Sök

Pia Cederholm

Konsten att lämna läraryrket

Jag vet direkt vad det är, trots att jag försöker se ut som om mitt beteende är helt normalt medan jag irrar omkring på parkeringen utanför Willys med min kundvagn. Det blåser kallt mörker och bister insikt genom själen när jag mödosamt vänder åbäket och byter riktning igen. Var ställde jag bilen?

För ganska precis tre år sedan blev jag sjukskriven för utmattningsdepression. Sjukskrivningen föregicks av en period där jag fick lägga orimligt mycket energi på enkla ting som att ta mig ur sängen, räkna ut i vilken ordning olika uppgifter skulle utföras eller komma ihåg var jag parkerade för tjugo minuter sedan. Jag känner igen de illavarslande symtomen som liksom strålar ut från den osynliga väggen där framme. Om jag inte bromsar snart så brakar jag in i den igen.

Min plan var aldrig att bli lärare, inte på allvar. Läraryrket var mer något som jag råkar ha fallenhet för och som jag därför kunde försörja mig på medan jag pluggade, födde barn, skrev artiklar, pluggade lite till, födde fler barn, skrev böcker och väntade på att min riktiga karriär, den jag egentligen är ämnad för, skulle dra igång.

Hade det inte varit för Jan Björklund så hade jag kunnat fortsätta hanka mig fram på det viset. Men när han drev igenom legitimeringspåbudet så trodde jag att det var dags att lämna klassrummet. Det borde jag också ha gjort, där och då. I stället skickade jag in mina meriter för validering och fick beskedet att jag befann mig blott en termins studier ifrån full behörighet som gymnasielärare.

Vad hade hänt om jag avstått från den där förgrymmade lärarlegitimationen och sökt mig vidare i arbetslivet? Ja, inte hade jag väl fastnat i det här spåret som obönhörligt leder in i väggen.

Det är nämligen så infernaliskt inrättat att jag å ena sidan tycker mycket om att undervisa, jag stortrivs kanske 93 % av tiden och jag känner nästan lika ofta att jag uträttar ett livsviktigt arbete, samtidigt som jobbet å andra sidan kräver 130 % av min uppmärksamhet, uthållighet och mentala kapacitet. Underskottet ökar sakta tills jag är så trött att jag svajar.

Jag valde inte läraryrket; det valde mig och nu vill jag avsluta den här osunda relationen innan det är för sent. Men hur upphör man att vara en sönderstressad lärare? Hur lämnar man klassrummet för gott?

Förvisso finns det vägar ut ur de flesta förhållanden. Jag skulle till exempel kunna bli uppsagd. Då krävs bara en aldrig så liten antydan om att jag uppträtt olämpligt mot en elev. Jag har övervägt att be någon av mina elever vittna falskt om ett blåmärke eller ett kränkande tillmäle. Då skulle nog rektorn skyndsamt trolla fram en vikarie för mig.

Fast när jag tänker närmare på saken vill jag inte förstöra mitt rykte. Ifall jag inte hittar en annan försörjning måste jag ju komma krypande tillbaka till skolvärlden och då vore det en klar nackdel att ha en så ful plump i cv:t.

Ett tag lekte jag ändå med tanken att ta bladet från munnen och säga något utmanande som med lite tur och tolkning kunde blåsa upp till en skandal som skulle befria mig från jobbet. Inget borde vara lättare i dessa lättkränkta tider. Jag hade till och med tänkt ut vad jag skulle säga och till vem.

Så häromveckan infann sig rätt tillfälle. Jag höjde rösten (nåja, jag lät väl snarare sammanbiten och gråtfärdig) och sa till min mest missnöjda elevgrupp när de som vanligt klagade på min undervisning, att då föreslår jag att ni går till rektorn och ber att få en ny lärare efter jul, en som inte ställer så höga krav och inte fordrar att ni läser läxor, en som är glad och snäll och ändå lyckas lära er jättemycket utan att ni själva behöver anstränga er. Gör det!

Reaktionen blev inte alls den jag väntat mig. Eleverna backade genast och förklarade att de inte alls ville ha någon annan lärare. Den slugaste av dem framförde till och med argumentet att när det gäller andra lärare så snackar eleverna skit bakom ryggen på dem men när det gäller mig är de så trygga att de vågar klaga så jag hör. Så den planen gick alldeles om intet.

Allra mest har jag drömt om att hitta (eller bli hittad av) ett annat jobb. Då skulle jag kunna begära avsked från utbildningsfronten med hänvisning till att min kompetens behövs någon annanstans. Problemet är bara att hitta en arbetsgivare som 1) inte är rektor och 2) ändå vill anställa mig.

Av någon anledning som jag inte förstår är det utomordentligt svårt för mig att imponera på arbetsgivare. Hittills har jag ännu aldrig fått ett jobb jag sökt om det funnits en annan sökande. Och jag har ändå jobbat nästan oavbrutet sedan yngre tonåren.

Så vad återstår? Att omskola mig genom att plugga vidare är inget alternativ eftersom jag för länge sedan gjort slut på allt studiemedel jag kan få. Dessutom har jag så många högskolepoäng redan så jag är knappast välkommen tillbaka till universitetet för att skaffa fler.

Skrivandet kan jag inte heller leva av när det nu redan finns långt fler artiklar och böcker än någon människa vill läsa. Än mindre betala för. Om du, kära läsare, tagit dig så här långt i den här texten ska du veta att du är unik, för detta är troligen Sveriges minst lästa blogg.

För lärare finns inte så många sätt att stiga i graderna. Man kan bli förstelärare (vilket jag har försökt med, men det gick med det som med alla de där jobben jag sökt där det funnits andra sökanden, alltså tvärstopp) och så kan man bli rektor (och jag skulle personligen hellre sitta i tunnelbanespärren eller köra renhållningsbil). Men man kanske kan sjunka i graderna?

Jag har redan gjort några försiktiga försök att maska på jobbet. Till exempel kom en elev 15 minuter för sent till min lektion utan att jag rapporterade det. Ingen märkte något, så jag blev djärvare och föreslog att samma elev skulle lämna lektionen 10 minuter för tidigt. Inte heller detta rapporterade jag in i det digitala närvarosystemet.

En elev har så gruvligt svårt att lära sig grammatik. Hen gjorde tre försök under en och samma lektion att klara satsdelstestet med färdiga svarsalternativ men varje gång blev det bara några ynka poäng trots att jag gick igenom de rätta svaren inför varje omgång. Till slut sa jag pragmatiskt att vet du, första gången fick du flera rätt på subjekt och predikat, andra gången på adverbial och tredje gången på direkt objekt och predikativ. Nu säger vi att du är godkänd och så glömmer vi det här!

Jag har flera elever som klarar att visa sina kunskaper skriftligt men inte muntligt eller tvärtom. Då stadgar läroplanen att de ska ha betyget F, underkänt, ity alla förmågor måste ingå i ett fullständigt betyg. Där överväger jag på allvar att strunta i Skolverkets kunskapskrav och sätta betyg efter eget huvud, godkända och glada betyg.

Ju mer jag tänker efter desto fler möjligheter ser jag att underminera detta bisarra betygssystem. En elev får exempelvis inget uträttat med mindre än att jag sitter bredvid och läser högt eller åtminstone pekar i boken – jamen då gör jag det!

En annan elev kommer inte igång med informationssökandet förrän jag googlar och skickar länkarna. En tredje elev är storligen hjälpt av att jag skriver svaren till varje uppgift på lappar, för en fjärde funkar det bara om jag övertar elevens dator och snyggar till texten, för en femte behövs det att jag helt enkelt skriver uppsatsen från början till slut, med visst bistånd från eleven själv. Eller utan, medan eleven ifråga tar sig en välbehövlig tupplur.

Det finns oändligt många sätt att hjälpa sina elever. Och samtidigt hjälpa sig själv, för tror du inte, kära läsare, att om jag bara håller ut ännu några veckor och fortsätter missköta mig på jobbet, fast lite lagom diskret, att jag inom kort blir uppsagd på riktigt? I stället för att bli utbränd till jul?

Karriärkvinnans mardröm

Mina fyra barn börjar bli stora. Den äldste fyllde 24 häromdagen, den yngsta fyller 13 nästa gång. Alla bor hemma och så ska det förbli under överskådlig tid, om jag får bestämma. Och varför skulle inte jag få bestämma? Jag betraktar mig som vd över det här hushållet, med maken och barnen som en sorts anställda (fast utan lön, då).

Fram till helt nyligen var det också jag som bestämde det mesta här hemma. Till exempel vad vi skulle äta till middag. Men i början av hösten, när jobbet tog allt mer av min energi, fick jag idén att fråga storsonen ifall han kunde tänka sig att ta över den uppgiften; om jag så att säga skulle kunna delegera makten över matsedeln till honom.

Jag var beredd på protester men han sa ja. Sedan flera år tillbaka har han köket som sitt ansvarsområde, vilket innebär att det redan är han som lagar mat och diskar hos oss. Men nu, när han även skriver matsedeln, har vi helt upphört med halvfabrikat och köpebröd medan han vidareutvecklar sina kulinariska färdigheter.

Min uppgift är att handla det som står på inköpslistan och i takt med att storsonen hittar nya recept på nätet och i gamla kokböcker får jag också bära hem allt mer avancerade råvaror. Småsyskonen är inte alltid överförtjusta i de nya smakerna, gårdagens fantastiska rödbetssoppa med pepparrotsyoghurt gick inte hem hos alla, men maken och jag häpnar över hans skicklighet vid spisen.

De andra barnen har även de sina ansvarsområden som de sköter utan knot och utan ersättning (det där med veckopeng har jag aldrig fått till). Lillasyster ska bland annat skura handfat, torka speglar och byta handdukar i badrummet. Till hennes sysslor hör också att fota av inköpslistan och messa den till mig när jag handlar. Dessutom brukar hon förbarma sig över mig och bädda min säng även om hon i sitt stilla sinne hyser åsikten att jag borde klara det själv, åtminstone på helgerna.

Lillsonen är tekniskt lagd och har därför fått allt digitalt krångel på sin lott. Så snart det är något vajsing med nätverket, mobilen, paddan, appen, e-posten, inloggningen, webbsidan, teven etc. så konsulterar vi honom. Därutöver ska han bistå sin far med gräsklippning, snöskottning och dammsugning, som de gemensamt ansvarar för.

Hur det kom sig att storasyster blev anställd i vår tvättstuga minns jag inte längre. Däremot minns jag hur tvättmaskinen gick sönder för några år sedan, just när maken och jag saknade de tusenlappar som behövdes för att köpa en ny. Så då sponsrade hon den, med sitt studiemedel, hela beloppet.

Vi har fortfarande inte betalat tillbaka. Jag vet fortfarande inte hur den fungerar, för det är bara hon som hanterar den. Liksom det bara är storsonen som fullt ut behärskar diskmaskinen och de andra köksapparaterna.

Nu tänker nog den kloka läsaren att det kanske finns en viss sårbarhet i det här systemet, eller i alla fall att det inte kan vara för evigt. Så klok är dock inte jag. I stället har jag de senaste veckorna grunnat på en vidareutveckling av affärsplanen. Hur kan jag effektivisera företaget, förlåt hushållet, och frigöra ännu mer tid för mig själv?

Förslaget kom faktiskt från maken: vi skulle kunna låta storsonen sköta inköpen via någon nättjänst, ni vet där man plockar ner varor i en virtuell kundvagn och får det hemkört i verkliga matkassar. Då skulle jag slippa lägga tid och ansträngning på att leta bland hyllorna, välja i utbudet, köa och kånka. Genialiskt!

Men medan jag övervägde hur jag skulle lägga fram det här förslaget inför resten av styrelsen, förlåt familjen, kom det en kväll när det bara dukades för fem runt middagsbordet. Storasyster hade åkt till Uppsala för att hälsa på en kompis. Hon skulle sova över på ett ställe där det förekom killar.

Jag greps av oro (och svartsjuka?) men försökte slå bort det. Så klart hon måste få träffa nya vänner, umgås med jämnåriga, vidga sina vyer!

Nästa dag messade jag och frågade när hon skulle komma hem. Jag vet inte, blev svaret, inte i dag i alla fall.

I det ögonblicket skälvde marken till under mina fötter. Mina kärleksfulla, ansvarskännande och lojala barn skulle aldrig gå ut i strejk för att de var missnöjda med villkoren i familjefirman. Eller med den obefintliga lönen. Men de kan ju faktiskt växa upp och flytta hemifrån. Det är till och med troligt att det inträffar förr eller senare.

Och då står jag där som en övergiven, bortklemad ungkarl som inte kan ta vara på sig själv. Inte ens bädda sin säng. Vilken sorts feminist blir jag då?

Pissa, pass, Katrineholm

Det hällregnar i Göteborg den här morgonen när jag har ett extra tidigt seminarium på bokmässan, så jag bestämmer mig för att ta en taxi. Men den unga kvinnan i hotellreceptionen avråder med hänvisning till kostnaden. Spårvagn är mycket billigare, hävdar hon. Jag ser väl inte så rik och glamorös ut eftersom jag är praktiskt klädd för att orka 10.000 steg på mässgolvet, därav drar hon säkert slutsatsen att jag behöver hålla igen på utgifterna.

Kanske kommer jag i en nära framtid (om det nu blir någon och inte bara apokalops av alltsammans) att hitta balanspunkten i min medelålder och skaffa mig pondus. Jag tänker att det blir som en inre uppsträckning som får mig att utstråla auktoritet och som coachar mig att säga saker som ”jag hör vad du säger och det är fullt möjligt att du har rätt, men jag vill ändå ha en taxi”.

Vi är tydligen inte riktigt där än. För av mina invändningar (ösregnet, paraplybristen, mitt obefintliga sinne för riktningar och väderstreck, min begåvning för att gå vilse i främmande städer, bekvämligheten, trängseln i kollektivtrafiken så här dags en fredagsmorgon, den olösta spårvagnsbiljetten) blir det ingenting. I stället tittar jag lydigt på medan hon ritar en primitiv karta på en bit papper och med denna papperslapp i näven störtar jag ut i regnet.

Lappen blir snabbt blöt. Så även jag. Jag plöjer genom pölar stora som insjöar. Vätan väller in genom lufthålen i mina gympadojor. Fukten anfaller från alla håll: uppifrån, nerifrån, från sidorna. Men där kommer faktiskt en spårvagn, jag lyckas faktiskt klämma mig in, jag åker med en bit och till min stora överraskning hamnar jag rätt. En stund senare har jag glömt att jag anlände till årets bokmässa i skepnad av en dränkt katt, för nu har jag fullt fokus på ORDEN och BÖCKERNA och människorna som skriver dem, alltså FÖRFATTARNA.

När jag var ung var jag full av potential (tyckte jag själv). Visserligen saknade jag helt bildning och till stora delar även omdöme, men om någon hade sagt till mig att jag före min 50-årsdag skulle ha skrivit femton läroböcker, fått hundratals artiklar publicerade och gett ut en samling av mina bloggar på eget förlag så skulle jag ha bedömt detta som ett mått på framgång. Hade jag dessutom fått veta att jag skulle befinna mig i en position där jag inte själv behöver bekosta tågbiljett, hotellrum och eventuella taxiresor så hade jag väl baxnat.

Men där mitt medelålders jag stretar tungt i backen, alternativt skuttar över vattenpölar, uppfattar jag mig inte som framgångsrik. För i min vardag blåser motvind. Sveriges lärare har inget budgetutrymme för inköp av läromedel så mina böcker säljer inte. Alltså behöver jag försörja mig som lärare i en skola där styrdokumenten och tidsandan i skön förening skåpat ut allt vad bildning heter. I stället för att bläddra i böcker och böja verb och liknande obsoleta meningslösheter kan man ju googla.

I framtiden, om det nu blir någon och inte bara apokalops av alltihopa, kommer ingen längre att fatta skämt som ”flina, Flen, Katrineholm” eller ”pissa, pass, plånbok”.

Av alla dumheter som vrålas ut i sociala medier om Greta Thunberg i syfte att förminska henne reagerar jag särskilt på knäppgökarna som påstår att hon skulle göra mer nytta om hon gick i skolan som andra tonåringar. Oh really? Har ni besökt svensk skola under de senaste decennierna? Känner ni till att den vanligaste ambitionen hos en svensk tonåring i dag är att a) bli snuskigt rik genom att plötsligt b) bli helt omotiverat känd utan att c) kunna något särskilt om något särskilt och framför allt utan att d) anstränga sig det minsta?

Kan vi inte göra något kul i dag? bräker tonåringarna och fäster sina hoppfulla blickar på mig. De vill ha högsta betyg serverade på silverfat with a cherry on the top men de vill helst slippa göra tråkiga och jobbiga grejer. Som att typ traggla gamla franska verb. För då blir de så sjukt stressade. Måste man verkligen böja verb i varje mening? Det är ju ändå tanken som räknas. (Och Google translate.)

Nej, min kära elever, vi ska inte göra något kul i dag heller. Förresten är jag i Göteborg och lyssnar på kloka författare som tappert håller bildningens fana över vattenytan ännu en stund. Men om ni verkligen vill göra nytta föreslår jag att ni skolstrejkar för klimatet.

Och här kommer en domedagsprofetia på franska, helt utan verb. Den skulle ni kunna skriva upp om ni hade en penna med er (och dessutom skulle ni ha goda chanser att begripa den om ni kände till gammalt bildningsstoff som syndafloden och apokalypsen och det trotsiga skrålandet medan civilisationen går under): Après nous, le déluge.

Kung utan kateder

I måndags morse när jag kom till jobbet (jag är gymnasielärare) och letade mig fram till det klassrum där jag var schemalagd gjorde jag en rad nedslående upptäckter.

För det första var det inget riktigt klassrum utan ett grupprum (eller som det tydligen numera heter, ”pluggrum”). Där fanns inte stolar till alla så jag fick be eleverna ta med sig stolar från korridoren utanför och när det inte räckte gick jag själv och stal ett par stolar i ett riktigt klassrum, mitt framför näsan på en kollega.

För det andra var strömbrytaren saboterad så det gick inte att tända i taket, vilket i och för sig inte gjorde så mycket eftersom sensommarsolen flödade in genom fönstren. Även kontakten till högtalarna var saboterad och det var lite trist emedan eleverna, som just börjat gymnasiet, inte fått sina datorer ännu på grund av leverantörsförseningar och därför var vi alla hänvisade till ljudet från min lilla laptop liksom till bilden (för projektorn i taket funkade!) på vita tavlan (filmduk saknades) där vi i och för sig inte såg så mycket eftersom det inte gick att dra för några gardiner och sensommarsolen … ja, ni fattar.

För det tredje hade jag själv ingen möbel alls, ingen talarstol eller annan stol, ingen kateder, inget bord, bara ett fönsterbräde och därifrån körde jag igång lektionen (i franska, om nu någon vill veta). Tills min dator oväntat hängde sig mitt i en mening (en fransk) och vägrade fortsätta samarbetet.

Man brukar slentrianmässigt påstå att skolan är det enda i samhället som ser likadant ut i dag som för femtio år. Tyvärr är detta en vrångbild. Jag skulle tvärtom hävda att det finns i runda slängar en miljon detaljer i skolmiljön som är annorlunda jämfört med min egen skoltid. Mest avgörande (jag vill säga förödande men då framstår jag som en bakåtsträvare så jag låter bli) i denna totala omvandling är nog hur lektionen som fenomen genomgått en metamorfos.

Vi (och nu talar jag om 1900-talet) hade en kunnig lärare som föreläste och en egen lärobok där innehållet i ämnet tryggt fanns samlat. Mer behövde vi just inte veta. Lärarna behövde inte dokumentera lektionen eller våra kunskaper i en handfull olika (olika!) digitala system. Vårt kritiska sinnelag kunde slumra vidare för varken lärare eller lärobok pockade på att ifrågasättas. All energi vi hade till övers kunde fokuseras på att lära oss det vi skulle lära oss, nämligen det som stod i boken.

I gengäld slapp vi alla de försåtliga distraktioner som anfaller dagens ungdom så snart de slår upp sina ögon på morgonen och som följer med dem in i klassrummet. Att någon av mina elever över huvud taget förmår koncentrera sig på det jag försöker säga är beundransvärt. Jag vet ju så väl att jag inte kan mäta mig med den eggande, ansträngningsbefriade, åt alla håll kommunicerande underhållning som ständigt lurar i deras mobiltelefoner (och snart också i den dator kommunen köpt in till dem).

Datakunskap på den gamla goda tiden, före egen högupplöst färgskärm och före internet och chattar och appar och animationer och musik och meddelanden. Det är jag med glasögon, flera år innan jag fick det olycksaliga infallet att bli lärare.

Jag pendlar mellan att vara den motvilliga läraren och den entusiastiska. Ena dagen är jag trött och nöjd när jag dansar hem från jobbet. Jag känner mig som kung, kung, kung i katedern för att travestera Magnus Uggla. Om vi nu bortser från att såväl katedern som katederundervisningen och till stor del även faktakunskaper är avskaffade som inslag i vardagen för både lärare och elever.

Nästa dag är jag bara trött. Då övermannas jag av bitterhet över min slöa löneutveckling och omöjligheten i mitt uppdrag där jag förväntas både möblera och intressera ungdomar för mina ämnen så till den milda grad att de får lust att inte så mycket inhämta kunskaper som uppvisa förmåga att tillämpa dem på ett sätt som stämmer överens med Skolverkets ambitiösa kunskapskrav.

Ni tror att det är lätt? Ha! Vi tar ett exempel på måfå. Så här lyder ett av kraven för det lägsta godkända betyget (E) i filosofikursen jag undervisar i:

Eleven identifierar med viss säkerhet filosofiska frågor samt gör enkla analyser av några frågor och teorier som gäller existens, kunskap, vetenskap, värdefilosofi, samhällsfilosofi, språkfilosofi och nutida filosofiska riktningar. Elevens analyser leder fram till enkla förklaringar av dessa filosofiska frågor och teorier där några relevanta filosofiska begrepp används med viss säkerhet. Eleven tar ställning till filosofiska frågor och teorier genom att dra enkla slutsatser och värdera frågorna och teorierna med enkla omdömen.

Visst frestas man att tänka att den vuxna, välutbildade, kanske till och med filosofiskt skolade individ som klarar att göra enkla analyser av de här små nätta frågorna med tillhörande teorier (existens, kunskap, vetenskap, värdefilosofi, samhällsfilosofi, språkfilosofi och nutida filosofiska riktningar) borde vara en sällsynt lärd individ, högt aktad för sin djupa bildning? Och så ska en normalt onormal 18-åring i stället få godkänt. Av mig.

Faktum är att även om det osannolika inträffar, att en elev uppvisar dessa förmågor helt enligt kravens bokstav, så räcker inte det om eleven misslyckas inom ett annat krav i samma kurs. Man förstår dem som menar att nuvarande betygssystem är riggat så att det ska sätta krokben för eleverna genom att låta den sämsta prestationen bli den avgörande. Man förstår också varför betygsinflationen utvecklat något som påminner om antibiotikaresistens och nu vuxit till epidemiska mått.

Kunskapskraven är de styrdokument som betygsättande lärare har att följa för att bedöma vilket betyg en elev ska få. De ser vanligen ut som ovan. Eleven ska prestera något, till exempel en analys, men förväntas göra det ur tomma intet, utan att ha några faktakunskaper att bygga på.

Skolverket har fått utstå kritik för formuleringarna i kunskapskraven och nya formuleringar är på väg. Det ryktas att dessa faktiskt kommer att innehålla k-ordet (kunskaper) och det inte bara i rubriker. Spännande!

Men under mina missmodiga dagar viskar svartalfen inom mig att det är för sent. Ingen kraft i världen, inte ens Skolverket, kommer att kunna rubba den nya sköna ordning som råder i klassrummet. Internet finns överallt och eleverna behöver inte ens påbörja en sökning innan svaret blinkar till på skärmen. Den franska frasen är redan översatt, analysen redan gjord av någon annan. Varför ska man då ägna möda åt att lära sig något?

Kanske för att okunskapen är som en ondsint monster som en dag, när nätet ligger nere och batterierna laddat ur, kommer att sluka oss levande.

Om troll och människor

Du vet hur det är (eller också vet du inte, och då ska du ta två sekunder och skatta dig lycklig för det är verkligen inget att sträva efter): man halkar in på Twitter och trasslar in sig i någon tråd som ser lovande ut men det dröjer inte länge innan det går troll i den tråden också.

Troll betyder i det här sammanhanget (och om du inte redan är plågsamt medveten om detta ska du skatta dig dubbelt lycklig) att mer eller mindre anonyma röster lägger sig i samtalet med det enda uppsåtet att förgifta det. Trots att trollens fatabur av hat är ytterst grund och ständigt lika deprimerande grumlig blir man ändå besviken på mänskligheten för dess uppenbara brist på mänsklighet.

Ett typiskt exempel är att någon skriver om hur oanständigt det är när Sverige utvisar afghanska flyktingpojkar fast det enda anständiga, rimliga, vettiga och ekonomiskt-mänskligt försvarbara är att de ska få stanna och bygga sig en framtid här. Då dyker trollet upp och hävdar att just dessa arma pojkar i själva verket är avskyvärda våldtäktsmän som konspirerar med nationens fiender, godhetsknarkande kulturtanter, regeringen, vänstermedia, Fan själv samt dennes moster (behöver det sägas att även Fans moster är en kulturtant?) för att störta Sverige i fördärvet.

Detta är så dumt att man inte vet i vilken ände man ska börja men jag börjar i den här änden: våldtäkter är sedan gammalt en svensk paradgren. Svenska män har våldtagit sina hustrur och barn, andras hustrur och barn, egna och andras pigor och hushållerskor, sina trälinnor och andras, underlydande och främlingar, inrikes födda och utrikes, på tyska bordeller och i svenska gränder och på stränder och hotellrum i Sydostasien, med och utan betalning, i grupp och enskilt. Gång på gång.

Det betyder inte att alla svenska män har gjort det, långt därifrån. Men tillräckligt många har åtminstone klappat en kvinna på stjärten utan att hon bett om det för att vi ska kunna fastslå att detta är ett typiskt svenskt (manligt) beteende. Lika typiskt som att så här års bevista en lagom högstämd ”Musik i sommarkväll” i en svensk kyrka. Och långt mer vanligt förekommande än att sitta under ett svenskt äppelträd och läsa en klassisk svensk författare (Pär Lagerkvist, någon?)

Trollen tror att allt är invandrarnas och flyktingarnas fel, särskilt om dessa är muslimer, men också feministernas, miljövännernas, humanisternas, hbtq-aktivisternas, de vänsterliberalas fel. Samt tiggarnas. Trollen vrålar ursinnigt om att deras Sverige har blivit förstört. Att de inte får utöva sina trollkonster i frihet längre. Det som är deras rätt såsom varande äkta svenskar!

En svensk rättighet, enligt trollologin, är att få gå omkring utan att skyla sin nakna hud mer än nödtorftigt. Men detta är ett nytt påfund, sådant gick inte an i det gamla bondesamhället. I 1800-talets Sverige var det otänkbart för kvinnor att blotta armar och ben och ingen ärbar kvinna tilläts visa sig utomhus utan att täcka sitt huvud.

Vidare hävdar trollen att våldet i det svenska samhället har ökat så kraftigt att vi nu befinner oss på randen till inbördeskrig. Trollen känner sig otrygga där de står bakom sina gråa stenbumlingar och hötter med nävarna. De minns förstås inte 1200-talets Stockholm, en liten primitiv köping där invånarna till vardags var beväpnade med kniv och led av obefintlig impulskontroll. Då var det farligt att vistas på gatorna. Det är mycket tryggare nu, trots att vi är många, många fler.

Eller ta Hälsinglands skogar för drygt hundra år sedan, ett klanstyrt fäste för brutalitet och utanförskap, med rånmord, sprängdåd, skottlossning, organiserad brottslighet och övergrepp i rättssak. Gunilla Kindstrand beskrev i sitt Sommarprogram häromdagen hur trakten kring Delsbo hade rykte om sig som laglöst land, en no go-zon. ”Far åt Hälsingland!” var alltså ett mer potent hot på den tiden.

Nej, de trumpna trollen är ointresserade av historia, fakta, sanning och siffror. De lever bara för att hata, de livnär sig av detta hat, ser inte sommarens skönhet, lyssnar inte med sina trollöron och hör inte ens sitt eget trollhjärta bulta i bröstet. Därför når vi dem inte där de har retirerat in i sina skräckslagna hörn av inbillade hot mot ett enkelriktat, ensartat, sammanhållet och monokulturellt Sverige som aldrig funnits.

Det Sverige vi har – till låns, en kort tid – har tvärtom aldrig varit rikare, tryggare, friare och vackrare än nu. Hur lyckligt lottade är inte vi jämfört med alla andra troll och människor!

Nära havet vill jag instagramma

Den här veckan hyr jag skrivarstuga i Visby. Jag har tre mätbara mål för min vistelse här: minst 10 000 steg om dagen, högst 1 200 kalorier om dagen och minst 10 000 nedslag varje dag, nyskrivet eller redigerat. Även blanksteg räknas.

Resultatet är lite varierande. De tiotusen stegen är lättast, för på Gotland kan man gå och gå i timmar utan att tröttna på stränder, raukar, naturstigar, vallmofält, kyrkogårdar, skeppssättningar, medeltidsgränder som dignar av rosor eller övergivna fiskelägen med gistna ekor.

Kalorierna skulle jag nog ha lyckats bättre med om jag så att säga angripit målet från andra hållet. För trots att jag avstår från glass, kakor, snabbmat och godsaker, så blir det ändå minst tolvhundra kalorier innan dagen är till ända. Märkligt.

Sämst går skrivandet och jag har en teori om varför. Jag grundar den i det jag ser omkring mig här i Visby: lyckliga, välmående människor på semester, med till synes obegränsade ekonomiska resurser att lägga på mat och boende och shopping. Att vara svensk är att vara gynnad av ödet, bekymmersfri och obesvärat bortskämd. Varför skriva när man bara kan … ha det bra och njuta av sommarlivet?

Så i stället för det mödosamma knackandet på datorn väljer jag att följa med maken på utflykter, från Fårö i norr till Hoburgen i söder. Naturen och kulturen vittnar om det Gotland som varit: korta perioder av relativ trygghet och materiellt välstånd (för vissa), som på 1200-talet när så många kyrkor uppfördes, men mest oro, krig, hemska sjukdomar, förfärliga olyckor och ständig kamp för tillvaron.

I Fröjel på södra Gotland anas ännu skuggan av ”olycksnati” 25 oktober 1887, när 26 förhoppningsfulla män i sju båtar lämnade fiskeläget för vad de trodde skulle bli årets bästa strömmingsfångst men överraskades av en hagelstorm som kostade nio av dem livet. Änkor, faderlösa, fattighus, elände.

Tja, det var då. Nu är nu. Instagram kräver sitt. Vad är det för fel med det? Meningen med livet skulle ju kunna vara att söka det som är vackert och ovanligt och spännande, och helt enkelt uppleva det. Måste jag nödvändigt skriva också? Det räcker så bra med mobilkameran som alltid finns till hands för att fånga dagen. Dessutom räknar mobilen både stegen och kalorierna.

Nu börjar Almedalsveckan snart. Medietälten är resta, det vackra folket anländer. Långt bortom stadsmuren råder däremot folktom frid i de gamla vitkalkade kyrkorna. Där är det bara maken och jag samt en och annan tysk. (Att undersöka vid senare tillfälle: vad är hemligheten bakom att just tyskar hittar till svenska smultronställen som är dolda, eller ointressanta, för de flesta andra?)

Nä, ska vi ta och göra en utflykt igen? Det här är ändå drygt 2 700 nedslag.

Långt före Luther

Katarina Frostenson har i dagarna utkommit med en bok om det halvår mellan november 2017 och maj 2018 när hon och hennes make jagades av media på grund av de anklagelser om sexuella övergrepp som riktades mot honom.

Frostenson avfärdar i boken samtliga kvinnors vittnesmål som groteska lögner. Hon hånar Sara Danius för att hon stod i regnet utanför Börshuset och läste upp ett uttalande om att en lång rad kvinnor med anknytning till Svenska Akademien skulle ha utsatts för ”oönskad intimitet”. I stället lyfter Frostenson fram den trofasta kärlek, helt oanfrätt och intakt, som hon alltjämt hyser till sin man.

I ett och ett halvt år har vi undrat hur hon tänker, hur hon står ut, varför hon stannar hos honom. Nu vet vi. Och det visar sig att gissningar som min, att hon genom åren skulle ha iakttagit och lidit men gömt sin smärta i dikterna (se min blogg Den lilla rosa lappen) var helt uppåt väggarna fel.

Strängt taget har jag ju inte med andras äktenskap att göra, jag som är så nöjd med mitt eget, men tydligen är det något som stör mig här. För om jag är en lycklig hustru som haft turen att bli gift med en genuint sympatisk karl och Katarina Frostenson är en lycklig hustru trots att hon råkat gifta sig med ett praktsvin så måste man ju fråga sig vad äktenskaplig kärlek egentligen innebär.

Om min man avslöjades som en skurk, skulle jag då försvara honom eller överge honom? Är inte den som älskar någon trots att han är en skurk mer beundransvärd än den som älskar en trevlig prick för att han är så trevlig? Amor vincit omnia skaldade redan Vergilius, kärleken övervinner allt. Alltså allt. Även praktsvinets empatibefriade svineriframfart. Eller?

Just som jag funderar på detta sticker maken till mig en brun liten volym med titeln Äktenskapet. Framsidan pryds endast av titeln i versaler och under den en dekoration som ser ut som det kvinnliga fortplantningsorganet i genomskärning, med äggledarna på ömse sidor om livmodern.

Detta är andra upplagan, tryckt 1870, av den svenska utgåvan av Martin Luthers fromma självhjälpsbok ”för trolofwade, äkta makar och föräldrar, innehållande Bibelspråk, sånger och betraktelser” vars första svenska utgåva utkommit året innan och uppenbarligen snabbt sålt slut. Vem översättaren är framgår inte.

Med viss möda på grund av frakturstilen läser jag lite här och lite där och fastnar snart i avsnittet om hustrurnas plikter emot sina män. Där förekommer en hänvisning till en källa som jag inte känner igen. De snirkliga bokstäverna formar ett stort S och sedan något jag inte ser vad det är och därefter ett r. Efter en stunds grubblande slår det mig: Syrak!

I den bibel Luther läste – den han själv hade översatt – fanns apokryferna med men de hade för länge sedan utgått när jag var ung och religiös. Därför är jag inte bekant med Jesus Syraks vishet, en av de gammaltestamentliga apokryfiska böckerna som inte riktigt kvalat in till landslaget utan står och stampar i division två. Författaren är Jesus Syraks son och tillkomsttiden uppskattas till 180-talet f.Kr.

Ungefär femtio år efter tillkomsten, på 130-talet f.Kr., gjordes en översättning från hebreiska till grekiska av författarens sonson, alltså Jesus Syraks sonsonson. Det är den grekiska versionen som ligger till grund för de pärlor Luther väljer att bygga sin äktenskapsrådgivning på. Som denna: ”En älsklig hustru är sin mans glädje, / hon förstår att hålla honom frisk och stark. / En tystlåten kvinna är en gåva från Herren, / ingenting är värdefullare än ett tuktat sinne.” (Syr. 26:13-14)

Jaha. Jag plockar en morsdagsbukett av förgätmigejer och tänker på alla förmödrarna, de som vågade riskera så mycket för att bana väg för oss. Hundra år har gått sedan Sveriges riksdag fattade beslutet att även kvinnor ska ha allmän och lika rösträtt. Det var ett stort steg då, motarbetat av många, och hundra år senare är kampen för jämställdhet ännu inte vunnen.

Nej, vi ska inte glömma er. Vårt värde som medborgare och människor har varit allt annat än självklart genom historien och just i dag trycker kvinnofientliga krafter på för att ta tillbaka de demokratiska fri- och rättigheter som ni kämpade för.

Häromveckan fick jag vara med i publiken när Laleh tog emot Natur & Kulturs kulturpris, ett erkännande för hennes insatser som artist och låtskrivare men också som föredöme för framför allt unga tjejer. Efter prisutdelningen och Lalehs djupt berörande tacktal överraskades vi av en barnkör från Kulturama Sundbyberg som rusade in på scenen och sjöng Lalehs låt ”Goliat” med sådan inlevelse att hoppet tändes i våra hjärtan och tårarna började glänsa i våra ögon.

Nu nynnar jag på ”Goliat” medan jag njuter av att få vara en modern kvinna på mors dag, njuter av min nyss utnyttjade rösträtt i EU-valet, av majregnet som trummar mot rutan och av möjligheten att verka som skriftställare med egen blogg, trots att jag föddes till kvinna. Jag behöver inte alls vara tystlåten och tuktad som Syrak och Luther och så oändligt många andra män (samt en del kvinnor) förordat. Och skulle någon behandla mig illa har jag rätt att säga ifrån.

”Vi sa, vi ska ta över / Vi ska ta över världen / Vi ska bli stora / Vi ska bli mäktiga ha ha / Och vi ska göra jorden hel / Ja vi ska göra vattnet rent / Och vi ska aldrig skada / varandra mer”.

30 år hit eller dit

I sommar är det 300 år sedan den ryska armén härjade Roslagen. Trots att tsar Peter hade befallt att civilbefolkningen skulle skonas blev ödeläggelsen stor. Många familjer miste sina gårdar när ryssarna tände på och skövlade. Utan djur, redskap och utsäde gick folk sedan en svältvinter till mötes.

Nyss hade de suttit i trygghet vid sitt matbord och så plötsligt var de flyktingar och hemlösa, berövade allt de ägt. Många tvingades tigga.

Visserligen är det glömt det där nu, hur illa det gick 1719, och här i Roslagen har vi för länge sedan slutat känna oro för att vanliga människor som du och jag skulle kunna hamna i flyktingskap och tiggeri. Ytterst få av oss prövar att i tanken byta plats med den unge afghanske killen eller hon som tigger utanför Ica. Lugnet har återvänt.

I sommar är det 30 år sedan jag tog studenten. 30 år är ju en mer hanterlig tidsrymd än 300 år, men det hindrar inte att jag känner visst främlingskap, för att inte säga skepsis, inför den käcka studentskan på de genompräktiga och inte så lite konstlade studiobilderna.

Vid ett tillfälle under min gymnasietid i slutet av 1980-talet framförde jag och min bästa kompis, hon som nu bor i Strasbourg och jobbar för EU, en sketch. Den byggde på ett material som någon annan hade sett på teve och sedan återgett ur minnet (på den tiden fanns inte SVT Play, Youtube och dylikt). Jag hade inte själv sett sketchen, även om jag tror att originalet kan ha innehållit Björn Skifs.

I sketchen lallade min väninna omkring hemma hos sig (på scenen) när jag gjorde bullrig och självsäker entré i trendig utstyrsel inklusive solglasögon och med två stora resväskor som jag dramatiskt släppte ner på golvet (scenen) varpå jag förkunnade att jag nyss var hemkommen från en resa i den stora världen och att jag hade världens grej att visa henne: en klocka.

Sedan demonstrerade jag ett armbandsur som kunde göra ALLT. Hålla reda på tiden både i Sverige och i andra länder, och därtill almanackan med alla åtaganden man hade. Berätta hur vädret var, vilken temperatur som rådde utomhus, ifall det skulle regna i morgon eller ej. Förmedla de rätta svaren på läxförhöret. Upprätta listor i realtid över de snyggaste killarna inom en viss radie och avslöja vilka som var lediga och vilka som befann sig i ett förhållande, samt i så fall med vem.

Höjdpunkten på denna allt mer skrattretande fantastiska lista över egenskaper (som alla, utom min imponerade väninna, förstod låg långt bortom teknikens horisont) kom när jag tryckte armbandsuret mot min på den tiden mycket spensliga midja och teatraliskt utbrast: Den kan till och med tala om ifall man är gravid!

Publiken frustade av skratt. Det var dags för min sorti. Jag anlade en allvarlig min och sa: Vet du, jag vill att du ska ha den här klockan. Jo, för du är min bästa vän! Varpå jag låtsades få mycket bråttom och skyndade ut genom dörren (in i kulisserna). Men, ropade hon efter mig, du glömde dina väskor! Jag stack in huvudet igen: Det är batterierna!

För mina barn är det här en fullständigt poänglös historia (det säger de i och för sig om många av de historier jag underhåller dem med vid middagsbordet). Men i min lilla värld illustrerar detta hur lång tid 30 år är. På 30 år har vi gått från en tillvaro där bloggar och sociala medier och influencers och ständig tillgång till allt i underhållningsväg var en tanke ingen ännu tänkt, till en tillvaro där allt detta och mycket mer är självklart på gränsen till bakgrundsbrus.

Om framtiden på 300, 30 eller ens 3 års sikt vet vi med andra ord ingenting annat än att den kommer att vara fullständigt annorlunda i jämförelse med den samtid vi simmar i just nu. Den enda trösten är kanske att människan är förunderligt anpassningsbar. Måste vi fly så flyr vi. Måste vi tigga så tigger vi. Måste vi lyda fotografens uppmaning att drömskt bliga ner i en bukett rosor, ja då gör vi det. Och känner oss samtidigt omotiverat hoppfulla och snygga.

Den man älskar curlar man

Ett tecken på att man är en modern människa med åtminstone ett ben i 2000-talet är att man grubblar över sitt föräldraskap. Det var lättare förr, när mycket visserligen var besvärligt och ovisst men där avkommans eventuella brist på självkänsla inte stod på listan över omedelbara hot. I stället fanns det ett budord för barnen (Du ska hedra din fader och din moder ...) och en praktisk levnadsregel för de vuxna (Den man älskar agar man).

Normalt brukar jag inte räkna mig till curlingföräldrarna. Ni vet, de där mammorna och papporna som frenetiskt sopar banan framför sina telningar på det att inte minsta dammkorn ska bromsa deras färd. I stället ska de unga obekymrat glida fram på en våg av elektriskt laddade partiklar som alstras av de vuxnas sopande. Så dumt!

Men nu har jag tänkt om och det beror på att mannen som en gång myntade curlingbegreppet, den danske psykologen Bent Hougaard, har visat sig ha fel. Curlade barn är inte sämre förberedda för vuxenlivets bistra puckelpister utan tvärtom bättre. Alltså har jag omtolkat mina uppfostringsmetoder och anser nu att det visst är curling jag utövat under min drygt 23 år långa karriär som förälder.

Danska statens forskningscenter om välfärd har gjort en mycket omfattande studie på curlinggenerationens barn, där man följt 6000 personer födda 1995. Det året föddes mitt första barn. Om honom och hans tre yngre syskon vill jag nu hävda att de tillhör samma kategori som 13 % i den danska studien: de som har blivit curlade av sina föräldrar men också fått hjälpa till mycket hemma.

Curlade barn definieras som barn som fått mer hjälp av de vuxna än de egentligen behövt. Rent intuitivt tror man då, och detta var Hougaards utgångspunkt, att sådana barn skulle växa upp till ömtåliga, lättkränkta och osjälvständiga vuxna. ”Snöflingor” kallas de lite föraktfullt i debatten. Vi skulle också kunna tänka på blåsippor som känns mer dagsaktuellt.

Förvånande nog finns nu otvetydiga belägg för att gruppen med curlade barn som haft uppgifter i hemmet, alltså 13 % i den danska studien, är de som senare i livet klarat sig allra bäst. De känner sig mindre ensamma, har bättre psykisk hälsa, har i högre grad slutfört sin skolgång, har bättre relation till föräldrarna, har inte testat hasch och så vidare. Nästan lika bra har livet blivit för den mindre grupp, 6 %, som fått mycket hjälp av sina föräldrar men inte själva behövt hjälpa till hemma.

Den största gruppen av dessa numera vuxna individer, 57 %, har inte blivit curlade som barn och har haft uppgifter att sköta i hemmet. De mår i dag psykiskt sämre, känner sig mer ensamma, har i större utsträckning testat hasch etc. Allra sämst har det gått för de 24 % som varken blivit curlade eller behövt hjälpa till hemma.

Lättad och lite mallig förkunnade jag häromdagen dessa nyheter för maken: vi har gjort rätt när vi skämt bort barnen och samtidigt skolat in dem i att utan knot sköta sina sysslor i hushållet. Vi tillhör visst curlingföräldrarna och det är något att vara stolt över!

Tyngden från det dåliga samvetet gentemot barnen och oron för att jag skadat dem för livet genom att uppfostra dem fel lättade för en stund. Tills jag dagen därpå gick på utvecklingssamtal med den näst yngste och hans mentor berömmande utbrast: ”Ja, det märks då att du inte har curlat dina barn!”

Läraren syftade på att jag inte tagit ansvar för barnens läxor utan låtit dem själva hålla reda på sådant. Hon kunde också ha nämnt att jag förmodligen är den enda mamman i klassen som lyckats hålla mig utanför alla försäljningsprojekt inför klassresan. Mitt obefintliga engagemang i utflykter, idrottsdagar och luciatåg kvalificerar mig knappast för någon curlingfinal.

Å andra sidan hjälper jag mer än gärna mina äldsta barn med deras seminarieuppsatser. Och jag tycker direkt illa om det råd Henry Parland ger i sin berömda dikt om den frustrerade modern som undrar vad som fattas i hennes kärlek. Hon får svaret ”litet svalkande likgiltighet”. För hur kan man vara säker på att den där svalkande likgiltigheten inte slår över i isande elakhet? Som i sin tur sopar in barnen på den väg som leder till hasch och olycka?

Näe, jag vet varken ut eller in. Så jag fortsätter väl som förut på min vingliga bana, där jag ömsom gör si och ömsom gör så, helt inkonsekvent och utan förankring varken i beprövad erfarenhet eller i framtida forskning. Förhoppningsvis lyckas jag trots allt kommunicera någon sorts totalt villkorslös kärlek till mina kloka, roliga, fantastiska barn.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑