Sök

Pia Cederholm

Kategori

tidens flykt

Coronadagbok vecka 16

annandag påsk 13 april

Vädret är alldeles i olag. I dag har jag räknat till fem hagelskurar. Ena stunden står vitsipporna ute i backarna och niger mot solen och våren, i nästa ögonblick hukar de i den vassa vinden och slokar med sina nygröna blad fulla av hagelmjäll.

IMG_4474

tisdag 14 april

Före gryningen, i vargtimmens ödsliga mage, vaknar jag och anar att snö har fallit. Den ligger kvar också när det ljusnat och koltrasten kvillrat färdigt för den här morgonen. Har det inte kommit mer snö nu i april än under hela vintern?

Det är påsklov så utöver kontakt med enskilda elever, bedömning av inskickade arbeten och viss planering inför resten av den här konstiga terminen kan jag ägna mig åt mina andra uppdrag.

Allt känns vacklande, ovisst. Från en timme till en annan kan man gå från fullt frisk till de första oroväckande symtomen. Jag hör om människor som blivit fruktansvärt sjuka i covid-19 under flera tröstlösa veckor.

Bäst att avboka frisörbesöket och flytta fram barnens tandläkartider, inte göra upp några planer för sommaren och inte ta någon morgondag för given, inte ens räkna med de egna lungornas fortsatta trogna tjänst.

onsdag 15 april

Maken fyller år. Barnen och jag försöker oss på våra vanliga skämt om hans höga ålder men vi är samtidigt medvetna om att just detta placerar honom i en riskgrupp. Och om han blir smittad så är det vårt fel.

Paniken lindras bäst i skogen. Alla sinnen får bada i stillheten. Vi märker inte ens att himlen saknar flygplan.

IMG_4495 (2)

torsdag 16 april

Jag tänker på min farmor eftersom det är hennes födelsedag. Hon har varit död i tjugo år, ändå är minnet levande av hennes mjuka kind mot min den där sista gången vi sa hejdå. Hon visste att det var sista gången men jag slog glättigt bort det och hävdade att vi snart skulle ses igen.

Så mycket död i världen. Så mycket liv också.

DSC_9069

fredag 17 april

Varje morgon testar jag mitt luktsinne med några stänk parfym. Luktbortfall ska vara ett av de tidigaste tecknen på att man är smittad. Känner jag doften än? Jo, då har jag inte covid-19. Lättnaden är lika tillfällig som parfymdunsten.

Äldste sonen har tagit för vana att baka på nätterna, så jag somnar till doften av nybakt bröd. Den doften fyller drömmarna med handfast hopp.

lördag 18 april

Antingen blir man riktigt sjuk och då kan man ändå inte göra något eller så blir man inte särskilt sjuk och då måste man streta på som vanligt. Det finns inget mellanting.

Och våren kommer att anlända oavsett om jag njuter av den eller inte.

IMG_4500 (2)

söndag 19 april

Jag promenerar till kyrkogården och planterar två rader med penséer på min systers grav. Penséerna har fått sitt namn av det franska ordet för ’tankar’. Varje blomma är en tanke klädd i sköraste blått. Jag tänker att vi har så lite att sätta emot döden, att den är så obeveklig. Och där står vi med våra minnen, blommor, tankar, beröringar som hastigt förflyktigas.

Sverige har nu 1540 döda i covid-19.

IMG_4499 (2)

Coronadagbok vecka 15

måndag 6 april

Veckan börjar med ett lugnande besked: min 99-åriga svärmor som de senaste dagarna dragits med feber och hosta har nu testat negativt för covid-19.

Att coronasmittan tagit sig in på många äldreboenden är en nyhet som den här veckan når det allmänna medvetandet. Vi börjar också förstå hur det gått till, när personal utan skyddsutrustning och utan symtom (ja, nu slutar jag stava ‘symtom’ med p i mitten) burit viruset in till just dem som skulle skyddas. Steget är inte långt till ett fördömande av privatiseringen av vård-skola-omsorg med den anstötliga ”effektiviseringen” och hela karusellen av vinster-i-välfärden.

”När det här är över …” hör jag folk inleda sina meningar. I mitt stilla sinne tänker jag att vi kanske inte får chansen att dra de där lärdomarna, att återförstatliga allt och att höja vårdpersonalens löner till det dubbla. För tänk om det aldrig kommer att vara över?

IMG_4465

tisdag 7 april

En bra sak med att arbeta hemifrån är att jag kan dra igång arbetsdagen, läsa och skicka de första mejlen och sedan sticka emellan med en dusch innan jag kopplar upp mig mot elever och kollegor.

En annan bra sak med karantänen är att tiden inte bara består av små skvättar utan ibland av riktigt långa stråk. Som radioföljetonger, som jag tidigare hört brottstycken av ur bilradion. Nu har jag lyssnat på alla avsnitt av Resa i månljus av Antal Szerb i en fantastisk uppläsning av Mari Götesdotter. Nästa följetong ska bli Styr din plog över de dödas ben av Nobelpristagaren Olga Tokarczuk.

Hade jag tidigare haft tålamod med Bob Dylans nya låt, den 16 minuter och 54 sekunder långa ”Murder most foul”? Nu lyssnar jag på den om och om igen. John F. Kennedy skjuts till döds i Dallas varje gång, ändå är det chockerande suggestivt och otäckt och ändå så poetiskt.

IMG_4453 (2)

onsdag 8 april

Tre typer av människor sticker ut i gatubilden: Unga (båda könen) med munskydd. Ganska unga (män) i shorts. Äldre (män) som hostar häftigt i handen. Eller rakt ut.

Jag råkar se ett klipp i sociala medier som ger min tro på mänskligheten tillfällig andnöd. En äldre amerikansk manlig radiopratare framför sina skralt underbyggda argument för att han minsann inte tänker stänga in sig i någon karantän. Liksom många andra uppfattar han pandemin som ett krig, där en del av befolkningen är hjältemodiga soldater som offrar sig för att skydda framtiden för en annan del av befolkningen. Och för att Amerika ska förbli ett rikt land där hans barnbarn kan tjäna grova pengar och konsumera obehindrat tänker han offra sig. Alltså riskera att bli smittad och sjuk, belasta sjukvården, sprida smittan vidare till andra och till sist kanske kvävas till döds utan någon närstående vid sin sida. Därmed har han inte räddat någonting, inte barnbarnen och inte ekonomin, knappt ens sin höga uppfattning om de egna förståndsgåvorna.

Hur kan det finnas så många korkade människor utan att jorden går under? Eller är det kanske därför den med jämna mellanrum går under?

IMG_4460 (2)

skärtorsdag 9 april

Se där, Dylan ligger etta på Billboardlistan med ”Murder most foul”. Det är fler än jag som fascineras av det här vindlande mästerverket.

Liksom förra torsdagen sitter jag hemma framför datorskärmen och högläser för en grupp elever. Det är knäpptyst. Jag vet inte om det kommer sig av att åhörarna lyssnar så andäktigt eller helt enkelt beror på att deras mikrofoner är avstängda.

När jag vinkat hejdå till dagens sista elevgrupp börjar påsklovet. Men var har vi våra påskdekorationer? Någonstans i detta hushåll finns en låda med färgglada fjädrar och småfeta kycklingar samt hela hönor som kan användas som äggkoppar. Vi letar och letar, längst in i skåp och högst upp på hyllor. Inte ens gula servetter verkar vi ha hemma. Nåja, påsken är lång, det kommer väl fler tillfällen.

långfredag 10 april

Av mina fyra barn är tre klart introverta så de lider inte av att vara hemma. Och den fjärde har ju oss, sin stora familj. Vi är lyckligt lottade; många har inte en enda levande själ att dela karantänen med. Det kan vara därför jag gripits av motvilja mot en klyscha man nu hör oavbrutet: nära och kära. Eller så bottnar obehaget i den skräck jag känner inför tanken på att förlora dem.

Vi har fortfarande inte lokaliserat påskpyntet. Är det egentligen nödvändigt med fjädrar och kycklingar? Eller målade ägg? Måste man fira påsk? Vad är det att fira?

Vädret är nyckfullt. Plötsliga vindbyar eller regn som drar förbi på en minut. Mitt på dagen kan det bli mörkt, så där som när Jesus dog på korset. Murder most foul.

mitt på dagen

påskafton 11 april

Inget påskpynt, inga gäster, inget firande. Men lugn och eftertanke på kyrkogården. Jag tänder hos min syster som levde nyss och skänker också Ragnar en tanke. Han levde för tusen år sedan. Runstenen är nu inmurad i kyrkväggen: ”Anund och Erik och Håkon och Ingvar reste denna sten efter Ragnar, sin broder. Gud hjälpe hans ande.”

De var fem bröder. Introverta, extroverta, konkurrerande? Vem vet. Men tack vare att de reste ett minne över den som dog först är nu allas namn bevarade. Nära och kära.

IMG_4463 (2)

påskdagen 12 april

Nä, vi ger upp jakten på påskpyntet. I stället lär vi oss något nytt: När Döden i Det sjunde inseglet frågar riddare Block (Max von Sydow) om han är beredd så svarar han inte ”Min kropp är beredd. Inte jag själv.” som vi ju har trott och parodierat i alla år. Utan så här: ”Min kropp är rädd. Inte jag själv.” Vilket är ett helt annat och mycket bättre svar.

I dagens DN där man fick veta detta läser jag också en artikel om coronakrisen av den indiska författaren Arundhati Roy. Hon skriver: ”I vårt inre störtar vi oss fortfarande fram och tillbaka. Vi längtar efter att få återvända till ’normaliteten’. Vi försöker sy ihop framtiden med vårt förflutna och vägrar acceptera att de slitits isär.”

För en månad sedan, den 12 mars, hade endast en person dött av covid-19 i Sverige. För en vecka sedan var det 401 dödsfall. Nu är antalet döda 899.

DSC_9055

Coronadagbok vecka 13

måndag 23 mars

Det är studiedag och alla lärare som är friska jobbar på skolan i dag. Vi ska utbildas i digitala verktyg för distansundervisning. Eleverna har fått ledigt. De flesta av kollegorna är på plats och vi försöker hålla avstånd till varandra: minst 150 centimeter. Jag grips av en oväntad lust att kramas. Det kan dröja tills vi träffas fysiskt igen.

IMG_4365

På eftermiddagen har jag ett angenämt uppdrag som fotomodell. I vanliga fall brukar jag agera mannekäng hos min lokala modebutik Style for You men nu får visningen av vårmodet flytta ut i sociala medier. Jag intalar mig att jag gör det för att stötta butiken i tider av förödande kundbortfall men sanningen kan också vara att det kittlar min fåfänga och min annars väl dolda exhibitionism.

tisdag 24 mars

Tänk att det bara gått tre månader sedan julafton! Det var en annan värld, med ljusare utsikter och ingen pandemi vid horisonten. Trots att det snart är påsk har vi kvar en julstjärna och en adventsljusstake i två av fönstren, liksom för att hålla fast något av den framtid som kändes tryggare i julas. Varje ljusglimt behövs.

Efter digitala lektioner, digitala samtal med enskilda elever och digitala möten med kollegor gör jag ännu en insats i kampen för lokala företag samtidigt som jag smickrar min egen fåfänga med lite flärd: jag besöker min manikyrist Frida på ShineBright. En kort stund vilar jag från skuldkänslorna över att slippa vara en av dem som med fara för egen hälsa nu sliter alldeles för långa arbetspass i vården.

IMG_4355

onsdag 25 mars

Nästa helg skulle jag ha åkt till Göteborg. Tågbiljetten är betald, liksom två hotellnätter. Men nu är det otänkbart, onödigt och rentav dumt. Hela samhället är i färd med att stänga, stoppa, ställa in och placera i karantän. Jag får försöka boka om, för att avboka går tydligen inte.

Distansundervisningen fortsätter att ställa mig inför oförutsedda utmaningar. Jag börjar tänka att det faktiskt är omöjligt att upprätthålla kvalitet, disciplin, likvärdighet och en rättssäker bedömning när jag inte har eleverna i samma rum. Och jag får tvinga mig att fortsätta prata till en osynlig klass som inte med minsta ljud bekräftar att de hör mig. När jag ställer en fråga måste jag rikta den till någon, som då slår på sin mikrofon tillfälligt. Människor är inte gjorda för att kommunicera utan gensvar.

torsdag 26 mars

Vårvärme, sol, fågelsång! En kompis till maken kommer förbi med ett tält från 1970-talet som utrangerats ur något beredskapslager. Maken smäller upp det mitt framför huset. Vi försöker lura i barnen att det är ett coronatält: den i familjen som först blir sjuk får flytta ut dit. Men de går inte på det.

IMG_4363

fredag 27 mars

Frukost äter man numera i sällskap med senaste nytt från coronafronten, gärna ackompanjerat av ett maniskt skrollande genom sociala medier i hopp om distraktioner från allvaret. Min kusins fru har lagt upp en bild från en löparrunda. Det inspirerar mig till att själv ge mig ut och springa en liten sväng, för första gången det här decenniet. En kort stund känns livet normalt. Kroppen fungerar, benen bär.

Den här veckan får jag handla åt mina föräldrar. När jag bär in kassarna håller jag avståndet och förmanar dem strängt att tvätta händerna noga när de har packat upp.

lördag 28 mars

Min systers födelsedag. Hon skulle ha blivit 47 i dag, hon borde ha fått bli det. Men hon blev bara 45. Jag går till graven och tänder ljus.

IMG_4373 (2)

Det plötsliga hugget i bröstet skulle kunna vara corona men det är sorg.

söndag 29 mars

Sommartid, klockan ska vridas fram en timme. ”För min del hade man gärna fått vrida fram den ett halvår” skämtar Kent Wisti dystert i dagens DN. Var är vi om ett halvår? Hur har pandemin förändrat oss? Lever vi?

Hittills 110 döda i covid-19 i Sverige. Det ska visst komma snö i morgon, kylan är på väg tillbaka, vad än koltrasten sjunger om. Tänk om vi fick starta om den här vintern och göra allt annorlunda?

IMG_4395 (2)

Coronadagbok vecka 12

Med anledning av det exceptionella tillstånd som pandemin har kastat oss in i och för att bidra till Nordiska museets insamling av coronaberättelser återupplivar jag tillfälligt min blogg.

IMG_4274 (2)

måndag 16 mars

En ny rutin har införts på jobbet från och med i dag: att vi varje morgon via mejl får en lista över vilka kollegor som är sjuka. Listan gör ett allvarstungt intryck, varje namn påminner om vår mänskliga bräcklighet. I själva verket kan det vara en högst banal förkylning som ligger bakom: alla uppmanas nu att stanna hemma vid minsta lilla symptom.

Min 18-åriga systerdotter ska i dag flyga hem till England från Sydkorea. Det visar sig att hon blir uppgraderad till första klass, för planet är nästan tomt. Här hemma meddelar SL att bussresenärer måste kliva på genom den bakre dörren (för att inte smitta chauffören?).

Alla våra grannländer har stängt skolorna, det är bara Sverige och Storbritannien som ännu håller öppet. Jag tipsar mina elever om att ta med läroböckerna hem varje dag för den händelse att skolan hastigt stänger. Rektorn tror inte att risken är överhängande just nu, men om många i personalen blir sjuka samtidigt kan det bli nödvändigt.

Jag slutar jobbet tidigare än vanligt eftersom APT, arbetsplatsträffen, blev inställd. Så bra, då hinner jag handla före utvecklingssamtalet med min yngsta dotter. Ica vill att jag ska handla med plasthandskar på, vilket är helt omöjligt. Särskilt som jag har inköpslistan i mobilen och den kräver mitt nakna fingeravtryck för att samarbeta. På listan står röda linser, men de är slut i butiken. Liksom havregryn och toalettpapper. Tomma hyllor är en ovanlig syn i det här landet. Kanske vi får vänja oss vid det nu.

Hemma, efter utvecklingssamtalet, berättar maken nöjt att han lyckats boka ett möte på onsdag med en jurist i Sollentuna. Jag går i taket. Du åker ingenstans!! Har han kanske glömt att han i kraft av sin höga ålder och dito blodtryck tillhör riskgruppen?!

Han protesterar. Han känner sig fullt frisk, ju. Men kvällsnyheterna ger mig rätt: personer över 70 ska undvika att träffa folk.

tisdag 17 mars

Det är i slutet av dagens första lektion som jag råkar kasta en blick på min mobil och ser att regeringen nu rekommenderar att gymnasier och högskolor ska stänga. Jag slår på radion och vi lyssnar tillsammans på Stefan Löfvens uppmaning. En elev och jag ser på varandra och ler: sovmorgon! De andra eleverna är mer bekymrade. Hur blir det nu?

Allt är mycket osäkert men en lång stund lyckas jag inbilla mig att ”stängda skolor” är liktydigt med lediga dagar i mjuk behå och raggsockor, tid för långa promenader, nöjesläsning och Netflix.

Under dagens sista lektion, med en annan grupp elever, när vi har talat lite om hur vi praktiskt ska organisera undervisningen från och med i morgon, är det en ung man som ställer frågan hur länge det här kommer att pågå. Jag drar ut på svaret medan spända sekunder tickar iväg: ”Jag är rädd att … eller, jag hoppas verkligen inte det, men det kan röra sig om … flera månader.”

På vägen hem gör jag ett nytt försök, i en annan butik. Där finns toapapper men de röda linserna är slut. Jag ringer först min mor och erbjuder mig att handla åt dem. ”Nej, vi har redan handlat i dag”, svarar hon glatt. ”Åkte ni och handlade, båda två, fast ni tillhör riskgruppen?? Så nu har ni alltså inget behov av … toapapper?”

IMG_4289 (2)

Detta med hamstringen av toalettpapper har väckt mycket löje i sociala medier, men jag tänker att det står för något annat, att toapapperet är det som skiljer oss inte bara från de övriga djuren utan också från våra förfäder. Att vi använder rullar av perforerade papperskvadrater, framställda för just detta ändamål (!) är det yttersta beviset på vår upphöjdhet, vår märkvärdiga status och vår långt drivna civilisation. Vi är homo toapapperensis.

onsdag 18 mars

Noga räknat är gymnasieskolan inte stängd, vi har bara bytt till distansundervisning. Så medan yngsta dottern cyklar iväg till sin alltjämt öppna skola förbereder jag mig för dagens arbete. Jag duschar och sminkar mig som vanligt men dessutom sprutar jag på parfym, för det får jag inte ha i vanliga fall på min intryckssanerade arbetsplats. Alla mina parfymer är många år gamla och/eller av tveksam kvalitet, så effekten är hastigt övergående.

Att förbereda distansuppgifter till eleverna, förutse alla komplikationer som kan dyka upp och hålla koll på att var och en gör vad den ska är långt stressigare än att undervisa i ett klassrum där jag genast kan se vem som hänger med och vem som inte förstår. En kort stund pustar jag ut under en digital fikapaus med kollegorna. Vi är ambitiösa och angelägna om att lyckas, men det här ställer helt nya krav på uppfinningsrikedom och flexibilitet.

IMG_4264 (2)

Sent på eftermiddagen åker jag till Stockholm i ett ärende som inte kan vänta. Gamla stan är spöklikt tom. I tunnelbanevagnen sitter alla långt från varandra, ända tills en riktigt gammal dam med käpp haltar ombord. Hon sätter sig mödosamt bredvid mig, harklar sig och snörvlar ljudligt.

Jag tänker att det är något med dessa pensionärer, att de liksom inte tror på döden så där som vi andra gör.

När jag ska gå av bussen lyckas jag trycka på stoppknappen med armbågen. Det känns som en bedrift.

torsdag 19 mars

Dag två av distansundervisning. Jag skippar sminket trots att jag ska ha två videomöten i dag, och slår mig ner vid datorn i ett moln av hastigt avdunstande parfym. En av dagens lektioner börjar 13.00 och prick ett trycker jag iväg meddelandet med uppgifter till eleverna. Pust!

På eftermiddagen lockar maken med mig ut på en vårpromenad. Ett bi klamrar sig girigt fast vid den röda blåsippan medan alla de andra bina surrande trängs kring bikupan. Nog ska det väl bli vår i alla fall, efter denna märkliga vinter? Eller kan själva våren sättas i karantän?

 

IMG_4285 (2)

fredag 20 mars

Det snöar denna vårdagjämningsmorgon, så jag bestämmer mig för att köra yngsta dottern till skolan. Alla vi andra, maken och jag och de tre äldre barnen, jobbar/pluggar/stökar omkring hemma. På eftermiddagen går jag och möter henne när hon kommer från skolan utan cykel, i tron att hon kanske av fröken har uppmanats att försiktigt transportera hem sitt pågående projekt: ett Taj Mahal i miniatyr, byggt av glasspinnar. Men nej, Taj Mahal är kvar i skolan.

IMG_4296 (2)

Det är nästan fullt på Icas parkering. Inne i butiken också. Plasthandskarna är slut, skönt. Men dessvärre är även jästen slut och alvedonet, och inte har de fått in varken toapapper eller röda linser. Jaha.

Tänk, för bara några veckor sedan hade jag helt andra bekymmer. Som hur jag skulle få lönen att räcka till räkningarna. Och jag kunde ibland sörja över att vi inte hade råd att åka till Italien. Nu vill inte en människa åka till Italien. Man vill inte åka någonstans. Om man inte är pensionär förstås, för pensionärer kan tänka sig att åka vart som helst.

lördag 21 mars

Morgonen är frostnupen och kall, och plötsligt börjar det hagla. Den äldre dottern fyller år. Hon får tulpaner och presenter av oss här hemma men alla andra måste gratulera via sociala medier, telefon eller Swish. Lillasyster bakar en tårta. ”Blås inte ut ljusen, tänk på corona!”

IMG_4335 (2)

Lillasyster har många talanger utöver tårtor och Taj Mahal. Hon överraskar mig med att kunna väldigt många balettsteg som hon föreslår att hon ska lära mig, i utbyte mot att jag ger henne pianolektioner. Hur har hon lärt sig detta? ”På Youtube!”

Det blåser kallt på kvällen när jag tar en rask promenad. Alla kor blir rädda för mig, utom en som trotsigt står kvar. Föga anar de att jag håller på att lära mig dansa balett.

IMG_4340 (2)

söndag 22 mars

I natt har isen, om än bräcklig och tunn och tillfällig, lagt sig på sjön. För första gången på alla år vi har bott här har det denna vinter inte legat sådan is att vi kunnat åka skridskor på den. Ingen riktig vinter. Och ingen riktig vår?

Inte heller i dag har jag hunnit med något Netflix. Jag har haft fullt upp med att planera distansundervisning. I skymningen går jag ner till sjön och skrämmer fåglarna fast jag inte vill. Naturen pågår bäst utan oss, vi fördömda homo toapapperensis.

IMG_4344 (2)

Stefan Löfven håller tal till nationen, då är det allvar. Hans slips har en dov nyans av liturgiskt lila. Det är ett bra tal som kommer att kunna användas i retorikundervisningen i framtiden. Om det nu blir någon framtid.

I morgon börjar en ny vecka om vilken vi inte vet någonting.

Pissa, pass, Katrineholm

Det hällregnar i Göteborg den här morgonen när jag har ett extra tidigt seminarium på bokmässan, så jag bestämmer mig för att ta en taxi. Men den unga kvinnan i hotellreceptionen avråder med hänvisning till kostnaden. Spårvagn är mycket billigare, hävdar hon. Jag ser väl inte så rik och glamorös ut eftersom jag är praktiskt klädd för att orka 10.000 steg på mässgolvet, därav drar hon säkert slutsatsen att jag behöver hålla igen på utgifterna.

Kanske kommer jag i en nära framtid (om det nu blir någon och inte bara apokalops av alltsammans) att hitta balanspunkten i min medelålder och skaffa mig pondus. Jag tänker att det blir som en inre uppsträckning som får mig att utstråla auktoritet och som coachar mig att säga saker som ”jag hör vad du säger och det är fullt möjligt att du har rätt, men jag vill ändå ha en taxi”.

Vi är tydligen inte riktigt där än. För av mina invändningar (ösregnet, paraplybristen, mitt obefintliga sinne för riktningar och väderstreck, min begåvning för att gå vilse i främmande städer, bekvämligheten, trängseln i kollektivtrafiken så här dags en fredagsmorgon, den olösta spårvagnsbiljetten) blir det ingenting. I stället tittar jag lydigt på medan hon ritar en primitiv karta på en bit papper och med denna papperslapp i näven störtar jag ut i regnet.

Lappen blir snabbt blöt. Så även jag. Jag plöjer genom pölar stora som insjöar. Vätan väller in genom lufthålen i mina gympadojor. Fukten anfaller från alla håll: uppifrån, nerifrån, från sidorna. Men där kommer faktiskt en spårvagn, jag lyckas faktiskt klämma mig in, jag åker med en bit och till min stora överraskning hamnar jag rätt. En stund senare har jag glömt att jag anlände till årets bokmässa i skepnad av en dränkt katt, för nu har jag fullt fokus på ORDEN och BÖCKERNA och människorna som skriver dem, alltså FÖRFATTARNA.

När jag var ung var jag full av potential (tyckte jag själv). Visserligen saknade jag helt bildning och till stora delar även omdöme, men om någon hade sagt till mig att jag före min 50-årsdag skulle ha skrivit femton läroböcker, fått hundratals artiklar publicerade och gett ut en samling av mina bloggar på eget förlag så skulle jag ha bedömt detta som ett mått på framgång. Hade jag dessutom fått veta att jag skulle befinna mig i en position där jag inte själv behöver bekosta tågbiljett, hotellrum och eventuella taxiresor så hade jag väl baxnat.

Men där mitt medelålders jag stretar tungt i backen, alternativt skuttar över vattenpölar, uppfattar jag mig inte som framgångsrik. För i min vardag blåser motvind. Sveriges lärare har inget budgetutrymme för inköp av läromedel så mina böcker säljer inte. Alltså behöver jag försörja mig som lärare i en skola där styrdokumenten och tidsandan i skön förening skåpat ut allt vad bildning heter. I stället för att bläddra i böcker och böja verb och liknande obsoleta meningslösheter kan man ju googla.

I framtiden, om det nu blir någon och inte bara apokalops av alltihopa, kommer ingen längre att fatta skämt som ”flina, Flen, Katrineholm” eller ”pissa, pass, plånbok”.

Av alla dumheter som vrålas ut i sociala medier om Greta Thunberg i syfte att förminska henne reagerar jag särskilt på knäppgökarna som påstår att hon skulle göra mer nytta om hon gick i skolan som andra tonåringar. Oh really? Har ni besökt svensk skola under de senaste decennierna? Känner ni till att den vanligaste ambitionen hos en svensk tonåring i dag är att a) bli snuskigt rik genom att plötsligt b) bli helt omotiverat känd utan att c) kunna något särskilt om något särskilt och framför allt utan att d) anstränga sig det minsta?

Kan vi inte göra något kul i dag? bräker tonåringarna och fäster sina hoppfulla blickar på mig. De vill ha högsta betyg serverade på silverfat with a cherry on the top men de vill helst slippa göra tråkiga och jobbiga grejer. Som att typ traggla gamla franska verb. För då blir de så sjukt stressade. Måste man verkligen böja verb i varje mening? Det är ju ändå tanken som räknas. (Och Google translate.)

Nej, min kära elever, vi ska inte göra något kul i dag heller. Förresten är jag i Göteborg och lyssnar på kloka författare som tappert håller bildningens fana över vattenytan ännu en stund. Men om ni verkligen vill göra nytta föreslår jag att ni skolstrejkar för klimatet.

Och här kommer en domedagsprofetia på franska, helt utan verb. Den skulle ni kunna skriva upp om ni hade en penna med er (och dessutom skulle ni ha goda chanser att begripa den om ni kände till gammalt bildningsstoff som syndafloden och apokalypsen och det trotsiga skrålandet medan civilisationen går under): Après nous, le déluge.

Om troll och människor

Du vet hur det är (eller också vet du inte, och då ska du ta två sekunder och skatta dig lycklig för det är verkligen inget att sträva efter): man halkar in på Twitter och trasslar in sig i någon tråd som ser lovande ut men det dröjer inte länge innan det går troll i den tråden också.

Troll betyder i det här sammanhanget (och om du inte redan är plågsamt medveten om detta ska du skatta dig dubbelt lycklig) att mer eller mindre anonyma röster lägger sig i samtalet med det enda uppsåtet att förgifta det. Trots att trollens fatabur av hat är ytterst grund och ständigt lika deprimerande grumlig blir man ändå besviken på mänskligheten för dess uppenbara brist på mänsklighet.

Ett typiskt exempel är att någon skriver om hur oanständigt det är när Sverige utvisar afghanska flyktingpojkar fast det enda anständiga, rimliga, vettiga och ekonomiskt-mänskligt försvarbara är att de ska få stanna och bygga sig en framtid här. Då dyker trollet upp och hävdar att just dessa arma pojkar i själva verket är avskyvärda våldtäktsmän som konspirerar med nationens fiender, godhetsknarkande kulturtanter, regeringen, vänstermedia, Fan själv samt dennes moster (behöver det sägas att även Fans moster är en kulturtant?) för att störta Sverige i fördärvet.

Detta är så dumt att man inte vet i vilken ände man ska börja men jag börjar i den här änden: våldtäkter är sedan gammalt en svensk paradgren. Svenska män har våldtagit sina hustrur och barn, andras hustrur och barn, egna och andras pigor och hushållerskor, sina trälinnor och andras, underlydande och främlingar, inrikes födda och utrikes, på tyska bordeller och i svenska gränder och på stränder och hotellrum i Sydostasien, med och utan betalning, i grupp och enskilt. Gång på gång.

Det betyder inte att alla svenska män har gjort det, långt därifrån. Men tillräckligt många har åtminstone klappat en kvinna på stjärten utan att hon bett om det för att vi ska kunna fastslå att detta är ett typiskt svenskt (manligt) beteende. Lika typiskt som att så här års bevista en lagom högstämd ”Musik i sommarkväll” i en svensk kyrka. Och långt mer vanligt förekommande än att sitta under ett svenskt äppelträd och läsa en klassisk svensk författare (Pär Lagerkvist, någon?)

Trollen tror att allt är invandrarnas och flyktingarnas fel, särskilt om dessa är muslimer, men också feministernas, miljövännernas, humanisternas, hbtq-aktivisternas, de vänsterliberalas fel. Samt tiggarnas. Trollen vrålar ursinnigt om att deras Sverige har blivit förstört. Att de inte får utöva sina trollkonster i frihet längre. Det som är deras rätt såsom varande äkta svenskar!

En svensk rättighet, enligt trollologin, är att få gå omkring utan att skyla sin nakna hud mer än nödtorftigt. Men detta är ett nytt påfund, sådant gick inte an i det gamla bondesamhället. I 1800-talets Sverige var det otänkbart för kvinnor att blotta armar och ben och ingen ärbar kvinna tilläts visa sig utomhus utan att täcka sitt huvud.

Vidare hävdar trollen att våldet i det svenska samhället har ökat så kraftigt att vi nu befinner oss på randen till inbördeskrig. Trollen känner sig otrygga där de står bakom sina gråa stenbumlingar och hötter med nävarna. De minns förstås inte 1200-talets Stockholm, en liten primitiv köping där invånarna till vardags var beväpnade med kniv och led av obefintlig impulskontroll. Då var det farligt att vistas på gatorna. Det är mycket tryggare nu, trots att vi är många, många fler.

Eller ta Hälsinglands skogar för drygt hundra år sedan, ett klanstyrt fäste för brutalitet och utanförskap, med rånmord, sprängdåd, skottlossning, organiserad brottslighet och övergrepp i rättssak. Gunilla Kindstrand beskrev i sitt Sommarprogram häromdagen hur trakten kring Delsbo hade rykte om sig som laglöst land, en no go-zon. ”Far åt Hälsingland!” var alltså ett mer potent hot på den tiden.

Nej, de trumpna trollen är ointresserade av historia, fakta, sanning och siffror. De lever bara för att hata, de livnär sig av detta hat, ser inte sommarens skönhet, lyssnar inte med sina trollöron och hör inte ens sitt eget trollhjärta bulta i bröstet. Därför når vi dem inte där de har retirerat in i sina skräckslagna hörn av inbillade hot mot ett enkelriktat, ensartat, sammanhållet och monokulturellt Sverige som aldrig funnits.

Det Sverige vi har – till låns, en kort tid – har tvärtom aldrig varit rikare, tryggare, friare och vackrare än nu. Hur lyckligt lottade är inte vi jämfört med alla andra troll och människor!

Nära havet vill jag instagramma

Den här veckan hyr jag skrivarstuga i Visby. Jag har tre mätbara mål för min vistelse här: minst 10 000 steg om dagen, högst 1 200 kalorier om dagen och minst 10 000 nedslag varje dag, nyskrivet eller redigerat. Även blanksteg räknas.

Resultatet är lite varierande. De tiotusen stegen är lättast, för på Gotland kan man gå och gå i timmar utan att tröttna på stränder, raukar, naturstigar, vallmofält, kyrkogårdar, skeppssättningar, medeltidsgränder som dignar av rosor eller övergivna fiskelägen med gistna ekor.

Kalorierna skulle jag nog ha lyckats bättre med om jag så att säga angripit målet från andra hållet. För trots att jag avstår från glass, kakor, snabbmat och godsaker, så blir det ändå minst tolvhundra kalorier innan dagen är till ända. Märkligt.

Sämst går skrivandet och jag har en teori om varför. Jag grundar den i det jag ser omkring mig här i Visby: lyckliga, välmående människor på semester, med till synes obegränsade ekonomiska resurser att lägga på mat och boende och shopping. Att vara svensk är att vara gynnad av ödet, bekymmersfri och obesvärat bortskämd. Varför skriva när man bara kan … ha det bra och njuta av sommarlivet?

Så i stället för det mödosamma knackandet på datorn väljer jag att följa med maken på utflykter, från Fårö i norr till Hoburgen i söder. Naturen och kulturen vittnar om det Gotland som varit: korta perioder av relativ trygghet och materiellt välstånd (för vissa), som på 1200-talet när så många kyrkor uppfördes, men mest oro, krig, hemska sjukdomar, förfärliga olyckor och ständig kamp för tillvaron.

I Fröjel på södra Gotland anas ännu skuggan av ”olycksnati” 25 oktober 1887, när 26 förhoppningsfulla män i sju båtar lämnade fiskeläget för vad de trodde skulle bli årets bästa strömmingsfångst men överraskades av en hagelstorm som kostade nio av dem livet. Änkor, faderlösa, fattighus, elände.

Tja, det var då. Nu är nu. Instagram kräver sitt. Vad är det för fel med det? Meningen med livet skulle ju kunna vara att söka det som är vackert och ovanligt och spännande, och helt enkelt uppleva det. Måste jag nödvändigt skriva också? Det räcker så bra med mobilkameran som alltid finns till hands för att fånga dagen. Dessutom räknar mobilen både stegen och kalorierna.

Nu börjar Almedalsveckan snart. Medietälten är resta, det vackra folket anländer. Långt bortom stadsmuren råder däremot folktom frid i de gamla vitkalkade kyrkorna. Där är det bara maken och jag samt en och annan tysk. (Att undersöka vid senare tillfälle: vad är hemligheten bakom att just tyskar hittar till svenska smultronställen som är dolda, eller ointressanta, för de flesta andra?)

Nä, ska vi ta och göra en utflykt igen? Det här är ändå drygt 2 700 nedslag.

30 år hit eller dit

I sommar är det 300 år sedan den ryska armén härjade Roslagen. Trots att tsar Peter hade befallt att civilbefolkningen skulle skonas blev ödeläggelsen stor. Många familjer miste sina gårdar när ryssarna tände på och skövlade. Utan djur, redskap och utsäde gick folk sedan en svältvinter till mötes.

Nyss hade de suttit i trygghet vid sitt matbord och så plötsligt var de flyktingar och hemlösa, berövade allt de ägt. Många tvingades tigga.

Visserligen är det glömt det där nu, hur illa det gick 1719, och här i Roslagen har vi för länge sedan slutat känna oro för att vanliga människor som du och jag skulle kunna hamna i flyktingskap och tiggeri. Ytterst få av oss prövar att i tanken byta plats med den unge afghanske killen eller hon som tigger utanför Ica. Lugnet har återvänt.

I sommar är det 30 år sedan jag tog studenten. 30 år är ju en mer hanterlig tidsrymd än 300 år, men det hindrar inte att jag känner visst främlingskap, för att inte säga skepsis, inför den käcka studentskan på de genompräktiga och inte så lite konstlade studiobilderna.

Vid ett tillfälle under min gymnasietid i slutet av 1980-talet framförde jag och min bästa kompis, hon som nu bor i Strasbourg och jobbar för EU, en sketch. Den byggde på ett material som någon annan hade sett på teve och sedan återgett ur minnet (på den tiden fanns inte SVT Play, Youtube och dylikt). Jag hade inte själv sett sketchen, även om jag tror att originalet kan ha innehållit Björn Skifs.

I sketchen lallade min väninna omkring hemma hos sig (på scenen) när jag gjorde bullrig och självsäker entré i trendig utstyrsel inklusive solglasögon och med två stora resväskor som jag dramatiskt släppte ner på golvet (scenen) varpå jag förkunnade att jag nyss var hemkommen från en resa i den stora världen och att jag hade världens grej att visa henne: en klocka.

Sedan demonstrerade jag ett armbandsur som kunde göra ALLT. Hålla reda på tiden både i Sverige och i andra länder, och därtill almanackan med alla åtaganden man hade. Berätta hur vädret var, vilken temperatur som rådde utomhus, ifall det skulle regna i morgon eller ej. Förmedla de rätta svaren på läxförhöret. Upprätta listor i realtid över de snyggaste killarna inom en viss radie och avslöja vilka som var lediga och vilka som befann sig i ett förhållande, samt i så fall med vem.

Höjdpunkten på denna allt mer skrattretande fantastiska lista över egenskaper (som alla, utom min imponerade väninna, förstod låg långt bortom teknikens horisont) kom när jag tryckte armbandsuret mot min på den tiden mycket spensliga midja och teatraliskt utbrast: Den kan till och med tala om ifall man är gravid!

Publiken frustade av skratt. Det var dags för min sorti. Jag anlade en allvarlig min och sa: Vet du, jag vill att du ska ha den här klockan. Jo, för du är min bästa vän! Varpå jag låtsades få mycket bråttom och skyndade ut genom dörren (in i kulisserna). Men, ropade hon efter mig, du glömde dina väskor! Jag stack in huvudet igen: Det är batterierna!

För mina barn är det här en fullständigt poänglös historia (det säger de i och för sig om många av de historier jag underhåller dem med vid middagsbordet). Men i min lilla värld illustrerar detta hur lång tid 30 år är. På 30 år har vi gått från en tillvaro där bloggar och sociala medier och influencers och ständig tillgång till allt i underhållningsväg var en tanke ingen ännu tänkt, till en tillvaro där allt detta och mycket mer är självklart på gränsen till bakgrundsbrus.

Om framtiden på 300, 30 eller ens 3 års sikt vet vi med andra ord ingenting annat än att den kommer att vara fullständigt annorlunda i jämförelse med den samtid vi simmar i just nu. Den enda trösten är kanske att människan är förunderligt anpassningsbar. Måste vi fly så flyr vi. Måste vi tigga så tigger vi. Måste vi lyda fotografens uppmaning att drömskt bliga ner i en bukett rosor, ja då gör vi det. Och känner oss samtidigt omotiverat hoppfulla och snygga.

Mer poäng än pengar och förstånd

I dag är det 22 februari, min namnsdag. Förr var min namnsdag förlagd till den 28 december tillsammans med menlösa barns dag. Det hade brorsan roligt åt varje år när vi var yngre och det var långt till nästa jul. (Man tog vara på den sortens enkla muntrationer förr, innan mobilappar, skojiga klipp och allsköns streamad underhållning fanns.)

Nu har Pia som sagt flyttat till 22 februari men de menlösa barnen, som i samma veva uppgraderats till värnlösa, är kvar där i decembermörkret. Jag är väl varken menlös eller värnlös och definitivt inget barn längre, men dessvärre relativt medellös. På mitt konto finns blott 32 kronor kvar (samt 64 öre, om man ska vara exakt).

Ja, jag lyckades sätta sprätt på hela barnbidraget redan i går och nu är det fem dagar till löning. Till yttermera visso kan jag meddela att kaffet tog slut i morse. Och som om det inte vore nog är jag plågsamt medveten om att studielånet ska betalas sista februari. Förutom allt annat som också ska betalas då. Det blir inga nya tulpaner, om man säger så.

I brist på slantar att räkna roar jag mig med att räkna mina högskolepoäng. Det tar en stund eftersom jag har läst vid fem olika lärosäten. Men jag landar på 787,5 hp vilket motsvarar drygt 26 terminers heltidsstudier. Man kan tycka att det inte är klokt, för dels har jag lagt oceaner av tid och kraft på något som inte inneburit några ekonomiska fördelar (tvärtom, faktiskt) och dels har jag antagligen glömt det mesta.

Inte heller har jag blivit klokare i takt med att jag glömt vad jag studerat. Vilket inte minst bevisas av min ansvarslösa överkonsumtion. Här står världen på randen till undergång och vad gör jag? Jag handlar, i betydelsen köper saker. Greta Thunberg har rätt i allt hon säger. Min generations oförmåga att handla, i betydelsen ingripa för att förhindra katastrof, kommer att gå ut över hennes generation på sätt som vi knappt kan föreställa oss. Och inte vill föreställa oss.

Redan på Gamla testamentets tid slog mänskligheten dövörat till när någon profet sa till på skarpen att ni måste skärpa er och det med omedelbar verkan, annars går det åt pipsvängen. Först ut var Noa som avslöjade en kommande klimatkatastrof i form av ett massivt lågtryck med åtföljande nederbörd. Det gjorde honom inte populär. Jo du gubbe lille, du är visserligen en hedersman men det där med ihållande regn tror vi inte på och någon översvämning har vi inte upplevt förr så du får allt behålla hyttplatserna på din ark där den står och ser fånig ut på torra land. Hö-hö!

Mitt fotavtryck och älgens. Gissa vem av oss som inverkar menligast på miljön?

I ljuset (eller kanske mörkret) av vad vi vet om klimathotet framstår alla andra bekymmer som tämligen futtiga. So what om jag inte har råd med tulpaner till helgen när hela världen står i brand! Hur kan jag ens komma på tanken att beklaga mig över min ekonomi när jag studerat så mycket och begripit så lite! Och vad hjälper det en mamma om hon svär på att inte slösa bort barnbidraget i mars också, ifall barnen inte kommer att ha en jord att växa upp på?

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑