Sök

Pia Cederholm

Kategori

tidens flykt

Döden tänkte jag mig inte så

Det har varit en omvälvande sommar. Min två och ett halvt år yngre syster har länge varit sjuk i cancer och överlevt längre än någon läkare trodde var möjligt, men nu gick det inte längre. Av en händelse blev det jag som satt hos henne de sista dygnen.

blåklockaMin syster och jag var mycket olika. Vi delade nästan inga intressen eller värderingar och sympatiserade inte med den andras livsval. Hon läste till exempel inte mina bloggtexter eftersom hon inte gillade mitt sätt att skriva. Men när döden närmade sig hittade vi tillbaka till barndomens självklara tillit.

Den pakt som ingicks för mer än fyrtio år sedan, när jag försökte skydda henne mot de äldre grannbarnens hårdhänta lekar, fanns kvar därunder tidens ström. Nu aktualiserades vår pakt åter, denna gång i kampen mot det illa organiserade brittiska sjukvårdssystemet, NHS.

När man är mycket sjuk ska man ha någon vid sin sida som inte sviktar. Jag orkade för att jag växlade över till ett intuitivt läge och lät kroppen styra, ungefär som när man föder barn. Den uthållighet jag behövde fanns inom mig.

Däremot saknade jag erfarenhet av hur man beter sig i dödens väntrum. Den sista natten höll vi på och flamsade till fyra eller fem på morgonen. Min syster hade mycket ont och orkade inte skratta åt sina egna skämt, så jag skrattade för oss båda. Vi blandade engelska och svenska:

  – Du är på droger, sa jag. Jag är bara trött.

  – Du är nog också på droger, trodde hon.

under björken

Vi lekte att vi skulle ge oss iväg på resa, utan att precisera slutdestinationen. Jag skulle köra bilen och hon skulle vila. Hon var otålig att komma iväg.

– Kom igen nu, Pia! Nu kör vi! Kom igen!

take off

De allra sista timmarna gnabbades vi om fjärrkontrollen till teven. Jag lät henne välja kanal och ha på ljudet högt, men jag envisades med att hålla muggen när hon skulle dricka.

– Å, vad jobbig du är! utbrast hon.

Hon fick beställa det som skulle bli den sista måltiden, en ostomelett, och jag lät henne salta och peppra omeletten av hjärtans lust. Sedan delade vi den exakt lika medan vi slogs lite med besticken. Det var en stund av fullkomlig ro.

ovan molnen

Efter den sista smulan omelett lyfte hon sin tunna hand och klappade mig på kinden. Hon lutade sig bakåt och fortsatte se på teve. När jag trodde att hon somnat tog jag försiktigt fjärrkontrollen och sänkte ljudet.

Och så var hon borta.

Klagovisa över de nakna anklarnas vår

Hela denna osedvanligt utdragna vinter har jag förundrats över ungdomarnas fötter. Säkert har även läsekretsen noterat att de trendkänsliga unga nu bär byxor med korta byxben, tunna lågskor av sportig sommarmodell och inga strumpor. Åtminstone får strumporna inte synas.

Det ska uppenbarligen se bart ut och signalera att man är nonchalant och cool. Men mest ser det fruktansvärt fruset ut.

IMG_6449

Att exponera hud verkar vara själva ändamålet med ungdomsmodet på 2000-talet. Gapande hål i jeansen, tröjor som knappt når till naveln, byxlinning i fritt fall från höften. Ännu händer det att jag på trappsteget ovanför mig blickar rakt ner i ryggslutets avgrund på någon intet ont anande yngling.

Men förhoppningsvis har åtminstone den trenden redan vänt och gett klartecken åt den som vill dra upp brallorna. Detta att ständigt gå omkring och frukta att andra ska tappa byxorna och blotta de sista centimeterna av sina skinkor innebär en onödig anspänning.

På min tid (jodå, jag har haft en tid och den är tack och lov historia) var modet mer påklätt och praktiskt. Axelvaddar, lager på lager, bylsiga tröjor, benvärmare. Det är inte utan att jag tycker lite synd om dem som måste underkasta sig modets lagar just 2018, när våren dröjer mer än vanligt. Nog måste de frysa?

IMG_8445

Jag hade inte bekymrat mig så mycket om de huttrande tonåringarna om jag trott att deras outfit var en akt av solidaritet med världens alla frusna och fattiga, de som inte äger några vinterskor och inte har råd med (rena) strumpor. Så tänker de unga knappast.

Säkert uppfattar de inte heller cynismen i att det som tidigare var fattigdomens skamsna kännetecken — att kläderna var tunna och trasiga och att man vuxit ur byxorna så att de flaggade på halvstång men inte kunde köpa nya — nu är ett snabbt förbiilande stilideal som prånglats på dem för att någon miljardär ska tjäna ännu mer pengar.

Så frågan kvarstår: Varför ignorera väderleken? Är det så attraktivt med rödfnasiga, alternativt blåfrusna, fotleder? Nä, det övergår mitt förstånd.

DSC_7312

Vilken välsignelse ändå att vara vuxen och få klä sig bekvämt och varmt, obekymrad om modets nycker! Och tänk att få slippa låtsas att det är läckert med blottade anklar, så läckert att man gärna offrar sin kroppsvärme och väntar på våren skyddslös som blåsippan.

Ni vet, hon som snart står därute i backarna och niger och säger att nu är det vår. Hon har ju som bekant varken skor eller strumpor på.

Medelålderns glada lekar (II)

Jag hade föredragit att slippa erkänna det här, men livskrisen jag genomlever (eller genomleker) just nu handlar inte bara om existentiell ångest och utmattningsdepression. Det finns också ett löjligt men betydelsefullt inslag av missnöje med några extrakilon som tycks ha fastnat på min kropp. Mest på mitten.

Både doktorn och terapeuten och kuratorn uppmanar mig att göra roliga och lekfulla saker (att leka är att läka enligt den store Winnicott, som kuratorn brukar citera) och att unna mig alla slags trevligheter.

Ja, det är ju lätt att säga för den som slipper konfronteras med spegelbildens skoningslösa panta rei, allt flyter. Hela jag är på väg att jämnas ut, som om medelåldern innebar att man ska lappas igen med lager på lager av flytspackel. Där min midja en gång böjde silhuettens linje inåt är det nu jämntjockt och igenfyllt.

”Så bra att du äter choklad!” säger min 10-åring uppmuntrande när hon får syn på mitt förstulna snaskande. Hon har tagit fasta på det där doktorn sagt om trevligheter och tänker att ju mer choklad mamma äter, desto gladare blir hon.

Jag står fortfarande och snaskar en halv minut senare, när 14-åringen sveper förbi: ”Du måste göra något åt det där sockersuget, mamma!” Han är också den som med en beslutsam rörelse och ett bestämt NEJ! lyfter bort chipsskålen när jag börjar hovra i närheten.

Barnen har lite olika sätt att förhålla sig till min medelålderskris. Tonårsdottern lockar med mig ut på löprundor och låter mig springa före ända till slutspurten, då hon springer förbi mig. Det är också hon som tillsammans med sin lillebror genomdriver att jag, i terapeutiskt syfte, ska se alla tre Hobbit-filmerna och att jag bara får förtära en kopp te och en clementin medan jag gör det.

Äldste sonen satsar i stället på att jag ska äta vällagad och näringsriktig kost. När vi kom hem från en två veckor lång semester under vilken han ensam vaktat huset, blev jag förskräckt över att finna frysen lika full som vi lämnat den. Hade han inte ätit något?? Men han förklarade vänligt: ”De där färdigrätterna rörde jag inte. Jag lagade riktig mat i stället.”

Maken gillar att föreslå praktiska lösningar på mina problem. ”Köp en korsett!” uppmanade han mig i våras när mitt midjegnäll steg i styrka. Jag lydde hans råd och skickade efter ett brett spännband som jag klämde in mig i, fast då tyckte han så synd om mig att han ändrade sig: ”Skaffa större kläder!”

”Menar du verkligen att jag ska handla ännu mer kläder?” frågade jag klentroget. Han brukar nämligen antyda att min garderob redan är välfylld. Men han ryckte på axlarna och vidhöll att om kläderna är för trånga så är det rimligt att skaffa nya, större.

IMG_3681

Inte heller detta råd var jag sen att lyda. Att shoppa kläder piggar alltid upp, även om det är i en större storlek än jag är van vid. Inte har jag vant mig vid att jag behöver läsglasögon heller, men det känns som något jag ändå inte kan påverka. Jag grämer mig mer över den bortslarvade midjan.

Visst inser jag att inte alla medelålders kvinnor är omgivna av så här hjälpsamma familjemedlemmar. Maken gick till och med så långt nyligen att han frågade om han skulle göra i ordning min racer.

I början av 1990-talet köpte jag en begagnad racercykel av det stolta märket Bianchi, en smäcker tävlingshoj med den karaktäristiska ljusgröna färgen. Nu lyser jag upp inför tanken på att än en gång få susa fram över asfalten som ett proffs. Jag ser det framför mig, som om jag satt och filmade i följebilen bakom, och då slocknar mitt leende. ”Nä, min rumpa skulle se enorm ut ovanför det där tunna däcket,” säger jag trumpet. ”Jag får hålla mig till moppen.”

IMG_4576

Så då gör vi det. Vi kör moppe i skogen, där övergivna krusbärsbuskar prunkar fast hela torpet är rivet. Vi kör moppe i grustaget, glömska av vårt vuxenansvar, medan barnen sköter hemmet. Vi leker.

Homo ludens, den lekande människan, det är jag. Och maken, för han är lika lekfull. Han föreslår oväntat att vi ska göra en roadtrip till Norge, bara han och jag. För att pigga upp oss ytterligare.

Vid middagsbordet presenterar vi idén för barnen. Några av dem vill genast följa med. De har hört så mycket kul om Norge. Maken och jag sneglar på varandra. ”Jaaa, alltså, vi tänkte mest kolla in stavkyrkor och sånt. Typ.”

Vi får som vi vill, en tur till Norge utan barn. En ung person kan inte för sitt liv begripa vad det skulle vara för nöje med gamla dimomhöljda medeltidskyrkor på kanten av norska fjordar. Näe!

IMG_7357

En fördel med att bli medelålders är faktiskt, har jag upptäckt, att man får återgå till att leka utan barn. För säkerhets skull frågar vi storsonen om han kan tänka sig att vaka över och laga mat till syskonen några dar, en vecka kanske. Det kan han. Och den här gången fyller vi kylskåpet med råvaror i stället.

En annan fördel är att man har blivit för gammal för att sova i tält eller i bilen, som vi gjorde på våra bilresor innan vi fick barn. Medelålders människor förväntas ta in på hotell och äta en bättre middag där.

På en vecka hinner vi utforska Uppland, Dalarna, Värmland, Närke, Östergötland, Västergötland och Västmanland. Vi touchar Småland också. Vi åker båt på Göta kanal och passerar tolv slussar, dricker brunn i Medevi, klättrar på Omberg, tar bilfärjan till Visingsö. Vi ser konst och koppargruvor och museer och minnesmärken och skeppssättningar och kyrkor. Vi hälsar på hos Selma på Mårbacka och Zorn i Mora.

Vi far hit och dit och det är fantastiskt, men Norge, Norge är magiskt. En paradisisk saga i västerled för två lekande vuxna.

När vi kommer hem har barnen bara konsumerat en av de fem chipspåsar jag köpt åt dem i ett svagt ögonblick. Storebror har hållit sin vakande hand över hushållet och sett till att de ätit nyttigt hela tiden.

Det bästa med medelåldern är nog ändå att barnen blivit så förståndiga, så kloka och mogna och omtänksamma. Då lättar ansvaret från våra axlar, och vi kan ägna oss åt den mogna människans sorglösa lekar.

IMG_7356

 

Medelålderns glada lekar (I)

FullSizeRender”Ska du inte följa med ut på en roddtur?” frågar jag äldste sonen. Han står i köket och grejar. ”Jag måste börja med maten”, svarar han. Jag ser på klockan och konstaterar att det verkligen är hög tid för lunch, även med sommarlovstid mätt.

Så här ser det ut hemma hos oss nu. Barnen sköter ruljangsen och jag ägnar mig åt nöjen och rekreation. Det är en rollfördelning som har accentuerats sedan jag blev sjukskriven för utbrändhet och det stora ansvaret för hushållets projektledning vreds ur mina händer. Dessutom tycks min utbrändhet sammanfalla med en livskris av mer existentiellt snitt, så att jag för en tid återvänt till tonårens både ångestfyllda och ansvarslösa vilsenhet.

Tydligast märks det här tonårsbeteendet när jag kör moppe. Maken har till min stora häpnad gått och skaffat oss varsin skruttig gammal moped av märket Tomos, en röd till honom och en blå till mig. På dessa ljudligt smattrande fordon utforskar vi skog och mark, stigar och grusvägar, övergivna torp och halvt igenvuxna gränsstenar från 1600-talet när informationen om Sveriges infrastruktur var betydligt mer svårhackad än i dag.

Jag har aldrig kört moppe förut. Faktiskt inte ens suttit bakpå.

Förra gången jag var tonårsmässig kände jag ingen trängtan efter att puttra till skolan. Det hade varit för dyrt, för farligt, för besvärligt och jag hade oupphörligt oroat mig för att någon skulle låna moppen under skoldagen, eller för att killarna skulle ha synpunkter på olika tekniska detaljer som jag själv inte hade koll på, eller för att jag inte skulle verka tillräckligt cool eller se tillräckligt suverän ut i sadeln … Och så hade jag lagt energi på mopedeländet i stället för på läxorna (min ungdom tilldrog sig under den förhistoriska epok när man inte kunde googla sådant som vad det egentligen innebär att trimma en moppe).

Framför allt har jag hittills betraktat moppeåkande som onödigt. Man åstadkommer ju ingenting! Det är en sysselsättning lika meningslös och improduktiv som att spela golf eller se på fotboll. Mitt liv har alltid gått på högvarv och med sådana varvtal tjutande i öronen kan man knappast tillåta sig aktiviteter som inte på ett effektivt sätt befrämjar hälsan, ekonomin, konsten eller kunskapen. Att skriva en dikt är att tillföra något till världen. Att kicka igång en moppe som stannat mitt i spenaten tillför inte ett skvatt.

IMG_4217

Så tänkte jag förr. Men maken är en lågmält envis och intuitivt klok person, som fått mig att ompröva även denna fördom. Medelst mopeden tar jag mig ut i naturen på ett fullkomligt kravlöst sätt, skrämmer slag på kamphundar i koppel och korpsvarta kor, betande får och flyende rådjur. Jag stannar bara för att fotografera små blommor och vackra lövverk och egendomliga vrak, eller för att det ligger en trädstam över stigen, men annars brassar jag på i full frihet, tyst skrattande för mig själv.

Min moppe går fortare än makens (är den månne lite trimmad?) men i gengäld kör jag försiktigare. För övrigt är det ingen tävling och jag behöver inte imponera på en enda mansperson. Jag är bara jag, för min egen skull. Det är verklig frihet.

Fortsättning följer.

Luther 500 år – tuta!

Det har gått 500 år sedan den där dagen när Martin Luther spikade upp sina teser på kyrkporten i Wittenberg. (Vilket han knappast gjorde i verkligheten, men historien är bra och fortsättningen kräver liksom en startsignal i stil med de där ödesmättade slagens dunk, dunk, dunk.) Därmed inleddes det som skulle bli reformationen och, törs jag hävda, det som skulle forma vårt nordiska temperament. (Som knappast heller existerar på något bevisbart sätt.)

Tack vare Luther (och många andra förstås, men Luther är speciell) lever vi i en kultur som präglas av måtta och förnuft och en relativ jämställdhet. Vi tycker inte att det är okej att vissa ska vara snuskigt rika och andra föraktade fattiga. Hos oss kan en kvinna bli präst, till och med ärkebiskop. En präst får gifta sig och skilja sig, får ha ett sunt sexliv, får tatuera sig och pierca näsan, får supa (lite lagom) och svära (fast kanske inte mitt under predikan) och stolt spatsera i Pride-paraden.

IMG_4170

När jag skriver detta är det midsommarafton och mina döttrar gör sig fina. De slipper gå i mässan med nedböjt huvud, täckt hår och rena tankar. Deras människovärde villkoras inte av deras oskuld. Deras kvinnliga förebilder befinner sig ljusår ifrån jungfru Marias passivt tigande blidhet.

IMG_4142

I kväll tänker jag sitta naken i bastun innan jag, lika naken, kastar mig i sjön. Ingen kardinal behöver ha några synpunkter på det. Mina synder får jag själv ta ansvar för; biktar mig gör jag hos psykoterapeuten som givetvis har tystnadsplikt av strängaste slag, utan att lättsinnigt utlova syndernas förlåtelse.

Luther var väl kanske inte precis sträng, bara lite kärv. Det passar oss i Norden. Det är liksom raka rör och öppna spjäll med honom, inget flum, inga dimridåer av rökelse och andlig magi.

Luther om Bibelns mindre begripliga passager: Hoppa över det som är dunkelt och håll dig till det som är tydligt och klart.

Kort ska man be, men ofta och starkt.

Här står jag och kan inget annat.

Tankar är tullfria.

Norden i allmänhet och Sverige i synnerhet är ett hörn av världen där vi hyllar livet på en lagom, jordnära nivå. Vi gläds åt färskpotatis och jordgubbar i sommartid. Jag vill gärna tro att Luther påverkat oss i den här riktningen, att det är ett arv från honom att vi också avskyr överdrifter och orimligheter. Som det där med avlatsbreven. Helt befängt!

potatisjordgubbar

Resten av jordens befolkning kan tycka att vi är lite väl prosaiska och jordnära, präktiga och snusförnuftiga och utan sinne för de mer raffinerade njutningarnas utsvävningar. Själva tycker vi att vi är världsbäst på att inrätta och underhålla ett välfungerande, sopsorterat samhälle. Till de tanklösa, slösaktiga, oansvariga Medelhavsländerna skulle vi – om vi inte samtidigt var så försynta – fnysa ”Skärp er!” Men arga lappar kan vi skriva, så får vi utlopp för vår frustration över alla idioter omkring oss.

skärpning

Betraktar man Sverige lite från ovan ser man ett glesbefolkat landskap. Mest tycks det bestå av skogar och åkrar och sjöar. Människor har i många generationer levt och odlat och stretat på här, utan några större åthävor. Av despoters skrytbyggen, krig, katastrofer och förödelse syns inga spår. Det är ett till ytan stort land, många fler invånare skulle rymmas, och det råder för det mesta en avspänd, naturligt lugn stämning. Vi tänker att alla självklart borde vilja ha det så här enkelt och chosefritt, så att man kan säga hej och du till alla man möter.

FullSizeRender

I femhundra år ungefär var det här ett katolskt land. Lika länge var det sedan protestantiskt, tack vare Luther. Vilken sorts gud vi ska tro på i framtiden är en öppen fråga. Man måste inte tro på en gud heller, men oavsett vad man tror på ska ens livsåskådning ge livet sammanhang. Praktiskt användbar ska vår religion vara, som Luthers:

En Gud kallas det, som man väntar allt gott av och som man i sin nöd tar sin tillflykt till.

Tack för det, Luther, och skål för en tillvaro som bjuder på alla sorters väderlek! Att det kan blåsa kallt och regna småspik på midsommar rubbar inte oss, vi är vana och tar det med jämnmod som du lärt oss. Och när kvällens frid mjukt faller över oss uppfattar vi det som en sällsynt nåd och känner tacksamhet, mot dig och din gud och alla andra goda makter som unnar oss privilegiet att få leva i trygghet.

9C6E08E6-E176-4AA5-B197-F83262EDECF6

I mer eller mindre rak riktning

DSC_6024Det jag gillar med vårstädningen är att man med gott samvete kan välja att strunta i den och i stället fokusera på blommor, blad och fågelsång. Ah, så härligt solen värmer! Men om man ändå trotsar spindelväv och muslort och gör ett ryck i det ytterligt skräpiga förrådet väntar alltid någon överraskning.

När jag ur en låda med smutsiga, möglande gamla skolböcker (som jag tog hand om när en före detta kollega för många år sedan flydde landet) lyfter upp en av de deformerade arbetsböckerna i svensk grammatik faller en liten papperslapp ut, ett fragment på 14 x 8 cm.

Att det är en historisk artefakt förstår jag genast, ett dokument men också en konkret kvarleva från det förflutna. Sådana här lappar skrivs nämligen inte längre. Men min förtjusning ökar när jag inser att den lilla lappen med text på båda sidor rymmer ett drama i miniatyr.

Så här står det på lappens ena sida.

Hejsan igen! Hade vi någon läxa i Franska tills idag? Jag var inte med förra väckan. Har du inget kort på den där Erik Lindvall? Jag vet inte hur han ser ut. Det kanske är lika bra det. Närå, jag bara skojjade. SVARA:

DSC_6086

Vi har här alltså en ung dam som under förevändning att hon vill ha upplysningar om en eventuell franskläxa hör sig för hos en annan ung dam om en viss ung mans fysiska företräden.

Ifall du, kära läsare, upplevde din ungdoms vår under förra seklet så tycker du nog att det är både påhittigt och naturligt. Är du däremot en millennial, född på 80-, 90- eller 00-talet, så ser du ingen som helst poäng i att skriva (för hand!) en sådan här lapp och än mindre i att smussla över den till en väninna, kanske mitt under pågående lektion, där läraren rätt vad det är kan hugga tag i meddelandet, läsa upp det högt och för evigt förnedra dig inför klassen.

Men det fanns en värld före Facebook, före bildgoogling och Snapchat och Instagram. Det  var en gång för inte särskilt länge sedan så att en vanlig människa kunde leva i ovisshet om hur en annan vanlig människa såg ut.

Ingenting är enklare i dag än att på två röda sekunder få fram en bild på precis vem eller vad som helst. Och det behövs ingen papperslapp utriven ur skrivhäftet. Våra hemliga frågor knappas numera in på en skärm och besvaras likadant: osynligt, blixtsnabbt, utan att lämna skräp eller spår längs historiens väg.

På baksidan av lappen tätnar dramatiken till en intensiv dialog när mottagaren besvarar de två frågorna i tur och ordning.

Jag tror inte vi brukar ha läxor till må. Erik är en gulliplutt.

Ja, ja, men har du inget kort på honom?

I Rodenskolans Katalog

Har du den hemma?

Ja det har jag

DSC_6089

En enda bild i en skolkatalog kan betyda så mycket. Eller kunde. Nu drunknar vi i bilder som vi glömmer så snart vi lajkat dem. De flesta bilder som knäpps får vi inte ens se. I genomsnitt går det sisådär tretton försök på varje publicerad, manipulerad och snabbt glömd selfie.

Nostalgisk, jag? Lite kanske, men det är något särskilt med riktiga foton och meddelanden på papper. Häromdagen kom ett brev från Parkeringsövervakaren i Jakobstad. Jag och maken hade nämligen till vår ohöljda förvåning fått en p-bot på 30 € när vi var där i april och vi hade därför skrivit ihop en begäran om omprövning, ett så kallat rättelseyrkande, när vi kom hem.

Vi skickade in vårt yrkande på papper och vi fick beslutet på papper.

Avgörande

Protesten godkännes sålunda, att i stället för felparkeringsbot ges en anmärkning för felaktig parkering

Motivering

Efter omständigheterna kan parkeringsfelet anses vara uppenbart obetydligt och därom tilldelas den felande anmärkning

DSC_6091

Vi ska alltså betala i alla fall? tolkade maken. Nej, vi slipper! menade jag. Påföljden har ju omvandlats från böter till ”anmärkning”, som är mycket billigare. Vi ska skämmas lite och sedan är det klart!

Den här sortens betryggande, stillsamt malande byråkrati är en motvikt till alla virvlande snabba budskap som flimrar över våra skärmar. Hur många bilder har du sett i dag? Antagligen ungefär lika många miljoner som du har glömt. I morgon väntar nya kortlivade meddelanden på att glömmas.

Jag tänker mig att människans tempo egentligen är ett helt annat. Vi är programmerade för att nyfiket och uppmärksamt strosa genom ett landskap som bara sakta vrider sig runt oss. Våren är till för att hinnas med, för att ”upplevas” som det heter med ett sönderutnyttjat ord. Lever vi upp till vårens slösande skönhet?

DSC_6053

I Nordisk familjebok, ugglebandet från 1922, börjar artikeln till uppslagsordet väg så här.

Väg, banadt, mer eller mindre bredt stycke af marken, löpande i mer eller mindre rak riktning och afsedt, att man skall färdas därpå från ort till annan, vare sig gående, ridande eller med fordon, utan att de senare därvid äro bundna vid ett bestämdt spår, såsom vid lokomotivbanor, hästbanor o.s.v.

DSC_6095

Visst är det fantastiskt med allt som går så snabbt och smidigt i vårt årtusende – blanketten för rättelseyrkandet hittade jag enkelt på webben, laddade ner, fyllde i och skrev ut – men stressen äter oss samtidigt från andra hållet, inifrån, och dess hunger kan bara mättas med djupa andetag.

Sakta in, böj dig ner, känn doften från försommaren. Vi är på väg mot framtiden men vi behöver inte löpa längs en spikrak linje mot döden. Vi kan lunka långsamt och småningom, i obunden takt och i mer eller mindre rak riktning.

DSC_6051

Insikter från en förkrympt hjärna

I två månader har jag varit sjukskriven. Diagnosen är nu ändrad till ”utmattningssyndrom”. Det har jag nästan accepterat men långt ifrån förstått. Däremot har jag förstått hur fel jag tidigare haft om utbrändhet, på punkt efter punkt. Här kommer hela listan, i sin nödvändiga ofullständighet.

1. Jag trodde inte att det kunde hända mig. För mig har det blivit en livsstil att vara upptagen med fler arbetsuppgifter än det egentligen finns tid för och att ha ambitionen att slutföra dem med detaljskarp noggrannhet och finess. Följaktligen är jag van att känna mig jagad, så van att jag trodde stressen och jag var oskiljaktiga och att jag var immun mot utbrändhet. Fel. dsc_5423

2. Jag trodde att jag styrde över min hjärna. Om andra kroppsdelar eller inre organ utsätts för skador kan man inte tänka sig frisk och tydligen gäller det förhållandet även det vi har i skallen. Långvarig stress leder till att hjärnan krymper, inte metaforiskt utan faktiskt. Utmattningen har gjort min hjärna mindre och långsammare. Det var en bitter upptäckt.

3. Jag trodde att jag var omistlig. Min ständiga strävan att vara duktig har dessvärre lett till hybris. Därför väntade jag mig katastroflarm när jag skamset meddelade arbetsgivare, arbetskamrater, redaktionsmedlemmar, styrelseledamöter och projektkompanjoner att jag är sjukskriven. Men ingen har sagt ett ont ord. Tvärtom har samtliga varit fulla av förståelse och försäkrat mig att de klarar sig utan mig så jag kan ta det lugnt ett tag. Det hade jag inte kunnat ana.

dsc_5420

4. Jag trodde det skulle vara skönt att vara ledig. Eftersom jag aldrig varit sjukskriven och inte förväntade mig att någonsin bli det hade jag en utopisk syn på all denna lediga tid som plötsligt log mot mig. Jag som har drömt om att få några veckor ledigt så att jag hann skriva färdigt min roman, läsa ikapp det senaste decenniets julklappsböcker, sortera familjefotona eller åtminstone gå igenom gamla pappershögar, äntligen skulle det ske!

Men jag hade ju inte räknat med hjärnans krympande och den förfärliga bristen på ork, koncentrationsförmåga och uthållighet som följer på det. Efter två månader har jag fortfarande inte gjort något av det jag tänkt göra när jag får tid. Att läsa, som är det bästa jag vet, har blivit en aktivitet på gränsen för min förmåga. Nyttigt för en lärare, kan man kanske tycka, att få känna på hur det är när det är svårt. Inte desto mindre är läsandet en njutning som mitt intellekt bistert förvägrar mig.

dsc_53435. Jag trodde inte att tiden kunde vara så porös. Julen har passerat, Trump har installerats men när jag motvilligt vaknar framåt förmiddagen (det är pinsamt att erkänna att man sover bort tio, elva timmar av dygnet) är jag ännu kvar i november. Världen har fortsatt utan mig och insikten om hur obevekligt allt rullar åt fel håll är minst sagt skrämmande.

6. Jag visste inte att jag kunde tappa omdömet. Om jag någon gång föreställt mig att jag skulle bli utbränd hade jag nog trott att det skulle påverka min humor och min livsgnista men att de exekutiva funktionerna i hjärnan skulle gå ut i en vild strejk har aldrig känts som en potentiell risk. Förvånat måste jag konstatera att jag inte längre kan avgöra vad som är bäst. Kjol eller byxor? Kött eller fisk? Nu eller senare?

För en skrivande person är det förfärligt att inte kunna välja formulering. Skulle den här bloggen ha rubriken ”Insikter ur …” eller ”Insikter från …”, ”… en utbränd hjärna”, ”… en förkrympt hjärna” eller ”… en förkrympt och utbränd hjärna” eller möjligen ”… en utbränd och förkrympt hjärna”? I vanliga fall skulle jag fatta rätt beslut direkt, på känsla. Nu fryser jag fast framför garderoben, kylskåpet och texten, vilset vägande mellan å ena sidan och å andra sidan.

dsc_5410

7. Jag trodde aldrig jag skulle börja med yoga. Under min oförfärat friska period före sammanbrottet brukade jag le överlägset åt allt alternativt. Upplysningskvinna, vetenskapsvurmare och bildningsförespråkare som jag är. Eller var. Till mitt tidigare jags ohöljda förvåning tänjer jag numera kroppens alla muskler i fantasifulla positioner, asanas, på yogamattan, medan jag långsamt inandas livsanden Prana. Andas in … och ut … till det stilla plingandet av indiska toner.

Snart ska jag iväg på en treveckorsvistelse på antroposofiska Vidarkliniken. Där i tystnaden bortom alla måsten, alla mejl, alla statusuppdateringar och lajks ska min hjärna förhoppningsvis återfå sina rätta dimensioner med hjälp av hälsokost, örtomslag, eurytmi, metallfärgljusterapi, modellering, målning, massage och medicinska bad.

Vi hörs på andra sidan rehab!

 

 

Hjärtat rusar men jag står still

Tre dagar innan jag blir sjukskriven är det mesta som vanligt. Men jag som alltid går med raska steg genom korridorerna och står upp när jag undervisar märker att jag nu sitter ner.

Jag äter lunch med en kollega och vi talar om framtiden. Vad vill du egentligen göra? frågar hon. Jag svarar sanningsenligt att det enda jag vill är att krypa ihop under en filt och stanna där.

Två dagar innan jag blir sjukskriven ska jag skjutsa ett av barnen, sedan handla, tanka och hämta barnet. Det tar dubbelt så lång tid som vanligt att hitta varorna på hyllan, att fatta beslut, att behålla eller lägga tillbaka. När jag svänger ut från parkeringen kan jag inte bedöma hastigheten på fordon som närmar sig från sidorna. Det är en sorts tunnelseende. Jag chansar. Det går bra, men hjärtat slår varnande trumvirvlar.

Dagen innan jag blir sjukskriven har jag ett viktigt möte i huvudstaden. För att räkna ut vilken tid jag ska åka hemifrån för att hinna ställa bilen, posta ett brev och fylla på busskortet innan bussen går behöver jag papper och penna. Under bråkdelen av en sekund blir jag osäker på åt vilket håll klockan går. Om långa visaren står på sju, har den då varit halv eller ska den strax bli?

På bussen kan jag varken jobba eller sova. Flimrande blåljus genom ögonlocken gör mig egendomligt uppskrämd. Leonard Cohen viskar tröstande i mitt öra. Det är hans sista skiva.

I’m leaving the table, I’m out of the game.

Jag måste anstränga mig för att gå av bussen med rätt rörelser. Kroppen värker, protesterar. Om jag klarade att tänka mer än en minut framåt så skulle jag övermannas av tillvarons hela omedgörlighet, så jag håller mig stramt till nuet. Fokuserar.

Den dag jag blir sjukskriven sitter jag hos doktorn och orkar inte le. Ändå är det en trevlig doktor som talar mjukt till mig. Berätta, säger han. Jag hinner bara nämna omkring hälften av det elände som präglat denna höst innan han ställer diagnos. Akut stressyndrom. Eller säger han stressreaktion? Jag har tunnelhörande, nedsatt minne och en antydan till afasi.

Han ordinerar piller, vila och långsamma promenader. Jag försöker säga att jag inte har den sortens jobb som man kan avstå från. Hur ska det gå till? Samtidigt sprider sig en lättnad genom mina trötta lemmar. Jag behöver inte pressa ut mina sista droppar energi och sedan falla död ner. Doktorn har hejdat mig i tid.

Man ska läsa bipacksedeln noga innan man börjar inmundiga läkemedlet. Jag orkar inte det, trots de stränga orden. Min blick sladdar över det tättskrivna arket. Under rubriken ”Varningar och försiktighet” står det att man omedelbart ska kontakta sjukvården ifall man drabbas av medvetslöshet. Kan vara svårt. Å andra sidan är det mycket som är svårt just nu.

Google har dock vässat sina algoritmer och står redo. Det första som dyker upp i mitt begränsade synfält är en annons för en begravningsbyrå. ”Nytänkande i livets slutskede” lyder deras slogan. Men jag befinner mig inte i slutet av livet utan bredvid hela karusellen. Mitt hjärta rusar medan alla lampor blinkar och folk tjoar.

Nu måste jag stå stilla här en stund. Eller helst lägga mig ner.

2016-10-28-15-48-35

 

Alla blir glada av mördande reklam

Det här läsåret har jag en ny kurs i min tjänst. Jag undervisar gymnasietvåor i ”Medier, samhälle och kommunikation”. Låter inte det som en angelägen och högintressant kurs för dagens ungdom?

dsc_4914

Hör bara här, den första punkten (av sex) i det centrala innehållet som anger vad kursen ska ägna sig åt: ”Mediernas tillkomst, utveckling och påverkan ur ett historiskt och dagsaktuellt perspektiv. Mediernas roll i samhället och deras betydelse för demokratin och samtidskulturen.”

Jag slår knut på mig själv för att få eleverna att känna hur brännande viktiga frågor det här är. De får läsa, fundera, diskutera, föreslå lösningar på olika problem. Som hur vi ska sätta stopp för näthatet innan det fräter sönder vår öppna demokrati.

Ibland ger jag dem enkla frågor bara för att locka dem att väga alternativ mot varandra, känna tyngden från olika svar på sin inre våg. En fråga nyligen handlade om Sveriges tryckfrihetslag, äldst i världen, som firar jubileum just i år. I läroboken (som de har framför sig medan de svarar) anges årtalet 1766. Min fråga gällde hur gammal lagen är och jag gav fem svarsalternativ:

  • 100 år
  • 150 år
  • 200 år
  • 250 år
  • 300 år

Nu börjar du, min uppmärksamme läsare, irra med blicken mot inledningen på den här texten i tron att du har missuppfattat åldern hos mina elever. Du tänker att en sådan här fråga är för enkel för gymnasieelever på ett högskoleförberedande program och skulle passa bättre på låg- eller mellanstadiet.

Men si, detta är svensk skola anno 2016. Det har gått 250 år sedan 1766 men en del 17-åringar tror att det i själva verket rör sig om 300. Skit samma, matte och historia, vem bryr sig om rim och reson, vad spelar 50 år hit eller dit för roll – det var ju aslänge sedan oavsett!

img_2850

”Vad betyder kommersiell?” En elev har fastnat på nästa fråga. Resten av klassen tittar upp under undrande luggar. Ja, vad innebär det att medierna drivs med kommersiella syften? Jag förklarar att det handlar om vinstintresse, att verksamheten måste generera överskott som kan bli utdelning för aktieägarna för annars vill de inte investera i medieföretagen. Pengarna är drivkraften, ständigt mer tillväxt och mer pengar.

Okej, jaha. Eleverna anar inte oråd på minsta sätt. Pengar är positivt. Vinst är den trevliga motsatsen till förlust. Ingen vill vara en fattig förlorare. I deras värld är det obegripligt att någon kan motsätta sig ’vinster i välfärden’ för vad kan väl tänkas klinga trivsammare än både vinst och välfärd?

Under en annan lektion ger jag dem en halvtimme att i smågrupper diskutera hur den som förser medier med innehåll ska få betalt för sitt arbete. Hur ska mediekonsumtionen finansieras i en tid när vi vill ha allt gratis? Halva mediebranschen befinner sig i kris och kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke har detta överst på sitt bord. Jag ger mängder av exempel och de nickar instämmande. Javisst vill de fortsätta läsa nyheter, lyssna på musik, se film utan att det ska kosta pengar. Så gör de ju hela tiden.

dsc_4927

Slutligen kastar jag in mig själv som levande exempel. Jag är läromedelsförfattare och journalist, två yrkeskarriärer som går ut på att fylla medier med genomtänkt innehåll. Men jag kan inte leva på det, trots att jag lägger ner många timmar varje månad, eftersom det inte finns någon i andra ändan som är villig att betala för den tid det tar att producera innehållet. Därför står jag här och undervisar er, för att kunna ställa mat på bordet åt mina barn!

Nu kommer de att fatta, tänker jag. Fast de behöver inte någon halvtimme för de har redan svaret klart: reklam. Allt som de vill konsumera i medieväg är redan tillgängligt och gratis tack vare reklamen.

Det här är en generation som inte har något minne av enbart reklamfri teve. De vet inte hur det är att spara veckopengen till en efterlängtad cd-skiva (eller lp-skiva). De har över huvud taget inga erfarenheter av att behöva vänta på (eller betala för) studioinspelad musik, tecknade seriestrippar, roliga bilder, teveprogram.

Men det leder ju till att ni utsätts för reklam hela tiden, invänder jag. Och ni påverkas uppenbarligen, annars skulle reklambyråerna välja andra strategier. Tycker ni inte att det är störande med dessa ständiga reklamintrång i era liv? Som dessutom lurar er att köpa ett par gympadojor för 1 200 spänn helt i onödan?

Nä. Varför skulle det vara något problem med det? Tvärtom. Alla blir nöjda när samhällsekonomins hjul snurrar i munter balans. Medieproducenterna får betalt genom att upplåta plats åt annonsörerna, konsumenterna får konsumera utan att betala, annonsörerna pröjsar gladeligen för att synas. Och de där gympadojorna är ju precis vad vi vill ha, klart att vi köper dem!

dsc_4907

Jamen då så. Då är det väl jag som är gammalmodig. Som får skylla mig själv och fortsätta jobba som lärare för att ha råd att skriva det ingen vill betala för. Frid och fröjd, för de flesta.

Hur var det nu det hette? Gratis är gott! Eller var det tvärtom? There is no such thing as a free lunch.

 

 

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑