Jag gör här ett tillfälligt avbrott i mitt bloggskrivaruppehåll, inte så mycket för att världen behöver kommenteras utan av egoistiska skäl: jag blir sämre på att skriva när jag inte övar på att skriva. Se det som ett undantag. Eller som en gästblogg.

Folk säger att vi har genomlevt ett år med coronapandemin. Det stämmer inte riktigt. För ett år sedan, den 14 februari 2020, hade ännu ingen i Sverige dött av covid-19. Andra sjukdomar, som cancer, avbröt däremot människor mitt i livet.

Den här dagen för exakt ett år sedan gick jag på en begravning. Det var alldeles fullsatt. På kyrkbacken stod änklingen och barnen och försökte finna tröst i de hundratals innerliga kramar de fick. Samma kväll var jag på Dramaten och såg ”Dövheten”, en pjäs om Beethoven. Även där var det smockfullt, man fick klämma sig förbi varandra i bänkarna. Trots att Beethoven varit död länge och mot slutet blev både döv och vresig (enligt Niklas Rådström) stod han inte ensam på scenen. Vi satt inte isolerade i publiken. Det var alla hjärtans dag och vi hade inte en tanke på att vi skulle behöva hålla avstånd till något alls, allra minst till varandra.

Det tog ett tag innan det gick upp för oss att smittan kunde finnas i den osynliga luft vi andas in ifall någon som är smittad, ofta utan att ha en aning om det, har andats ut just denna luft. Inte ens den mest rigorösa handhygien kan hindra sådant. Om Beethoven hade levt nu hade han vackert fått hålla sig på sin kammare.

Julen 2020 blev lite annorlunda jämfört med tidigare jular. Möjligen var det därför det var svårare än någonsin att slänga ut julgranen. Den hann skjuta långa skott och närapå rota sig i parketten innan den slutligen åkte ut i går, 13 februari.

Jo, 2020 visade sig bli något som ingen hade föreställt sig. 2021 kan gå samma väg. Vi har ju tvingats ställa om, som det heter. Inte lika mycket som andra länder men ändå tillräckligt för att folk ska tröttna och börja slarva med vad de andas in. Dödstalen är förfärliga, sjukhusvården krävande, kvardröjande symtom skrämmande. Ändå vill somliga leva som vanligt igen. Resa, träffas, festa.

Jag övar på att förlika mig med tanken att jag inte kommer till Italien igen, inte till Paris och inte till Barcelona. Även om vaccinet visar sig skydda mot varenda mutation som kläcks så framstår riskerna med vår gamla livsstil som alltför allvarliga nu, i pandemins nyväckta medvetenhet. Livet är skört. Det är ingen självklar rätt att få flyga.

När pandemin bröt ut var jag gymnasielärare. När pandemin klingar av vet jag inte vad jag är men förhoppningsvis är jag då fortfarande doktorand i didaktik vid Uppsala universitet. Efter en dryg termin (av beräknade tio) har jag inte på långa vägar fått kläm på min forskning men däremot har jag fått viss rutin på att undervisa blivande lärare – på distans.

I mars, för elva månader sedan, hörde jag för första gången talas om Zoom, ett digitalt verktyg för distansmöten. Nu har jag flera digitala möten i veckan. Jag föreläser för lärarstudenter, handleder och examinerar dem muntligt via Zoom. Det känns inte konstigt längre. Vad mer väntar runt hörnet på att gå från helt nytt och obekant till gammalt och invant?

I går kväll, samtidigt som USA:s ex-president blev frikänd i riksrättsåtalet, såg jag en gammal amerikansk långfilm från 1946, ”De bästa åren” (på SVT Play till 5/3). Tre män återvänder hem efter andra världskriget. Medan de befunnit sig i ett utdraget trauma har deras familjer, fruar och flickvänner fortsatt sina liv. Filmen återger världen i svartvitt men i övrigt hanteras psykologin med häpnadsväckande nyansrikedom, trots att forskningen om posttraumatiskt stressyndrom då knappt var påtänkt. Kvinnosynen i filmen är mer progressiv än det mesta man hör från USA 75 år senare. Går utvecklingen egentligen bakåt? frågade jag mig.

Det var också något med filmens tre kärlekshistorier som fick mig att undra om kärleken var av ett annat slag förr, mer hållbar och inkännande och osjälvisk. Just denna dag när vi ser röda hjärtan överallt är det lätt att förväxla symbolen för kärlek med kärleken själv: detta att vara så fullständigt hemma i en annan människas närhet att den människan blir viktigare än den egna bekvämligheten.

Allt är just nu mycket kallt och osäkert. Man törs inte lova något, varken blogginlägg eller doktorsavhandlingar. Mitt i detta förvirrande tillstånd glimmar ändå kärleken. Ändå. Med Nils Ferlins ord, sprungna ur en annan epok: ”Kärleken kommer och kärleken går / ingen kan tyda dess lagar, / men dig vill jag följa i vinter och vår / och alla mina levnads dagar.”