Sök

Pia Cederholm

Kategori

tidens flykt

30 år hit eller dit

I sommar är det 300 år sedan den ryska armén härjade Roslagen. Trots att tsar Peter hade befallt att civilbefolkningen skulle skonas blev ödeläggelsen stor. Många familjer miste sina gårdar när ryssarna tände på och skövlade. Utan djur, redskap och utsäde gick folk sedan en svältvinter till mötes.

Nyss hade de suttit i trygghet vid sitt matbord och så plötsligt var de flyktingar och hemlösa, berövade allt de ägt. Många tvingades tigga.

Visserligen är det glömt det där nu, hur illa det gick 1719, och här i Roslagen har vi för länge sedan slutat känna oro för att vanliga människor som du och jag skulle kunna hamna i flyktingskap och tiggeri. Ytterst få av oss prövar att i tanken byta plats med den unge afghanske killen eller hon som tigger utanför Ica. Lugnet har återvänt.

I sommar är det 30 år sedan jag tog studenten. 30 år är ju en mer hanterlig tidsrymd än 300 år, men det hindrar inte att jag känner visst främlingskap, för att inte säga skepsis, inför den käcka studentskan på de genompräktiga och inte så lite konstlade studiobilderna.

Vid ett tillfälle under min gymnasietid i slutet av 1980-talet framförde jag och min bästa kompis, hon som nu bor i Strasbourg och jobbar för EU, en sketch. Den byggde på ett material som någon annan hade sett på teve och sedan återgett ur minnet (på den tiden fanns inte SVT Play, Youtube och dylikt). Jag hade inte själv sett sketchen, även om jag tror att originalet kan ha innehållit Björn Skifs.

I sketchen lallade min väninna omkring hemma hos sig (på scenen) när jag gjorde bullrig och självsäker entré i trendig utstyrsel inklusive solglasögon och med två stora resväskor som jag dramatiskt släppte ner på golvet (scenen) varpå jag förkunnade att jag nyss var hemkommen från en resa i den stora världen och att jag hade världens grej att visa henne: en klocka.

Sedan demonstrerade jag ett armbandsur som kunde göra ALLT. Hålla reda på tiden både i Sverige och i andra länder, och därtill almanackan med alla åtaganden man hade. Berätta hur vädret var, vilken temperatur som rådde utomhus, ifall det skulle regna i morgon eller ej. Förmedla de rätta svaren på läxförhöret. Upprätta listor i realtid över de snyggaste killarna inom en viss radie och avslöja vilka som var lediga och vilka som befann sig i ett förhållande, samt i så fall med vem.

Höjdpunkten på denna allt mer skrattretande fantastiska lista över egenskaper (som alla, utom min imponerade väninna, förstod låg långt bortom teknikens horisont) kom när jag tryckte armbandsuret mot min på den tiden mycket spensliga midja och teatraliskt utbrast: Den kan till och med tala om ifall man är gravid!

Publiken frustade av skratt. Det var dags för min sorti. Jag anlade en allvarlig min och sa: Vet du, jag vill att du ska ha den här klockan. Jo, för du är min bästa vän! Varpå jag låtsades få mycket bråttom och skyndade ut genom dörren (in i kulisserna). Men, ropade hon efter mig, du glömde dina väskor! Jag stack in huvudet igen: Det är batterierna!

För mina barn är det här en fullständigt poänglös historia (det säger de i och för sig om många av de historier jag underhåller dem med vid middagsbordet). Men i min lilla värld illustrerar detta hur lång tid 30 år är. På 30 år har vi gått från en tillvaro där bloggar och sociala medier och influencers och ständig tillgång till allt i underhållningsväg var en tanke ingen ännu tänkt, till en tillvaro där allt detta och mycket mer är självklart på gränsen till bakgrundsbrus.

Om framtiden på 300, 30 eller ens 3 års sikt vet vi med andra ord ingenting annat än att den kommer att vara fullständigt annorlunda i jämförelse med den samtid vi simmar i just nu. Den enda trösten är kanske att människan är förunderligt anpassningsbar. Måste vi fly så flyr vi. Måste vi tigga så tigger vi. Måste vi lyda fotografens uppmaning att drömskt bliga ner i en bukett rosor, ja då gör vi det. Och känner oss samtidigt omotiverat hoppfulla och snygga.

Utvalt inlägg

Mer poäng än pengar och förstånd

I dag är det 22 februari, min namnsdag. Förr var min namnsdag förlagd till den 28 december tillsammans med menlösa barns dag. Det hade brorsan roligt åt varje år när vi var yngre och det var långt till nästa jul. (Man tog vara på den sortens enkla muntrationer förr, innan mobilappar, skojiga klipp och allsköns streamad underhållning fanns.)

Nu har Pia som sagt flyttat till 22 februari men de menlösa barnen, som i samma veva uppgraderats till värnlösa, är kvar där i decembermörkret. Jag är väl varken menlös eller värnlös och definitivt inget barn längre, men dessvärre relativt medellös. På mitt konto finns blott 32 kronor kvar (samt 64 öre, om man ska vara exakt).

Ja, jag lyckades sätta sprätt på hela barnbidraget redan i går och nu är det fem dagar till löning. Till yttermera visso kan jag meddela att kaffet tog slut i morse. Och som om det inte vore nog är jag plågsamt medveten om att studielånet ska betalas sista februari. Förutom allt annat som också ska betalas då. Det blir inga nya tulpaner, om man säger så.

I brist på slantar att räkna roar jag mig med att räkna mina högskolepoäng. Det tar en stund eftersom jag har läst vid fem olika lärosäten. Men jag landar på 787,5 hp vilket motsvarar drygt 26 terminers heltidsstudier. Man kan tycka att det inte är klokt, för dels har jag lagt oceaner av tid och kraft på något som inte inneburit några ekonomiska fördelar (tvärtom, faktiskt) och dels har jag antagligen glömt det mesta.

Inte heller har jag blivit klokare i takt med att jag glömt vad jag studerat. Vilket inte minst bevisas av min ansvarslösa överkonsumtion. Här står världen på randen till undergång och vad gör jag? Jag handlar, i betydelsen köper saker. Greta Thunberg har rätt i allt hon säger. Min generations oförmåga att handla, i betydelsen ingripa för att förhindra katastrof, kommer att gå ut över hennes generation på sätt som vi knappt kan föreställa oss. Och inte vill föreställa oss.

Redan på Gamla testamentets tid slog mänskligheten dövörat till när någon profet sa till på skarpen att ni måste skärpa er och det med omedelbar verkan, annars går det åt pipsvängen. Först ut var Noa som avslöjade en kommande klimatkatastrof i form av ett massivt lågtryck med åtföljande nederbörd. Det gjorde honom inte populär. Jo du gubbe lille, du är visserligen en hedersman men det där med ihållande regn tror vi inte på och någon översvämning har vi inte upplevt förr så du får allt behålla hyttplatserna på din ark där den står och ser fånig ut på torra land. Hö-hö!

Mitt fotavtryck och älgens. Gissa vem av oss som inverkar menligast på miljön?

I ljuset (eller kanske mörkret) av vad vi vet om klimathotet framstår alla andra bekymmer som tämligen futtiga. So what om jag inte har råd med tulpaner till helgen när hela världen står i brand! Hur kan jag ens komma på tanken att beklaga mig över min ekonomi när jag studerat så mycket och begripit så lite! Och vad hjälper det en mamma om hon svär på att inte slösa bort barnbidraget i mars också, ifall barnen inte kommer att ha en jord att växa upp på?

Efter stormen hänger löfven kvar

Stormen Alfrida invigde det nya året med pinande nordanvindar och strömavbrott. När jag inspekterade (läs: planlöst klev omkring i) skogarna i närområdet under dagarna efteråt såg jag visserligen förödelse men inte många fallna furor eller lövträd. Mest är det granar som dragit upp sina rötter och kastat in handduken.

Med svenska mått mätt var det förstås dramatiskt. Jag vet dem som inte fick strömmen tillbaka på flera veckor. För skogsägare blir det besvärligt att hinna ta vara på virket innan granbarkborren anfaller. Men det är ändå småpotatis jämfört med rysshärjningarna för exakt 300 år sedan.

Jo, tusentals väldiga granar föll, brakade in i grannträd eller blev hängande över elledningar. Men vardagen rullade trots det igång efter nyårshelgen. Kommunen informerade, motorsågar jobbade övertid, medmänniskor öppnade sina hem.

Det ordnade sig, precis som det gjorde med landets regering. Även om vi nästan började tvivla när månaderna gick utan att riksdagen kunde enas om en statsminister. Under tiden höll övergångsregeringen ställningen, stretade på vid sina skrivbord utan att lägga några omstörtande förslag eller försöka föregripa talmansrundornas noggrant regisserade koreografi.

Hade det gått så långt som till nyval så hade man ju blivit förvånad, eller hur? Innerst inne visste vi att våra folkvalda skulle ta sitt förnuft till fånga, i alla fall de av våra folkvalda som har ett förnuft att ta till fånga.

Så när stormen bedarrat upptäcker man att det mesta är sig likt. Vi lär oss lydigt att skriva 2019 i stället för 2018. (Eller så låter vi våra apparater hålla reda på tiden åt oss.) Det finns ekar så oberörda av Alfrida att de knappt fällt ett enda av sina fjolårslöv. Löven hänger kvar. Löfven sitter kvar.

Vår julgran stod inomhus och tindrade stilla medan Alfrida rasade utanför. Den granen står kvar ännu, trots att tjugondedag Knut kommit och gått, och den har blivit så domesticerad att den nu skjuter lindblomsgröna skott.

I värmen från kakelugnen trivs både gran och tonårsson. Fönsterkuverten som innehållit räkningar står på tur att eldas upp. Själva räkningarna väntar på att lönen ska rulla in på kontot, som den alltid gör i detta pålitliga land.

Systemkollapsen är långt borta, vi kan nätt och jämnt stava till det på svenska. Kaos och kris? Inte i Sverige. Inte den här gången heller.

Döden tänkte jag mig inte så

Det har varit en omvälvande sommar. Min två och ett halvt år yngre syster har länge varit sjuk i cancer och överlevt längre än någon läkare trodde var möjligt, men nu gick det inte längre. Av en händelse blev det jag som satt hos henne de sista dygnen.

blåklockaMin syster och jag var mycket olika. Vi delade nästan inga intressen eller värderingar och sympatiserade inte med den andras livsval. Hon läste till exempel inte mina bloggtexter eftersom hon inte gillade mitt sätt att skriva. Men när döden närmade sig hittade vi tillbaka till barndomens självklara tillit.

Den pakt som ingicks för mer än fyrtio år sedan, när jag försökte skydda henne mot de äldre grannbarnens hårdhänta lekar, fanns kvar därunder tidens ström. Nu aktualiserades vår pakt åter, denna gång i kampen mot det illa organiserade brittiska sjukvårdssystemet, NHS.

När man är mycket sjuk ska man ha någon vid sin sida som inte sviktar. Jag orkade för att jag växlade över till ett intuitivt läge och lät kroppen styra, ungefär som när man föder barn. Den uthållighet jag behövde fanns inom mig.

Däremot saknade jag erfarenhet av hur man beter sig i dödens väntrum. Den sista natten höll vi på och flamsade till fyra eller fem på morgonen. Min syster hade mycket ont och orkade inte skratta åt sina egna skämt, så jag skrattade för oss båda. Vi blandade engelska och svenska:

  – Du är på droger, sa jag. Jag är bara trött.

  – Du är nog också på droger, trodde hon.

under björken

Vi lekte att vi skulle ge oss iväg på resa, utan att precisera slutdestinationen. Jag skulle köra bilen och hon skulle vila. Hon var otålig att komma iväg.

– Kom igen nu, Pia! Nu kör vi! Kom igen!

take off

De allra sista timmarna gnabbades vi om fjärrkontrollen till teven. Jag lät henne välja kanal och ha på ljudet högt, men jag envisades med att hålla muggen när hon skulle dricka.

– Å, vad jobbig du är! utbrast hon.

Hon fick beställa det som skulle bli den sista måltiden, en ostomelett, och jag lät henne salta och peppra omeletten av hjärtans lust. Sedan delade vi den exakt lika medan vi slogs lite med besticken. Det var en stund av fullkomlig ro.

ovan molnen

Efter den sista smulan omelett lyfte hon sin tunna hand och klappade mig på kinden. Hon lutade sig bakåt och fortsatte se på teve. När jag trodde att hon somnat tog jag försiktigt fjärrkontrollen och sänkte ljudet.

Och så var hon borta.

Klagovisa över de nakna anklarnas vår

Hela denna osedvanligt utdragna vinter har jag förundrats över ungdomarnas fötter. Säkert har även läsekretsen noterat att de trendkänsliga unga nu bär byxor med korta byxben, tunna lågskor av sportig sommarmodell och inga strumpor. Åtminstone får strumporna inte synas.

Det ska uppenbarligen se bart ut och signalera att man är nonchalant och cool. Men mest ser det fruktansvärt fruset ut.

IMG_6449

Att exponera hud verkar vara själva ändamålet med ungdomsmodet på 2000-talet. Gapande hål i jeansen, tröjor som knappt når till naveln, byxlinning i fritt fall från höften. Ännu händer det att jag på trappsteget ovanför mig blickar rakt ner i ryggslutets avgrund på någon intet ont anande yngling.

Men förhoppningsvis har åtminstone den trenden redan vänt och gett klartecken åt den som vill dra upp brallorna. Detta att ständigt gå omkring och frukta att andra ska tappa byxorna och blotta de sista centimeterna av sina skinkor innebär en onödig anspänning.

På min tid (jodå, jag har haft en tid och den är tack och lov historia) var modet mer påklätt och praktiskt. Axelvaddar, lager på lager, bylsiga tröjor, benvärmare. Det är inte utan att jag tycker lite synd om dem som måste underkasta sig modets lagar just 2018, när våren dröjer mer än vanligt. Nog måste de frysa?

IMG_8445

Jag hade inte bekymrat mig så mycket om de huttrande tonåringarna om jag trott att deras outfit var en akt av solidaritet med världens alla frusna och fattiga, de som inte äger några vinterskor och inte har råd med (rena) strumpor. Så tänker de unga knappast.

Säkert uppfattar de inte heller cynismen i att det som tidigare var fattigdomens skamsna kännetecken — att kläderna var tunna och trasiga och att man vuxit ur byxorna så att de flaggade på halvstång men inte kunde köpa nya — nu är ett snabbt förbiilande stilideal som prånglats på dem för att någon miljardär ska tjäna ännu mer pengar.

Så frågan kvarstår: Varför ignorera väderleken? Är det så attraktivt med rödfnasiga, alternativt blåfrusna, fotleder? Nä, det övergår mitt förstånd.

DSC_7312

Vilken välsignelse ändå att vara vuxen och få klä sig bekvämt och varmt, obekymrad om modets nycker! Och tänk att få slippa låtsas att det är läckert med blottade anklar, så läckert att man gärna offrar sin kroppsvärme och väntar på våren skyddslös som blåsippan.

Ni vet, hon som snart står därute i backarna och niger och säger att nu är det vår. Hon har ju som bekant varken skor eller strumpor på.

Medelålderns glada lekar (II)

Jag hade föredragit att slippa erkänna det här, men livskrisen jag genomlever (eller genomleker) just nu handlar inte bara om existentiell ångest och utmattningsdepression. Det finns också ett löjligt men betydelsefullt inslag av missnöje med några extrakilon som tycks ha fastnat på min kropp. Mest på mitten.

Både doktorn och terapeuten och kuratorn uppmanar mig att göra roliga och lekfulla saker (att leka är att läka enligt den store Winnicott, som kuratorn brukar citera) och att unna mig alla slags trevligheter.

Ja, det är ju lätt att säga för den som slipper konfronteras med spegelbildens skoningslösa panta rei, allt flyter. Hela jag är på väg att jämnas ut, som om medelåldern innebar att man ska lappas igen med lager på lager av flytspackel. Där min midja en gång böjde silhuettens linje inåt är det nu jämntjockt och igenfyllt.

”Så bra att du äter choklad!” säger min 10-åring uppmuntrande när hon får syn på mitt förstulna snaskande. Hon har tagit fasta på det där doktorn sagt om trevligheter och tänker att ju mer choklad mamma äter, desto gladare blir hon.

Jag står fortfarande och snaskar en halv minut senare, när 14-åringen sveper förbi: ”Du måste göra något åt det där sockersuget, mamma!” Han är också den som med en beslutsam rörelse och ett bestämt NEJ! lyfter bort chipsskålen när jag börjar hovra i närheten.

Barnen har lite olika sätt att förhålla sig till min medelålderskris. Tonårsdottern lockar med mig ut på löprundor och låter mig springa före ända till slutspurten, då hon springer förbi mig. Det är också hon som tillsammans med sin lillebror genomdriver att jag, i terapeutiskt syfte, ska se alla tre Hobbit-filmerna och att jag bara får förtära en kopp te och en clementin medan jag gör det.

Äldste sonen satsar i stället på att jag ska äta vällagad och näringsriktig kost. När vi kom hem från en två veckor lång semester under vilken han ensam vaktat huset, blev jag förskräckt över att finna frysen lika full som vi lämnat den. Hade han inte ätit något?? Men han förklarade vänligt: ”De där färdigrätterna rörde jag inte. Jag lagade riktig mat i stället.”

Maken gillar att föreslå praktiska lösningar på mina problem. ”Köp en korsett!” uppmanade han mig i våras när mitt midjegnäll steg i styrka. Jag lydde hans råd och skickade efter ett brett spännband som jag klämde in mig i, fast då tyckte han så synd om mig att han ändrade sig: ”Skaffa större kläder!”

”Menar du verkligen att jag ska handla ännu mer kläder?” frågade jag klentroget. Han brukar nämligen antyda att min garderob redan är välfylld. Men han ryckte på axlarna och vidhöll att om kläderna är för trånga så är det rimligt att skaffa nya, större.

IMG_3681

Inte heller detta råd var jag sen att lyda. Att shoppa kläder piggar alltid upp, även om det är i en större storlek än jag är van vid. Inte har jag vant mig vid att jag behöver läsglasögon heller, men det känns som något jag ändå inte kan påverka. Jag grämer mig mer över den bortslarvade midjan.

Visst inser jag att inte alla medelålders kvinnor är omgivna av så här hjälpsamma familjemedlemmar. Maken gick till och med så långt nyligen att han frågade om han skulle göra i ordning min racer.

I början av 1990-talet köpte jag en begagnad racercykel av det stolta märket Bianchi, en smäcker tävlingshoj med den karaktäristiska ljusgröna färgen. Nu lyser jag upp inför tanken på att än en gång få susa fram över asfalten som ett proffs. Jag ser det framför mig, som om jag satt och filmade i följebilen bakom, och då slocknar mitt leende. ”Nä, min rumpa skulle se enorm ut ovanför det där tunna däcket,” säger jag trumpet. ”Jag får hålla mig till moppen.”

IMG_4576

Så då gör vi det. Vi kör moppe i skogen, där övergivna krusbärsbuskar prunkar fast hela torpet är rivet. Vi kör moppe i grustaget, glömska av vårt vuxenansvar, medan barnen sköter hemmet. Vi leker.

Homo ludens, den lekande människan, det är jag. Och maken, för han är lika lekfull. Han föreslår oväntat att vi ska göra en roadtrip till Norge, bara han och jag. För att pigga upp oss ytterligare.

Vid middagsbordet presenterar vi idén för barnen. Några av dem vill genast följa med. De har hört så mycket kul om Norge. Maken och jag sneglar på varandra. ”Jaaa, alltså, vi tänkte mest kolla in stavkyrkor och sånt. Typ.”

Vi får som vi vill, en tur till Norge utan barn. En ung person kan inte för sitt liv begripa vad det skulle vara för nöje med gamla dimomhöljda medeltidskyrkor på kanten av norska fjordar. Näe!

IMG_7357

En fördel med att bli medelålders är faktiskt, har jag upptäckt, att man får återgå till att leka utan barn. För säkerhets skull frågar vi storsonen om han kan tänka sig att vaka över och laga mat till syskonen några dar, en vecka kanske. Det kan han. Och den här gången fyller vi kylskåpet med råvaror i stället.

En annan fördel är att man har blivit för gammal för att sova i tält eller i bilen, som vi gjorde på våra bilresor innan vi fick barn. Medelålders människor förväntas ta in på hotell och äta en bättre middag där.

På en vecka hinner vi utforska Uppland, Dalarna, Värmland, Närke, Östergötland, Västergötland och Västmanland. Vi touchar Småland också. Vi åker båt på Göta kanal och passerar tolv slussar, dricker brunn i Medevi, klättrar på Omberg, tar bilfärjan till Visingsö. Vi ser konst och koppargruvor och museer och minnesmärken och skeppssättningar och kyrkor. Vi hälsar på hos Selma på Mårbacka och Zorn i Mora.

Vi far hit och dit och det är fantastiskt, men Norge, Norge är magiskt. En paradisisk saga i västerled för två lekande vuxna.

När vi kommer hem har barnen bara konsumerat en av de fem chipspåsar jag köpt åt dem i ett svagt ögonblick. Storebror har hållit sin vakande hand över hushållet och sett till att de ätit nyttigt hela tiden.

Det bästa med medelåldern är nog ändå att barnen blivit så förståndiga, så kloka och mogna och omtänksamma. Då lättar ansvaret från våra axlar, och vi kan ägna oss åt den mogna människans sorglösa lekar.

IMG_7356

 

Medelålderns glada lekar (I)

FullSizeRender”Ska du inte följa med ut på en roddtur?” frågar jag äldste sonen. Han står i köket och grejar. ”Jag måste börja med maten”, svarar han. Jag ser på klockan och konstaterar att det verkligen är hög tid för lunch, även med sommarlovstid mätt.

Så här ser det ut hemma hos oss nu. Barnen sköter ruljangsen och jag ägnar mig åt nöjen och rekreation. Det är en rollfördelning som har accentuerats sedan jag blev sjukskriven för utbrändhet och det stora ansvaret för hushållets projektledning vreds ur mina händer. Dessutom tycks min utbrändhet sammanfalla med en livskris av mer existentiellt snitt, så att jag för en tid återvänt till tonårens både ångestfyllda och ansvarslösa vilsenhet.

Tydligast märks det här tonårsbeteendet när jag kör moppe. Maken har till min stora häpnad gått och skaffat oss varsin skruttig gammal moped av märket Tomos, en röd till honom och en blå till mig. På dessa ljudligt smattrande fordon utforskar vi skog och mark, stigar och grusvägar, övergivna torp och halvt igenvuxna gränsstenar från 1600-talet när informationen om Sveriges infrastruktur var betydligt mer svårhackad än i dag.

Jag har aldrig kört moppe förut. Faktiskt inte ens suttit bakpå.

Förra gången jag var tonårsmässig kände jag ingen trängtan efter att puttra till skolan. Det hade varit för dyrt, för farligt, för besvärligt och jag hade oupphörligt oroat mig för att någon skulle låna moppen under skoldagen, eller för att killarna skulle ha synpunkter på olika tekniska detaljer som jag själv inte hade koll på, eller för att jag inte skulle verka tillräckligt cool eller se tillräckligt suverän ut i sadeln … Och så hade jag lagt energi på mopedeländet i stället för på läxorna (min ungdom tilldrog sig under den förhistoriska epok när man inte kunde googla sådant som vad det egentligen innebär att trimma en moppe).

Framför allt har jag hittills betraktat moppeåkande som onödigt. Man åstadkommer ju ingenting! Det är en sysselsättning lika meningslös och improduktiv som att spela golf eller se på fotboll. Mitt liv har alltid gått på högvarv och med sådana varvtal tjutande i öronen kan man knappast tillåta sig aktiviteter som inte på ett effektivt sätt befrämjar hälsan, ekonomin, konsten eller kunskapen. Att skriva en dikt är att tillföra något till världen. Att kicka igång en moppe som stannat mitt i spenaten tillför inte ett skvatt.

IMG_4217

Så tänkte jag förr. Men maken är en lågmält envis och intuitivt klok person, som fått mig att ompröva även denna fördom. Medelst mopeden tar jag mig ut i naturen på ett fullkomligt kravlöst sätt, skrämmer slag på kamphundar i koppel och korpsvarta kor, betande får och flyende rådjur. Jag stannar bara för att fotografera små blommor och vackra lövverk och egendomliga vrak, eller för att det ligger en trädstam över stigen, men annars brassar jag på i full frihet, tyst skrattande för mig själv.

Min moppe går fortare än makens (är den månne lite trimmad?) men i gengäld kör jag försiktigare. För övrigt är det ingen tävling och jag behöver inte imponera på en enda mansperson. Jag är bara jag, för min egen skull. Det är verklig frihet.

Fortsättning följer.

Luther 500 år – tuta!

Det har gått 500 år sedan den där dagen när Martin Luther spikade upp sina teser på kyrkporten i Wittenberg. (Vilket han knappast gjorde i verkligheten, men historien är bra och fortsättningen kräver liksom en startsignal i stil med de där ödesmättade slagens dunk, dunk, dunk.) Därmed inleddes det som skulle bli reformationen och, törs jag hävda, det som skulle forma vårt nordiska temperament. (Som knappast heller existerar på något bevisbart sätt.)

Tack vare Luther (och många andra förstås, men Luther är speciell) lever vi i en kultur som präglas av måtta och förnuft och en relativ jämställdhet. Vi tycker inte att det är okej att vissa ska vara snuskigt rika och andra föraktade fattiga. Hos oss kan en kvinna bli präst, till och med ärkebiskop. En präst får gifta sig och skilja sig, får ha ett sunt sexliv, får tatuera sig och pierca näsan, får supa (lite lagom) och svära (fast kanske inte mitt under predikan) och stolt spatsera i Pride-paraden.

IMG_4170

När jag skriver detta är det midsommarafton och mina döttrar gör sig fina. De slipper gå i mässan med nedböjt huvud, täckt hår och rena tankar. Deras människovärde villkoras inte av deras oskuld. Deras kvinnliga förebilder befinner sig ljusår ifrån jungfru Marias passivt tigande blidhet.

IMG_4142

I kväll tänker jag sitta naken i bastun innan jag, lika naken, kastar mig i sjön. Ingen kardinal behöver ha några synpunkter på det. Mina synder får jag själv ta ansvar för; biktar mig gör jag hos psykoterapeuten som givetvis har tystnadsplikt av strängaste slag, utan att lättsinnigt utlova syndernas förlåtelse.

Luther var väl kanske inte precis sträng, bara lite kärv. Det passar oss i Norden. Det är liksom raka rör och öppna spjäll med honom, inget flum, inga dimridåer av rökelse och andlig magi.

Luther om Bibelns mindre begripliga passager: Hoppa över det som är dunkelt och håll dig till det som är tydligt och klart.

Kort ska man be, men ofta och starkt.

Här står jag och kan inget annat.

Tankar är tullfria.

Norden i allmänhet och Sverige i synnerhet är ett hörn av världen där vi hyllar livet på en lagom, jordnära nivå. Vi gläds åt färskpotatis och jordgubbar i sommartid. Jag vill gärna tro att Luther påverkat oss i den här riktningen, att det är ett arv från honom att vi också avskyr överdrifter och orimligheter. Som det där med avlatsbreven. Helt befängt!

potatisjordgubbar

Resten av jordens befolkning kan tycka att vi är lite väl prosaiska och jordnära, präktiga och snusförnuftiga och utan sinne för de mer raffinerade njutningarnas utsvävningar. Själva tycker vi att vi är världsbäst på att inrätta och underhålla ett välfungerande, sopsorterat samhälle. Till de tanklösa, slösaktiga, oansvariga Medelhavsländerna skulle vi – om vi inte samtidigt var så försynta – fnysa ”Skärp er!” Men arga lappar kan vi skriva, så får vi utlopp för vår frustration över alla idioter omkring oss.

skärpning

Betraktar man Sverige lite från ovan ser man ett glesbefolkat landskap. Mest tycks det bestå av skogar och åkrar och sjöar. Människor har i många generationer levt och odlat och stretat på här, utan några större åthävor. Av despoters skrytbyggen, krig, katastrofer och förödelse syns inga spår. Det är ett till ytan stort land, många fler invånare skulle rymmas, och det råder för det mesta en avspänd, naturligt lugn stämning. Vi tänker att alla självklart borde vilja ha det så här enkelt och chosefritt, så att man kan säga hej och du till alla man möter.

FullSizeRender

I femhundra år ungefär var det här ett katolskt land. Lika länge var det sedan protestantiskt, tack vare Luther. Vilken sorts gud vi ska tro på i framtiden är en öppen fråga. Man måste inte tro på en gud heller, men oavsett vad man tror på ska ens livsåskådning ge livet sammanhang. Praktiskt användbar ska vår religion vara, som Luthers:

En Gud kallas det, som man väntar allt gott av och som man i sin nöd tar sin tillflykt till.

Tack för det, Luther, och skål för en tillvaro som bjuder på alla sorters väderlek! Att det kan blåsa kallt och regna småspik på midsommar rubbar inte oss, vi är vana och tar det med jämnmod som du lärt oss. Och när kvällens frid mjukt faller över oss uppfattar vi det som en sällsynt nåd och känner tacksamhet, mot dig och din gud och alla andra goda makter som unnar oss privilegiet att få leva i trygghet.

9C6E08E6-E176-4AA5-B197-F83262EDECF6

I mer eller mindre rak riktning

DSC_6024Det jag gillar med vårstädningen är att man med gott samvete kan välja att strunta i den och i stället fokusera på blommor, blad och fågelsång. Ah, så härligt solen värmer! Men om man ändå trotsar spindelväv och muslort och gör ett ryck i det ytterligt skräpiga förrådet väntar alltid någon överraskning.

När jag ur en låda med smutsiga, möglande gamla skolböcker (som jag tog hand om när en före detta kollega för många år sedan flydde landet) lyfter upp en av de deformerade arbetsböckerna i svensk grammatik faller en liten papperslapp ut, ett fragment på 14 x 8 cm.

Att det är en historisk artefakt förstår jag genast, ett dokument men också en konkret kvarleva från det förflutna. Sådana här lappar skrivs nämligen inte längre. Men min förtjusning ökar när jag inser att den lilla lappen med text på båda sidor rymmer ett drama i miniatyr.

Så här står det på lappens ena sida.

Hejsan igen! Hade vi någon läxa i Franska tills idag? Jag var inte med förra väckan. Har du inget kort på den där Erik Lindvall? Jag vet inte hur han ser ut. Det kanske är lika bra det. Närå, jag bara skojjade. SVARA:

DSC_6086

Vi har här alltså en ung dam som under förevändning att hon vill ha upplysningar om en eventuell franskläxa hör sig för hos en annan ung dam om en viss ung mans fysiska företräden.

Ifall du, kära läsare, upplevde din ungdoms vår under förra seklet så tycker du nog att det är både påhittigt och naturligt. Är du däremot en millennial, född på 80-, 90- eller 00-talet, så ser du ingen som helst poäng i att skriva (för hand!) en sådan här lapp och än mindre i att smussla över den till en väninna, kanske mitt under pågående lektion, där läraren rätt vad det är kan hugga tag i meddelandet, läsa upp det högt och för evigt förnedra dig inför klassen.

Men det fanns en värld före Facebook, före bildgoogling och Snapchat och Instagram. Det  var en gång för inte särskilt länge sedan så att en vanlig människa kunde leva i ovisshet om hur en annan vanlig människa såg ut.

Ingenting är enklare i dag än att på två röda sekunder få fram en bild på precis vem eller vad som helst. Och det behövs ingen papperslapp utriven ur skrivhäftet. Våra hemliga frågor knappas numera in på en skärm och besvaras likadant: osynligt, blixtsnabbt, utan att lämna skräp eller spår längs historiens väg.

På baksidan av lappen tätnar dramatiken till en intensiv dialog när mottagaren besvarar de två frågorna i tur och ordning.

Jag tror inte vi brukar ha läxor till må. Erik är en gulliplutt.

Ja, ja, men har du inget kort på honom?

I Rodenskolans Katalog

Har du den hemma?

Ja det har jag

DSC_6089

En enda bild i en skolkatalog kan betyda så mycket. Eller kunde. Nu drunknar vi i bilder som vi glömmer så snart vi lajkat dem. De flesta bilder som knäpps får vi inte ens se. I genomsnitt går det sisådär tretton försök på varje publicerad, manipulerad och snabbt glömd selfie.

Nostalgisk, jag? Lite kanske, men det är något särskilt med riktiga foton och meddelanden på papper. Häromdagen kom ett brev från Parkeringsövervakaren i Jakobstad. Jag och maken hade nämligen till vår ohöljda förvåning fått en p-bot på 30 € när vi var där i april och vi hade därför skrivit ihop en begäran om omprövning, ett så kallat rättelseyrkande, när vi kom hem.

Vi skickade in vårt yrkande på papper och vi fick beslutet på papper.

Avgörande

Protesten godkännes sålunda, att i stället för felparkeringsbot ges en anmärkning för felaktig parkering

Motivering

Efter omständigheterna kan parkeringsfelet anses vara uppenbart obetydligt och därom tilldelas den felande anmärkning

DSC_6091

Vi ska alltså betala i alla fall? tolkade maken. Nej, vi slipper! menade jag. Påföljden har ju omvandlats från böter till ”anmärkning”, som är mycket billigare. Vi ska skämmas lite och sedan är det klart!

Den här sortens betryggande, stillsamt malande byråkrati är en motvikt till alla virvlande snabba budskap som flimrar över våra skärmar. Hur många bilder har du sett i dag? Antagligen ungefär lika många miljoner som du har glömt. I morgon väntar nya kortlivade meddelanden på att glömmas.

Jag tänker mig att människans tempo egentligen är ett helt annat. Vi är programmerade för att nyfiket och uppmärksamt strosa genom ett landskap som bara sakta vrider sig runt oss. Våren är till för att hinnas med, för att ”upplevas” som det heter med ett sönderutnyttjat ord. Lever vi upp till vårens slösande skönhet?

DSC_6053

I Nordisk familjebok, ugglebandet från 1922, börjar artikeln till uppslagsordet väg så här.

Väg, banadt, mer eller mindre bredt stycke af marken, löpande i mer eller mindre rak riktning och afsedt, att man skall färdas därpå från ort till annan, vare sig gående, ridande eller med fordon, utan att de senare därvid äro bundna vid ett bestämdt spår, såsom vid lokomotivbanor, hästbanor o.s.v.

DSC_6095

Visst är det fantastiskt med allt som går så snabbt och smidigt i vårt årtusende – blanketten för rättelseyrkandet hittade jag enkelt på webben, laddade ner, fyllde i och skrev ut – men stressen äter oss samtidigt från andra hållet, inifrån, och dess hunger kan bara mättas med djupa andetag.

Sakta in, böj dig ner, känn doften från försommaren. Vi är på väg mot framtiden men vi behöver inte löpa längs en spikrak linje mot döden. Vi kan lunka långsamt och småningom, i obunden takt och i mer eller mindre rak riktning.

DSC_6051

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑