Sök

Pia Cederholm

Kung utan kateder

I måndags morse när jag kom till jobbet (jag är gymnasielärare) och letade mig fram till det klassrum där jag var schemalagd gjorde jag en rad nedslående upptäckter.

För det första var det inget riktigt klassrum utan ett grupprum (eller som det tydligen numera heter, ”pluggrum”). Där fanns inte stolar till alla så jag fick be eleverna ta med sig stolar från korridoren utanför och när det inte räckte gick jag själv och stal ett par stolar i ett riktigt klassrum, mitt framför näsan på en kollega.

För det andra var strömbrytaren saboterad så det gick inte att tända i taket, vilket i och för sig inte gjorde så mycket eftersom sensommarsolen flödade in genom fönstren. Även kontakten till högtalarna var saboterad och det var lite trist emedan eleverna, som just börjat gymnasiet, inte fått sina datorer ännu på grund av leverantörsförseningar och därför var vi alla hänvisade till ljudet från min lilla laptop liksom till bilden (för projektorn i taket funkade!) på vita tavlan (filmduk saknades) där vi i och för sig inte såg så mycket eftersom det inte gick att dra för några gardiner och sensommarsolen … ja, ni fattar.

För det tredje hade jag själv ingen möbel alls, ingen talarstol eller annan stol, ingen kateder, inget bord, bara ett fönsterbräde och därifrån körde jag igång lektionen (i franska, om nu någon vill veta). Tills min dator oväntat hängde sig mitt i en mening (en fransk) och vägrade fortsätta samarbetet.

Man brukar slentrianmässigt påstå att skolan är det enda i samhället som ser likadant ut i dag som för femtio år. Tyvärr är detta en vrångbild. Jag skulle tvärtom hävda att det finns i runda slängar en miljon detaljer i skolmiljön som är annorlunda jämfört med min egen skoltid. Mest avgörande (jag vill säga förödande men då framstår jag som en bakåtsträvare så jag låter bli) i denna totala omvandling är nog hur lektionen som fenomen genomgått en metamorfos.

Vi (och nu talar jag om 1900-talet) hade en kunnig lärare som föreläste och en egen lärobok där innehållet i ämnet tryggt fanns samlat. Mer behövde vi just inte veta. Lärarna behövde inte dokumentera lektionen eller våra kunskaper i en handfull olika (olika!) digitala system. Vårt kritiska sinnelag kunde slumra vidare för varken lärare eller lärobok pockade på att ifrågasättas. All energi vi hade till övers kunde fokuseras på att lära oss det vi skulle lära oss, nämligen det som stod i boken.

I gengäld slapp vi alla de försåtliga distraktioner som anfaller dagens ungdom så snart de slår upp sina ögon på morgonen och som följer med dem in i klassrummet. Att någon av mina elever över huvud taget förmår koncentrera sig på det jag försöker säga är beundransvärt. Jag vet ju så väl att jag inte kan mäta mig med den eggande, ansträngningsbefriade, åt alla håll kommunicerande underhållning som ständigt lurar i deras mobiltelefoner (och snart också i den dator kommunen köpt in till dem).

Datakunskap på den gamla goda tiden, före egen högupplöst färgskärm och före internet och chattar och appar och animationer och musik och meddelanden. Det är jag med glasögon, flera år innan jag fick det olycksaliga infallet att bli lärare.

Jag pendlar mellan att vara den motvilliga läraren och den entusiastiska. Ena dagen är jag trött och nöjd när jag dansar hem från jobbet. Jag känner mig som kung, kung, kung i katedern för att travestera Magnus Uggla. Om vi nu bortser från att såväl katedern som katederundervisningen och till stor del även faktakunskaper är avskaffade som inslag i vardagen för både lärare och elever.

Nästa dag är jag bara trött. Då övermannas jag av bitterhet över min slöa löneutveckling och omöjligheten i mitt uppdrag där jag förväntas både möblera och intressera ungdomar för mina ämnen så till den milda grad att de får lust att inte så mycket inhämta kunskaper som uppvisa förmåga att tillämpa dem på ett sätt som stämmer överens med Skolverkets ambitiösa kunskapskrav.

Ni tror att det är lätt? Ha! Vi tar ett exempel på måfå. Så här lyder ett av kraven för det lägsta godkända betyget (E) i filosofikursen jag undervisar i:

Eleven identifierar med viss säkerhet filosofiska frågor samt gör enkla analyser av några frågor och teorier som gäller existens, kunskap, vetenskap, värdefilosofi, samhällsfilosofi, språkfilosofi och nutida filosofiska riktningar. Elevens analyser leder fram till enkla förklaringar av dessa filosofiska frågor och teorier där några relevanta filosofiska begrepp används med viss säkerhet. Eleven tar ställning till filosofiska frågor och teorier genom att dra enkla slutsatser och värdera frågorna och teorierna med enkla omdömen.

Visst frestas man att tänka att den vuxna, välutbildade, kanske till och med filosofiskt skolade individ som klarar att göra enkla analyser av de här små nätta frågorna med tillhörande teorier (existens, kunskap, vetenskap, värdefilosofi, samhällsfilosofi, språkfilosofi och nutida filosofiska riktningar) borde vara en sällsynt lärd individ, högt aktad för sin djupa bildning? Och så ska en normalt onormal 18-åring i stället få godkänt. Av mig.

Faktum är att även om det osannolika inträffar, att en elev uppvisar dessa förmågor helt enligt kravens bokstav, så räcker inte det om eleven misslyckas inom ett annat krav i samma kurs. Man förstår dem som menar att nuvarande betygssystem är riggat så att det ska sätta krokben för eleverna genom att låta den sämsta prestationen bli den avgörande. Man förstår också varför betygsinflationen utvecklat något som påminner om antibiotikaresistens och nu vuxit till epidemiska mått.

Kunskapskraven är de styrdokument som betygsättande lärare har att följa för att bedöma vilket betyg en elev ska få. De ser vanligen ut som ovan. Eleven ska prestera något, till exempel en analys, men förväntas göra det ur tomma intet, utan att ha några faktakunskaper att bygga på.

Skolverket har fått utstå kritik för formuleringarna i kunskapskraven och nya formuleringar är på väg. Det ryktas att dessa faktiskt kommer att innehålla k-ordet (kunskaper) och det inte bara i rubriker. Spännande!

Men under mina missmodiga dagar viskar svartalfen inom mig att det är för sent. Ingen kraft i världen, inte ens Skolverket, kommer att kunna rubba den nya sköna ordning som råder i klassrummet. Internet finns överallt och eleverna behöver inte ens påbörja en sökning innan svaret blinkar till på skärmen. Den franska frasen är redan översatt, analysen redan gjord av någon annan. Varför ska man då ägna möda åt att lära sig något?

Kanske för att okunskapen är som en ondsint monster som en dag, när nätet ligger nere och batterierna laddat ur, kommer att sluka oss levande.

Om troll och människor

Du vet hur det är (eller också vet du inte, och då ska du ta två sekunder och skatta dig lycklig för det är verkligen inget att sträva efter): man halkar in på Twitter och trasslar in sig i någon tråd som ser lovande ut men det dröjer inte länge innan det går troll i den tråden också.

Troll betyder i det här sammanhanget (och om du inte redan är plågsamt medveten om detta ska du skatta dig dubbelt lycklig) att mer eller mindre anonyma röster lägger sig i samtalet med det enda uppsåtet att förgifta det. Trots att trollens fatabur av hat är ytterst grund och ständigt lika deprimerande grumlig blir man ändå besviken på mänskligheten för dess uppenbara brist på mänsklighet.

Ett typiskt exempel är att någon skriver om hur oanständigt det är när Sverige utvisar afghanska flyktingpojkar fast det enda anständiga, rimliga, vettiga och ekonomiskt-mänskligt försvarbara är att de ska få stanna och bygga sig en framtid här. Då dyker trollet upp och hävdar att just dessa arma pojkar i själva verket är avskyvärda våldtäktsmän som konspirerar med nationens fiender, godhetsknarkande kulturtanter, regeringen, vänstermedia, Fan själv samt dennes moster (behöver det sägas att även Fans moster är en kulturtant?) för att störta Sverige i fördärvet.

Detta är så dumt att man inte vet i vilken ände man ska börja men jag börjar i den här änden: våldtäkter är sedan gammalt en svensk paradgren. Svenska män har våldtagit sina hustrur och barn, andras hustrur och barn, egna och andras pigor och hushållerskor, sina trälinnor och andras, underlydande och främlingar, inrikes födda och utrikes, på tyska bordeller och i svenska gränder och på stränder och hotellrum i Sydostasien, med och utan betalning, i grupp och enskilt. Gång på gång.

Det betyder inte att alla svenska män har gjort det, långt därifrån. Men tillräckligt många har åtminstone klappat en kvinna på stjärten utan att hon bett om det för att vi ska kunna fastslå att detta är ett typiskt svenskt (manligt) beteende. Lika typiskt som att så här års bevista en lagom högstämd ”Musik i sommarkväll” i en svensk kyrka. Och långt mer vanligt förekommande än att sitta under ett svenskt äppelträd och läsa en klassisk svensk författare (Pär Lagerkvist, någon?)

Trollen tror att allt är invandrarnas och flyktingarnas fel, särskilt om dessa är muslimer, men också feministernas, miljövännernas, humanisternas, hbtq-aktivisternas, de vänsterliberalas fel. Samt tiggarnas. Trollen vrålar ursinnigt om att deras Sverige har blivit förstört. Att de inte får utöva sina trollkonster i frihet längre. Det som är deras rätt såsom varande äkta svenskar!

En svensk rättighet, enligt trollologin, är att få gå omkring utan att skyla sin nakna hud mer än nödtorftigt. Men detta är ett nytt påfund, sådant gick inte an i det gamla bondesamhället. I 1800-talets Sverige var det otänkbart för kvinnor att blotta armar och ben och ingen ärbar kvinna tilläts visa sig utomhus utan att täcka sitt huvud.

Vidare hävdar trollen att våldet i det svenska samhället har ökat så kraftigt att vi nu befinner oss på randen till inbördeskrig. Trollen känner sig otrygga där de står bakom sina gråa stenbumlingar och hötter med nävarna. De minns förstås inte 1200-talets Stockholm, en liten primitiv köping där invånarna till vardags var beväpnade med kniv och led av obefintlig impulskontroll. Då var det farligt att vistas på gatorna. Det är mycket tryggare nu, trots att vi är många, många fler.

Eller ta Hälsinglands skogar för drygt hundra år sedan, ett klanstyrt fäste för brutalitet och utanförskap, med rånmord, sprängdåd, skottlossning, organiserad brottslighet och övergrepp i rättssak. Gunilla Kindstrand beskrev i sitt Sommarprogram häromdagen hur trakten kring Delsbo hade rykte om sig som laglöst land, en no go-zon. ”Far åt Hälsingland!” var alltså ett mer potent hot på den tiden.

Nej, de trumpna trollen är ointresserade av historia, fakta, sanning och siffror. De lever bara för att hata, de livnär sig av detta hat, ser inte sommarens skönhet, lyssnar inte med sina trollöron och hör inte ens sitt eget trollhjärta bulta i bröstet. Därför når vi dem inte där de har retirerat in i sina skräckslagna hörn av inbillade hot mot ett enkelriktat, ensartat, sammanhållet och monokulturellt Sverige som aldrig funnits.

Det Sverige vi har – till låns, en kort tid – har tvärtom aldrig varit rikare, tryggare, friare och vackrare än nu. Hur lyckligt lottade är inte vi jämfört med alla andra troll och människor!

Nära havet vill jag instagramma

Den här veckan hyr jag skrivarstuga i Visby. Jag har tre mätbara mål för min vistelse här: minst 10 000 steg om dagen, högst 1 200 kalorier om dagen och minst 10 000 nedslag varje dag, nyskrivet eller redigerat. Även blanksteg räknas.

Resultatet är lite varierande. De tiotusen stegen är lättast, för på Gotland kan man gå och gå i timmar utan att tröttna på stränder, raukar, naturstigar, vallmofält, kyrkogårdar, skeppssättningar, medeltidsgränder som dignar av rosor eller övergivna fiskelägen med gistna ekor.

Kalorierna skulle jag nog ha lyckats bättre med om jag så att säga angripit målet från andra hållet. För trots att jag avstår från glass, kakor, snabbmat och godsaker, så blir det ändå minst tolvhundra kalorier innan dagen är till ända. Märkligt.

Sämst går skrivandet och jag har en teori om varför. Jag grundar den i det jag ser omkring mig här i Visby: lyckliga, välmående människor på semester, med till synes obegränsade ekonomiska resurser att lägga på mat och boende och shopping. Att vara svensk är att vara gynnad av ödet, bekymmersfri och obesvärat bortskämd. Varför skriva när man bara kan … ha det bra och njuta av sommarlivet?

Så i stället för det mödosamma knackandet på datorn väljer jag att följa med maken på utflykter, från Fårö i norr till Hoburgen i söder. Naturen och kulturen vittnar om det Gotland som varit: korta perioder av relativ trygghet och materiellt välstånd (för vissa), som på 1200-talet när så många kyrkor uppfördes, men mest oro, krig, hemska sjukdomar, förfärliga olyckor och ständig kamp för tillvaron.

I Fröjel på södra Gotland anas ännu skuggan av ”olycksnati” 25 oktober 1887, när 26 förhoppningsfulla män i sju båtar lämnade fiskeläget för vad de trodde skulle bli årets bästa strömmingsfångst men överraskades av en hagelstorm som kostade nio av dem livet. Änkor, faderlösa, fattighus, elände.

Tja, det var då. Nu är nu. Instagram kräver sitt. Vad är det för fel med det? Meningen med livet skulle ju kunna vara att söka det som är vackert och ovanligt och spännande, och helt enkelt uppleva det. Måste jag nödvändigt skriva också? Det räcker så bra med mobilkameran som alltid finns till hands för att fånga dagen. Dessutom räknar mobilen både stegen och kalorierna.

Nu börjar Almedalsveckan snart. Medietälten är resta, det vackra folket anländer. Långt bortom stadsmuren råder däremot folktom frid i de gamla vitkalkade kyrkorna. Där är det bara maken och jag samt en och annan tysk. (Att undersöka vid senare tillfälle: vad är hemligheten bakom att just tyskar hittar till svenska smultronställen som är dolda, eller ointressanta, för de flesta andra?)

Nä, ska vi ta och göra en utflykt igen? Det här är ändå drygt 2 700 nedslag.

Långt före Luther

Katarina Frostenson har i dagarna utkommit med en bok om det halvår mellan november 2017 och maj 2018 när hon och hennes make jagades av media på grund av de anklagelser om sexuella övergrepp som riktades mot honom.

Frostenson avfärdar i boken samtliga kvinnors vittnesmål som groteska lögner. Hon hånar Sara Danius för att hon stod i regnet utanför Börshuset och läste upp ett uttalande om att en lång rad kvinnor med anknytning till Svenska Akademien skulle ha utsatts för ”oönskad intimitet”. I stället lyfter Frostenson fram den trofasta kärlek, helt oanfrätt och intakt, som hon alltjämt hyser till sin man.

I ett och ett halvt år har vi undrat hur hon tänker, hur hon står ut, varför hon stannar hos honom. Nu vet vi. Och det visar sig att gissningar som min, att hon genom åren skulle ha iakttagit och lidit men gömt sin smärta i dikterna (se min blogg Den lilla rosa lappen) var helt uppåt väggarna fel.

Strängt taget har jag ju inte med andras äktenskap att göra, jag som är så nöjd med mitt eget, men tydligen är det något som stör mig här. För om jag är en lycklig hustru som haft turen att bli gift med en genuint sympatisk karl och Katarina Frostenson är en lycklig hustru trots att hon råkat gifta sig med ett praktsvin så måste man ju fråga sig vad äktenskaplig kärlek egentligen innebär.

Om min man avslöjades som en skurk, skulle jag då försvara honom eller överge honom? Är inte den som älskar någon trots att han är en skurk mer beundransvärd än den som älskar en trevlig prick för att han är så trevlig? Amor vincit omnia skaldade redan Vergilius, kärleken övervinner allt. Alltså allt. Även praktsvinets empatibefriade svineriframfart. Eller?

Just som jag funderar på detta sticker maken till mig en brun liten volym med titeln Äktenskapet. Framsidan pryds endast av titeln i versaler och under den en dekoration som ser ut som det kvinnliga fortplantningsorganet i genomskärning, med äggledarna på ömse sidor om livmodern.

Detta är andra upplagan, tryckt 1870, av den svenska utgåvan av Martin Luthers fromma självhjälpsbok ”för trolofwade, äkta makar och föräldrar, innehållande Bibelspråk, sånger och betraktelser” vars första svenska utgåva utkommit året innan och uppenbarligen snabbt sålt slut. Vem översättaren är framgår inte.

Med viss möda på grund av frakturstilen läser jag lite här och lite där och fastnar snart i avsnittet om hustrurnas plikter emot sina män. Där förekommer en hänvisning till en källa som jag inte känner igen. De snirkliga bokstäverna formar ett stort S och sedan något jag inte ser vad det är och därefter ett r. Efter en stunds grubblande slår det mig: Syrak!

I den bibel Luther läste – den han själv hade översatt – fanns apokryferna med men de hade för länge sedan utgått när jag var ung och religiös. Därför är jag inte bekant med Jesus Syraks vishet, en av de gammaltestamentliga apokryfiska böckerna som inte riktigt kvalat in till landslaget utan står och stampar i division två. Författaren är Jesus Syraks son och tillkomsttiden uppskattas till 180-talet f.Kr.

Ungefär femtio år efter tillkomsten, på 130-talet f.Kr., gjordes en översättning från hebreiska till grekiska av författarens sonson, alltså Jesus Syraks sonsonson. Det är den grekiska versionen som ligger till grund för de pärlor Luther väljer att bygga sin äktenskapsrådgivning på. Som denna: ”En älsklig hustru är sin mans glädje, / hon förstår att hålla honom frisk och stark. / En tystlåten kvinna är en gåva från Herren, / ingenting är värdefullare än ett tuktat sinne.” (Syr. 26:13-14)

Jaha. Jag plockar en morsdagsbukett av förgätmigejer och tänker på alla förmödrarna, de som vågade riskera så mycket för att bana väg för oss. Hundra år har gått sedan Sveriges riksdag fattade beslutet att även kvinnor ska ha allmän och lika rösträtt. Det var ett stort steg då, motarbetat av många, och hundra år senare är kampen för jämställdhet ännu inte vunnen.

Nej, vi ska inte glömma er. Vårt värde som medborgare och människor har varit allt annat än självklart genom historien och just i dag trycker kvinnofientliga krafter på för att ta tillbaka de demokratiska fri- och rättigheter som ni kämpade för.

Häromveckan fick jag vara med i publiken när Laleh tog emot Natur & Kulturs kulturpris, ett erkännande för hennes insatser som artist och låtskrivare men också som föredöme för framför allt unga tjejer. Efter prisutdelningen och Lalehs djupt berörande tacktal överraskades vi av en barnkör från Kulturama Sundbyberg som rusade in på scenen och sjöng Lalehs låt ”Goliat” med sådan inlevelse att hoppet tändes i våra hjärtan och tårarna började glänsa i våra ögon.

Nu nynnar jag på ”Goliat” medan jag njuter av att få vara en modern kvinna på mors dag, njuter av min nyss utnyttjade rösträtt i EU-valet, av majregnet som trummar mot rutan och av möjligheten att verka som skriftställare med egen blogg, trots att jag föddes till kvinna. Jag behöver inte alls vara tystlåten och tuktad som Syrak och Luther och så oändligt många andra män (samt en del kvinnor) förordat. Och skulle någon behandla mig illa har jag rätt att säga ifrån.

”Vi sa, vi ska ta över / Vi ska ta över världen / Vi ska bli stora / Vi ska bli mäktiga ha ha / Och vi ska göra jorden hel / Ja vi ska göra vattnet rent / Och vi ska aldrig skada / varandra mer”.

30 år hit eller dit

I sommar är det 300 år sedan den ryska armén härjade Roslagen. Trots att tsar Peter hade befallt att civilbefolkningen skulle skonas blev ödeläggelsen stor. Många familjer miste sina gårdar när ryssarna tände på och skövlade. Utan djur, redskap och utsäde gick folk sedan en svältvinter till mötes.

Nyss hade de suttit i trygghet vid sitt matbord och så plötsligt var de flyktingar och hemlösa, berövade allt de ägt. Många tvingades tigga.

Visserligen är det glömt det där nu, hur illa det gick 1719, och här i Roslagen har vi för länge sedan slutat känna oro för att vanliga människor som du och jag skulle kunna hamna i flyktingskap och tiggeri. Ytterst få av oss prövar att i tanken byta plats med den unge afghanske killen eller hon som tigger utanför Ica. Lugnet har återvänt.

I sommar är det 30 år sedan jag tog studenten. 30 år är ju en mer hanterlig tidsrymd än 300 år, men det hindrar inte att jag känner visst främlingskap, för att inte säga skepsis, inför den käcka studentskan på de genompräktiga och inte så lite konstlade studiobilderna.

Vid ett tillfälle under min gymnasietid i slutet av 1980-talet framförde jag och min bästa kompis, hon som nu bor i Strasbourg och jobbar för EU, en sketch. Den byggde på ett material som någon annan hade sett på teve och sedan återgett ur minnet (på den tiden fanns inte SVT Play, Youtube och dylikt). Jag hade inte själv sett sketchen, även om jag tror att originalet kan ha innehållit Björn Skifs.

I sketchen lallade min väninna omkring hemma hos sig (på scenen) när jag gjorde bullrig och självsäker entré i trendig utstyrsel inklusive solglasögon och med två stora resväskor som jag dramatiskt släppte ner på golvet (scenen) varpå jag förkunnade att jag nyss var hemkommen från en resa i den stora världen och att jag hade världens grej att visa henne: en klocka.

Sedan demonstrerade jag ett armbandsur som kunde göra ALLT. Hålla reda på tiden både i Sverige och i andra länder, och därtill almanackan med alla åtaganden man hade. Berätta hur vädret var, vilken temperatur som rådde utomhus, ifall det skulle regna i morgon eller ej. Förmedla de rätta svaren på läxförhöret. Upprätta listor i realtid över de snyggaste killarna inom en viss radie och avslöja vilka som var lediga och vilka som befann sig i ett förhållande, samt i så fall med vem.

Höjdpunkten på denna allt mer skrattretande fantastiska lista över egenskaper (som alla, utom min imponerade väninna, förstod låg långt bortom teknikens horisont) kom när jag tryckte armbandsuret mot min på den tiden mycket spensliga midja och teatraliskt utbrast: Den kan till och med tala om ifall man är gravid!

Publiken frustade av skratt. Det var dags för min sorti. Jag anlade en allvarlig min och sa: Vet du, jag vill att du ska ha den här klockan. Jo, för du är min bästa vän! Varpå jag låtsades få mycket bråttom och skyndade ut genom dörren (in i kulisserna). Men, ropade hon efter mig, du glömde dina väskor! Jag stack in huvudet igen: Det är batterierna!

För mina barn är det här en fullständigt poänglös historia (det säger de i och för sig om många av de historier jag underhåller dem med vid middagsbordet). Men i min lilla värld illustrerar detta hur lång tid 30 år är. På 30 år har vi gått från en tillvaro där bloggar och sociala medier och influencers och ständig tillgång till allt i underhållningsväg var en tanke ingen ännu tänkt, till en tillvaro där allt detta och mycket mer är självklart på gränsen till bakgrundsbrus.

Om framtiden på 300, 30 eller ens 3 års sikt vet vi med andra ord ingenting annat än att den kommer att vara fullständigt annorlunda i jämförelse med den samtid vi simmar i just nu. Den enda trösten är kanske att människan är förunderligt anpassningsbar. Måste vi fly så flyr vi. Måste vi tigga så tigger vi. Måste vi lyda fotografens uppmaning att drömskt bliga ner i en bukett rosor, ja då gör vi det. Och känner oss samtidigt omotiverat hoppfulla och snygga.

Den man älskar curlar man

Ett tecken på att man är en modern människa med åtminstone ett ben i 2000-talet är att man grubblar över sitt föräldraskap. Det var lättare förr, när mycket visserligen var besvärligt och ovisst men där avkommans eventuella brist på självkänsla inte stod på listan över omedelbara hot. I stället fanns det ett budord för barnen (Du ska hedra din fader och din moder ...) och en praktisk levnadsregel för de vuxna (Den man älskar agar man).

Normalt brukar jag inte räkna mig till curlingföräldrarna. Ni vet, de där mammorna och papporna som frenetiskt sopar banan framför sina telningar på det att inte minsta dammkorn ska bromsa deras färd. I stället ska de unga obekymrat glida fram på en våg av elektriskt laddade partiklar som alstras av de vuxnas sopande. Så dumt!

Men nu har jag tänkt om och det beror på att mannen som en gång myntade curlingbegreppet, den danske psykologen Bent Hougaard, har visat sig ha fel. Curlade barn är inte sämre förberedda för vuxenlivets bistra puckelpister utan tvärtom bättre. Alltså har jag omtolkat mina uppfostringsmetoder och anser nu att det visst är curling jag utövat under min drygt 23 år långa karriär som förälder.

Danska statens forskningscenter om välfärd har gjort en mycket omfattande studie på curlinggenerationens barn, där man följt 6000 personer födda 1995. Det året föddes mitt första barn. Om honom och hans tre yngre syskon vill jag nu hävda att de tillhör samma kategori som 13 % i den danska studien: de som har blivit curlade av sina föräldrar men också fått hjälpa till mycket hemma.

Curlade barn definieras som barn som fått mer hjälp av de vuxna än de egentligen behövt. Rent intuitivt tror man då, och detta var Hougaards utgångspunkt, att sådana barn skulle växa upp till ömtåliga, lättkränkta och osjälvständiga vuxna. ”Snöflingor” kallas de lite föraktfullt i debatten. Vi skulle också kunna tänka på blåsippor som känns mer dagsaktuellt.

Förvånande nog finns nu otvetydiga belägg för att gruppen med curlade barn som haft uppgifter i hemmet, alltså 13 % i den danska studien, är de som senare i livet klarat sig allra bäst. De känner sig mindre ensamma, har bättre psykisk hälsa, har i högre grad slutfört sin skolgång, har bättre relation till föräldrarna, har inte testat hasch och så vidare. Nästan lika bra har livet blivit för den mindre grupp, 6 %, som fått mycket hjälp av sina föräldrar men inte själva behövt hjälpa till hemma.

Den största gruppen av dessa numera vuxna individer, 57 %, har inte blivit curlade som barn och har haft uppgifter att sköta i hemmet. De mår i dag psykiskt sämre, känner sig mer ensamma, har i större utsträckning testat hasch etc. Allra sämst har det gått för de 24 % som varken blivit curlade eller behövt hjälpa till hemma.

Lättad och lite mallig förkunnade jag häromdagen dessa nyheter för maken: vi har gjort rätt när vi skämt bort barnen och samtidigt skolat in dem i att utan knot sköta sina sysslor i hushållet. Vi tillhör visst curlingföräldrarna och det är något att vara stolt över!

Tyngden från det dåliga samvetet gentemot barnen och oron för att jag skadat dem för livet genom att uppfostra dem fel lättade för en stund. Tills jag dagen därpå gick på utvecklingssamtal med den näst yngste och hans mentor berömmande utbrast: ”Ja, det märks då att du inte har curlat dina barn!”

Läraren syftade på att jag inte tagit ansvar för barnens läxor utan låtit dem själva hålla reda på sådant. Hon kunde också ha nämnt att jag förmodligen är den enda mamman i klassen som lyckats hålla mig utanför alla försäljningsprojekt inför klassresan. Mitt obefintliga engagemang i utflykter, idrottsdagar och luciatåg kvalificerar mig knappast för någon curlingfinal.

Å andra sidan hjälper jag mer än gärna mina äldsta barn med deras seminarieuppsatser. Och jag tycker direkt illa om det råd Henry Parland ger i sin berömda dikt om den frustrerade modern som undrar vad som fattas i hennes kärlek. Hon får svaret ”litet svalkande likgiltighet”. För hur kan man vara säker på att den där svalkande likgiltigheten inte slår över i isande elakhet? Som i sin tur sopar in barnen på den väg som leder till hasch och olycka?

Näe, jag vet varken ut eller in. Så jag fortsätter väl som förut på min vingliga bana, där jag ömsom gör si och ömsom gör så, helt inkonsekvent och utan förankring varken i beprövad erfarenhet eller i framtida forskning. Förhoppningsvis lyckas jag trots allt kommunicera någon sorts totalt villkorslös kärlek till mina kloka, roliga, fantastiska barn.

Mer poäng än pengar och förstånd

I dag är det 22 februari, min namnsdag. Förr var min namnsdag förlagd till den 28 december tillsammans med menlösa barns dag. Det hade brorsan roligt åt varje år när vi var yngre och det var långt till nästa jul. (Man tog vara på den sortens enkla muntrationer förr, innan mobilappar, skojiga klipp och allsköns streamad underhållning fanns.)

Nu har Pia som sagt flyttat till 22 februari men de menlösa barnen, som i samma veva uppgraderats till värnlösa, är kvar där i decembermörkret. Jag är väl varken menlös eller värnlös och definitivt inget barn längre, men dessvärre relativt medellös. På mitt konto finns blott 32 kronor kvar (samt 64 öre, om man ska vara exakt).

Ja, jag lyckades sätta sprätt på hela barnbidraget redan i går och nu är det fem dagar till löning. Till yttermera visso kan jag meddela att kaffet tog slut i morse. Och som om det inte vore nog är jag plågsamt medveten om att studielånet ska betalas sista februari. Förutom allt annat som också ska betalas då. Det blir inga nya tulpaner, om man säger så.

I brist på slantar att räkna roar jag mig med att räkna mina högskolepoäng. Det tar en stund eftersom jag har läst vid fem olika lärosäten. Men jag landar på 787,5 hp vilket motsvarar drygt 26 terminers heltidsstudier. Man kan tycka att det inte är klokt, för dels har jag lagt oceaner av tid och kraft på något som inte inneburit några ekonomiska fördelar (tvärtom, faktiskt) och dels har jag antagligen glömt det mesta.

Inte heller har jag blivit klokare i takt med att jag glömt vad jag studerat. Vilket inte minst bevisas av min ansvarslösa överkonsumtion. Här står världen på randen till undergång och vad gör jag? Jag handlar, i betydelsen köper saker. Greta Thunberg har rätt i allt hon säger. Min generations oförmåga att handla, i betydelsen ingripa för att förhindra katastrof, kommer att gå ut över hennes generation på sätt som vi knappt kan föreställa oss. Och inte vill föreställa oss.

Redan på Gamla testamentets tid slog mänskligheten dövörat till när någon profet sa till på skarpen att ni måste skärpa er och det med omedelbar verkan, annars går det åt pipsvängen. Först ut var Noa som avslöjade en kommande klimatkatastrof i form av ett massivt lågtryck med åtföljande nederbörd. Det gjorde honom inte populär. Jo du gubbe lille, du är visserligen en hedersman men det där med ihållande regn tror vi inte på och någon översvämning har vi inte upplevt förr så du får allt behålla hyttplatserna på din ark där den står och ser fånig ut på torra land. Hö-hö!

Mitt fotavtryck och älgens. Gissa vem av oss som inverkar menligast på miljön?

I ljuset (eller kanske mörkret) av vad vi vet om klimathotet framstår alla andra bekymmer som tämligen futtiga. So what om jag inte har råd med tulpaner till helgen när hela världen står i brand! Hur kan jag ens komma på tanken att beklaga mig över min ekonomi när jag studerat så mycket och begripit så lite! Och vad hjälper det en mamma om hon svär på att inte slösa bort barnbidraget i mars också, ifall barnen inte kommer att ha en jord att växa upp på?

Efter stormen hänger löfven kvar

Stormen Alfrida invigde det nya året med pinande nordanvindar och strömavbrott. När jag inspekterade (läs: planlöst klev omkring i) skogarna i närområdet under dagarna efteråt såg jag visserligen förödelse men inte många fallna furor eller lövträd. Mest är det granar som dragit upp sina rötter och kastat in handduken.

Med svenska mått mätt var det förstås dramatiskt. Jag vet dem som inte fick strömmen tillbaka på flera veckor. För skogsägare blir det besvärligt att hinna ta vara på virket innan granbarkborren anfaller. Men det är ändå småpotatis jämfört med rysshärjningarna för exakt 300 år sedan.

Jo, tusentals väldiga granar föll, brakade in i grannträd eller blev hängande över elledningar. Men vardagen rullade trots det igång efter nyårshelgen. Kommunen informerade, motorsågar jobbade övertid, medmänniskor öppnade sina hem.

Det ordnade sig, precis som det gjorde med landets regering. Även om vi nästan började tvivla när månaderna gick utan att riksdagen kunde enas om en statsminister. Under tiden höll övergångsregeringen ställningen, stretade på vid sina skrivbord utan att lägga några omstörtande förslag eller försöka föregripa talmansrundornas noggrant regisserade koreografi.

Hade det gått så långt som till nyval så hade man ju blivit förvånad, eller hur? Innerst inne visste vi att våra folkvalda skulle ta sitt förnuft till fånga, i alla fall de av våra folkvalda som har ett förnuft att ta till fånga.

Så när stormen bedarrat upptäcker man att det mesta är sig likt. Vi lär oss lydigt att skriva 2019 i stället för 2018. (Eller så låter vi våra apparater hålla reda på tiden åt oss.) Det finns ekar så oberörda av Alfrida att de knappt fällt ett enda av sina fjolårslöv. Löven hänger kvar. Löfven sitter kvar.

Vår julgran stod inomhus och tindrade stilla medan Alfrida rasade utanför. Den granen står kvar ännu, trots att tjugondedag Knut kommit och gått, och den har blivit så domesticerad att den nu skjuter lindblomsgröna skott.

I värmen från kakelugnen trivs både gran och tonårsson. Fönsterkuverten som innehållit räkningar står på tur att eldas upp. Själva räkningarna väntar på att lönen ska rulla in på kontot, som den alltid gör i detta pålitliga land.

Systemkollapsen är långt borta, vi kan nätt och jämnt stava till det på svenska. Kaos och kris? Inte i Sverige. Inte den här gången heller.

Förkasta i tysthet det värsta

Sedan början av november har jag tänkt skriva en blogg inifrån rasistens huvud. Den skulle bli mitt försök att förstå det filter man betraktar medmänniskor genom ifall rasism är den världsåskådning man bekänner sig till (eller troligare förnekar men ändå följer). 

Medan jag har knallat i senhöstskogen har jag grunnat på den här idén, fantiserat om hur jag själv skulle känna det ifall jag nödgades gruva mig inför varje läkar- och tandläkarbesök för det är säkert en utlänning den här gången också eller om jag sett mig föranlåten att rysa av obehag inför åsynen av varenda niqab på bussen, på gatan, i affären. Utanför affären sitter helt säkert en romsk tiggare vars misär inte slår an minsta sträng av empati hos mig utan bara väcker min irritation, min misstänksamhet och min aversion. Slår man på teven är det likadant: mörka ansikten möter mig överallt. På radion pratar någon svenska (?!) med brytning så att jag inte förstår. Så att jag inte vill förstå.

Hela det här tankeexperimentet gjorde mig nedstämd. Jag förlorade lusten att skriva. Det bidde ingen blogg, bara för det.

Förresten fick jag annat att tänka på, för jag skulle hitta till Karolinska för första gången någonsin. Det var dags för mammografi. Förra gången genomfördes undersökningen på Sophiahemmet, och gången innan dess på Danderyds sjukhus. Så mycket skriverier som det varit om Karolinska tänkte jag att det kunde bli spännande att se det med egna ögon. Jag förutsåg även att det kunde bli spännande att hitta rätt i det här jättebygget. Därför skulle jag se till att vara där i god tid.

Lite drygt 40 minuter hade jag på mig när jag kom fram. Jag motstod frestelsen att ta en kopp kaffe utan sa till mig själv att jag först skulle lokalisera mammografiavdelningen.

Sålunda traskade jag runt den imponerande arkitekturen ett halvt varv, prövade olika gränder, vände och gick tillbaka medan jag gång på gång läste vägbeskrivningen på kallelsen: ”Från sjukhusets busstorg går du mot huvudentrén, gå ej in. Sväng vänster och gå längs fasaden, ta första till höger (se skylt).”

Något busstorg kunde jag inte uppfatta, och vad som var huvudentrén var också oklart. Hur som helst skulle jag ju inte gå in där, så mycket begrep jag. Men för att kunna svänga vänster som anvisningen föreskrev förutsätts man komma från samma håll som anvisningsskribenten. Annars blir det väl höger? 

Detta med vänstersvängar och högersvängar är just nu en het fråga i den politiska debatten, där försöken att utse en statsminister med tillhörande regering påminner lite grann om min vandring runt Karolinska. Helt säkert gick jag åt fel håll medan minuterna tickade på åt samma obönhörliga håll som vanligt. Flera gånger stannade jag vid orienteringstavlorna utan att bli mycket klokare.

Det är ju en hel stadsdel! Var på denna karta befinner man sig när man står där man står i verkligheten? Och att gatuadressen skulle finnas på kallelsen, det var ett falskt löfte. Jag läste min kallelse noga utan att hitta någon gata. Postnumret (17176 Stockholm) hade jag just ingen användning för. 

Stegräknaren hade passerat 6000 steg och inte ens 15 minuter återstod när jag insåg att jag måste ta till storsläggan. Alltså Google maps. Av kallelsen framgick att mottagningen låg i Radiumhemmet. Dit hittade Google, men samtidigt varnade appen mig för att det skulle ta ca 12 minuter dit och att inrättningen kunde ha hunnit stänga innan dess. (Måhända är det av rädsla för att bli stämda som Google-appar är så ängsliga; jag tog mig dit på fem minuter och det var då långt kvar till stängningsdags.)

Mammografisköterskan var invandrare, från Östeuropa gissade jag av den lätta brytningen. Utan omsvep berättade jag att jag nyligen förlorat min syster i bröstcancer. Sköterskan blev så berörd av detta att hon frångick sitt normala löpande band-förfarande och tog sig tid att informera och lugna mig. 

Hennes spontant medmänskliga bemötande satte mig i kontakt med min egen sorg. Vanligtvis håller jag den ifrån mig. Det går ganska bra. Bara i korta ögonblick gläntar jag på locket till den vrålande rösten inom mig, den som kräver att döden omedelbart lämnar tillbaka min syster.  

Efteråt tänkte jag att jag skulle hitta en genväg ut ur denna enorma byggarbetsplats. Skymningen föll medan jag med en dåres envishet gick vilse. Igen. 

Jag lär mig inte att hitta i den här kafkartade världen. Jag accepterar inte att min syster dog med halva livet evigt innestående. Det blir inte lättare med tiden. Jag förstår inte ens vad programmet jag bloggar i just nu menar med den ibockade antispam-åtgärden ”Strikt: Förkasta i tysthet det värsta och den mest utbredda skräpposten.”

Men jag väljer att tolka det som en stilla uppmaning till mig (från Google? från Gud?) att inte i onödan närma mig de krafter som fräter sönder ömsinthet, tolerans och respekt för alla människors obestridliga värde.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑