Sök

Pia Cederholm

Öppna sök

Coronadagbok vecka 12

Med anledning av det exceptionella tillstånd som pandemin har kastat oss in i och för att bidra till Nordiska museets insamling av coronaberättelser återupplivar jag tillfälligt min blogg.

IMG_4274 (2)

måndag 16 mars

En ny rutin har införts på jobbet från och med i dag: att vi varje morgon via mejl får en lista över vilka kollegor som är sjuka. Listan gör ett allvarstungt intryck, varje namn påminner om vår mänskliga bräcklighet. I själva verket kan det vara en högst banal förkylning som ligger bakom: alla uppmanas nu att stanna hemma vid minsta lilla symptom.

Min 18-åriga systerdotter ska i dag flyga hem till England från Sydkorea. Det visar sig att hon blir uppgraderad till första klass, för planet är nästan tomt. Här hemma meddelar SL att bussresenärer måste kliva på genom den bakre dörren (för att inte smitta chauffören?).

Alla våra grannländer har stängt skolorna, det är bara Sverige och Storbritannien som ännu håller öppet. Jag tipsar mina elever om att ta med läroböckerna hem varje dag för den händelse att skolan hastigt stänger. Rektorn tror inte att risken är överhängande just nu, men om många i personalen blir sjuka samtidigt kan det bli nödvändigt.

Jag slutar jobbet tidigare än vanligt eftersom APT, arbetsplatsträffen, blev inställd. Så bra, då hinner jag handla före utvecklingssamtalet med min yngsta dotter. Ica vill att jag ska handla med plasthandskar på, vilket är helt omöjligt. Särskilt som jag har inköpslistan i mobilen och den kräver mitt nakna fingeravtryck för att samarbeta. På listan står röda linser, men de är slut i butiken. Liksom havregryn och toalettpapper. Tomma hyllor är en ovanlig syn i det här landet. Kanske vi får vänja oss vid det nu.

Hemma, efter utvecklingssamtalet, berättar maken nöjt att han lyckats boka ett möte på onsdag med en jurist i Sollentuna. Jag går i taket. Du åker ingenstans!! Har han kanske glömt att han i kraft av sin höga ålder och dito blodtryck tillhör riskgruppen?!

Han protesterar. Han känner sig fullt frisk, ju. Men kvällsnyheterna ger mig rätt: personer över 70 ska undvika att träffa folk.

tisdag 17 mars

Det är i slutet av dagens första lektion som jag råkar kasta en blick på min mobil och ser att regeringen nu rekommenderar att gymnasier och högskolor ska stänga. Jag slår på radion och vi lyssnar tillsammans på Stefan Löfvens uppmaning. En elev och jag ser på varandra och ler: sovmorgon! De andra eleverna är mer bekymrade. Hur blir det nu?

Allt är mycket osäkert men en lång stund lyckas jag inbilla mig att ”stängda skolor” är liktydigt med lediga dagar i mjuk behå och raggsockor, tid för långa promenader, nöjesläsning och Netflix.

Under dagens sista lektion, med en annan grupp elever, när vi har talat lite om hur vi praktiskt ska organisera undervisningen från och med i morgon, är det en ung man som ställer frågan hur länge det här kommer att pågå. Jag drar ut på svaret medan spända sekunder tickar iväg: ”Jag är rädd att … eller, jag hoppas verkligen inte det, men det kan röra sig om … flera månader.”

På vägen hem gör jag ett nytt försök, i en annan butik. Där finns toapapper men de röda linserna är slut. Jag ringer först min mor och erbjuder mig att handla åt dem. ”Nej, vi har redan handlat i dag”, svarar hon glatt. ”Åkte ni och handlade, båda två, fast ni tillhör riskgruppen?? Så nu har ni alltså inget behov av … toapapper?”

IMG_4289 (2)

Detta med hamstringen av toalettpapper har väckt mycket löje i sociala medier, men jag tänker att det står för något annat, att toapapperet är det som skiljer oss inte bara från de övriga djuren utan också från våra förfäder. Att vi använder rullar av perforerade papperskvadrater, framställda för just detta ändamål (!) är det yttersta beviset på vår upphöjdhet, vår märkvärdiga status och vår långt drivna civilisation. Vi är homo toapapperensis.

onsdag 18 mars

Noga räknat är gymnasieskolan inte stängd, vi har bara bytt till distansundervisning. Så medan yngsta dottern cyklar iväg till sin alltjämt öppna skola förbereder jag mig för dagens arbete. Jag duschar och sminkar mig som vanligt men dessutom sprutar jag på parfym, för det får jag inte ha i vanliga fall på min intryckssanerade arbetsplats. Alla mina parfymer är många år gamla och/eller av tveksam kvalitet, så effekten är hastigt övergående.

Att förbereda distansuppgifter till eleverna, förutse alla komplikationer som kan dyka upp och hålla koll på att var och en gör vad den ska är långt stressigare än att undervisa i ett klassrum där jag genast kan se vem som hänger med och vem som inte förstår. En kort stund pustar jag ut under en digital fikapaus med kollegorna. Vi är ambitiösa och angelägna om att lyckas, men det här ställer helt nya krav på uppfinningsrikedom och flexibilitet.

IMG_4264 (2)

Sent på eftermiddagen åker jag till Stockholm i ett ärende som inte kan vänta. Gamla stan är spöklikt tom. I tunnelbanevagnen sitter alla långt från varandra, ända tills en riktigt gammal dam med käpp haltar ombord. Hon sätter sig mödosamt bredvid mig, harklar sig och snörvlar ljudligt.

Jag tänker att det är något med dessa pensionärer, att de liksom inte tror på döden så där som vi andra gör.

När jag ska gå av bussen lyckas jag trycka på stoppknappen med armbågen. Det känns som en bedrift.

torsdag 19 mars

Dag två av distansundervisning. Jag skippar sminket trots att jag ska ha två videomöten i dag, och slår mig ner vid datorn i ett moln av hastigt avdunstande parfym. En av dagens lektioner börjar 13.00 och prick ett trycker jag iväg meddelandet med uppgifter till eleverna. Pust!

På eftermiddagen lockar maken med mig ut på en vårpromenad. Ett bi klamrar sig girigt fast vid den röda blåsippan medan alla de andra bina surrande trängs kring bikupan. Nog ska det väl bli vår i alla fall, efter denna märkliga vinter? Eller kan själva våren sättas i karantän?

 

IMG_4285 (2)

fredag 20 mars

Det snöar denna vårdagjämningsmorgon, så jag bestämmer mig för att köra yngsta dottern till skolan. Alla vi andra, maken och jag och de tre äldre barnen, jobbar/pluggar/stökar omkring hemma. På eftermiddagen går jag och möter henne när hon kommer från skolan utan cykel, i tron att hon kanske av fröken har uppmanats att försiktigt transportera hem sitt pågående projekt: ett Taj Mahal i miniatyr, byggt av glasspinnar. Men nej, Taj Mahal är kvar i skolan.

IMG_4296 (2)

Det är nästan fullt på Icas parkering. Inne i butiken också. Plasthandskarna är slut, skönt. Men dessvärre är även jästen slut och alvedonet, och inte har de fått in varken toapapper eller röda linser. Jaha.

Tänk, för bara några veckor sedan hade jag helt andra bekymmer. Som hur jag skulle få lönen att räcka till räkningarna. Och jag kunde ibland sörja över att vi inte hade råd att åka till Italien. Nu vill inte en människa åka till Italien. Man vill inte åka någonstans. Om man inte är pensionär förstås, för pensionärer kan tänka sig att åka vart som helst.

lördag 21 mars

Morgonen är frostnupen och kall, och plötsligt börjar det hagla. Den äldre dottern fyller år. Hon får tulpaner och presenter av oss här hemma men alla andra måste gratulera via sociala medier, telefon eller Swish. Lillasyster bakar en tårta. ”Blås inte ut ljusen, tänk på corona!”

IMG_4335 (2)

Lillasyster har många talanger utöver tårtor och Taj Mahal. Hon överraskar mig med att kunna väldigt många balettsteg som hon föreslår att hon ska lära mig, i utbyte mot att jag ger henne pianolektioner. Hur har hon lärt sig detta? ”På Youtube!”

Det blåser kallt på kvällen när jag tar en rask promenad. Alla kor blir rädda för mig, utom en som trotsigt står kvar. Föga anar de att jag håller på att lära mig dansa balett.

IMG_4340 (2)

söndag 22 mars

I natt har isen, om än bräcklig och tunn och tillfällig, lagt sig på sjön. För första gången på alla år vi har bott här har det denna vinter inte legat sådan is att vi kunnat åka skridskor på den. Ingen riktig vinter. Och ingen riktig vår?

Inte heller i dag har jag hunnit med något Netflix. Jag har haft fullt upp med att planera distansundervisning. I skymningen går jag ner till sjön och skrämmer fåglarna fast jag inte vill. Naturen pågår bäst utan oss, vi fördömda homo toapapperensis.

IMG_4344 (2)

Stefan Löfven håller tal till nationen, då är det allvar. Hans slips har en dov nyans av liturgiskt lila. Det är ett bra tal som kommer att kunna användas i retorikundervisningen i framtiden. Om det nu blir någon framtid.

I morgon börjar en ny vecka om vilken vi inte vet någonting.

0

Ordet i min makt(löshet)

I drygt tio års tid har jag inte låtit en månad passera utan att jag skrivit en ny bloggtext. De har inte väckt någon uppmärksamhet eftersom jag haft ytterst få läsare. Vilket inte har hindrat mig från att lägga stor möda på att utforma texterna så läsvärt jag bara förmått. Mina bloggar, vågar jag hävda, har präglats av det som är min särskilda stil och det oavsett om ärendet inbjudit till humor eller allvar.

Så hade jag tänkt fortsätta. I januari 2020 skulle bloggen handla om kreativitet. Men på grund av den upprördhet som bloggen från november 2019 har orsakat (lugn, jag har nu tagit bort det mesta av den, eller stympat den som jag skulle säga om jag hade någon tilltro till människors förmåga att förstå metaforer) kommer jag inte att skriva om kreativitet. Eller om något annat.

Inte heller kommer jag att andas ett ord om att konsten är fri, att ordet är fritt, att varje författare omskapar sitt liv till text och i den processen försvagas verkligheten så att något nytt kan födas.

Jag tar inte strid för min blogg. Jag lägger bara ner, helt enkelt.

0

Julspecial: testa din (brist på) bildningstörst!

Regeringen aviserar i dag, dan före dopparedan, ett nytt behörighetsprov för att vuxna utan gymnasieexamen ska kunna skippa komvux och gå direkt till högskolan. Om man klarar provet, som ännu inte finns i sinnevärlden utan bara på minister Ernkrans önskelista, ska man sedan kunna studera till exempelvis lärare.

Låter det intressant? Gör detta propedeutiska bildningstest så får du redan i dag ett förhandsbesked om hur du ligger till!

Första frågan: Vad betyder propedeutisk?
1) förberedande
x) julstressande
2) skattemedelsslösande

Andra frågan: Vem har skrivit Ålevangeliet?
1) Patrik Svensson
x) evangelisten Lukas
2) the real Donald Trump

Tredje frågan: Vilka är Kierkegaard, Nietzsche och Sartre?
1) tre av existentialismens filosofer
x) tre vise män på kameler
2) tre lögnaktiga medieprofiler

Fjärde frågan: Jesusbarnet …
1) är en symbol för oskuld och hopp.
x) föddes i ett stall en stjärnklar vinternatt.
2) var svensk medborgare och därför okej.

Femte frågan: Jesus kom till genom jungfrufödsel enligt …
1) kristendomens narrativ.
x) Bibeln.
2) en säker källa.

Sjätte frågan: Vad är julens budskap?
1) Det beror på vem man frågar.
x) Frid på jorden, väl?
2) Att klimathotet är överdrivet.

Sjunde frågan: Vad gör tomten i Viktor Rydbergs dikt?
1) Han ägnar sig åt existentiella grubblerier.
x) Han delar ut julklappar förstås!
2) Han svär över samhällsutvecklingen.

Åttonde frågan: ”Stilla natt, heliga natt! / Mörkret flyr, dagen gryr.” Så börjar tredje versen. Men hur fortsätter den?
1) Räddningstimman för världen slår …
x) … i glasen och låt oss lustiga vara!
2) Jag hälsar dig vänaste land uppå jord.

Nionde frågan: Så här strax före jul stressar kvinnor mer än män. De har knappt tid att uppdatera sina bloggar. Varför är det så?
1) Det är en konsekvens av att vi lever i en patriarkal kultur.
x) Det är tradition. Förresten är det ganska mysigt också!
2) Det är inte så. Det där är bara en lögn som feminister gillar att sprida.

Tionde frågan: Om du får väldigt många julklappar i år, vad är det då ett tecken på?
1) Att vi fortsätter att överkonsumera som om jordens resurser vore oändliga.
x) Att jag har varit snäll i år igen!
2) Att tomten finns på riktigt.

Så där! Räkna nu ihop dina svar. Om du har fått mest 1:or är du tillräckligt bildad för att ta anställning som exempelvis lärare (om du inte redan är lärare). Har du fått mest x kan du i alla fall en hel del om julen. Men har du fått mest 2:or är det riktigt illa, då kan knappast ens komvux frälsa dig från mörkret. God jul i alla fall!

0

Konsten att lämna läraryrket

Jag vet direkt vad det är, trots att jag försöker se ut som om mitt beteende är helt normalt medan jag irrar omkring på parkeringen utanför Willys med min kundvagn. Det blåser kallt mörker och bister insikt genom själen när jag mödosamt vänder åbäket och byter riktning igen. Var ställde jag bilen?

För ganska precis tre år sedan blev jag sjukskriven för utmattningsdepression. Sjukskrivningen föregicks av en period där jag fick lägga orimligt mycket energi på enkla ting som att ta mig ur sängen, räkna ut i vilken ordning olika uppgifter skulle utföras eller komma ihåg var jag parkerade för tjugo minuter sedan. Jag känner igen de illavarslande symtomen som liksom strålar ut från den osynliga väggen där framme. Om jag inte bromsar snart så brakar jag in i den igen.

[Resten av den här texten är borttagen för att skydda de läsare som inte uppfattar den sorgliga, satiriska, självironiska tonen. Även ni andra kan härmed anse er skyddade.]

1

Karriärkvinnans mardröm

Mina fyra barn börjar bli stora. Den äldste fyllde 24 häromdagen, den yngsta fyller 13 nästa gång. Alla bor hemma och så ska det förbli under överskådlig tid, om jag får bestämma. Och varför skulle inte jag få bestämma? Jag betraktar mig som vd över det här hushållet, med maken och barnen som en sorts anställda (fast utan lön, då).

Fram till helt nyligen var det också jag som bestämde det mesta här hemma. Till exempel vad vi skulle äta till middag. Men i början av hösten, när jobbet tog allt mer av min energi, fick jag idén att fråga storsonen ifall han kunde tänka sig att ta över den uppgiften; om jag så att säga skulle kunna delegera makten över matsedeln till honom.

Jag var beredd på protester men han sa ja. Sedan flera år tillbaka har han köket som sitt ansvarsområde, vilket innebär att det redan är han som lagar mat och diskar hos oss. Men nu, när han även skriver matsedeln, har vi helt upphört med halvfabrikat och köpebröd medan han vidareutvecklar sina kulinariska färdigheter.

Min uppgift är att handla det som står på inköpslistan och i takt med att storsonen hittar nya recept på nätet och i gamla kokböcker får jag också bära hem allt mer avancerade råvaror. Småsyskonen är inte alltid överförtjusta i de nya smakerna, gårdagens fantastiska rödbetssoppa med pepparrotsyoghurt gick inte hem hos alla, men maken och jag häpnar över hans skicklighet vid spisen.

De andra barnen har även de sina ansvarsområden som de sköter utan knot och utan ersättning (det där med veckopeng har jag aldrig fått till). Lillasyster ska bland annat skura handfat, torka speglar och byta handdukar i badrummet. Till hennes sysslor hör också att fota av inköpslistan och messa den till mig när jag handlar. Dessutom brukar hon förbarma sig över mig och bädda min säng även om hon i sitt stilla sinne hyser åsikten att jag borde klara det själv, åtminstone på helgerna.

Lillsonen är tekniskt lagd och har därför fått allt digitalt krångel på sin lott. Så snart det är något vajsing med nätverket, mobilen, paddan, appen, e-posten, inloggningen, webbsidan, teven etc. så konsulterar vi honom. Därutöver ska han bistå sin far med gräsklippning, snöskottning och dammsugning, som de gemensamt ansvarar för.

Hur det kom sig att storasyster blev anställd i vår tvättstuga minns jag inte längre. Däremot minns jag hur tvättmaskinen gick sönder för några år sedan, just när maken och jag saknade de tusenlappar som behövdes för att köpa en ny. Så då sponsrade hon den, med sitt studiemedel, hela beloppet.

Vi har fortfarande inte betalat tillbaka. Jag vet fortfarande inte hur den fungerar, för det är bara hon som hanterar den. Liksom det bara är storsonen som fullt ut behärskar diskmaskinen och de andra köksapparaterna.

Nu tänker nog den kloka läsaren att det kanske finns en viss sårbarhet i det här systemet, eller i alla fall att det inte kan vara för evigt. Så klok är dock inte jag. I stället har jag de senaste veckorna grunnat på en vidareutveckling av affärsplanen. Hur kan jag effektivisera företaget, förlåt hushållet, och frigöra ännu mer tid för mig själv?

Förslaget kom faktiskt från maken: vi skulle kunna låta storsonen sköta inköpen via någon nättjänst, ni vet där man plockar ner varor i en virtuell kundvagn och får det hemkört i verkliga matkassar. Då skulle jag slippa lägga tid och ansträngning på att leta bland hyllorna, välja i utbudet, köa och kånka. Genialiskt!

Men medan jag övervägde hur jag skulle lägga fram det här förslaget inför resten av styrelsen, förlåt familjen, kom det en kväll när det bara dukades för fem runt middagsbordet. Storasyster hade åkt till Uppsala för att hälsa på en kompis. Hon skulle sova över på ett ställe där det förekom killar.

Jag greps av oro (och svartsjuka?) men försökte slå bort det. Så klart hon måste få träffa nya vänner, umgås med jämnåriga, vidga sina vyer!

Nästa dag messade jag och frågade när hon skulle komma hem. Jag vet inte, blev svaret, inte i dag i alla fall.

I det ögonblicket skälvde marken till under mina fötter. Mina kärleksfulla, ansvarskännande och lojala barn skulle aldrig gå ut i strejk för att de var missnöjda med villkoren i familjefirman. Eller med den obefintliga lönen. Men de kan ju faktiskt växa upp och flytta hemifrån. Det är till och med troligt att det inträffar förr eller senare.

Och då står jag där som en övergiven, bortklemad ungkarl som inte kan ta vara på sig själv. Inte ens bädda sin säng. Vilken sorts feminist blir jag då?

2

Pissa, pass, Katrineholm

Det hällregnar i Göteborg den här morgonen när jag har ett extra tidigt seminarium på bokmässan, så jag bestämmer mig för att ta en taxi. Men den unga kvinnan i hotellreceptionen avråder med hänvisning till kostnaden. Spårvagn är mycket billigare, hävdar hon. Jag ser väl inte så rik och glamorös ut eftersom jag är praktiskt klädd för att orka 10.000 steg på mässgolvet, därav drar hon säkert slutsatsen att jag behöver hålla igen på utgifterna.

Kanske kommer jag i en nära framtid (om det nu blir någon och inte bara apokalops av alltsammans) att hitta balanspunkten i min medelålder och skaffa mig pondus. Jag tänker att det blir som en inre uppsträckning som får mig att utstråla auktoritet och som coachar mig att säga saker som ”jag hör vad du säger och det är fullt möjligt att du har rätt, men jag vill ändå ha en taxi”.

Vi är tydligen inte riktigt där än. För av mina invändningar (ösregnet, paraplybristen, mitt obefintliga sinne för riktningar och väderstreck, min begåvning för att gå vilse i främmande städer, bekvämligheten, trängseln i kollektivtrafiken så här dags en fredagsmorgon, den olösta spårvagnsbiljetten) blir det ingenting. I stället tittar jag lydigt på medan hon ritar en primitiv karta på en bit papper och med denna papperslapp i näven störtar jag ut i regnet.

Lappen blir snabbt blöt. Så även jag. Jag plöjer genom pölar stora som insjöar. Vätan väller in genom lufthålen i mina gympadojor. Fukten anfaller från alla håll: uppifrån, nerifrån, från sidorna. Men där kommer faktiskt en spårvagn, jag lyckas faktiskt klämma mig in, jag åker med en bit och till min stora överraskning hamnar jag rätt. En stund senare har jag glömt att jag anlände till årets bokmässa i skepnad av en dränkt katt, för nu har jag fullt fokus på ORDEN och BÖCKERNA och människorna som skriver dem, alltså FÖRFATTARNA.

När jag var ung var jag full av potential (tyckte jag själv). Visserligen saknade jag helt bildning och till stora delar även omdöme, men om någon hade sagt till mig att jag före min 50-årsdag skulle ha skrivit femton läroböcker, fått hundratals artiklar publicerade och gett ut en samling av mina bloggar på eget förlag så skulle jag ha bedömt detta som ett mått på framgång. Hade jag dessutom fått veta att jag skulle befinna mig i en position där jag inte själv behöver bekosta tågbiljett, hotellrum och eventuella taxiresor så hade jag väl baxnat.

Men där mitt medelålders jag stretar tungt i backen, alternativt skuttar över vattenpölar, uppfattar jag mig inte som framgångsrik. För i min vardag blåser motvind. Sveriges lärare har inget budgetutrymme för inköp av läromedel så mina böcker säljer inte. Alltså behöver jag försörja mig som lärare i en skola där styrdokumenten och tidsandan i skön förening skåpat ut allt vad bildning heter. I stället för att bläddra i böcker och böja verb och liknande obsoleta meningslösheter kan man ju googla.

I framtiden, om det nu blir någon och inte bara apokalops av alltihopa, kommer ingen längre att fatta skämt som ”flina, Flen, Katrineholm” eller ”pissa, pass, plånbok”.

Av alla dumheter som vrålas ut i sociala medier om Greta Thunberg i syfte att förminska henne reagerar jag särskilt på knäppgökarna som påstår att hon skulle göra mer nytta om hon gick i skolan som andra tonåringar. Oh really? Har ni besökt svensk skola under de senaste decennierna? Känner ni till att den vanligaste ambitionen hos en svensk tonåring i dag är att a) bli snuskigt rik genom att plötsligt b) bli helt omotiverat känd utan att c) kunna något särskilt om något särskilt och framför allt utan att d) anstränga sig det minsta?

Kan vi inte göra något kul i dag? bräker tonåringarna och fäster sina hoppfulla blickar på mig. De vill ha högsta betyg serverade på silverfat with a cherry on the top men de vill helst slippa göra tråkiga och jobbiga grejer. Som att typ traggla gamla franska verb. För då blir de så sjukt stressade. Måste man verkligen böja verb i varje mening? Det är ju ändå tanken som räknas. (Och Google translate.)

Nej, min kära elever, vi ska inte göra något kul i dag heller. Förresten är jag i Göteborg och lyssnar på kloka författare som tappert håller bildningens fana över vattenytan ännu en stund. Men om ni verkligen vill göra nytta föreslår jag att ni skolstrejkar för klimatet.

Och här kommer en domedagsprofetia på franska, helt utan verb. Den skulle ni kunna skriva upp om ni hade en penna med er (och dessutom skulle ni ha goda chanser att begripa den om ni kände till gammalt bildningsstoff som syndafloden och apokalypsen och det trotsiga skrålandet medan civilisationen går under): Après nous, le déluge.

0

Kung utan kateder

I måndags morse när jag kom till jobbet (jag är gymnasielärare) och letade mig fram till det klassrum där jag var schemalagd gjorde jag en rad nedslående upptäckter.

För det första var det inget riktigt klassrum utan ett grupprum (eller som det tydligen numera heter, ”pluggrum”). Där fanns inte stolar till alla så jag fick be eleverna ta med sig stolar från korridoren utanför och när det inte räckte gick jag själv och stal ett par stolar i ett riktigt klassrum, mitt framför näsan på en kollega.

För det andra var strömbrytaren saboterad så det gick inte att tända i taket, vilket i och för sig inte gjorde så mycket eftersom sensommarsolen flödade in genom fönstren. Även kontakten till högtalarna var saboterad och det var lite trist emedan eleverna, som just börjat gymnasiet, inte fått sina datorer ännu på grund av leverantörsförseningar och därför var vi alla hänvisade till ljudet från min lilla laptop liksom till bilden (för projektorn i taket funkade!) på vita tavlan (filmduk saknades) där vi i och för sig inte såg så mycket eftersom det inte gick att dra för några gardiner och sensommarsolen … ja, ni fattar.

För det tredje hade jag själv ingen möbel alls, ingen talarstol eller annan stol, ingen kateder, inget bord, bara ett fönsterbräde och därifrån körde jag igång lektionen (i franska, om nu någon vill veta). Tills min dator oväntat hängde sig mitt i en mening (en fransk) och vägrade fortsätta samarbetet.

Man brukar slentrianmässigt påstå att skolan är det enda i samhället som ser likadant ut i dag som för femtio år. Tyvärr är detta en vrångbild. Jag skulle tvärtom hävda att det finns i runda slängar en miljon detaljer i skolmiljön som är annorlunda jämfört med min egen skoltid. Mest avgörande (jag vill säga förödande men då framstår jag som en bakåtsträvare så jag låter bli) i denna totala omvandling är nog hur lektionen som fenomen genomgått en metamorfos.

Vi (och nu talar jag om 1900-talet) hade en kunnig lärare som föreläste och en egen lärobok där innehållet i ämnet tryggt fanns samlat. Mer behövde vi just inte veta. Lärarna behövde inte dokumentera lektionen eller våra kunskaper i en handfull olika (olika!) digitala system. Vårt kritiska sinnelag kunde slumra vidare för varken lärare eller lärobok pockade på att ifrågasättas. All energi vi hade till övers kunde fokuseras på att lära oss det vi skulle lära oss, nämligen det som stod i boken.

I gengäld slapp vi alla de försåtliga distraktioner som anfaller dagens ungdom så snart de slår upp sina ögon på morgonen och som följer med dem in i klassrummet. Att någon av mina elever över huvud taget förmår koncentrera sig på det jag försöker säga är beundransvärt. Jag vet ju så väl att jag inte kan mäta mig med den eggande, ansträngningsbefriade, åt alla håll kommunicerande underhållning som ständigt lurar i deras mobiltelefoner (och snart också i den dator kommunen köpt in till dem).

Datakunskap på den gamla goda tiden, före egen högupplöst färgskärm och före internet och chattar och appar och animationer och musik och meddelanden. Det är jag med glasögon, flera år innan jag fick det olycksaliga infallet att bli lärare.

Jag pendlar mellan att vara den motvilliga läraren och den entusiastiska. Ena dagen är jag trött och nöjd när jag dansar hem från jobbet. Jag känner mig som kung, kung, kung i katedern för att travestera Magnus Uggla. Om vi nu bortser från att såväl katedern som katederundervisningen och till stor del även faktakunskaper är avskaffade som inslag i vardagen för både lärare och elever.

Nästa dag är jag bara trött. Då övermannas jag av bitterhet över min slöa löneutveckling och omöjligheten i mitt uppdrag där jag förväntas både möblera och intressera ungdomar för mina ämnen så till den milda grad att de får lust att inte så mycket inhämta kunskaper som uppvisa förmåga att tillämpa dem på ett sätt som stämmer överens med Skolverkets ambitiösa kunskapskrav.

Ni tror att det är lätt? Ha! Vi tar ett exempel på måfå. Så här lyder ett av kraven för det lägsta godkända betyget (E) i filosofikursen jag undervisar i:

Eleven identifierar med viss säkerhet filosofiska frågor samt gör enkla analyser av några frågor och teorier som gäller existens, kunskap, vetenskap, värdefilosofi, samhällsfilosofi, språkfilosofi och nutida filosofiska riktningar. Elevens analyser leder fram till enkla förklaringar av dessa filosofiska frågor och teorier där några relevanta filosofiska begrepp används med viss säkerhet. Eleven tar ställning till filosofiska frågor och teorier genom att dra enkla slutsatser och värdera frågorna och teorierna med enkla omdömen.

Visst frestas man att tänka att den vuxna, välutbildade, kanske till och med filosofiskt skolade individ som klarar att göra enkla analyser av de här små nätta frågorna med tillhörande teorier (existens, kunskap, vetenskap, värdefilosofi, samhällsfilosofi, språkfilosofi och nutida filosofiska riktningar) borde vara en sällsynt lärd individ, högt aktad för sin djupa bildning? Och så ska en normalt onormal 18-åring i stället få godkänt. Av mig.

Faktum är att även om det osannolika inträffar, att en elev uppvisar dessa förmågor helt enligt kravens bokstav, så räcker inte det om eleven misslyckas inom ett annat krav i samma kurs. Man förstår dem som menar att nuvarande betygssystem är riggat så att det ska sätta krokben för eleverna genom att låta den sämsta prestationen bli den avgörande. Man förstår också varför betygsinflationen utvecklat något som påminner om antibiotikaresistens och nu vuxit till epidemiska mått.

Kunskapskraven är de styrdokument som betygsättande lärare har att följa för att bedöma vilket betyg en elev ska få. De ser vanligen ut som ovan. Eleven ska prestera något, till exempel en analys, men förväntas göra det ur tomma intet, utan att ha några faktakunskaper att bygga på.

Skolverket har fått utstå kritik för formuleringarna i kunskapskraven och nya formuleringar är på väg. Det ryktas att dessa faktiskt kommer att innehålla k-ordet (kunskaper) och det inte bara i rubriker. Spännande!

Men under mina missmodiga dagar viskar svartalfen inom mig att det är för sent. Ingen kraft i världen, inte ens Skolverket, kommer att kunna rubba den nya sköna ordning som råder i klassrummet. Internet finns överallt och eleverna behöver inte ens påbörja en sökning innan svaret blinkar till på skärmen. Den franska frasen är redan översatt, analysen redan gjord av någon annan. Varför ska man då ägna möda åt att lära sig något?

Kanske för att okunskapen är som en ondsint monster som en dag, när nätet ligger nere och batterierna laddat ur, kommer att sluka oss levande.

0

Om troll och människor

Du vet hur det är (eller också vet du inte, och då ska du ta två sekunder och skatta dig lycklig för det är verkligen inget att sträva efter): man halkar in på Twitter och trasslar in sig i någon tråd som ser lovande ut men det dröjer inte länge innan det går troll i den tråden också.

Troll betyder i det här sammanhanget (och om du inte redan är plågsamt medveten om detta ska du skatta dig dubbelt lycklig) att mer eller mindre anonyma röster lägger sig i samtalet med det enda uppsåtet att förgifta det. Trots att trollens fatabur av hat är ytterst grund och ständigt lika deprimerande grumlig blir man ändå besviken på mänskligheten för dess uppenbara brist på mänsklighet.

Ett typiskt exempel är att någon skriver om hur oanständigt det är när Sverige utvisar afghanska flyktingpojkar fast det enda anständiga, rimliga, vettiga och ekonomiskt-mänskligt försvarbara är att de ska få stanna och bygga sig en framtid här. Då dyker trollet upp och hävdar att just dessa arma pojkar i själva verket är avskyvärda våldtäktsmän som konspirerar med nationens fiender, godhetsknarkande kulturtanter, regeringen, vänstermedia, Fan själv samt dennes moster (behöver det sägas att även Fans moster är en kulturtant?) för att störta Sverige i fördärvet.

Detta är så dumt att man inte vet i vilken ände man ska börja men jag börjar i den här änden: våldtäkter är sedan gammalt en svensk paradgren. Svenska män har våldtagit sina hustrur och barn, andras hustrur och barn, egna och andras pigor och hushållerskor, sina trälinnor och andras, underlydande och främlingar, inrikes födda och utrikes, på tyska bordeller och i svenska gränder och på stränder och hotellrum i Sydostasien, med och utan betalning, i grupp och enskilt. Gång på gång.

Det betyder inte att alla svenska män har gjort det, långt därifrån. Men tillräckligt många har åtminstone klappat en kvinna på stjärten utan att hon bett om det för att vi ska kunna fastslå att detta är ett typiskt svenskt (manligt) beteende. Lika typiskt som att så här års bevista en lagom högstämd ”Musik i sommarkväll” i en svensk kyrka. Och långt mer vanligt förekommande än att sitta under ett svenskt äppelträd och läsa en klassisk svensk författare (Pär Lagerkvist, någon?)

Trollen tror att allt är invandrarnas och flyktingarnas fel, särskilt om dessa är muslimer, men också feministernas, miljövännernas, humanisternas, hbtq-aktivisternas, de vänsterliberalas fel. Samt tiggarnas. Trollen vrålar ursinnigt om att deras Sverige har blivit förstört. Att de inte får utöva sina trollkonster i frihet längre. Det som är deras rätt såsom varande äkta svenskar!

En svensk rättighet, enligt trollologin, är att få gå omkring utan att skyla sin nakna hud mer än nödtorftigt. Men detta är ett nytt påfund, sådant gick inte an i det gamla bondesamhället. I 1800-talets Sverige var det otänkbart för kvinnor att blotta armar och ben och ingen ärbar kvinna tilläts visa sig utomhus utan att täcka sitt huvud.

Vidare hävdar trollen att våldet i det svenska samhället har ökat så kraftigt att vi nu befinner oss på randen till inbördeskrig. Trollen känner sig otrygga där de står bakom sina gråa stenbumlingar och hötter med nävarna. De minns förstås inte 1200-talets Stockholm, en liten primitiv köping där invånarna till vardags var beväpnade med kniv och led av obefintlig impulskontroll. Då var det farligt att vistas på gatorna. Det är mycket tryggare nu, trots att vi är många, många fler.

Eller ta Hälsinglands skogar för drygt hundra år sedan, ett klanstyrt fäste för brutalitet och utanförskap, med rånmord, sprängdåd, skottlossning, organiserad brottslighet och övergrepp i rättssak. Gunilla Kindstrand beskrev i sitt Sommarprogram häromdagen hur trakten kring Delsbo hade rykte om sig som laglöst land, en no go-zon. ”Far åt Hälsingland!” var alltså ett mer potent hot på den tiden.

Nej, de trumpna trollen är ointresserade av historia, fakta, sanning och siffror. De lever bara för att hata, de livnär sig av detta hat, ser inte sommarens skönhet, lyssnar inte med sina trollöron och hör inte ens sitt eget trollhjärta bulta i bröstet. Därför når vi dem inte där de har retirerat in i sina skräckslagna hörn av inbillade hot mot ett enkelriktat, ensartat, sammanhållet och monokulturellt Sverige som aldrig funnits.

Det Sverige vi har – till låns, en kort tid – har tvärtom aldrig varit rikare, tryggare, friare och vackrare än nu. Hur lyckligt lottade är inte vi jämfört med alla andra troll och människor!

0

Nära havet vill jag instagramma

Den här veckan hyr jag skrivarstuga i Visby. Jag har tre mätbara mål för min vistelse här: minst 10 000 steg om dagen, högst 1 200 kalorier om dagen och minst 10 000 nedslag varje dag, nyskrivet eller redigerat. Även blanksteg räknas.

Resultatet är lite varierande. De tiotusen stegen är lättast, för på Gotland kan man gå och gå i timmar utan att tröttna på stränder, raukar, naturstigar, vallmofält, kyrkogårdar, skeppssättningar, medeltidsgränder som dignar av rosor eller övergivna fiskelägen med gistna ekor.

Kalorierna skulle jag nog ha lyckats bättre med om jag så att säga angripit målet från andra hållet. För trots att jag avstår från glass, kakor, snabbmat och godsaker, så blir det ändå minst tolvhundra kalorier innan dagen är till ända. Märkligt.

Sämst går skrivandet och jag har en teori om varför. Jag grundar den i det jag ser omkring mig här i Visby: lyckliga, välmående människor på semester, med till synes obegränsade ekonomiska resurser att lägga på mat och boende och shopping. Att vara svensk är att vara gynnad av ödet, bekymmersfri och obesvärat bortskämd. Varför skriva när man bara kan … ha det bra och njuta av sommarlivet?

Så i stället för det mödosamma knackandet på datorn väljer jag att följa med maken på utflykter, från Fårö i norr till Hoburgen i söder. Naturen och kulturen vittnar om det Gotland som varit: korta perioder av relativ trygghet och materiellt välstånd (för vissa), som på 1200-talet när så många kyrkor uppfördes, men mest oro, krig, hemska sjukdomar, förfärliga olyckor och ständig kamp för tillvaron.

I Fröjel på södra Gotland anas ännu skuggan av ”olycksnati” 25 oktober 1887, när 26 förhoppningsfulla män i sju båtar lämnade fiskeläget för vad de trodde skulle bli årets bästa strömmingsfångst men överraskades av en hagelstorm som kostade nio av dem livet. Änkor, faderlösa, fattighus, elände.

Tja, det var då. Nu är nu. Instagram kräver sitt. Vad är det för fel med det? Meningen med livet skulle ju kunna vara att söka det som är vackert och ovanligt och spännande, och helt enkelt uppleva det. Måste jag nödvändigt skriva också? Det räcker så bra med mobilkameran som alltid finns till hands för att fånga dagen. Dessutom räknar mobilen både stegen och kalorierna.

Nu börjar Almedalsveckan snart. Medietälten är resta, det vackra folket anländer. Långt bortom stadsmuren råder däremot folktom frid i de gamla vitkalkade kyrkorna. Där är det bara maken och jag samt en och annan tysk. (Att undersöka vid senare tillfälle: vad är hemligheten bakom att just tyskar hittar till svenska smultronställen som är dolda, eller ointressanta, för de flesta andra?)

Nä, ska vi ta och göra en utflykt igen? Det här är ändå drygt 2 700 nedslag.

2

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑