världen omkring oss

Det omöjliga ligger bakom oss

Det kommer aldrig att gå!!!

Jag var 4 år och förtvivlad. Min far sprang böjd bakom cykeln och höll i pakethållaren för nu skulle jag lära mig cykla, trodde han. Ha! Alla andra människor klarade uppenbarligen att hålla balansen på två hjul, men för mig framstod detta efter det första tappra försöket som en fullkomlig omöjlighet.

Jag minns inte vad pappa svarade. Inte heller minns jag triumfen när jag plötsligt vinglade fram för egen maskin och tydligen kunde cykla i alla fall. Steget från omöjligt till genomfört kan vara försvinnande kort.

Känslan av uppgivenhet minns jag dock tydligt. Den har återkommit med långa mellanrum under livet och satt mig i kontakt med min inre 4-åring. Det är inte en särskilt konstruktiv eller logisk känsla och det går inte att resonera förnuftigt med den. Visst vet jag att alla andra barn har kommit till världen genom någon sorts lyckad förlossning, men när jag själv stått i begrepp att pressa fram ett barn har det verkat helt orimligt. Alla andra men inte jag.

Tillvaron är begriplig bara om man inte funderar så mycket på den. För hur i hela friden är det möjligt att nytt liv blir till hela tiden, att pyttesmå gurkor och tomater och paprikor tränger fram ur blommor som nyss inte fanns men som bevisligen vuxit ur de frön jag petade ner i jorden i våras?

Nu senast överväldigades jag av den där förlamande omöjlighetskänslan när jag skulle boka covid-vaccinering. Innan jag ens lyckats identifiera mig i appen med det löjliga namnet Alltid öppet krävdes det 12 sms, alla med olika koder. Därefter loggade jag in flera gånger varje dag, från tidigt på morgonen till sent på kvällen. Jag möttes av en lista på platser där andra människor uppenbarligen blev vaccinerade i en strid ström. Den närmaste vaccineringsladan ligger 2 kilometer härifrån och ska enligt uppgift i pressen ha kapacitet för tusen sprutor i dygnet, men för mig fanns aldrig någon ledig tid.

Parallellt med appandet började jag ringa. Telefonkön var ofta lång. Till sist svarade någon ung person och satte igång att höra sig för om mitt hälsotillstånd. Var jag allergisk? Nyvaccinerad? Fullt frisk? Gravid? I behov av tolk? Nej, nej, ja, nej, nej, men jag vill gärna boka en tid för vaccinering här där jag bor. Tyvärr, finns inga lediga tider. Men ring tillbaka i eftermiddag, i kväll, i morgon.

Den första jag talade med på telefon sa att appen inte fungerar. Hon sa det i en ton som antydde att detta var självklart, något alla kände till. Den sista jag talade med berättade i förtroende att hon hört talas om dem som utan bokad tid åkt till en vaccineringsstation, liksom på vinst och förlust, och lyckats snacka sig till en resttid. Men på en rak fråga om det var så jag borde göra kunde hon inte svara ja. Var det alltså omöjligt för mig?

Medan detta pågick blev personer som är fem år yngre än jag vaccinerade, sedan tio år yngre än jag, sedan femton år yngre. De visade glatt upp sina armplåster i sociala medier. Alla andra men inte jag.

Så, till sist, en ledig tid uppenbarar sig i Norrtälje, inte alltför långt hemifrån. Jag bokar den via appen. Det fungerar! Och ungefär samtidigt som Sveriges regering faller sätter en pensionerad sjuksköterska nålen i armen på mig. Efteråt firar min mor och jag med fika på Biltema. Hon har just hämtat ut sitt nya pass, jag har fått min första vaccindos. Vi är försiktigt hoppfulla inför framtiden. Den där som väntar efter pandemin och som nyss verkade helt omöjlig.

22 juni, 2021 0

Alla hjärtans gästblogg

Jag gör här ett tillfälligt avbrott i mitt bloggskrivaruppehåll, inte så mycket för att världen behöver kommenteras utan av egoistiska skäl: jag blir sämre på att skriva när jag inte övar på att skriva. Se det som ett undantag. Eller som en gästblogg.

Folk säger att vi har genomlevt ett år med coronapandemin. Det stämmer inte riktigt. För ett år sedan, den 14 februari 2020, hade ännu ingen i Sverige dött av covid-19. Andra sjukdomar, som cancer, avbröt däremot människor mitt i livet.

Den här dagen för exakt ett år sedan gick jag på en begravning. Det var alldeles fullsatt. På kyrkbacken stod änklingen och barnen och försökte finna tröst i de hundratals innerliga kramar de fick. Samma kväll var jag på Dramaten och såg ”Dövheten”, en pjäs om Beethoven. Även där var det smockfullt, man fick klämma sig förbi varandra i bänkarna. Trots att Beethoven varit död länge och mot slutet blev både döv och vresig (enligt Niklas Rådström) stod han inte ensam på scenen. Vi satt inte isolerade i publiken. Det var alla hjärtans dag och vi hade inte en tanke på att vi skulle behöva hålla avstånd till något alls, allra minst till varandra.

Det tog ett tag innan det gick upp för oss att smittan kunde finnas i den osynliga luft vi andas in ifall någon som är smittad, ofta utan att ha en aning om det, har andats ut just denna luft. Inte ens den mest rigorösa handhygien kan hindra sådant. Om Beethoven hade levt nu hade han vackert fått hålla sig på sin kammare.

Julen 2020 blev lite annorlunda jämfört med tidigare jular. Möjligen var det därför det var svårare än någonsin att slänga ut julgranen. Den hann skjuta långa skott och närapå rota sig i parketten innan den slutligen åkte ut i går, 13 februari.

Jo, 2020 visade sig bli något som ingen hade föreställt sig. 2021 kan gå samma väg. Vi har ju tvingats ställa om, som det heter. Inte lika mycket som andra länder men ändå tillräckligt för att folk ska tröttna och börja slarva med vad de andas in. Dödstalen är förfärliga, sjukhusvården krävande, kvardröjande symtom skrämmande. Ändå vill somliga leva som vanligt igen. Resa, träffas, festa.

Jag övar på att förlika mig med tanken att jag inte kommer till Italien igen, inte till Paris och inte till Barcelona. Även om vaccinet visar sig skydda mot varenda mutation som kläcks så framstår riskerna med vår gamla livsstil som alltför allvarliga nu, i pandemins nyväckta medvetenhet. Livet är skört. Det är ingen självklar rätt att få flyga.

När pandemin bröt ut var jag gymnasielärare. När pandemin klingar av vet jag inte vad jag är men förhoppningsvis är jag då fortfarande doktorand i didaktik vid Uppsala universitet. Efter en dryg termin (av beräknade tio) har jag inte på långa vägar fått kläm på min forskning men däremot har jag fått viss rutin på att undervisa blivande lärare – på distans.

I mars, för elva månader sedan, hörde jag för första gången talas om Zoom, ett digitalt verktyg för distansmöten. Nu har jag flera digitala möten i veckan. Jag föreläser för lärarstudenter, handleder och examinerar dem muntligt via Zoom. Det känns inte konstigt längre. Vad mer väntar runt hörnet på att gå från helt nytt och obekant till gammalt och invant?

I går kväll, samtidigt som USA:s ex-president blev frikänd i riksrättsåtalet, såg jag en gammal amerikansk långfilm från 1946, ”De bästa åren” (på SVT Play till 5/3). Tre män återvänder hem efter andra världskriget. Medan de befunnit sig i ett utdraget trauma har deras familjer, fruar och flickvänner fortsatt sina liv. Filmen återger världen i svartvitt men i övrigt hanteras psykologin med häpnadsväckande nyansrikedom, trots att forskningen om posttraumatiskt stressyndrom då knappt var påtänkt. Kvinnosynen i filmen är mer progressiv än det mesta man hör från USA 75 år senare. Går utvecklingen egentligen bakåt? frågade jag mig.

Det var också något med filmens tre kärlekshistorier som fick mig att undra om kärleken var av ett annat slag förr, mer hållbar och inkännande och osjälvisk. Just denna dag när vi ser röda hjärtan överallt är det lätt att förväxla symbolen för kärlek med kärleken själv: detta att vara så fullständigt hemma i en annan människas närhet att den människan blir viktigare än den egna bekvämligheten.

Allt är just nu mycket kallt och osäkert. Man törs inte lova något, varken blogginlägg eller doktorsavhandlingar. Mitt i detta förvirrande tillstånd glimmar ändå kärleken. Ändå. Med Nils Ferlins ord, sprungna ur en annan epok: ”Kärleken kommer och kärleken går / ingen kan tyda dess lagar, / men dig vill jag följa i vinter och vår / och alla mina levnads dagar.”

14 februari, 2021 2

Coronadagbok vecka 14

måndag 30 mars

Nu, när vi gett upp hoppet om någon riktig vinter, faller nysnö varje dag. Jag kör yngsta dottern till skolan. Liksom många andra har jag bytt till sommardäck. En del håller sig inte på vägen i dag.

Det är underliga tider, världen är ur led. Jag läser skrämmande redogörelser från människor som blivit riktigt sjuka i corona, eller covid-19 som den lömska sjukdomen heter. Ingen törs sia om när vi kan återvända till en normal vardag igen, om det alls kommer att hända. Men det handlar om månader, kanske år.

tisdag 31 mars

Morgonen är krispigt kall, minus 8 grader. Det är inte vinter, inte vår och inget däremellan heller men hela planeten tycks skaka av frossbrytningar.

Jag måste slå ner på takten. Både eleverna och jag jobbar för hårt. En del elever pluggar bättre på distans när de själva får ta ansvar för sin dag, andra missgynnas och halkar efter. Kan jag förenkla för mig själv och samtidigt individualisera för eleverna?

onsdag 1 april

I år blir det inga aprilskämt, meddelar Google. Folk måste kunna lita på all information nu i coronatider. Men jag hittar ett lyckat lurendrejeri: en tidning skriver att Systembolaget numera portar kunder över 70 år. Man måste alltså visa leg om man ser gammal ut!

På eftermiddagen, när jag klarat av dagens digitala lektioner, tar jag en promenad i det blåsiga vädret. Resterna av en förolyckad fågel fångar min uppmärksamhet. En stund senare ser jag en liten ödla på vägen och jag tar upp min mobil för att filma dess sirliga färd. Men just då kommer en bil och kör över den. Jag avstår från att dokumentera det med en diffus känsla av att ha bidragit till den lilla varelsens död. Så är det nu: vi vet inte vem som smittar vem för viruset är osynligt och slår blint.

torsdag 2 april

Storm, regn, snö. På något sätt är det ändå skönt att man får stanna inne och inte behöver ta så hårt på det där med städning, för det kommer ju inte att dyka upp några oförutsedda gäster. Fast sent på kvällen kommer det ändå en bil. Det är Fiskkillen. Vi köper torsk och röding och stuvar in i frysen. Måtte det inte bli strömavbrott.

fredag 3 april

Jag vaknar före gryningen av att vinden tar sats och kastar sig över huset, skakar det som en tärning. Oro i världen, oro i mig. Men jag trycker igång ”Trøstesang” med Gjermund Larsson Trio och försöker stänga ute allt som stormar. När jag vaknar nästa gång är det ljust och snötäckt igen.

Aprilvädret gör skäl för sitt lynniga namn. Inte en utan två hagelskurar, däremellan sol, virvlande snöfall, tillfälligt lugn. Jag går ut för att möta min dotter efter skolan och inser snart att jag borde haft mössa på, bara kapuschong räcker inte när isvinden letar sig in överallt.

En värk i nacke och axlar. Är det för att jag suttit böjd över tangentbordet timme efter timme? Eller är det början på …?

Jag åker och handlar med plasthandskar på. När jag tar av dem efter att ha handlat klart är händerna svampiga och svettiga. Och vårdpersonal som nu arbetar instängda i plastskydd tolv timmar i sträck, dag efter dag.

Värken i kroppen tilltar, halsen känns skrovlig, ögonen svider, en lätt feber gör mig matt. Ser ni att mina ögon glänser? frågar jag familjen vid middagsbordet. Alla flyttar sig längre bort.

Tänk om jag smittar dem? Och tänk om jag nyss, när jag lämnade matvaror hos mina föräldrar och utbrast i ett frustande skratt åt något kul min mor sa, tänk om just det skrattet innehöll en ödesdiger droppsmitta?

lördag 4 april

Vårvintern vet inte vad den vill. I morse låg isen på sjön igen men solen smälte bort allt framåt eftermiddagen.

lite is på sjön

Är jag sjuk eller är det inbillning? Kanske är jag bara sjukt privilegierad som får leva i en tid och i ett samhälle – Sverige! – där jag kan kosta på mig att känna efter så här grundligt. Det knepiga med corona verkar annars vara att många, de flesta till och med, smittas utan att utveckla symptom. Då vet man inte om man har det, har haft det eller har det framför sig.

söndag 5 april

Jo, jag känner mig frisk. Inga särskilda symptom. Jag orkar nog med en balettlektion. Och en långpromenad i skogen med maken. Vi hör skogsduvans kurrande och lärkans drill och koltrastens koloratur, och flygplan och skogsmaskiner och kyrkklockan som klämtar för någon annan.

Antalet döda i covid-19 i Sverige har i dag passerat 400. Om en vecka, hur många är det då?

5 april, 2020 0

Coronadagbok vecka 13

måndag 23 mars

Det är studiedag och alla lärare som är friska jobbar på skolan i dag. Vi ska utbildas i digitala verktyg för distansundervisning. Eleverna har fått ledigt. De flesta av kollegorna är på plats och vi försöker hålla avstånd till varandra: minst 150 centimeter. Jag grips av en oväntad lust att kramas. Det kan dröja tills vi träffas fysiskt igen.

På eftermiddagen har jag ett angenämt uppdrag som fotomodell. I vanliga fall brukar jag agera mannekäng hos min lokala modebutik Style for You men nu får visningen av vårmodet flytta ut i sociala medier. Jag intalar mig att jag gör det för att stötta butiken i tider av förödande kundbortfall men sanningen kan också vara att det kittlar min fåfänga och min annars väl dolda exhibitionism.

tisdag 24 mars

Tänk att det bara gått tre månader sedan julafton! Det var en annan värld, med ljusare utsikter och ingen pandemi vid horisonten. Trots att det snart är påsk har vi kvar en julstjärna och en adventsljusstake i två av fönstren, liksom för att hålla fast något av den framtid som kändes tryggare i julas. Varje ljusglimt behövs.

Efter digitala lektioner, digitala samtal med enskilda elever och digitala möten med kollegor gör jag ännu en insats i kampen för lokala företag samtidigt som jag smickrar min egen fåfänga med lite flärd: jag besöker min manikyrist Frida på ShineBright. En kort stund vilar jag från skuldkänslorna över att slippa vara en av dem som med fara för egen hälsa nu sliter alldeles för långa arbetspass i vården.

onsdag 25 mars

Nästa helg skulle jag ha åkt till Göteborg. Tågbiljetten är betald, liksom två hotellnätter. Men nu är det otänkbart, onödigt och rentav dumt. Hela samhället är i färd med att stänga, stoppa, ställa in och placera i karantän. Jag får försöka boka om, för att avboka går tydligen inte.

Distansundervisningen fortsätter att ställa mig inför oförutsedda utmaningar. Jag börjar tänka att det faktiskt är omöjligt att upprätthålla kvalitet, disciplin, likvärdighet och en rättssäker bedömning när jag inte har eleverna i samma rum. Och jag får tvinga mig att fortsätta prata till en osynlig klass som inte med minsta ljud bekräftar att de hör mig. När jag ställer en fråga måste jag rikta den till någon, som då slår på sin mikrofon tillfälligt. Människor är inte gjorda för att kommunicera utan gensvar.

torsdag 26 mars

Vårvärme, sol, fågelsång! En kompis till maken kommer förbi med ett tält från 1970-talet som utrangerats ur något beredskapslager. Maken smäller upp det mitt framför huset. Vi försöker lura i barnen att det är ett coronatält: den i familjen som först blir sjuk får flytta ut dit. Men de går inte på det.

fredag 27 mars

Frukost äter man numera i sällskap med senaste nytt från coronafronten, gärna ackompanjerat av ett maniskt skrollande genom sociala medier i hopp om distraktioner från allvaret. Min kusins fru har lagt upp en bild från en löparrunda. Det inspirerar mig till att själv ge mig ut och springa en liten sväng, för första gången det här decenniet. En kort stund känns livet normalt. Kroppen fungerar, benen bär.

Den här veckan får jag handla åt mina föräldrar. När jag bär in kassarna håller jag avståndet och förmanar dem strängt att tvätta händerna noga när de har packat upp.

lördag 28 mars

Min systers födelsedag. Hon skulle ha blivit 47 i dag, hon borde ha fått bli det. Men hon blev bara 45. Jag går till graven och tänder ljus.

IMG_4373 (2)

Det plötsliga hugget i bröstet skulle kunna vara corona men det är sorg.

söndag 29 mars

Sommartid, klockan ska vridas fram en timme. ”För min del hade man gärna fått vrida fram den ett halvår” skämtar Kent Wisti dystert i dagens DN. Var är vi om ett halvår? Hur har pandemin förändrat oss? Lever vi?

Hittills 110 döda i covid-19 i Sverige. Det ska visst komma snö i morgon, kylan är på väg tillbaka, vad än koltrasten sjunger om. Tänk om vi fick starta om den här vintern och göra allt annorlunda?

IMG_4395 (2)

29 mars, 2020 0

Pissa, pass, Katrineholm

Det hällregnar i Göteborg den här morgonen när jag har ett extra tidigt seminarium på bokmässan, så jag bestämmer mig för att ta en taxi. Men den unga kvinnan i hotellreceptionen avråder med hänvisning till kostnaden. Spårvagn är mycket billigare, hävdar hon. Jag ser väl inte så rik och glamorös ut eftersom jag är praktiskt klädd för att orka 10.000 steg på mässgolvet, därav drar hon säkert slutsatsen att jag behöver hålla igen på utgifterna.

Kanske kommer jag i en nära framtid (om det nu blir någon och inte bara apokalops av alltsammans) att hitta balanspunkten i min medelålder och skaffa mig pondus. Jag tänker att det blir som en inre uppsträckning som får mig att utstråla auktoritet och som coachar mig att säga saker som ”jag hör vad du säger och det är fullt möjligt att du har rätt, men jag vill ändå ha en taxi”.

Vi är tydligen inte riktigt där än. För av mina invändningar (ösregnet, paraplybristen, mitt obefintliga sinne för riktningar och väderstreck, min begåvning för att gå vilse i främmande städer, bekvämligheten, trängseln i kollektivtrafiken så här dags en fredagsmorgon, den olösta spårvagnsbiljetten) blir det ingenting. I stället tittar jag lydigt på medan hon ritar en primitiv karta på en bit papper och med denna papperslapp i näven störtar jag ut i regnet.

Lappen blir snabbt blöt. Så även jag. Jag plöjer genom pölar stora som insjöar. Vätan väller in genom lufthålen i mina gympadojor. Fukten anfaller från alla håll: uppifrån, nerifrån, från sidorna. Men där kommer faktiskt en spårvagn, jag lyckas faktiskt klämma mig in, jag åker med en bit och till min stora överraskning hamnar jag rätt. En stund senare har jag glömt att jag anlände till årets bokmässa i skepnad av en dränkt katt, för nu har jag fullt fokus på ORDEN och BÖCKERNA och människorna som skriver dem, alltså FÖRFATTARNA.

När jag var ung var jag full av potential (tyckte jag själv). Visserligen saknade jag helt bildning och till stora delar även omdöme, men om någon hade sagt till mig att jag före min 50-årsdag skulle ha skrivit femton läroböcker, fått hundratals artiklar publicerade och gett ut en samling av mina bloggar på eget förlag så skulle jag ha bedömt detta som ett mått på framgång. Hade jag dessutom fått veta att jag skulle befinna mig i en position där jag inte själv behöver bekosta tågbiljett, hotellrum och eventuella taxiresor så hade jag väl baxnat.

Men där mitt medelålders jag stretar tungt i backen, alternativt skuttar över vattenpölar, uppfattar jag mig inte som framgångsrik. För i min vardag blåser motvind. Sveriges lärare har inget budgetutrymme för inköp av läromedel så mina böcker säljer inte. Alltså behöver jag försörja mig som lärare i en skola där styrdokumenten och tidsandan i skön förening skåpat ut allt vad bildning heter. I stället för att bläddra i böcker och böja verb och liknande obsoleta meningslösheter kan man ju googla.

I framtiden, om det nu blir någon och inte bara apokalops av alltihopa, kommer ingen längre att fatta skämt som ”flina, Flen, Katrineholm” eller ”pissa, pass, plånbok”.

Av alla dumheter som vrålas ut i sociala medier om Greta Thunberg i syfte att förminska henne reagerar jag särskilt på knäppgökarna som påstår att hon skulle göra mer nytta om hon gick i skolan som andra tonåringar. Oh really? Har ni besökt svensk skola under de senaste decennierna? Känner ni till att den vanligaste ambitionen hos en svensk tonåring i dag är att a) bli snuskigt rik genom att plötsligt b) bli helt omotiverat känd utan att c) kunna något särskilt om något särskilt och framför allt utan att d) anstränga sig det minsta?

Kan vi inte göra något kul i dag? bräker tonåringarna och fäster sina hoppfulla blickar på mig. De vill ha högsta betyg serverade på silverfat with a cherry on the top men de vill helst slippa göra tråkiga och jobbiga grejer. Som att typ traggla gamla franska verb. För då blir de så sjukt stressade. Måste man verkligen böja verb i varje mening? Det är ju ändå tanken som räknas. (Och Google translate.)

Nej, min kära elever, vi ska inte göra något kul i dag heller. Förresten är jag i Göteborg och lyssnar på kloka författare som tappert håller bildningens fana över vattenytan ännu en stund. Men om ni verkligen vill göra nytta föreslår jag att ni skolstrejkar för klimatet.

Och här kommer en domedagsprofetia på franska, helt utan verb. Den skulle ni kunna skriva upp om ni hade en penna med er (och dessutom skulle ni ha goda chanser att begripa den om ni kände till gammalt bildningsstoff som syndafloden och apokalypsen och det trotsiga skrålandet medan civilisationen går under): Après nous, le déluge.

28 september, 2019 0

Om troll och människor

Du vet hur det är (eller också vet du inte, och då ska du ta två sekunder och skatta dig lycklig för det är verkligen inget att sträva efter): man halkar in på Twitter och trasslar in sig i någon tråd som ser lovande ut men det dröjer inte länge innan det går troll i den tråden också.

Troll betyder i det här sammanhanget (och om du inte redan är plågsamt medveten om detta ska du skatta dig dubbelt lycklig) att mer eller mindre anonyma röster lägger sig i samtalet med det enda uppsåtet att förgifta det. Trots att trollens fatabur av hat är ytterst grund och ständigt lika deprimerande grumlig blir man ändå besviken på mänskligheten för dess uppenbara brist på mänsklighet.

Ett typiskt exempel är att någon skriver om hur oanständigt det är när Sverige utvisar afghanska flyktingpojkar fast det enda anständiga, rimliga, vettiga och ekonomiskt-mänskligt försvarbara är att de ska få stanna och bygga sig en framtid här. Då dyker trollet upp och hävdar att just dessa arma pojkar i själva verket är avskyvärda våldtäktsmän som konspirerar med nationens fiender, godhetsknarkande kulturtanter, regeringen, vänstermedia, Fan själv samt dennes moster (behöver det sägas att även Fans moster är en kulturtant?) för att störta Sverige i fördärvet.

Detta är så dumt att man inte vet i vilken ände man ska börja men jag börjar i den här änden: våldtäkter är sedan gammalt en svensk paradgren. Svenska män har våldtagit sina hustrur och barn, andras hustrur och barn, egna och andras pigor och hushållerskor, sina trälinnor och andras, underlydande och främlingar, inrikes födda och utrikes, på tyska bordeller och i svenska gränder och på stränder och hotellrum i Sydostasien, med och utan betalning, i grupp och enskilt. Gång på gång.

Det betyder inte att alla svenska män har gjort det, långt därifrån. Men tillräckligt många har åtminstone klappat en kvinna på stjärten utan att hon bett om det för att vi ska kunna fastslå att detta är ett typiskt svenskt (manligt) beteende. Lika typiskt som att så här års bevista en lagom högstämd ”Musik i sommarkväll” i en svensk kyrka. Och långt mer vanligt förekommande än att sitta under ett svenskt äppelträd och läsa en klassisk svensk författare (Pär Lagerkvist, någon?)

Trollen tror att allt är invandrarnas och flyktingarnas fel, särskilt om dessa är muslimer, men också feministernas, miljövännernas, humanisternas, hbtq-aktivisternas, de vänsterliberalas fel. Samt tiggarnas. Trollen vrålar ursinnigt om att deras Sverige har blivit förstört. Att de inte får utöva sina trollkonster i frihet längre. Det som är deras rätt såsom varande äkta svenskar!

En svensk rättighet, enligt trollologin, är att få gå omkring utan att skyla sin nakna hud mer än nödtorftigt. Men detta är ett nytt påfund, sådant gick inte an i det gamla bondesamhället. I 1800-talets Sverige var det otänkbart för kvinnor att blotta armar och ben och ingen ärbar kvinna tilläts visa sig utomhus utan att täcka sitt huvud.

Vidare hävdar trollen att våldet i det svenska samhället har ökat så kraftigt att vi nu befinner oss på randen till inbördeskrig. Trollen känner sig otrygga där de står bakom sina gråa stenbumlingar och hötter med nävarna. De minns förstås inte 1200-talets Stockholm, en liten primitiv köping där invånarna till vardags var beväpnade med kniv och led av obefintlig impulskontroll. Då var det farligt att vistas på gatorna. Det är mycket tryggare nu, trots att vi är många, många fler.

Eller ta Hälsinglands skogar för drygt hundra år sedan, ett klanstyrt fäste för brutalitet och utanförskap, med rånmord, sprängdåd, skottlossning, organiserad brottslighet och övergrepp i rättssak. Gunilla Kindstrand beskrev i sitt Sommarprogram häromdagen hur trakten kring Delsbo hade rykte om sig som laglöst land, en no go-zon. ”Far åt Hälsingland!” var alltså ett mer potent hot på den tiden.

Nej, de trumpna trollen är ointresserade av historia, fakta, sanning och siffror. De lever bara för att hata, de livnär sig av detta hat, ser inte sommarens skönhet, lyssnar inte med sina trollöron och hör inte ens sitt eget trollhjärta bulta i bröstet. Därför når vi dem inte där de har retirerat in i sina skräckslagna hörn av inbillade hot mot ett enkelriktat, ensartat, sammanhållet och monokulturellt Sverige som aldrig funnits.

Det Sverige vi har – till låns, en kort tid – har tvärtom aldrig varit rikare, tryggare, friare och vackrare än nu. Hur lyckligt lottade är inte vi jämfört med alla andra troll och människor!

29 juli, 2019 0

30 år hit eller dit

I sommar är det 300 år sedan den ryska armén härjade Roslagen. Trots att tsar Peter hade befallt att civilbefolkningen skulle skonas blev ödeläggelsen stor. Många familjer miste sina gårdar när ryssarna tände på och skövlade. Utan djur, redskap och utsäde gick folk sedan en svältvinter till mötes.

Nyss hade de suttit i trygghet vid sitt matbord och så plötsligt var de flyktingar och hemlösa, berövade allt de ägt. Många tvingades tigga.

Visserligen är det glömt det där nu, hur illa det gick 1719, och här i Roslagen har vi för länge sedan slutat känna oro för att vanliga människor som du och jag skulle kunna hamna i flyktingskap och tiggeri. Ytterst få av oss prövar att i tanken byta plats med den unge afghanske killen eller hon som tigger utanför Ica. Lugnet har återvänt.

I sommar är det 30 år sedan jag tog studenten. 30 år är ju en mer hanterlig tidsrymd än 300 år, men det hindrar inte att jag känner visst främlingskap, för att inte säga skepsis, inför den käcka studentskan på de genompräktiga och inte så lite konstlade studiobilderna.

Vid ett tillfälle under min gymnasietid i slutet av 1980-talet framförde jag och min bästa kompis, hon som nu bor i Strasbourg och jobbar för EU, en sketch. Den byggde på ett material som någon annan hade sett på teve och sedan återgett ur minnet (på den tiden fanns inte SVT Play, Youtube och dylikt). Jag hade inte själv sett sketchen, även om jag tror att originalet kan ha innehållit Björn Skifs.

I sketchen lallade min väninna omkring hemma hos sig (på scenen) när jag gjorde bullrig och självsäker entré i trendig utstyrsel inklusive solglasögon och med två stora resväskor som jag dramatiskt släppte ner på golvet (scenen) varpå jag förkunnade att jag nyss var hemkommen från en resa i den stora världen och att jag hade världens grej att visa henne: en klocka.

Sedan demonstrerade jag ett armbandsur som kunde göra ALLT. Hålla reda på tiden både i Sverige och i andra länder, och därtill almanackan med alla åtaganden man hade. Berätta hur vädret var, vilken temperatur som rådde utomhus, ifall det skulle regna i morgon eller ej. Förmedla de rätta svaren på läxförhöret. Upprätta listor i realtid över de snyggaste killarna inom en viss radie och avslöja vilka som var lediga och vilka som befann sig i ett förhållande, samt i så fall med vem.

Höjdpunkten på denna allt mer skrattretande fantastiska lista över egenskaper (som alla, utom min imponerade väninna, förstod låg långt bortom teknikens horisont) kom när jag tryckte armbandsuret mot min på den tiden mycket spensliga midja och teatraliskt utbrast: Den kan till och med tala om ifall man är gravid!

Publiken frustade av skratt. Det var dags för min sorti. Jag anlade en allvarlig min och sa: Vet du, jag vill att du ska ha den här klockan. Jo, för du är min bästa vän! Varpå jag låtsades få mycket bråttom och skyndade ut genom dörren (in i kulisserna). Men, ropade hon efter mig, du glömde dina väskor! Jag stack in huvudet igen: Det är batterierna!

För mina barn är det här en fullständigt poänglös historia (det säger de i och för sig om många av de historier jag underhåller dem med vid middagsbordet). Men i min lilla värld illustrerar detta hur lång tid 30 år är. På 30 år har vi gått från en tillvaro där bloggar och sociala medier och influencers och ständig tillgång till allt i underhållningsväg var en tanke ingen ännu tänkt, till en tillvaro där allt detta och mycket mer är självklart på gränsen till bakgrundsbrus.

Om framtiden på 300, 30 eller ens 3 års sikt vet vi med andra ord ingenting annat än att den kommer att vara fullständigt annorlunda i jämförelse med den samtid vi simmar i just nu. Den enda trösten är kanske att människan är förunderligt anpassningsbar. Måste vi fly så flyr vi. Måste vi tigga så tigger vi. Måste vi lyda fotografens uppmaning att drömskt bliga ner i en bukett rosor, ja då gör vi det. Och känner oss samtidigt omotiverat hoppfulla och snygga.

28 april, 2019 0

Mer poäng än pengar och förstånd

I dag är det 22 februari, min namnsdag. Förr var min namnsdag förlagd till den 28 december tillsammans med menlösa barns dag. Det hade brorsan roligt åt varje år när vi var yngre och det var långt till nästa jul. (Man tog vara på den sortens enkla muntrationer förr, innan mobilappar, skojiga klipp och allsköns streamad underhållning fanns.)

Nu har Pia som sagt flyttat till 22 februari men de menlösa barnen, som i samma veva uppgraderats till värnlösa, är kvar där i decembermörkret. Jag är väl varken menlös eller värnlös och definitivt inget barn längre, men dessvärre relativt medellös. På mitt konto finns blott 32 kronor kvar (samt 64 öre, om man ska vara exakt).

Ja, jag lyckades sätta sprätt på hela barnbidraget redan i går och nu är det fem dagar till löning. Till yttermera visso kan jag meddela att kaffet tog slut i morse. Och som om det inte vore nog är jag plågsamt medveten om att studielånet ska betalas sista februari. Förutom allt annat som också ska betalas då. Det blir inga nya tulpaner, om man säger så.

Tulpanerna för några dagar sedan.
Tulpanerna i dag. Och kaffet är slut.

I brist på slantar att räkna roar jag mig med att räkna mina högskolepoäng. Det tar en stund eftersom jag har läst vid fem olika lärosäten. Men jag landar på 787,5 hp vilket motsvarar drygt 26 terminers heltidsstudier. Man kan tycka att det inte är klokt, för dels har jag lagt oceaner av tid och kraft på något som inte inneburit några ekonomiska fördelar (tvärtom, faktiskt) och dels har jag antagligen glömt det mesta.

Inte heller har jag blivit klokare i takt med att jag glömt vad jag studerat. Vilket inte minst bevisas av min ansvarslösa överkonsumtion. Här står världen på randen till undergång och vad gör jag? Jag handlar, i betydelsen köper saker. Greta Thunberg har rätt i allt hon säger. Min generations oförmåga att handla, i betydelsen ingripa för att förhindra katastrof, kommer att gå ut över hennes generation på sätt som vi knappt kan föreställa oss. Och inte vill föreställa oss.

Redan på Gamla testamentets tid slog mänskligheten dövörat till när någon profet sa till på skarpen att ni måste skärpa er och det med omedelbar verkan, annars går det åt pipsvängen. Först ut var Noa som avslöjade en kommande klimatkatastrof i form av ett massivt lågtryck med åtföljande nederbörd. Det gjorde honom inte populär. Jo du gubbe lille, du är visserligen en hedersman men det där med ihållande regn tror vi inte på och någon översvämning har vi inte upplevt förr så du får allt behålla hyttplatserna på din ark där den står och ser fånig ut på torra land. Hö-hö!

Mitt fotavtryck och älgens. Gissa vem av oss som inverkar menligast på miljön?

I ljuset (eller kanske mörkret) av vad vi vet om klimathotet framstår alla andra bekymmer som tämligen futtiga. So what om jag inte har råd med tulpaner till helgen när hela världen står i brand! Hur kan jag ens komma på tanken att beklaga mig över min ekonomi när jag studerat så mycket och begripit så lite! Och vad hjälper det en mamma om hon svär på att inte slösa bort barnbidraget i mars också, ifall barnen inte kommer att ha en jord att växa upp på?

22 februari, 2019 0

En universell politik för Sverige

När jag skriver detta har Sverige ännu inte fått någon regering efter valet för mer än femtio dagar sedan. Ändå har talmannen kört sina fikarundor med plausibla regeringsbildare. Kaffekokaren har plikttroget gått varm medan samtalen flutit mer trögt och svalt och avvaktande (föreställer jag mig, jag har förstås ingen aning egentligen).

Under samma sju veckor har jag fått nya insikter (och tyvärr säkert glömt en hel del också) i mänskligt beteende genom mina universitetsstudier i specialpedagogik, mitt arbete som gymnasielärare och förra veckan även ett studiebesök med mina kollegor på en brittisk skola för autistiska elever. Det har då slagit mig att politikerna borde tänka i mer pedagogiska banor för att komma loss ur dödläget.

Ta detta med universell design, eller universell utformning som det egentligen ska heta på svenska. Sedan ett år tillbaka är det ett av de uttalade målen för svensk funktionshinderpolitik. Produkter, tjänster och miljöer ska formges så att de blir tillgängliga för alla. Ett klassiskt exempel är engreppsblandaren som har ersatt tokeriet med två olika, mer eller mindre svårmanövrerade vattenkranar, där den ena ger skållhett vatten och den andra iskallt. (I England har den innovationen inte riktigt slagit igenom ännu, till skam för hela det brittiska rörmokarsläktet).

Utan universell design får vi förpackningar som är svåröppnade, höga trösklar och trappor som är svårforcerade och utrymmen eller tjänster som endast kan nyttjas av den som har alla funktioner på plats i kroppen och knoppen (och vem har det?). Poängen med universell design är att den leder till en utformning som är nödvändig för en del personer i samhället på samma gång som den är bra för alla – eller åtminstone inte skadlig för någon.

Tydliggörande pedagogik kan sägas vara besläktad med idén om att anpassa och tillgängliggöra för dem som behöver det mest och därmed förbättra för alla. I synnerhet för elever med autism är den tydliggörande pedagogiken helt avgörande samtidigt som den gynnar även de neurotypiska.

Bland verktygen finns det visuella stödet, som exempelvis används vid instruktioner: utöver muntlig information skriver jag samma budskap på tavlan och visar också med bilder, symboler eller kroppsspråk. På skolan för autistiska elever i England var alla dörrar färgkodade för att underlätta vid varje förflyttning, ett effektivt visuellt stöd.

Med ett enkelt men inte desto mindre djärvt tankesprång förflyttar vi oss nu till den svenska politiken, som ju borde utformas för att passa särskilt bra för dem som behöver den mest och därutöver vara bra för alla – eller åtminstone inte skadlig för någon.

Så: vilka behöver politiken mest? Naturligtvis alla som är för unga eller gamla eller sjuka för att klara sig utan stöd, eller utsatta på något annat sätt. Med en gnutta inlevelse förstår vi att vi alla någon gång under livet hamnar i en sådan behövande kategori. Och med ytterligare lite inlevelse begriper vi nog också att vi då vill behandlas med mild och generös hand av staten.

En politik som utgår från de största behoven blir en välfärdspolitik med höga skatter. Det är okej, så länge skattetrycket inte märkbart försämrar livskvaliteten för någon grupp i samhället. Alla behöver mat och kläder och någonstans att bo, och att det finns medmänniskor som inte har råd ens med livets nödtorft är verkligen inte bra för de välbeställda som ska gå förbi och tvingas begrunda andras elände. Orättvisor och ojämlikhet är skadligt för alla, också för oss som för tillfället råkar vara gynnade.

Däremot måste inte alla i ett samhälle arbeta. Det är en sådan där märklig tvångstanke som liksom stampar sönder det politiska samtalet. Jämlikhet uppnås inte genom att alla sliter ihop exakt lika många pensionspoäng.

Om Socialdemokraterna kunde släppa den där krampaktiga arbetslinjen och räcka ut handen till Liberalerna (som när de är på gott humör kan bidra med idéer om individens frihet) och till Vänsterpartiet (vars enda krav för samarbete är höjda kvinnolöner och en tandvårdsreform, hur kan någon vara emot det??) så skulle vi snart få ihop en regering.

Naturligtvis ska Miljöpartiet också sitta med vid beslutsbordet, för att föra jordklotets och mänsklighetens talan. Det är obegripligt att folk inte röstade för en miljövänlig politik efter den brinnande sommaren 2018. När klimatet imploderar är det slut med oss alla, oavsett hur många pensionsavsättningar vi lyckats gömma undan för skattmasen.

Se där, det är mitt regeringsförslag: S, V, MP och L. Take it or leave it!

(Och vill någon ha en dragning på detta med massivt visuellt stöd till, så är det bara att höra av sig.)

31 oktober, 2018 0

Pia Cederholm

Kategori