Sök

Pia Cederholm

Ingen push-up för påven

digital annons-cederholm-FINAL

Den är här nu, min bloggsamling Ingen push-up för påven och 100 andra bloggar. Jag har sammanställt mina bloggtexter från juli 2009 till december 2014, en tid av förändring i Sverige och världen men också i mitt liv. Inte utan stolthet förkunnar jag härmed att min bloggbok är redo att möta läsarna.

Och hur kommer man då över ett eget exemplar av Påven? Jo, det finns flera sätt.

DSC_7188

Featured post

Klagovisa över de nakna anklarnas vår

Hela denna osedvanligt utdragna vinter har jag förundrats över ungdomarnas fötter. Säkert har även läsekretsen noterat att de trendkänsliga unga nu bär byxor med korta byxben, tunna lågskor av sportig sommarmodell och inga strumpor. Åtminstone får strumporna inte synas.

Det ska uppenbarligen se bart ut och signalera att man är nonchalant och cool. Men mest ser det fruktansvärt fruset ut.

IMG_6449

Att exponera hud verkar vara själva ändamålet med ungdomsmodet på 2000-talet. Gapande hål i jeansen, tröjor som knappt når till naveln, byxlinning i fritt fall från höften. Ännu händer det att jag på trappsteget ovanför mig blickar rakt ner i ryggslutets avgrund på någon intet ont anande yngling.

Men förhoppningsvis har åtminstone den trenden redan vänt och gett klartecken åt den som vill dra upp brallorna. Detta att ständigt gå omkring och frukta att andra ska tappa byxorna och blotta de sista centimeterna av sina skinkor innebär en onödig anspänning.

På min tid (jodå, jag har haft en tid och den är tack och lov historia) var modet mer påklätt och praktiskt. Axelvaddar, lager på lager, bylsiga tröjor, benvärmare. Det är inte utan att jag tycker lite synd om dem som måste underkasta sig modets lagar just 2018, när våren dröjer mer än vanligt. Nog måste de frysa?

IMG_8445

Jag hade inte bekymrat mig så mycket om de huttrande tonåringarna om jag trott att deras outfit var en akt av solidaritet med världens alla frusna och fattiga, de som inte äger några vinterskor och inte har råd med (rena) strumpor. Så tänker de unga knappast.

Säkert uppfattar de inte heller cynismen i att det som tidigare var fattigdomens skamsna kännetecken — att kläderna var tunna och trasiga och att man vuxit ur byxorna så att de flaggade på halvstång men inte kunde köpa nya — nu är ett snabbt förbiilande stilideal som prånglats på dem för att någon miljardär ska tjäna ännu mer pengar.

Så frågan kvarstår: Varför ignorera väderleken? Är det så attraktivt med rödfnasiga, alternativt blåfrusna, fotleder? Nä, det övergår mitt förstånd.

DSC_7312

Vilken välsignelse ändå att vara vuxen och få klä sig bekvämt och varmt, obekymrad om modets nycker! Och tänk att få slippa låtsas att det är läckert med blottade anklar, så läckert att man gärna offrar sin kroppsvärme och väntar på våren skyddslös som blåsippan.

Ni vet, hon som snart står därute i backarna och niger och säger att nu är det vår. Hon har ju som bekant varken skor eller strumpor på.

Vad gudarna vill och människor måste

När den mångförslagne Odysseus inser att han är fånge hos cyklopen griper han efter en gammal sedvänja. Han hänvisar till gästvänsguden, en av de roller himlens härskare Zeus ikläder sig. Självaste Zeus övervakar att människor behandlar oväntade besökare med gästfrihet, vill Odysseus be att få påpeka (Zeus är för övrigt cyklopens farbror).

I antikens Grekland tillhörde det god ton att hälsa främlingen välkommen, skyndsamt rota fram en present, en gästvänskänk – ”som sig bör och är brukligt att giva” – för att därefter lägga sig tillrätta vid det generöst uppdukade bordet och lyssna till nykomlingens historia.

IMG_8319

Den gruvlige cyklopen känner mycket väl till gästvänlagen. Hans gåva till gästen blir ett ironiskt löfte om att spara Odysseus till sist och låta honom våndas medan han ser sina kamrater bli uppätna.

Påbudet att behandla främlingen med särskild vänlighet är uråldrigt, liksom invävt i alla civilisationers vagga. Gamla testamentet föreskriver att främlingen som klappar på din port ska bemötas som vore hen en ängel i förklädnad. Vilket hen också mycket väl kan vara (och vi vet alla till vem änglar rapporterar).

Gudarna uppfanns därför att vi behövde påminna oss själva om vad vi har att leva upp till för att få kallas människor. Likadant med konst och kultur, etik och moral, lag och rätt, vett och etikett. Var hövlig mot alla, i synnerhet mot den du inte känner, lyder en grundprincip för dem som ska dela samma planet.

Visst har mänskligheten gång på gång brutit mot gästvänlagen, behandlat främlingar som fiender och potentiella änglar som onda djävlar. Det har dock sällan varit ett framgångsrecept att smälla dörren i ansiktet på någon eller att vägra blanda bark i det egna brödet för att kunna mätta en annans hunger. Tvärtom brukar sådan oginhet leda till långvariga konflikter som missgynnar alla.

IMG_8314

Men bortom vår civilisations horisont, härstammande från mänsklighetens gryning, finns en ännu mer fundamental princip, nämligen att vi ska bistå den som är i nöd. Minsta barn vet det, instinktivt. Den som råkat illa ut, den som blivit utsatt, den som håller på att drunkna eller brinna inne, den som är sjuk eller skadad eller övergiven eller vilse eller gammal och skröplig eller ung och förtvivlad. 

Den som har tvingats på flykt. Den som efter tusen vedermödor lyckats ta sig hit, till vår gräns.

Vi behöver inga gudar för att veta vad vi är skyldiga. Vi behöver inte ens en gnutta fantasi eller empati för att tänka tanken att det kunde ha varit jag som behövde hjälp, eller mitt barn. Vi vet det ändå, i botten av vår vibrerande mänsklighet.

Det går inte att uppträda mot andra på ett omänskligt sätt om man inte först intalar sig att dessa andra inte är mänskliga. De är inte som du och jag, de är skadedjur, terrorister, bedragare, våldtäktsmän. Människovärdets absoluta okränkbarhet omfattar inte dem. 

IMG_6509

Framtiden är snart ikapp oss och då ska likheterna bli uppenbara, likheterna mellan hur Europa tillät Förintelsen och hur Sverige behandlar unga flyktingar.

Som Olof Palme sa i sitt jultal 1972, ”eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.” Lita på att domen kommer att falla med ett öronbedövande brak den här gången också. Över oss, vi som var här men lät det ske.

#låtdeungastanna #stoppautvisningarna #vistårinteut

När jag inte skriver deckare

”Har du skrivit någon deckare?” Det är en fråga jag får när jag avslöjar att jag inte bara är lärare, journalist, mamma, konsument, patient etc. utan även författare.

Nej, jag har inte skrivit någon deckare. Än. Och om jag skulle bli frestad hoppas jag att en barmhärtig medmänniska gör mig uppmärksam på det faktum att den här världen näppeligen behöver ytterligare en halvbra kriminalhistoria, skriven av en förhoppningsfull författare som är övertygad om att hen hittat en alldeles oanvänd variant på temat mördare blir avslöjad.

IMG_8131

Ingen vet hur många deckare som ligger och trycker på landets hårddiskar, alternativt har passerat nålsögat och tryckts hos ett förlag, alternativt inte behövt passera något nålsöga utan givits ut av författaren själv, men det torde vara betydligt fler än de mord som faktiskt begås i verkliga livet.

Nog sagt om detta. Jag skriver läromedel. Det är böcker som behövs, anser jag, men många håller inte med. Alltför många som bestämmer över skolor – kommunpolitiker, förvaltningar, lärarutbildare, skolledare – menar att läroboken har gjort sitt. Nu är det nya tider.

Har ni hört talas om digitaliseringen i skolan? Det är en reform som syftar till att ersätta pappersprodukter med något som inte kostar pengar. Visst låter det miljövänligt och modernt!

IMG_8154

Fort har det gått också. För tio år sedan hände det att mina läroböcker såldes i hela klassuppsättningar, alltså i 30 exemplar eller fler. Det händer aldrig numera. Mina böcker säljs i ett ex åt gången, eller inte alls.

Man får hoppas att de lärare som belastar sin snålt tilltagna budget med en av mina böcker åtminstone kopierar ur den till eleverna, trots att det innebär brott mot upphovsrätten (och mot mig). Dessvärre hör jag allt oftare om skolor där eleverna inte får någonting, inte ens en läsebok när de börjar första klass. I stället får de (låna) en dator eller surfplatta.

Ingen förväntar sig att en läkare ska göra ett bra jobb utan läkemedel men en lärare ska tydligen klara sig geschwint utan läromedel. I teorin funkar det. Det blir självklart mindre effektivt och mer mödosamt men en skicklig lärare kan föreläsa enbart med sin röst, visa med sitt kroppsspråk, stötta med en powerpoint eller en film från nätet, och har man ingen projektor och ingen whiteboard kan man kanske skriva i sanden med en pinne, eller i snön. Det går.

IMG_8174

Förresten har ju alla datorer numera, då behövs väl inga böcker? Allt finns på nätet. Visserligen i en enda röra, utan sammanhang, utan proportioner, utan tydligt skyltade ingångar eller utgångar och helt utan hänsyn till läroplanen och till elevens nivå.

De värsta argumenten mot läromedel kommer från framför allt yngre lärare som i sin tur fått dem från lärarutbildningen. Där har de itutats att läroböcker är kommersiella produkter från de vinstdrivande (= opålitliga) läromedelsförlagen och därför bör skys som pesten av alla lärare med integritet.

Ja, läroböcker är handelsvaror och har ett inköpspris. Detsamma gäller för datorer, surfplattor och allt som krävs för att de ska fungera. Databranschen är inte mer filantropiskt sinnad än läromedelsbranschen, och definitivt inte mer pedagogiskt medveten.

På nätet finns om inte allt så alldeles för mycket; en hel del som är bra blandat med en hel del som är förfärligt eller bara dumt. På ett par sekunder får vi fram nästan vad som helst. Såvida inte uppkopplingen krånglar, programvaran måste uppdateras, systemet drabbas av ett virus, appen har en bugg, batteriet laddar ur och strömmen går.

IMG_8248

Att läsa en text på papper är en stillsam syssla där hjärnan bearbetar information utan att distraheras av pling och blipp och reklam och plötsligt uppdykande meddelanden. Säkert är det en orsak till att vi mycket bättre minns det vi läst på papper, något som alla undersökningar visat.

Att läsa på skärm är däremot att slarvläsa för att genast glömma. Kommer du ihåg vad du läste på sociala medier för en månad sedan? För tre dagar sedan? Minns du ens vad du läste nyss, hur den här bloggen började?

I dag på den internationella minnesdagen för Förintelsens offer skriver Stefan Löfven och Alice Bah Kuhnke på Svenska Dagbladets debattsida om vikten av ”hågkomst och utbildning”. Det är vad jag ägnar mig åt när jag skriver läroböcker. Jag försöker bekämpa okunskapen, fördomarna och glömskan så att världen ska bli en smula mer upplyst. Och så att framtida generationer inte ska kunna skylla på att de ingenting visste och ingenting begrep när mörkrets makter kapade åt sig allt fler marknadsandelar.

 

 

Tio oskick att förbjuda före tiggeriet

Första gången jag såg människor tigga var på en skolresa till Rom veckan före jul för exakt 29 år sedan. Då uppfattade jag det som något skrämmande medeltida, en otänkbar syn på svenska gator.

Sedan dess har fattigdomen krupit närmare vår svenska självbild, så till den grad att somliga nu vill avskaffa det synliga symptomet. Som om ett tiggeriförbud skulle tvinga upp människor ur utsatthet och in i samhället. (Fast helst något annat samhälle än vårt då.) Jag har åtminstone tio bättre idéer till er som är förtjusta i att förbjuda grejer. Hör bara.

1. Ska det vara tillåtet att stanna bilen, kliva ur och ställa sig att pinka i det fria? Nä, det tycker inte jag. Om det var kvinnor som kunde urinera stående så hade det redan betraktats som höjden av äckligt, ociviliserat och hänsynslöst beteende, ett brott mot lag och ordning, vett och etikett. Vägrenen tillhör oss alla, liksom skogsstigarna och gatorna och portuppgångarna och tunnelbanans hissar. Sluta kissa där!

IMG_61502. När vi ändå är inne på offentlig förfulning, vad är det för puckon som slänger skräp på marken?? Tydligen är det ganska många som med berått mod väljer att veva ner bilrutan och hiva ut sina snabbt förbrukade snabbmatsförpackningar och ölburkar. Förmodligen inbillar de sig att de kan köra ifrån sina egna sopor. Inte en tanke ägnar de åt kossorna som nästa vinter dör en plågsam död efter att ha ätit ensilage tryfferat med små strimlor av aluminium. Panta burkarna! Bär flaskorna till glasiglon! Och hur svårt kan det egentligen vara att slänga glasspapper, cigarettfimpar och uttjänt snus i en papperskorg?

3. På tal om att slänga saker, vad är det för vanvett att kasta stenar och glåpord mot blåljuspersonal? Polis, räddningstjänst och ambulans rycker ut för att rädda liv och du försöker skrämma bort dem?? Och det gäller fler yrkesgrupper som inte ska behöva sinkas av dumheter, senast hörde jag att brevbärarna var utsatta. Lägg av! Förr eller senare är det du som ligger där och inte får varken hjälp eller post. Och då är det för sent att ångra sina busstreck.

4. Apropå brev vill jag föreslå ett porrspamsförbud, nu genast. Min mejlkorg kläggar igen och det är ett elände. Jag orkar inte med ett enda förslag till från dessa yppiga, problemfria horor som väntar på mig dag och natt med sina trasiga strumpbyxor och behåar som är tre storlekar för trånga. De försäkrar på skrattretande usel svenska att de har sett mig på parkeringen och just nu är deras make inte hemma så jag måste skynda mig. Nej! Jag vill inte ha porrmejl, jag tycker det är vidrigt och förnedrande och det kan omöjligt finnas porrskådisar som trivs med sitt jobb. Kan vi inte förbjuda själva porren också, så slipper människor hamna i det träsket? Och bara tillåta typ tecknad porr, eller dataanimerad? Huggen i sten? Kanske virkad pornografi? Eller lagd med pärlplattor?

IMG_6069

5. Kladdig intimitet, ja! Där finns det mycket att förbjuda. Vad sägs om ett förbud mot alla (vuxna) att ta för sig av andras privata zon genom att tvinga på dem sina kramar? Den (farbror) som utgår från att varje medmänniska (kvinna eller barn) längtar efter just hans armar och läppar och klämmande nypor har oftast fel. Har i stort sett alltid fel. Men det kan inte offret tala om, för den som överrumplas av hans oombedda beröring tvingas liksom spela med i charaden. Därför bör beteendet förbjudas. I stället får herrarna lära sig att verbalt och på behörigt avstånd erkänna att de skulle behöva en kram – och sedan vänta på att någon ska förbarma sig över dem. Alternativt kan man säga till en annan farbror att ”nu kom det över mig en sån obändig lust att nypa någon i rumpan, skulle det vara okej …?” I sista hand får herrn nypa sig i sin egen skinka.

6. På ett liknande sätt riskerar vi att hoppa i galen tunna när vi kommenterar andras yttre, oavsett hur trevliga vi hade tänkt låta. Ingen blir glad av att höra: ”Oj, vad du har lagt på dig! Är det bebis på gång?!” Lägg ner. Det finns annat att tala om. Dessutom är det hög tid att sluta underblåsa uppfattningen att vårt värde förhandlas på köttmarknaden och att det finns en framtida börskrasch då vårt pris slutligen dumpas.

IMG_6123

7. Apropå kommentarer så är åsikter om hur den våldtagna var klädd eller uppträdde eller vad hon ”utstrålade” vanliga i rättsprocessen – om det nu blir någon sådan. Dessvärre läggs majoriteten av våldtäktsutredningarna ner. Det borde vara förbjudet. I stället skulle det vara lag på att sådana anmälningar skyndsamt ska leda till åtal och de skyldiga lagföras. Saknas polisiära och juridiska resurser? Jamen, tillför resurser då! Om vi ska få ett slut på mäns våld mot kvinnor (och mot barn, och mot andra män) så måste vi få upp varenda fall i ljuset. Och då måste det vara värt att göra en anmälan. Det är ytterst sällan en kvinna får för sig att på helt falska grunder anklaga män för sexuellt våld. Så kul är det inte att gå till polisen med sin frätande skam, och sådana fall kan enkelt avslöjas. Däremot är det ytterst vanligt att våldsverkare bedyrar sin oskuld och skyller på allt möjligt, som att hennes nej var tvetydigt. Varför väljer rättssystemet att sätta sin tro till den anklagades lögner när ”ord står mot ord”? Obegripligt.

8. Och ja, på tal om lögner. Jag hör allt oftare åsikten att ensamkommande flyktingar som skrivits upp i ålder får stå sitt kast. Har man ljugit sig in ska man kastas ut, ingen pardon här inte! Sicket larv. Om hela din framtid hänger på att du råkar befinna dig på rätt sida om 18-årsstrecket har du synnerligen goda skäl att göra det också. Anser vi kanske att de judiska 16-åringar som i kön till gaskamrarna fick rådet att säga att de var 18 begick en oförlåtlig synd när de ljög sig äldre och därmed blev arbetskraft i stället för aska? Vilken hjälte väljer döden för att rädda en siffras heder? Upphör med detta oskick omedelbums. En människa är en människa oavsett var hon är född. Och när.

9. En liten andel judar klarade sig undan Förintelsen därför att de fick hjälp att hålla sig gömda, hålla sig vid liv. På initiativ från frivilliga byggdes lönnrum, smugglades mat, ordnades transporter mellan gettot och världen utanför. Dessa osjälviska individer gjorde det rätta, som vi ser saken i dag, just genom att de trotsade rådande lagar. Så varför misstänkliggörs de många tusen svenskar som just nu räcker ut en hand till unga som hotas av utvisning? När systemet är sjukt är det sundare att följa sitt samvete än påbuden från överheten. Att häckla och hetsa mot ”flyktingkramare” gynnar inte Sverige på minsta vis, lika lite som vi kommer någonstans genom att förlöjliga godheten. Förbjud det.

IMG_6083

10. Till sist vill jag rikta mig till butiker och varuhus med en vädjan: Dessa förgrömmade, sönderspelade, slentriankorkade jullåtar som snurrat i era högtalare i två månader nu, vad sägs om att förbjuda dem? Anlita levande musiker i stället. Ge mikrofonen till ett band eller en kör eller en trubadur. Linda in den anonyma konsumtionsterrorn i lite äkta mänsklig närvaro. Försök åtminstone låtsas som om julens budskap handlar om något annat också, utöver att köpa vanvettiga mängder mat och ännu fler klappar. Varje dag får jag utskick med rubriken ”Har du glömt att köpa julklappar?” Som om det gick att undgå påbudet att det ska köpas, köpas, köpas. Förbjud de värsta tramsigheterna så kanske vi under allt konstgjort glitter hittar ett korn av frid. God jul, i så fall.

På kant med Torbjörn

I drömmen befinner jag mig på ett fik i en namnlös stad som kan vara Uppsala eller utomlands. Mitt emot mig sitter min kumpan, vi lutar huvudena mot varandra och konspirerar viskande om våra olagliga eller åtminstone omoraliska planer. Men hur ska vi komma runt det etiska dilemmat?

Just det sista ordet uttalar jag lite högre och i samma sekund inser jag vem som sitter vid bordet i hörnet, tre meter ifrån oss. Det är Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi och expert på etik. Nu reser han sig och rör sig långsamt mot oss. Jag bävar inför vad han ska säga. Han öppnar munnen och då vaknar jag.

Typiskt. Fast lite befriande på samma gång, för jag ligger tydligen i min säng och är inte alls på väg att sjunka ner i det kriminella träsket, och Torbjörn Tännsjö kommer inte att fördöma mig utifrån någon svidande logisk ståndpunkt.

2016-10-28-15-48-35

Däremot stannar Tännsjö kvar i mitt sinne som en bister samtalspartner och när jag en stund senare sitter i bilen på väg till jobbet upptäcker jag att han har liksom en öppen chat där jag kan ställa frågor. På radion pratar statsminister Löfven om varför han eller snarare regeringen omöjligt kan ge amnesti åt de unga ensamkommande utan prompt ska skicka tillbaka dem till Afghanistan.

– Där, säger jag till Tännsjö, där har du ett etiskt dilemma. Lös det om du kan!

– Det där är inget dilemma, svarar han.

– Inte? undrar jag dumt. Och varför inte det då?

– Ett dilemma uppstår när samtliga möjliga handlingssätt ger negativa konsekvenser, så att någon person eller grupp drabbas hur man än gör.

– Jamen här drabbas ju de unga ensamkommande! De har varit i Sverige i två år, lärt sig svenska, fått vänner, börjat rota sig i det svenska samhället. Och så ska de utvisas till ett fattigt, korrumperat, synnerligen otryggt land där de saknar kontakter och kanske aldrig satt sin fot. De riskerar att hamna i klorna på IS eller falla offer för prostitution. Eller dödas direkt. Tycker inte du att det är tillräckligt negativa konsekvenser?

– Så är det absolut.

– Och alla vi som höjer rösten för amnesti, vi som ser hur utvisningshotet trasar sönder unga människors vardag så att de inte kan koncentrera sig i skolan för att de fruktar för sina liv, vi är nära att tappa tron på politiker och myndigheter.

– De negativa konsekvenserna är omfattande, ja.

– Men …?

– Å ena sidan förödande följder för många människor i takt med att utvisningarna verkställs. Å andra sidan, om regeringen skulle utfärda amnesti, vilka intressen skadas då? Vem får se sin livskvalitet devalverad?

Jag funderar en lång stund men kommer inte på något svar. I stället försöker jag med Kant. Tännsjö är utilitarist och effektetiker, han bryr sig enbart om hur saker blir. I den andra änden av skalan finns pliktetiken med dess profet Immanuel Kant, visserligen död sedan drygt tvåhundra år men inte desto mindre möjlig att åberopa.

Kant älskade etiska dilemman och han löste dem på löpande band. För honom var det självklart att om en person, det kan vara din allra bästa vän eller bara en ytlig bekanting, rusar in i ditt hem och förtvivlat kastar sig in under din säng, varpå en polispatrull stormar lägenheten och frågar efter vederbörande, så ska du inte ljuga. Du får inte påstå att personen just klättrat ut genom fönstret, du får inte ens peka åt fel håll. Du måste säga sanningen.

I annat fall, menade Kant, har du anammat principen att man alltid ska ljuga för att rädda en vän och hur skulle världen se ut då? Lögner och undanflykter från morgon till kväll! Nej, du ska alltid följa den regel som du gärna såg upphöjd till allmän lag. Din vän får, när hen släpas ut av omilda poliskonstapelhänder, trösta sig med att du sätter sanningen högre än allt annat.

– Kant skulle inte försöka hindra rättvisan, säger jag prövande. Han skulle säga som Löfven, att regler är till för att följas och vi måste upprätthålla våra gränser och tänk om alla som flyr alltid får komma till Sverige.

– Ja tänk, muttrar Tännsjö, eller om det är jag själv som muttrar.

Sverige är ett bra land att fly till. Lite kallt, men tämligen välordnat och tillräckligt glesbefolkat för att vi ska känna ett visst behov av fler grannar. Särskilt sådana som har livet framför sig, som inget hellre vill än att gå färdigt gymnasiet, söka till högskolan, börja jobba och bidra till allas vår välfärd, trots att de själva fått ut väldigt lite ur välfärdssystemet så här långt.

IMG_5460

Herrarna är tysta nu. Tännsjö, Kant och Löfven säger inget mer. Radion pratar om sport.

Kan det verkligen vara så att när katastrofen slår till mot en människa så finns det i hela Sverige inte rum att hysa denna människa någonstans? Inte en endaste sommarstuga eller friggebod eller husvagn eller bänk eller brits eller soffa? Fullt, fullt överallt? Inte ens en sängkant att gömma sig under?

Torbjörn Tännsjö vet förstås svaret. Liksom du och jag, och kanske till och med Löfven. Innerst inne i hjärtats mörker vet vi vad som är rätt.

Despacito i praktiken

Första gången jag gav henne något var det sensommar och jag kom utrullande från Coop med min överdimensionerade, slirande kundvagn där det bland mycket annat rymdes två stora flaskor tvättmedel (”köp två för …”).

Hon hejdade mig med ett litet rop men jag skakade beklagande på huvudet; några småslantar bär jag sällan på mig numera. Då pekade hon på tvättmedlet i vagnen och upprepade sin bön. Efter några sekunders förvirring gick det upp för mig vad hon ville. Självklart kunde hon få den ena förpackningen tvättmedel.

Glädjestrålande tackade hon ”Jesus Christos” och mig, i lika mån.

Andra gången jag gav henne något var det en blåsig höstdag och eftersom jag mindes tvättmedlet tog jag ögonkontakt med henne redan på vägen in i köpladan. Hon blev glad att se mig. Raskt tog hon upp ett kundblad med aktuella erbjudanden. Kunde jag inhandla blöjor (”köp två för …”) till hennes barn?

Jag böjde mig över det färggranna reklambladet och studerade bilden, försökte lägga fabrikatet och storleken på minnet. Nåja, hur svårt kan det vara att hitta en pall blöjor till extrapris? Skyltarna ovanför brukar vara stora som segel och skrika ut sitt budskap på långt håll.

Nu är det ju så att jag fortfarande känner av sviterna från min utbrändhet, vilket innebär att minnet sviktar och att vissa vardagsuppgifter tar orimligt lång tid. Efter en dryg timme inne på Coop hade jag handlat vagnen full men ännu inte hittat några blöjor till nedsatt pris. Vilken storlek det var på själva barnet hade jag heller ingen aning om och jag ville inte fråga personalen efter extraprisblöjor till en bebis som kunde vara allt mellan nyfödd och tre år. Verkar underligt att en mor (eller en mormor/farmor, man är ju ingen ungdom längre) inte känner till den lilla detaljen.

Svettig och stressad valde jag till slut två olika paket, med blöjor i olika storlekar, slängde på en förpackning våtservetter och skyndade ut genom kassan. Tänk om hon tröttnat och gått därifrån? Vad skulle jag i så fall göra med blöjpaketen? Gå tillbaka in och säga att jag råkat köpa blöjor till ett barn som inte fanns?

Men hon satt kvar, och hon tackade både ”Jesus Christos” och mig, i lika mån.

I dag, en mörk och kulen seneftermiddag i oktober när regnet obarmhärtigt vräker ner, hade jag bestämt mig redan innan jag parkerade bilen så nära ingången som möjligt, i dag skulle jag fråga henne vad hon behövde och så skulle jag ordna det. Om språkförbistring utbröt skulle jag helt enkelt ta med mig kundbladet där hon ringat in sina önskemål.

”Vad behöver du?” frågade jag burdust utan att hälsa först. Hon verkade inte förstå min fråga för hon tog inte fram något blad med erbjudanden. I stället började hon krångla sig ur plastsäcken hon satt i, virade upp filtarna, trädde fötterna i ett par skor (hon visade först hur skruttiga de var, med sprucken sula av sämsta kvalitet) och så följde hon med mig in.

Jag tappade genast bort henne eftersom jag först skulle lösa ut en handskanner, men hon hittade mig i grönsaksdisken. Hon hade hämtat en nygrillad kyckling, ångande varm och doftande, och jag skannade den villigt. Med olika åtbörder lyckades jag visa att hon kunde köpa något annat också när vi ändå höll på, och hon pilade iväg medan jag förstulet ropade efter henne: ”Men ska du inte äta den medan den är varm?” Det var kycklingen jag syftade på, fast strax insåg jag att hon knappast kunde smita förbi kassan med sin kyckling i alla fall.

När hon kom tillbaka nästa gång, med en tvåkilos hushållsost och en baguette, berättade hon att hon talade ”español”. I vanliga fall hade det öppnat vissa kommunikationsmöjligheter men för tillfället är min hjärna, av angivna skäl, lätt avdomnad. Jag gav upp försöken att uppmana henne att hämta en kundkorg på hjul att lägga varorna i och gick själv efter en. Vi fortsatte längs shoppingspåret var för sig.

En skylt vid baguetterna upplyste om erbjudandet ”köp två för 30” så när jag skannade hennes baguette tog jag en till mig själv också.

Vid konservhyllorna möttes vi på nytt. Hon hade fyllt sin korg med välling, babyolja, barnmat, socker, tvättmedel, blöjor och en plyschdrake. Hon berättade att hon hade två små barn, tvillingar om jag förstod det rätt, och jag avslöjade att jag hade ”quattro bambine” vilket imponerade storligen på henne även om det knappast är spanska. För att ytterligare bre på svepte jag med armen över min kundvagn och utstötte ett utmattat ”mucho!” (vad i all världen heter nu ‘mat’ på spanska??).

In och ut mellan hyllorna irrade jag. ”Calme, calme!” manade hon milt leende, nästan som ett eko av det halvdussin terapeuter som det senaste året gång på gång rått mig att ta det lite lugnare. Ja, just det. Världen går inte under för att jag saktar in på stegen. Despacito.

En stor förpackning ris visade sig ha samma kilopris som en liten. Hon tvekade, såg frågande på mig och pekade på prislappen. Jag jämförde snabbt och bestämde mig för den större. Men nu skulle det bli tungt att bära för henne som inte hade bil.

Vi närmade oss självskanningskassan, endast godishyllorna återstod. Båda delade vi den halvt skuldmedvetna förtjusningen över ”chocolate”, ingen språkförbistring där. Chokladkakorna skannades och landade bland de andra varorna. På sätt och vis kan choklad ses som en mänsklig rättighet, resonerade jag med mig själv.

Ganska dyrt blev det. Ändå kändes det inte som någon uppoffring. Om jag har lite tur får jag snart en utbetalning från kommunen som friskvårdsbidrag för att jag går på yoga. Det är ungefär samma summa. Några kassar med livsnödvändigheter till henne och hennes barn kostar inte mer än två besök hos min manikyrist. Jag kan unna mig både det ena och det andra. Vad har jag gjort för att förtjäna det livet?

Vi skiljs åt utanför entrén. Hon omfamnar mig och kysser mig på båda kinderna. Sedan lyfter hon händerna mot den mörka, regniga skyn och tackar ”Jesus Christos” och mig. I lika mån.

Ett par fruar för lite

Fem minuter innan föreläsningen ska börja tränger sig en äldre man in på min rad och slår sig ner på den lediga platsen bredvid mig. Jag nickar en hälsning, vilket han tar som intäkt för att inleda ett samtal om det som för tillfället pockar på längst fram i pannloben.

Det här är samma dag som nyheten om lägenhetsköpen i Nacka nått medierna: en syrisk flyktingfamilj på tjugo personer (en pappa, tre mammor och sexton barn) ska ha ”fått” tre bostadsrätter i flådiga Saltsjöbaden till en kostnad av fjorton miljoner. För kommunen. Alltså skattebetalarna i Nacka. Och med havsutsikt!

Jag vet inte om mannen bredvid mig under sitt aktiva liv betalade skatt i Nacka men det är inte det han är upphetsad över. Det är miljonerna och månggiftet, för sådant understryker hans främlingsfientliga världsbild och eggar hans gubbsjuka fantasi. (Tänk den som fick vandra mellan tre lyxiga lägenheter, var och en inredd med en troget väntande ung fru i burka. Å!)

IMG_4975

När han tvingas hämta andan skjuter jag in att det knappast kan ha gått till på det viset, samt att han nog inte har skäl vara avundsjuk på någon som är flykting. Det där sista låtsas han inte höra men han vidhåller att svenska kommuner regelmässigt köper dyra bostadsrätter till de flyktingfamiljer som placerats där, ty sådan är lagen och om jag har fräckheten att betvivla fakta så bevisar det bara min egen okunskap. ”Du måste informera dig!” mästrar han i självgod mansplainaranda.

Mer blir inte sagt för nu börjar föreläsningen och den är mycket bra. Jag sitter längst fram och det gör förstås min bänkgranne också, men medan jag suger åt mig av framställningen och inspireras till egna funderingar sitter han och spelar Harpan på sin mobiltelefon.

Harpan är en patiens med spelkort, ifall ni inte kände till det, ett enkelt tidsfördriv som behändigt skingrar tankarna i stunder av rastlös leda.

I min egenskap av lärare noterar jag dagligen hur elever leker med mobiltelefonen under lektionen och tror att det inte märks. Men jag var lärare redan under förra millenniet och kan jämföra; då hände det aldrig, verkligen aldrig, att en elev intresserade sig så till den milda grad för det som ägde rum i vederbörandes skrev att omvärlden liksom försvann. Åtminstone inte på lektionstid.

Självklart ser föreläsaren min bänkgrannes nedböjda huvud och frånvarande ansiktsuttryck men som det proffs hon är, trots sina unga år, ignorerar hon det. (En fråga till mina läsare: tror någon att herr Harpa hade agerat lika nonchalant om föreläsaren varit en man, därtill i hans egen ålder?)

IMG_5064

Nästan hela föreläsningen på en knapp timme håller han ut men mot slutet, strax före frågestunden, reser han sig plötsligt och banar sig väg ut ur salen. Därvidlag går han framåt i mittgången, i stället för bakåt till den bakre dörren, så att han passerar mellan första raden och föreläsaren. Under de sekunderna stjäl han all uppmärksamhet. Inte speciellt diskret. Jag tänker lite elakt att jaja, gamla gubbar och deras lättretliga blåsor.

Tjugo minuter senare är det hela över och jag har sånär glömt bort farbrorns existens, men si, där står han i konferenslobbyn och dividerar med den rysksvenska värdinnan om möjligheten att få ta med sig en av de smarriga smörgåsar som blivit över. Beredvilligt går hon och hämtar en rulle plast och packar in mackan åt honom, varvid han frågar om han kanske kan passa på att ta två. När han ändå håller på. Det får han.

Om jag hade haft något mera skinn på näsan så hade jag knallat fram till den välinformerade och vällustigt förtrytsamme gentlemannen, knackat honom på axeln och frågat om han tänkte vrida i sig båda smörgåsarna själv eller om han hade planer på att dela med sig av denna gratisförtäring till en flykting, eller till en tiggare, eller till en av de unga utvisningshotade ensamkommande som i detta nu demonstrerar för sitt människovärde på ett torg inte långt härifrån.

IMG_4891

Jag skulle också kunna fråga om han kanske tänkte ge den ena mackan till sin fru därhemma, men jag hoppas innerligt att han inte har någon, att ingen kvinna behöver framsläpa sina dagar i sällskap med denne för sin generation så typiske pösmunk.

I vanliga fall har jag höga tankar om män i alla åldrar men jag har på sistone stött på för många stolpskott av det här slaget, äldre herrar som är fulla av fördomar och fulla av sin egen betydelse och helt oemottagliga för insikten att den (yngre) kvinna de står i begrepp att läxa upp skulle kunna sitta inne med några egna kunskaper, eventuellt till och med i högre grad än herrn själv. Jag är helt enkelt lite gubbtrött.

Och varför den som flytt till Sverige från krig eller fattigdom alltid ska bemötas med missunnsamhet är obegripligt. Så nu ska de bo i lägenheter, under tak, också!?! De vet minsann hur man ordnar för sig! Flera fruar var har de dessutom, trots sin taskiga kvinnosyn! 

Jag har hört en (manlig) kollega på allvar uttrycka åsikten att vi ”vanliga” svenskar inom kort ska beordras att lämna våra villor på det att flyktingfamiljer ska få flytta in. (Sådana här konspirationsteorier förutsätter att man tror att myndigheterna i hemlighet gynnar främlingen framför medborgaren. Vilket vore en sensation om det låg det minsta i det.) Jojo, snart står vi där på gatan med vårt pick och pack!

Värre ändå var det tal som min allra högste chef, en person som bara nedstiger till oss en eller två gånger om året och den som har chans på en fallskärm om det går galet, nyligen höll för oss anställda. Där manade han oss strängt att inte sätta oss upp emot lagligt fattade beslut genom att skydda en utvisad. Att privat ge en fristad åt en sådan ung människa är fel, argumenterade han, även om hjärtat säger annorlunda. Svensk lag står över hjärtats lag.

IMG_4911

Gör den? Ja, kanske om hjärtat är av sten. Men jag är förvissad om att det i framtidens läroböcker (om det blir en framtid och om det finns läroböcker i den) kommer att stå ungefär likadant om vår tid som om Nazitysklands, att majoriteten lät det ske medan en minoritet trotsade lagar och chefer och påbud och poliser för att hjälpa sina mest utsatta medmänniskor.

Gubbar som förser sig med livets goda utan att unna andra ens en strimma hopp kommer aldrig att bli några hjältar, inte i något universum.

Medelålderns glada lekar (II)

Jag hade föredragit att slippa erkänna det här, men livskrisen jag genomlever (eller genomleker) just nu handlar inte bara om existentiell ångest och utmattningsdepression. Det finns också ett löjligt men betydelsefullt inslag av missnöje med några extrakilon som tycks ha fastnat på min kropp. Mest på mitten.

Både doktorn och terapeuten och kuratorn uppmanar mig att göra roliga och lekfulla saker (att leka är att läka enligt den store Winnicott, som kuratorn brukar citera) och att unna mig alla slags trevligheter.

Ja, det är ju lätt att säga för den som slipper konfronteras med spegelbildens skoningslösa panta rei, allt flyter. Hela jag är på väg att jämnas ut, som om medelåldern innebar att man ska lappas igen med lager på lager av flytspackel. Där min midja en gång böjde silhuettens linje inåt är det nu jämntjockt och igenfyllt.

”Så bra att du äter choklad!” säger min 10-åring uppmuntrande när hon får syn på mitt förstulna snaskande. Hon har tagit fasta på det där doktorn sagt om trevligheter och tänker att ju mer choklad mamma äter, desto gladare blir hon.

Jag står fortfarande och snaskar en halv minut senare, när 14-åringen sveper förbi: ”Du måste göra något åt det där sockersuget, mamma!” Han är också den som med en beslutsam rörelse och ett bestämt NEJ! lyfter bort chipsskålen när jag börjar hovra i närheten.

Barnen har lite olika sätt att förhålla sig till min medelålderskris. Tonårsdottern lockar med mig ut på löprundor och låter mig springa före ända till slutspurten, då hon springer förbi mig. Det är också hon som tillsammans med sin lillebror genomdriver att jag, i terapeutiskt syfte, ska se alla tre Hobbit-filmerna och att jag bara får förtära en kopp te och en clementin medan jag gör det.

Äldste sonen satsar i stället på att jag ska äta vällagad och näringsriktig kost. När vi kom hem från en två veckor lång semester under vilken han ensam vaktat huset, blev jag förskräckt över att finna frysen lika full som vi lämnat den. Hade han inte ätit något?? Men han förklarade vänligt: ”De där färdigrätterna rörde jag inte. Jag lagade riktig mat i stället.”

Maken gillar att föreslå praktiska lösningar på mina problem. ”Köp en korsett!” uppmanade han mig i våras när mitt midjegnäll steg i styrka. Jag lydde hans råd och skickade efter ett brett spännband som jag klämde in mig i, fast då tyckte han så synd om mig att han ändrade sig: ”Skaffa större kläder!”

”Menar du verkligen att jag ska handla ännu mer kläder?” frågade jag klentroget. Han brukar nämligen antyda att min garderob redan är välfylld. Men han ryckte på axlarna och vidhöll att om kläderna är för trånga så är det rimligt att skaffa nya, större.

IMG_3681

Inte heller detta råd var jag sen att lyda. Att shoppa kläder piggar alltid upp, även om det är i en större storlek än jag är van vid. Inte har jag vant mig vid att jag behöver läsglasögon heller, men det känns som något jag ändå inte kan påverka. Jag grämer mig mer över den bortslarvade midjan.

Visst inser jag att inte alla medelålders kvinnor är omgivna av så här hjälpsamma familjemedlemmar. Maken gick till och med så långt nyligen att han frågade om han skulle göra i ordning min racer.

I början av 1990-talet köpte jag en begagnad racercykel av det stolta märket Bianchi, en smäcker tävlingshoj med den karaktäristiska ljusgröna färgen. Nu lyser jag upp inför tanken på att än en gång få susa fram över asfalten som ett proffs. Jag ser det framför mig, som om jag satt och filmade i följebilen bakom, och då slocknar mitt leende. ”Nä, min rumpa skulle se enorm ut ovanför det där tunna däcket,” säger jag trumpet. ”Jag får hålla mig till moppen.”

IMG_4576

Så då gör vi det. Vi kör moppe i skogen, där övergivna krusbärsbuskar prunkar fast hela torpet är rivet. Vi kör moppe i grustaget, glömska av vårt vuxenansvar, medan barnen sköter hemmet. Vi leker.

Homo ludens, den lekande människan, det är jag. Och maken, för han är lika lekfull. Han föreslår oväntat att vi ska göra en roadtrip till Norge, bara han och jag. För att pigga upp oss ytterligare.

Vid middagsbordet presenterar vi idén för barnen. Några av dem vill genast följa med. De har hört så mycket kul om Norge. Maken och jag sneglar på varandra. ”Jaaa, alltså, vi tänkte mest kolla in stavkyrkor och sånt. Typ.”

Vi får som vi vill, en tur till Norge utan barn. En ung person kan inte för sitt liv begripa vad det skulle vara för nöje med gamla dimomhöljda medeltidskyrkor på kanten av norska fjordar. Näe!

IMG_7357

En fördel med att bli medelålders är faktiskt, har jag upptäckt, att man får återgå till att leka utan barn. För säkerhets skull frågar vi storsonen om han kan tänka sig att vaka över och laga mat till syskonen några dar, en vecka kanske. Det kan han. Och den här gången fyller vi kylskåpet med råvaror i stället.

En annan fördel är att man har blivit för gammal för att sova i tält eller i bilen, som vi gjorde på våra bilresor innan vi fick barn. Medelålders människor förväntas ta in på hotell och äta en bättre middag där.

På en vecka hinner vi utforska Uppland, Dalarna, Värmland, Närke, Östergötland, Västergötland och Västmanland. Vi touchar Småland också. Vi åker båt på Göta kanal och passerar tolv slussar, dricker brunn i Medevi, klättrar på Omberg, tar bilfärjan till Visingsö. Vi ser konst och koppargruvor och museer och minnesmärken och skeppssättningar och kyrkor. Vi hälsar på hos Selma på Mårbacka och Zorn i Mora.

Vi far hit och dit och det är fantastiskt, men Norge, Norge är magiskt. En paradisisk saga i västerled för två lekande vuxna.

När vi kommer hem har barnen bara konsumerat en av de fem chipspåsar jag köpt åt dem i ett svagt ögonblick. Storebror har hållit sin vakande hand över hushållet och sett till att de ätit nyttigt hela tiden.

Det bästa med medelåldern är nog ändå att barnen blivit så förståndiga, så kloka och mogna och omtänksamma. Då lättar ansvaret från våra axlar, och vi kan ägna oss åt den mogna människans sorglösa lekar.

IMG_7356

 

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑