Sök

Pia Cederholm

Ordet i min makt(löshet)

I drygt tio års tid har jag inte låtit en månad passera utan att jag skrivit en ny bloggtext. De har inte väckt någon uppmärksamhet eftersom jag haft ytterst få läsare. Vilket inte har hindrat mig från att lägga stor möda på att utforma texterna så läsvärt jag bara förmått. Mina bloggar, vågar jag hävda, har präglats av det som är min särskilda stil och det oavsett om ärendet inbjudit till humor eller allvar.

Så hade jag tänkt fortsätta. I januari 2020 skulle bloggen handla om kreativitet. Men på grund av den upprördhet som bloggen från november 2019 har orsakat (lugn, jag har nu tagit bort det mesta av den, eller stympat den som jag skulle säga om jag hade någon tilltro till människors förmåga att förstå metaforer) kommer jag inte att skriva om kreativitet. Eller om något annat.

Inte heller kommer jag att andas ett ord om att konsten är fri, att ordet är fritt, att varje författare omskapar sitt liv till text och i den processen försvagas verkligheten så att något nytt kan födas.

Jag tar inte strid för min blogg. Jag lägger bara ner, helt enkelt.

Julspecial: testa din (brist på) bildningstörst!

Regeringen aviserar i dag, dan före dopparedan, ett nytt behörighetsprov för att vuxna utan gymnasieexamen ska kunna skippa komvux och gå direkt till högskolan. Om man klarar provet, som ännu inte finns i sinnevärlden utan bara på minister Ernkrans önskelista, ska man sedan kunna studera till exempelvis lärare.

Låter det intressant? Gör detta propedeutiska bildningstest så får du redan i dag ett förhandsbesked om hur du ligger till!

Första frågan: Vad betyder propedeutisk?
1) förberedande
x) julstressande
2) skattemedelsslösande

Andra frågan: Vem har skrivit Ålevangeliet?
1) Patrik Svensson
x) evangelisten Lukas
2) the real Donald Trump

Tredje frågan: Vilka är Kierkegaard, Nietzsche och Sartre?
1) tre av existentialismens filosofer
x) tre vise män på kameler
2) tre lögnaktiga medieprofiler

Fjärde frågan: Jesusbarnet …
1) är en symbol för oskuld och hopp.
x) föddes i ett stall en stjärnklar vinternatt.
2) var svensk medborgare och därför okej.

Femte frågan: Jesus kom till genom jungfrufödsel enligt …
1) kristendomens narrativ.
x) Bibeln.
2) en säker källa.

Sjätte frågan: Vad är julens budskap?
1) Det beror på vem man frågar.
x) Frid på jorden, väl?
2) Att klimathotet är överdrivet.

Sjunde frågan: Vad gör tomten i Viktor Rydbergs dikt?
1) Han ägnar sig åt existentiella grubblerier.
x) Han delar ut julklappar förstås!
2) Han svär över samhällsutvecklingen.

Åttonde frågan: ”Stilla natt, heliga natt! / Mörkret flyr, dagen gryr.” Så börjar tredje versen. Men hur fortsätter den?
1) Räddningstimman för världen slår …
x) … i glasen och låt oss lustiga vara!
2) Jag hälsar dig vänaste land uppå jord.

Nionde frågan: Så här strax före jul stressar kvinnor mer än män. De har knappt tid att uppdatera sina bloggar. Varför är det så?
1) Det är en konsekvens av att vi lever i en patriarkal kultur.
x) Det är tradition. Förresten är det ganska mysigt också!
2) Det är inte så. Det där är bara en lögn som feminister gillar att sprida.

Tionde frågan: Om du får väldigt många julklappar i år, vad är det då ett tecken på?
1) Att vi fortsätter att överkonsumera som om jordens resurser vore oändliga.
x) Att jag har varit snäll i år igen!
2) Att tomten finns på riktigt.

Så där! Räkna nu ihop dina svar. Om du har fått mest 1:or är du tillräckligt bildad för att ta anställning som exempelvis lärare (om du inte redan är lärare). Har du fått mest x kan du i alla fall en hel del om julen. Men har du fått mest 2:or är det riktigt illa, då kan knappast ens komvux frälsa dig från mörkret. God jul i alla fall!

Konsten att lämna läraryrket

Jag vet direkt vad det är, trots att jag försöker se ut som om mitt beteende är helt normalt medan jag irrar omkring på parkeringen utanför Willys med min kundvagn. Det blåser kallt mörker och bister insikt genom själen när jag mödosamt vänder åbäket och byter riktning igen. Var ställde jag bilen?

För ganska precis tre år sedan blev jag sjukskriven för utmattningsdepression. Sjukskrivningen föregicks av en period där jag fick lägga orimligt mycket energi på enkla ting som att ta mig ur sängen, räkna ut i vilken ordning olika uppgifter skulle utföras eller komma ihåg var jag parkerade för tjugo minuter sedan. Jag känner igen de illavarslande symtomen som liksom strålar ut från den osynliga väggen där framme. Om jag inte bromsar snart så brakar jag in i den igen.

[Resten av den här texten är borttagen för att skydda de läsare som inte uppfattar den sorgliga, satiriska, självironiska tonen. Även ni andra kan härmed anse er skyddade.]

Karriärkvinnans mardröm

Mina fyra barn börjar bli stora. Den äldste fyllde 24 häromdagen, den yngsta fyller 13 nästa gång. Alla bor hemma och så ska det förbli under överskådlig tid, om jag får bestämma. Och varför skulle inte jag få bestämma? Jag betraktar mig som vd över det här hushållet, med maken och barnen som en sorts anställda (fast utan lön, då).

Fram till helt nyligen var det också jag som bestämde det mesta här hemma. Till exempel vad vi skulle äta till middag. Men i början av hösten, när jobbet tog allt mer av min energi, fick jag idén att fråga storsonen ifall han kunde tänka sig att ta över den uppgiften; om jag så att säga skulle kunna delegera makten över matsedeln till honom.

Jag var beredd på protester men han sa ja. Sedan flera år tillbaka har han köket som sitt ansvarsområde, vilket innebär att det redan är han som lagar mat och diskar hos oss. Men nu, när han även skriver matsedeln, har vi helt upphört med halvfabrikat och köpebröd medan han vidareutvecklar sina kulinariska färdigheter.

Min uppgift är att handla det som står på inköpslistan och i takt med att storsonen hittar nya recept på nätet och i gamla kokböcker får jag också bära hem allt mer avancerade råvaror. Småsyskonen är inte alltid överförtjusta i de nya smakerna, gårdagens fantastiska rödbetssoppa med pepparrotsyoghurt gick inte hem hos alla, men maken och jag häpnar över hans skicklighet vid spisen.

De andra barnen har även de sina ansvarsområden som de sköter utan knot och utan ersättning (det där med veckopeng har jag aldrig fått till). Lillasyster ska bland annat skura handfat, torka speglar och byta handdukar i badrummet. Till hennes sysslor hör också att fota av inköpslistan och messa den till mig när jag handlar. Dessutom brukar hon förbarma sig över mig och bädda min säng även om hon i sitt stilla sinne hyser åsikten att jag borde klara det själv, åtminstone på helgerna.

Lillsonen är tekniskt lagd och har därför fått allt digitalt krångel på sin lott. Så snart det är något vajsing med nätverket, mobilen, paddan, appen, e-posten, inloggningen, webbsidan, teven etc. så konsulterar vi honom. Därutöver ska han bistå sin far med gräsklippning, snöskottning och dammsugning, som de gemensamt ansvarar för.

Hur det kom sig att storasyster blev anställd i vår tvättstuga minns jag inte längre. Däremot minns jag hur tvättmaskinen gick sönder för några år sedan, just när maken och jag saknade de tusenlappar som behövdes för att köpa en ny. Så då sponsrade hon den, med sitt studiemedel, hela beloppet.

Vi har fortfarande inte betalat tillbaka. Jag vet fortfarande inte hur den fungerar, för det är bara hon som hanterar den. Liksom det bara är storsonen som fullt ut behärskar diskmaskinen och de andra köksapparaterna.

Nu tänker nog den kloka läsaren att det kanske finns en viss sårbarhet i det här systemet, eller i alla fall att det inte kan vara för evigt. Så klok är dock inte jag. I stället har jag de senaste veckorna grunnat på en vidareutveckling av affärsplanen. Hur kan jag effektivisera företaget, förlåt hushållet, och frigöra ännu mer tid för mig själv?

Förslaget kom faktiskt från maken: vi skulle kunna låta storsonen sköta inköpen via någon nättjänst, ni vet där man plockar ner varor i en virtuell kundvagn och får det hemkört i verkliga matkassar. Då skulle jag slippa lägga tid och ansträngning på att leta bland hyllorna, välja i utbudet, köa och kånka. Genialiskt!

Men medan jag övervägde hur jag skulle lägga fram det här förslaget inför resten av styrelsen, förlåt familjen, kom det en kväll när det bara dukades för fem runt middagsbordet. Storasyster hade åkt till Uppsala för att hälsa på en kompis. Hon skulle sova över på ett ställe där det förekom killar.

Jag greps av oro (och svartsjuka?) men försökte slå bort det. Så klart hon måste få träffa nya vänner, umgås med jämnåriga, vidga sina vyer!

Nästa dag messade jag och frågade när hon skulle komma hem. Jag vet inte, blev svaret, inte i dag i alla fall.

I det ögonblicket skälvde marken till under mina fötter. Mina kärleksfulla, ansvarskännande och lojala barn skulle aldrig gå ut i strejk för att de var missnöjda med villkoren i familjefirman. Eller med den obefintliga lönen. Men de kan ju faktiskt växa upp och flytta hemifrån. Det är till och med troligt att det inträffar förr eller senare.

Och då står jag där som en övergiven, bortklemad ungkarl som inte kan ta vara på sig själv. Inte ens bädda sin säng. Vilken sorts feminist blir jag då?

Pissa, pass, Katrineholm

Det hällregnar i Göteborg den här morgonen när jag har ett extra tidigt seminarium på bokmässan, så jag bestämmer mig för att ta en taxi. Men den unga kvinnan i hotellreceptionen avråder med hänvisning till kostnaden. Spårvagn är mycket billigare, hävdar hon. Jag ser väl inte så rik och glamorös ut eftersom jag är praktiskt klädd för att orka 10.000 steg på mässgolvet, därav drar hon säkert slutsatsen att jag behöver hålla igen på utgifterna.

Kanske kommer jag i en nära framtid (om det nu blir någon och inte bara apokalops av alltsammans) att hitta balanspunkten i min medelålder och skaffa mig pondus. Jag tänker att det blir som en inre uppsträckning som får mig att utstråla auktoritet och som coachar mig att säga saker som ”jag hör vad du säger och det är fullt möjligt att du har rätt, men jag vill ändå ha en taxi”.

Vi är tydligen inte riktigt där än. För av mina invändningar (ösregnet, paraplybristen, mitt obefintliga sinne för riktningar och väderstreck, min begåvning för att gå vilse i främmande städer, bekvämligheten, trängseln i kollektivtrafiken så här dags en fredagsmorgon, den olösta spårvagnsbiljetten) blir det ingenting. I stället tittar jag lydigt på medan hon ritar en primitiv karta på en bit papper och med denna papperslapp i näven störtar jag ut i regnet.

Lappen blir snabbt blöt. Så även jag. Jag plöjer genom pölar stora som insjöar. Vätan väller in genom lufthålen i mina gympadojor. Fukten anfaller från alla håll: uppifrån, nerifrån, från sidorna. Men där kommer faktiskt en spårvagn, jag lyckas faktiskt klämma mig in, jag åker med en bit och till min stora överraskning hamnar jag rätt. En stund senare har jag glömt att jag anlände till årets bokmässa i skepnad av en dränkt katt, för nu har jag fullt fokus på ORDEN och BÖCKERNA och människorna som skriver dem, alltså FÖRFATTARNA.

När jag var ung var jag full av potential (tyckte jag själv). Visserligen saknade jag helt bildning och till stora delar även omdöme, men om någon hade sagt till mig att jag före min 50-årsdag skulle ha skrivit femton läroböcker, fått hundratals artiklar publicerade och gett ut en samling av mina bloggar på eget förlag så skulle jag ha bedömt detta som ett mått på framgång. Hade jag dessutom fått veta att jag skulle befinna mig i en position där jag inte själv behöver bekosta tågbiljett, hotellrum och eventuella taxiresor så hade jag väl baxnat.

Men där mitt medelålders jag stretar tungt i backen, alternativt skuttar över vattenpölar, uppfattar jag mig inte som framgångsrik. För i min vardag blåser motvind. Sveriges lärare har inget budgetutrymme för inköp av läromedel så mina böcker säljer inte. Alltså behöver jag försörja mig som lärare i en skola där styrdokumenten och tidsandan i skön förening skåpat ut allt vad bildning heter. I stället för att bläddra i böcker och böja verb och liknande obsoleta meningslösheter kan man ju googla.

I framtiden, om det nu blir någon och inte bara apokalops av alltihopa, kommer ingen längre att fatta skämt som ”flina, Flen, Katrineholm” eller ”pissa, pass, plånbok”.

Av alla dumheter som vrålas ut i sociala medier om Greta Thunberg i syfte att förminska henne reagerar jag särskilt på knäppgökarna som påstår att hon skulle göra mer nytta om hon gick i skolan som andra tonåringar. Oh really? Har ni besökt svensk skola under de senaste decennierna? Känner ni till att den vanligaste ambitionen hos en svensk tonåring i dag är att a) bli snuskigt rik genom att plötsligt b) bli helt omotiverat känd utan att c) kunna något särskilt om något särskilt och framför allt utan att d) anstränga sig det minsta?

Kan vi inte göra något kul i dag? bräker tonåringarna och fäster sina hoppfulla blickar på mig. De vill ha högsta betyg serverade på silverfat with a cherry on the top men de vill helst slippa göra tråkiga och jobbiga grejer. Som att typ traggla gamla franska verb. För då blir de så sjukt stressade. Måste man verkligen böja verb i varje mening? Det är ju ändå tanken som räknas. (Och Google translate.)

Nej, min kära elever, vi ska inte göra något kul i dag heller. Förresten är jag i Göteborg och lyssnar på kloka författare som tappert håller bildningens fana över vattenytan ännu en stund. Men om ni verkligen vill göra nytta föreslår jag att ni skolstrejkar för klimatet.

Och här kommer en domedagsprofetia på franska, helt utan verb. Den skulle ni kunna skriva upp om ni hade en penna med er (och dessutom skulle ni ha goda chanser att begripa den om ni kände till gammalt bildningsstoff som syndafloden och apokalypsen och det trotsiga skrålandet medan civilisationen går under): Après nous, le déluge.

Kung utan kateder

I måndags morse när jag kom till jobbet (jag är gymnasielärare) och letade mig fram till det klassrum där jag var schemalagd gjorde jag en rad nedslående upptäckter.

För det första var det inget riktigt klassrum utan ett grupprum (eller som det tydligen numera heter, ”pluggrum”). Där fanns inte stolar till alla så jag fick be eleverna ta med sig stolar från korridoren utanför och när det inte räckte gick jag själv och stal ett par stolar i ett riktigt klassrum, mitt framför näsan på en kollega.

För det andra var strömbrytaren saboterad så det gick inte att tända i taket, vilket i och för sig inte gjorde så mycket eftersom sensommarsolen flödade in genom fönstren. Även kontakten till högtalarna var saboterad och det var lite trist emedan eleverna, som just börjat gymnasiet, inte fått sina datorer ännu på grund av leverantörsförseningar och därför var vi alla hänvisade till ljudet från min lilla laptop liksom till bilden (för projektorn i taket funkade!) på vita tavlan (filmduk saknades) där vi i och för sig inte såg så mycket eftersom det inte gick att dra för några gardiner och sensommarsolen … ja, ni fattar.

För det tredje hade jag själv ingen möbel alls, ingen talarstol eller annan stol, ingen kateder, inget bord, bara ett fönsterbräde och därifrån körde jag igång lektionen (i franska, om nu någon vill veta). Tills min dator oväntat hängde sig mitt i en mening (en fransk) och vägrade fortsätta samarbetet.

Man brukar slentrianmässigt påstå att skolan är det enda i samhället som ser likadant ut i dag som för femtio år. Tyvärr är detta en vrångbild. Jag skulle tvärtom hävda att det finns i runda slängar en miljon detaljer i skolmiljön som är annorlunda jämfört med min egen skoltid. Mest avgörande (jag vill säga förödande men då framstår jag som en bakåtsträvare så jag låter bli) i denna totala omvandling är nog hur lektionen som fenomen genomgått en metamorfos.

Vi (och nu talar jag om 1900-talet) hade en kunnig lärare som föreläste och en egen lärobok där innehållet i ämnet tryggt fanns samlat. Mer behövde vi just inte veta. Lärarna behövde inte dokumentera lektionen eller våra kunskaper i en handfull olika (olika!) digitala system. Vårt kritiska sinnelag kunde slumra vidare för varken lärare eller lärobok pockade på att ifrågasättas. All energi vi hade till övers kunde fokuseras på att lära oss det vi skulle lära oss, nämligen det som stod i boken.

I gengäld slapp vi alla de försåtliga distraktioner som anfaller dagens ungdom så snart de slår upp sina ögon på morgonen och som följer med dem in i klassrummet. Att någon av mina elever över huvud taget förmår koncentrera sig på det jag försöker säga är beundransvärt. Jag vet ju så väl att jag inte kan mäta mig med den eggande, ansträngningsbefriade, åt alla håll kommunicerande underhållning som ständigt lurar i deras mobiltelefoner (och snart också i den dator kommunen köpt in till dem).

Datakunskap på den gamla goda tiden, före egen högupplöst färgskärm och före internet och chattar och appar och animationer och musik och meddelanden. Det är jag med glasögon, flera år innan jag fick det olycksaliga infallet att bli lärare.

Jag pendlar mellan att vara den motvilliga läraren och den entusiastiska. Ena dagen är jag trött och nöjd när jag dansar hem från jobbet. Jag känner mig som kung, kung, kung i katedern för att travestera Magnus Uggla. Om vi nu bortser från att såväl katedern som katederundervisningen och till stor del även faktakunskaper är avskaffade som inslag i vardagen för både lärare och elever.

Nästa dag är jag bara trött. Då övermannas jag av bitterhet över min slöa löneutveckling och omöjligheten i mitt uppdrag där jag förväntas både möblera och intressera ungdomar för mina ämnen så till den milda grad att de får lust att inte så mycket inhämta kunskaper som uppvisa förmåga att tillämpa dem på ett sätt som stämmer överens med Skolverkets ambitiösa kunskapskrav.

Ni tror att det är lätt? Ha! Vi tar ett exempel på måfå. Så här lyder ett av kraven för det lägsta godkända betyget (E) i filosofikursen jag undervisar i:

Eleven identifierar med viss säkerhet filosofiska frågor samt gör enkla analyser av några frågor och teorier som gäller existens, kunskap, vetenskap, värdefilosofi, samhällsfilosofi, språkfilosofi och nutida filosofiska riktningar. Elevens analyser leder fram till enkla förklaringar av dessa filosofiska frågor och teorier där några relevanta filosofiska begrepp används med viss säkerhet. Eleven tar ställning till filosofiska frågor och teorier genom att dra enkla slutsatser och värdera frågorna och teorierna med enkla omdömen.

Visst frestas man att tänka att den vuxna, välutbildade, kanske till och med filosofiskt skolade individ som klarar att göra enkla analyser av de här små nätta frågorna med tillhörande teorier (existens, kunskap, vetenskap, värdefilosofi, samhällsfilosofi, språkfilosofi och nutida filosofiska riktningar) borde vara en sällsynt lärd individ, högt aktad för sin djupa bildning? Och så ska en normalt onormal 18-åring i stället få godkänt. Av mig.

Faktum är att även om det osannolika inträffar, att en elev uppvisar dessa förmågor helt enligt kravens bokstav, så räcker inte det om eleven misslyckas inom ett annat krav i samma kurs. Man förstår dem som menar att nuvarande betygssystem är riggat så att det ska sätta krokben för eleverna genom att låta den sämsta prestationen bli den avgörande. Man förstår också varför betygsinflationen utvecklat något som påminner om antibiotikaresistens och nu vuxit till epidemiska mått.

Kunskapskraven är de styrdokument som betygsättande lärare har att följa för att bedöma vilket betyg en elev ska få. De ser vanligen ut som ovan. Eleven ska prestera något, till exempel en analys, men förväntas göra det ur tomma intet, utan att ha några faktakunskaper att bygga på.

Skolverket har fått utstå kritik för formuleringarna i kunskapskraven och nya formuleringar är på väg. Det ryktas att dessa faktiskt kommer att innehålla k-ordet (kunskaper) och det inte bara i rubriker. Spännande!

Men under mina missmodiga dagar viskar svartalfen inom mig att det är för sent. Ingen kraft i världen, inte ens Skolverket, kommer att kunna rubba den nya sköna ordning som råder i klassrummet. Internet finns överallt och eleverna behöver inte ens påbörja en sökning innan svaret blinkar till på skärmen. Den franska frasen är redan översatt, analysen redan gjord av någon annan. Varför ska man då ägna möda åt att lära sig något?

Kanske för att okunskapen är som en ondsint monster som en dag, när nätet ligger nere och batterierna laddat ur, kommer att sluka oss levande.

Om troll och människor

Du vet hur det är (eller också vet du inte, och då ska du ta två sekunder och skatta dig lycklig för det är verkligen inget att sträva efter): man halkar in på Twitter och trasslar in sig i någon tråd som ser lovande ut men det dröjer inte länge innan det går troll i den tråden också.

Troll betyder i det här sammanhanget (och om du inte redan är plågsamt medveten om detta ska du skatta dig dubbelt lycklig) att mer eller mindre anonyma röster lägger sig i samtalet med det enda uppsåtet att förgifta det. Trots att trollens fatabur av hat är ytterst grund och ständigt lika deprimerande grumlig blir man ändå besviken på mänskligheten för dess uppenbara brist på mänsklighet.

Ett typiskt exempel är att någon skriver om hur oanständigt det är när Sverige utvisar afghanska flyktingpojkar fast det enda anständiga, rimliga, vettiga och ekonomiskt-mänskligt försvarbara är att de ska få stanna och bygga sig en framtid här. Då dyker trollet upp och hävdar att just dessa arma pojkar i själva verket är avskyvärda våldtäktsmän som konspirerar med nationens fiender, godhetsknarkande kulturtanter, regeringen, vänstermedia, Fan själv samt dennes moster (behöver det sägas att även Fans moster är en kulturtant?) för att störta Sverige i fördärvet.

Detta är så dumt att man inte vet i vilken ände man ska börja men jag börjar i den här änden: våldtäkter är sedan gammalt en svensk paradgren. Svenska män har våldtagit sina hustrur och barn, andras hustrur och barn, egna och andras pigor och hushållerskor, sina trälinnor och andras, underlydande och främlingar, inrikes födda och utrikes, på tyska bordeller och i svenska gränder och på stränder och hotellrum i Sydostasien, med och utan betalning, i grupp och enskilt. Gång på gång.

Det betyder inte att alla svenska män har gjort det, långt därifrån. Men tillräckligt många har åtminstone klappat en kvinna på stjärten utan att hon bett om det för att vi ska kunna fastslå att detta är ett typiskt svenskt (manligt) beteende. Lika typiskt som att så här års bevista en lagom högstämd ”Musik i sommarkväll” i en svensk kyrka. Och långt mer vanligt förekommande än att sitta under ett svenskt äppelträd och läsa en klassisk svensk författare (Pär Lagerkvist, någon?)

Trollen tror att allt är invandrarnas och flyktingarnas fel, särskilt om dessa är muslimer, men också feministernas, miljövännernas, humanisternas, hbtq-aktivisternas, de vänsterliberalas fel. Samt tiggarnas. Trollen vrålar ursinnigt om att deras Sverige har blivit förstört. Att de inte får utöva sina trollkonster i frihet längre. Det som är deras rätt såsom varande äkta svenskar!

En svensk rättighet, enligt trollologin, är att få gå omkring utan att skyla sin nakna hud mer än nödtorftigt. Men detta är ett nytt påfund, sådant gick inte an i det gamla bondesamhället. I 1800-talets Sverige var det otänkbart för kvinnor att blotta armar och ben och ingen ärbar kvinna tilläts visa sig utomhus utan att täcka sitt huvud.

Vidare hävdar trollen att våldet i det svenska samhället har ökat så kraftigt att vi nu befinner oss på randen till inbördeskrig. Trollen känner sig otrygga där de står bakom sina gråa stenbumlingar och hötter med nävarna. De minns förstås inte 1200-talets Stockholm, en liten primitiv köping där invånarna till vardags var beväpnade med kniv och led av obefintlig impulskontroll. Då var det farligt att vistas på gatorna. Det är mycket tryggare nu, trots att vi är många, många fler.

Eller ta Hälsinglands skogar för drygt hundra år sedan, ett klanstyrt fäste för brutalitet och utanförskap, med rånmord, sprängdåd, skottlossning, organiserad brottslighet och övergrepp i rättssak. Gunilla Kindstrand beskrev i sitt Sommarprogram häromdagen hur trakten kring Delsbo hade rykte om sig som laglöst land, en no go-zon. ”Far åt Hälsingland!” var alltså ett mer potent hot på den tiden.

Nej, de trumpna trollen är ointresserade av historia, fakta, sanning och siffror. De lever bara för att hata, de livnär sig av detta hat, ser inte sommarens skönhet, lyssnar inte med sina trollöron och hör inte ens sitt eget trollhjärta bulta i bröstet. Därför når vi dem inte där de har retirerat in i sina skräckslagna hörn av inbillade hot mot ett enkelriktat, ensartat, sammanhållet och monokulturellt Sverige som aldrig funnits.

Det Sverige vi har – till låns, en kort tid – har tvärtom aldrig varit rikare, tryggare, friare och vackrare än nu. Hur lyckligt lottade är inte vi jämfört med alla andra troll och människor!

Nära havet vill jag instagramma

Den här veckan hyr jag skrivarstuga i Visby. Jag har tre mätbara mål för min vistelse här: minst 10 000 steg om dagen, högst 1 200 kalorier om dagen och minst 10 000 nedslag varje dag, nyskrivet eller redigerat. Även blanksteg räknas.

Resultatet är lite varierande. De tiotusen stegen är lättast, för på Gotland kan man gå och gå i timmar utan att tröttna på stränder, raukar, naturstigar, vallmofält, kyrkogårdar, skeppssättningar, medeltidsgränder som dignar av rosor eller övergivna fiskelägen med gistna ekor.

Kalorierna skulle jag nog ha lyckats bättre med om jag så att säga angripit målet från andra hållet. För trots att jag avstår från glass, kakor, snabbmat och godsaker, så blir det ändå minst tolvhundra kalorier innan dagen är till ända. Märkligt.

Sämst går skrivandet och jag har en teori om varför. Jag grundar den i det jag ser omkring mig här i Visby: lyckliga, välmående människor på semester, med till synes obegränsade ekonomiska resurser att lägga på mat och boende och shopping. Att vara svensk är att vara gynnad av ödet, bekymmersfri och obesvärat bortskämd. Varför skriva när man bara kan … ha det bra och njuta av sommarlivet?

Så i stället för det mödosamma knackandet på datorn väljer jag att följa med maken på utflykter, från Fårö i norr till Hoburgen i söder. Naturen och kulturen vittnar om det Gotland som varit: korta perioder av relativ trygghet och materiellt välstånd (för vissa), som på 1200-talet när så många kyrkor uppfördes, men mest oro, krig, hemska sjukdomar, förfärliga olyckor och ständig kamp för tillvaron.

I Fröjel på södra Gotland anas ännu skuggan av ”olycksnati” 25 oktober 1887, när 26 förhoppningsfulla män i sju båtar lämnade fiskeläget för vad de trodde skulle bli årets bästa strömmingsfångst men överraskades av en hagelstorm som kostade nio av dem livet. Änkor, faderlösa, fattighus, elände.

Tja, det var då. Nu är nu. Instagram kräver sitt. Vad är det för fel med det? Meningen med livet skulle ju kunna vara att söka det som är vackert och ovanligt och spännande, och helt enkelt uppleva det. Måste jag nödvändigt skriva också? Det räcker så bra med mobilkameran som alltid finns till hands för att fånga dagen. Dessutom räknar mobilen både stegen och kalorierna.

Nu börjar Almedalsveckan snart. Medietälten är resta, det vackra folket anländer. Långt bortom stadsmuren råder däremot folktom frid i de gamla vitkalkade kyrkorna. Där är det bara maken och jag samt en och annan tysk. (Att undersöka vid senare tillfälle: vad är hemligheten bakom att just tyskar hittar till svenska smultronställen som är dolda, eller ointressanta, för de flesta andra?)

Nä, ska vi ta och göra en utflykt igen? Det här är ändå drygt 2 700 nedslag.

Långt före Luther

Katarina Frostenson har i dagarna utkommit med en bok om det halvår mellan november 2017 och maj 2018 när hon och hennes make jagades av media på grund av de anklagelser om sexuella övergrepp som riktades mot honom.

Frostenson avfärdar i boken samtliga kvinnors vittnesmål som groteska lögner. Hon hånar Sara Danius för att hon stod i regnet utanför Börshuset och läste upp ett uttalande om att en lång rad kvinnor med anknytning till Svenska Akademien skulle ha utsatts för ”oönskad intimitet”. I stället lyfter Frostenson fram den trofasta kärlek, helt oanfrätt och intakt, som hon alltjämt hyser till sin man.

I ett och ett halvt år har vi undrat hur hon tänker, hur hon står ut, varför hon stannar hos honom. Nu vet vi. Och det visar sig att gissningar som min, att hon genom åren skulle ha iakttagit och lidit men gömt sin smärta i dikterna (se min blogg Den lilla rosa lappen) var helt uppåt väggarna fel.

Strängt taget har jag ju inte med andras äktenskap att göra, jag som är så nöjd med mitt eget, men tydligen är det något som stör mig här. För om jag är en lycklig hustru som haft turen att bli gift med en genuint sympatisk karl och Katarina Frostenson är en lycklig hustru trots att hon råkat gifta sig med ett praktsvin så måste man ju fråga sig vad äktenskaplig kärlek egentligen innebär.

Om min man avslöjades som en skurk, skulle jag då försvara honom eller överge honom? Är inte den som älskar någon trots att han är en skurk mer beundransvärd än den som älskar en trevlig prick för att han är så trevlig? Amor vincit omnia skaldade redan Vergilius, kärleken övervinner allt. Alltså allt. Även praktsvinets empatibefriade svineriframfart. Eller?

Just som jag funderar på detta sticker maken till mig en brun liten volym med titeln Äktenskapet. Framsidan pryds endast av titeln i versaler och under den en dekoration som ser ut som det kvinnliga fortplantningsorganet i genomskärning, med äggledarna på ömse sidor om livmodern.

Detta är andra upplagan, tryckt 1870, av den svenska utgåvan av Martin Luthers fromma självhjälpsbok ”för trolofwade, äkta makar och föräldrar, innehållande Bibelspråk, sånger och betraktelser” vars första svenska utgåva utkommit året innan och uppenbarligen snabbt sålt slut. Vem översättaren är framgår inte.

Med viss möda på grund av frakturstilen läser jag lite här och lite där och fastnar snart i avsnittet om hustrurnas plikter emot sina män. Där förekommer en hänvisning till en källa som jag inte känner igen. De snirkliga bokstäverna formar ett stort S och sedan något jag inte ser vad det är och därefter ett r. Efter en stunds grubblande slår det mig: Syrak!

I den bibel Luther läste – den han själv hade översatt – fanns apokryferna med men de hade för länge sedan utgått när jag var ung och religiös. Därför är jag inte bekant med Jesus Syraks vishet, en av de gammaltestamentliga apokryfiska böckerna som inte riktigt kvalat in till landslaget utan står och stampar i division två. Författaren är Jesus Syraks son och tillkomsttiden uppskattas till 180-talet f.Kr.

Ungefär femtio år efter tillkomsten, på 130-talet f.Kr., gjordes en översättning från hebreiska till grekiska av författarens sonson, alltså Jesus Syraks sonsonson. Det är den grekiska versionen som ligger till grund för de pärlor Luther väljer att bygga sin äktenskapsrådgivning på. Som denna: ”En älsklig hustru är sin mans glädje, / hon förstår att hålla honom frisk och stark. / En tystlåten kvinna är en gåva från Herren, / ingenting är värdefullare än ett tuktat sinne.” (Syr. 26:13-14)

Jaha. Jag plockar en morsdagsbukett av förgätmigejer och tänker på alla förmödrarna, de som vågade riskera så mycket för att bana väg för oss. Hundra år har gått sedan Sveriges riksdag fattade beslutet att även kvinnor ska ha allmän och lika rösträtt. Det var ett stort steg då, motarbetat av många, och hundra år senare är kampen för jämställdhet ännu inte vunnen.

Nej, vi ska inte glömma er. Vårt värde som medborgare och människor har varit allt annat än självklart genom historien och just i dag trycker kvinnofientliga krafter på för att ta tillbaka de demokratiska fri- och rättigheter som ni kämpade för.

Häromveckan fick jag vara med i publiken när Laleh tog emot Natur & Kulturs kulturpris, ett erkännande för hennes insatser som artist och låtskrivare men också som föredöme för framför allt unga tjejer. Efter prisutdelningen och Lalehs djupt berörande tacktal överraskades vi av en barnkör från Kulturama Sundbyberg som rusade in på scenen och sjöng Lalehs låt ”Goliat” med sådan inlevelse att hoppet tändes i våra hjärtan och tårarna började glänsa i våra ögon.

Nu nynnar jag på ”Goliat” medan jag njuter av att få vara en modern kvinna på mors dag, njuter av min nyss utnyttjade rösträtt i EU-valet, av majregnet som trummar mot rutan och av möjligheten att verka som skriftställare med egen blogg, trots att jag föddes till kvinna. Jag behöver inte alls vara tystlåten och tuktad som Syrak och Luther och så oändligt många andra män (samt en del kvinnor) förordat. Och skulle någon behandla mig illa har jag rätt att säga ifrån.

”Vi sa, vi ska ta över / Vi ska ta över världen / Vi ska bli stora / Vi ska bli mäktiga ha ha / Och vi ska göra jorden hel / Ja vi ska göra vattnet rent / Och vi ska aldrig skada / varandra mer”.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑