjej) och Nils Dardels ”Den döende dandyn” från 1918 (för modern och queer).

ZORN_på_sandhamn
Anders Zorn, På Sandhamn (1906)

Varför är det inget problem för er att det i framtiden inte kommer att finnas något kulturarv bevarat från vår tid? Är det för att a) den svenska kulturens guldålder ändå ligger långt bakom oss eller för att b) ni inte tror på framtiden?

dardel_dandyn
Nils Dardel, Den döende dandyn (1918)

4) Låt oss återvända till den syriska flyktingfamiljen i min första fråga. När de för en tid sedan flydde sitt hemland och efter en strapatsrik resa lyckades ta sig ända till en liten ort i Sverige, föreställer du dig då att a) de var mer upprörda över att tvingas lämna sitt hem än du var över att de kommit hit, att b) du var mer upprörd över att ha dem inom landets gränser än de var över att ha lämnat allt eller att c) ni var ungefär lika upprörda?

5) Om invandringen var gratis eller till och med innebar klirr i statskassan redan från dag ett (i stället för att bara löna sig på sikt) skulle du då fortfarande ogilla att utrikes födda bosatte sig i riket?

6) Har den pappa som knappt tar ut någon föräldrapenning alls och den mamma som i gengäld stannar hemma länge med barnet bestämt detta på egen hand och av fri vilja?

7) Vad är det som är så bra med en värld där alla bor kvar hela livet på just den plats där de föddes?

8) Av alla som röstade i riksdagsvalet är vi 87 procent, alltså flera miljoner, som ser med oro, motvilja och vämjelse på ditt partis framgångar (= dina framgångar). Snudda vid den tanken i kväll när du ska somna och säg sedan om a) det stör dig lite grann att väcka sådant obehag eller b) du genast avfärdar varenda en av oss 87 procent som vilseförda idioter till skillnad från snillena som röstade på dig?

9) En del av dem som kommer till Sverige flyr från förföljelser. Om man till exempel ger uttryck för en politisk åsikt i ett land där denna åsikt inte uppskattas kan det leda till att man hotas till livet. Låt oss säga att det skulle hända dig. Skulle du då a) fly till ett annat land eller b) stanna och bli martyr?

10) Vi fortsätter fantisera. Nu vrider vi klockan tillbaka till 1860-talet när den första stora vågen av utvandrare lämnar Sverige. Vi låtsas att du har makten att ingripa, men vad gör du? a) Förbjuder du all utvandring? b) Kräver du att varje utvandrad svensk ska ersättas med en invandrare, så att summan av medborgare hålls konstant? c) Låter du den som vill fara i frid och önskar alla lycka till?

utvandrarna
ur Jan Troells film Utvandrarna (1971)

11) Jag har hört dig säga att vi styrs av åsiktspoliser i det här landet, så att man inte får tänka eller ge uttryck åt ”sanningen”. Samma anklagelse har du riktat mot rapporteringen i media som du verkar mena är snedvriden till flyktingars och invandrares fördel. Men vem eller vilka är det som har något att vinna på detta och därför, enligt dig, ligger bakom denna tankestyrning?

12) Som motståndare till din politik har du bland andra utnämnt samtliga etablerade partiers politiker. I ditt tycke är de så förstockade att de inte längre ser verkligheten och därför inte kan åstadkomma ”förändring på riktigt”. Till skillnad från dig och ditt parti, då (”Heja Sverige!”). Samtidigt hävdar du stolt att du och ditt parti nu håller på att bli just etablerade. Är du inte rädd att väljarna ska börja blanda ihop ditt sätt att vara etablerad på med det förkastliga sätt på vilket de andra etablerade politikerna är etablerade?

13) Om man bor i det här landet och betalar skatt här (de flesta invandrare gör det) men av naturens nyck begåvats med ett utseende som antyder att man har sina rötter i Afrika, Latinamerika, Sydeuropa eller Asien, borde man då enligt dig a) snarast flytta härifrån för att undvika trakasserier, b) i möjligaste mån hålla sig inomhus och låsa dörren eller c) alltid bära en stor knapp med Sverigedemokraternas symbol på kragen?

14) Ifall Sverige var det sista landet på jordens yta som någon enda människa ville flytta till eller ens besöka över en helg, en plats som kändes mindre lockande än Nordkorea, skulle det glädja dig?

15) Men vi är inte Nordkorea. Även i morgon kommer en och annan desperat flykting att lyckas ta sig ända till Sveriges gräns. Där ska det, om du får bestämma, vara stopp. Porten smäller igen i ansiktet. Vart ska hen ta vägen?

Å Jimmie.

Allt vi behöver finns ganska nära

Vi har bara en röst var. Sådana är demokratins spelregler. Men lite synd är det att en enda röst inte räcker så långt. Då frestas man att tänka att det inte spelar någon roll vad jag gör med min lilla röst. Det går i alla fall som det går i valet.

Ändå har vi ett utmärkt tillfälle just nu att justera kursen. Bara vi är tillräckligt många som vill styra skutan Sverige åt samma håll. IMG_8733 (2)Aldrig förr har något land varit så välmående. Mikael Carlsson skrev nyligen en blogg med rubriken ”101 (nya) skäl till varför det fortfarande inte går åt helvete” där han presenterar statistik som pekar på hur bra det går för Sverige, i en mängd avseenden.

Själv förundras jag över hur lyckliga mina medsvenskar verkar vara där de sitter och äter gott på uteserveringar mitt i veckan och är kärleksfulla och generösa mot varandra. Skratten klingar. På stormarknaderna trängs vi i all vänskaplighet medan vi handlar kundvagnarna fulla. Och hur många fritidsbåtar har inte denna sommar legat och guppat i våra vattendrag? IMG_8795

På skuggsidan av sommarvimlet finns de som inte äger någon båt och inget fritidsställe och inte har råd med restaurangbesök. För samtidigt som svensk ekonomi slår alla rekord har klyftorna mellan oss vidgats till gapande avgrunder.

Sverige är häpnadsväckande rikt. Ändå är vi Europas ojämlikaste land, enligt Daniel Suhonen och Göran Therbom som skrev om detta på DN debatt häromdagen (”Invandringen kostar mindre än skattefusket”). Den svenska överklassen uppskattas ha 500 miljarder undangömda utomlands. Varje år försvinner ytterligare 43 miljarder av våra gemensamma skattepengar ut ur landet och blir därmed oåtkomliga för den svenska välfärdsstaten.

Ekvationen verkar självklar i mina ögon. Om vi tar från de rika (som inte ens kommer att märka det) och fördelar till dem som behöver det mest så löser vi fantastiskt många problem i ett slag.

Inom vårdens, omsorgens och miljöns områden skulle man komma långt med ett par hundra extra miljarder. Ännu längre skulle vi komma inom skolan. För om vi som jobbar med ungdomar – lärare, rektorer, kuratorer, skolsköterskor – kunde få mandat att anställa personal och köpa in det vi bedömer att vi behöver så skulle vi bädda för en långt ljusare framtid.

IMG_8853Ett litet exempel: För några ynka tusenlappar skulle vi i mitt arbetslag kunna köpa in riktigt bra hörlurar till våra elever med AST. Det skulle i sin tur utgöra den avgörande skillnaden mellan att kunna koncentrera sig på skolarbetet en tung dag eller att ge upp för att omvärlden virvlar in i skallen, negativa tankar tar över eller migränen triggas igång.

Jag vet vad jag vill ha av framtiden om jag ska våga bli gammal i det här landet, och det är inte militär upprustning eller fler gränspoliser eller hårdare tag. Det är något så enkelt och kostnadseffektivt som att alla unga ska få en chans. Alla. Oavsett vad de har i ryggsäcken. Oavsett om de helt saknar svensk ryggsäck med svenska papper i.

Det goda livet i det trygga samhället är en dröm som passerar Sverige 2018, likt ett sällsynt himlafenomen. Vi kan fånga drömmen eller låta bli. Din röst är allt som krävs.

IMG_8876

Döden tänkte jag mig inte så

Det har varit en omvälvande sommar. Min två och ett halvt år yngre syster har länge varit sjuk i cancer och överlevt längre än någon läkare trodde var möjligt, men nu gick det inte längre. Av en händelse blev det jag som satt hos henne de sista dygnen.

blåklockaMin syster och jag var mycket olika. Vi delade nästan inga intressen eller värderingar och sympatiserade inte med den andras livsval. Hon läste till exempel inte mina bloggtexter eftersom hon inte gillade mitt sätt att skriva. Men när döden närmade sig hittade vi tillbaka till barndomens självklara tillit.

Den pakt som ingicks för mer än fyrtio år sedan, när jag försökte skydda henne mot de äldre grannbarnens hårdhänta lekar, fanns kvar därunder tidens ström. Nu aktualiserades vår pakt åter, denna gång i kampen mot det illa organiserade brittiska sjukvårdssystemet, NHS.

När man är mycket sjuk ska man ha någon vid sin sida som inte sviktar. Jag orkade för att jag växlade över till ett intuitivt läge och lät kroppen styra, ungefär som när man föder barn. Den uthållighet jag behövde fanns inom mig.

Däremot saknade jag erfarenhet av hur man beter sig i dödens väntrum. Den sista natten höll vi på och flamsade till fyra eller fem på morgonen. Min syster hade mycket ont och orkade inte skratta åt sina egna skämt, så jag skrattade för oss båda. Vi blandade engelska och svenska:

  – Du är på droger, sa jag. Jag är bara trött.

  – Du är nog också på droger, trodde hon.

under björken

Vi lekte att vi skulle ge oss iväg på resa, utan att precisera slutdestinationen. Jag skulle köra bilen och hon skulle vila. Hon var otålig att komma iväg.

– Kom igen nu, Pia! Nu kör vi! Kom igen!

take off

De allra sista timmarna gnabbades vi om fjärrkontrollen till teven. Jag lät henne välja kanal och ha på ljudet högt, men jag envisades med att hålla muggen när hon skulle dricka.

– Å, vad jobbig du är! utbrast hon.

Hon fick beställa det som skulle bli den sista måltiden, en ostomelett, och jag lät henne salta och peppra omeletten av hjärtans lust. Sedan delade vi den exakt lika medan vi slogs lite med besticken. Det var en stund av fullkomlig ro.

ovan molnen

Efter den sista smulan omelett lyfte hon sin tunna hand och klappade mig på kinden. Hon lutade sig bakåt och fortsatte se på teve. När jag trodde att hon somnat tog jag försiktigt fjärrkontrollen och sänkte ljudet.

Och så var hon borta.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑