Sök

Pia Cederholm

Kategori

världen omkring oss

En universell politik för Sverige

När jag skriver detta har Sverige ännu inte fått någon regering efter valet för mer än femtio dagar sedan. Ändå har talmannen kört sina fikarundor med plausibla regeringsbildare. Kaffekokaren har plikttroget gått varm medan samtalen flutit mer trögt och svalt och avvaktande (föreställer jag mig, jag har förstås ingen aning egentligen).

DSC_8203

Under samma sju veckor har jag fått nya insikter (och tyvärr säkert glömt en hel del också) i mänskligt beteende genom mina universitetsstudier i specialpedagogik, mitt arbete som gymnasielärare och förra veckan även ett studiebesök med mina kollegor på en brittisk skola för autistiska elever. Det har då slagit mig att politikerna borde tänka i mer pedagogiska banor för att komma loss ur dödläget.

Ta detta med universell design, eller universell utformning som det egentligen ska heta på svenska. Sedan ett år tillbaka är det ett av de uttalade målen för svensk funktionshinderpolitik. Produkter, tjänster och miljöer ska formges så att de blir tillgängliga för alla. Ett klassiskt exempel är engreppsblandaren som har ersatt tokeriet med två olika, mer eller mindre svårmanövrerade vattenkranar, där den ena ger skållhett vatten och den andra iskallt. (I England har den innovationen inte riktigt slagit igenom ännu, till skam för hela det brittiska rörmokarsläktet).

IMG_9695

Utan universell design får vi förpackningar som är svåröppnade, höga trösklar och trappor som är svårforcerade och utrymmen eller tjänster som endast kan nyttjas av den som har alla funktioner på plats i kroppen och knoppen (och vem har det?). Poängen med universell design är att den leder till en utformning som är nödvändig för en del personer i samhället på samma gång som den är bra för alla – eller åtminstone inte skadlig för någon.

Tydliggörande pedagogik kan sägas vara besläktad med idén om att anpassa och tillgängliggöra för dem som behöver det mest och därmed förbättra för alla. I synnerhet för elever med autism är den tydliggörande pedagogiken helt avgörande samtidigt som den gynnar även de neurotypiska.

Bland verktygen finns det visuella stödet, som exempelvis används vid instruktioner: utöver muntlig information skriver jag samma budskap på tavlan och visar också med bilder, symboler eller kroppsspråk. På skolan för autistiska elever i England var alla dörrar färgkodade för att underlätta vid varje förflyttning, ett effektivt visuellt stöd.

IMG_9611

Med ett enkelt men inte desto mindre djärvt tankesprång förflyttar vi oss nu till den svenska politiken, som ju borde utformas för att passa särskilt bra för dem som behöver den mest och därutöver vara bra för alla – eller åtminstone inte skadlig för någon.

Så: vilka behöver politiken mest? Naturligtvis alla som är för unga eller gamla eller sjuka för att klara sig utan stöd, eller utsatta på något annat sätt. Med en gnutta inlevelse förstår vi att vi alla någon gång under livet hamnar i en sådan behövande kategori. Och med ytterligare lite inlevelse begriper vi nog också att vi då vill behandlas med mild och generös hand av staten.

IMG_9450

En politik som utgår från de största behoven blir en välfärdspolitik med höga skatter. Det är okej, så länge skattetrycket inte märkbart försämrar livskvaliteten för någon grupp i samhället. Alla behöver mat och kläder och någonstans att bo, och att det finns medmänniskor som inte har råd ens med livets nödtorft är verkligen inte bra för de välbeställda som ska gå förbi och tvingas begrunda andras elände. Orättvisor och ojämlikhet är skadligt för alla, också för oss som för tillfället råkar vara gynnade.

Däremot måste inte alla i ett samhälle arbeta. Det är en sådan där märklig tvångstanke som liksom stampar sönder det politiska samtalet. Jämlikhet uppnås inte genom att alla sliter ihop exakt lika många pensionspoäng.

Om Socialdemokraterna kunde släppa den där krampaktiga arbetslinjen och räcka ut handen till Liberalerna (som när de är på gott humör kan bidra med idéer om individens frihet) och till Vänsterpartiet (vars enda krav för samarbete är höjda kvinnolöner och en tandvårdsreform, hur kan någon vara emot det??) så skulle vi snart få ihop en regering.

IMG_9823

Naturligtvis ska Miljöpartiet också sitta med vid beslutsbordet, för att föra jordklotets och mänsklighetens talan. Det är obegripligt att folk inte röstade för en miljövänlig politik efter den brinnande sommaren 2018. När klimatet imploderar är det slut med oss alla, oavsett hur många pensionsavsättningar vi lyckats gömma undan för skattmasen.

Se där, det är mitt regeringsförslag: S, V, MP och L. Take it or leave it!

(Och vill någon ha en dragning på detta med massivt visuellt stöd till, så är det bara att höra av sig.)

DSC_8222

Allt vi behöver finns ganska nära

Vi har bara en röst var. Sådana är demokratins spelregler. Men lite synd är det att en enda röst inte räcker så långt. Då frestas man att tänka att det inte spelar någon roll vad jag gör med min lilla röst. Det går i alla fall som det går i valet.

Ändå har vi ett utmärkt tillfälle just nu att justera kursen. Bara vi är tillräckligt många som vill styra skutan Sverige åt samma håll. IMG_8733 (2)Aldrig förr har något land varit så välmående. Mikael Carlsson skrev nyligen en blogg med rubriken ”101 (nya) skäl till varför det fortfarande inte går åt helvete” där han presenterar statistik som pekar på hur bra det går för Sverige, i en mängd avseenden.

Själv förundras jag över hur lyckliga mina medsvenskar verkar vara där de sitter och äter gott på uteserveringar mitt i veckan och är kärleksfulla och generösa mot varandra. Skratten klingar. På stormarknaderna trängs vi i all vänskaplighet medan vi handlar kundvagnarna fulla. Och hur många fritidsbåtar har inte denna sommar legat och guppat i våra vattendrag? IMG_8795

På skuggsidan av sommarvimlet finns de som inte äger någon båt och inget fritidsställe och inte har råd med restaurangbesök. För samtidigt som svensk ekonomi slår alla rekord har klyftorna mellan oss vidgats till gapande avgrunder.

Sverige är häpnadsväckande rikt. Ändå är vi Europas ojämlikaste land, enligt Daniel Suhonen och Göran Therbom som skrev om detta på DN debatt häromdagen (”Invandringen kostar mindre än skattefusket”). Den svenska överklassen uppskattas ha 500 miljarder undangömda utomlands. Varje år försvinner ytterligare 43 miljarder av våra gemensamma skattepengar ut ur landet och blir därmed oåtkomliga för den svenska välfärdsstaten.

Ekvationen verkar självklar i mina ögon. Om vi tar från de rika (som inte ens kommer att märka det) och fördelar till dem som behöver det mest så löser vi fantastiskt många problem i ett slag.

Inom vårdens, omsorgens och miljöns områden skulle man komma långt med ett par hundra extra miljarder. Ännu längre skulle vi komma inom skolan. För om vi som jobbar med ungdomar – lärare, rektorer, kuratorer, skolsköterskor – kunde få mandat att anställa personal och köpa in det vi bedömer att vi behöver så skulle vi bädda för en långt ljusare framtid.

IMG_8853Ett litet exempel: För några ynka tusenlappar skulle vi i mitt arbetslag kunna köpa in riktigt bra hörlurar till våra elever med AST. Det skulle i sin tur utgöra den avgörande skillnaden mellan att kunna koncentrera sig på skolarbetet en tung dag eller att ge upp för att omvärlden virvlar in i skallen, negativa tankar tar över eller migränen triggas igång.

Jag vet vad jag vill ha av framtiden om jag ska våga bli gammal i det här landet, och det är inte militär upprustning eller fler gränspoliser eller hårdare tag. Det är något så enkelt och kostnadseffektivt som att alla unga ska få en chans. Alla. Oavsett vad de har i ryggsäcken. Oavsett om de helt saknar svensk ryggsäck med svenska papper i.

Det goda livet i det trygga samhället är en dröm som passerar Sverige 2018, likt ett sällsynt himlafenomen. Vi kan fånga drömmen eller låta bli. Din röst är allt som krävs.

IMG_8876

Därför har jag helst autistiska elever

Några veckor in på sommarlovet brukar jag i vanliga fall ha glömt namnen på de unga människor jag nyss satte betyg på. Vi lärare växlar rutinerat över till våra lediga sommarjag, en helt annan sorts personlighet som tar lätt på det mesta.

Men i år kommer jag på mig själv med att sakna mina elever. Jag undrar hur de har det, om de mår bra, om de njuter av sommaren. För första gången känns det nästan i sin ordning att juni snart ska bli juli som hastigt kommer att smälta över i augusti och skolstart. (Nästan, alltså.)

Under det gångna läsåret har jag haft den stora förmånen att undervisa gymnasieelever med diagnoser inom AST, autismspektrumtillstånd. Tack vare dessa elever har jag blivit liksom nyförälskad i läraryrket.

Visst är det trevligt att få lotsa en välanpassad och ambitiös elev fram till ett A men det är liksom ingen riktig bravad. Skolan är utformad för dem som knäckt skolkoden; det vore närmast tjänstefel att inte lyckas med ungdomar som är vana vid framgång. Elever med AST har däremot vandrat genom skolsystemet som genom en svårforcerad terräng. Någonstans på vägen har de kroknat. Ändå har de kämpat så hårt.

IMG_8228

Jag vet inte varför vi har skapat en skola som slår ut autistiska elever, dränerar dem på kraft och ignorerar deras många starka sidor. Det är en psykisk misshandel i stor, systematiserad skala. Men jag vet att det går att bryta det negativa mönstret av misslyckande, skolfrånvaro och obefintlig självkänsla.

Mina AST-elever är alla sinsemellan mycket olika men några saker förenar dem. Som det här att de inte spelar det sociala spelet. De står faktiskt oförstående inför all ytlig interaktion människor emellan, kommentarer som inte syftar till att få något viktigt sagt utan bara ska flytta våra positioner i förhållande till varandra.

Därför slipper jag varje form av fjäsk från autistiska elever. De är uppriktigt intresserade av det jag kan lära dem, inte av mig som person. De har inga synpunkter på hur jag klär mig eller för mig, de varken skvallrar eller smörar eller skyller ifrån sig, och de skulle aldrig få för sig att räkna ut formeln för hur lite man kan befatta sig med läroboken och ändå bli godkänd.

Även om personer med autism sällan mötts med förståelse besitter de en integritet som imponerar. De följer inte med strömmen, de faller inte in i trallen och de skulle aldrig i livet lägga upp en läcker matbild i sociala medier med baktanken att väcka andras avund. Skryt ligger inte för dem.

IMG_8225 (2)

Jag önskar att jag kunde förklara för dig, kära läsare, hur vilsamt det är att vistas bland idel tänkande och erfarande människor, sådana som inte konkurrerar, värderar eller dömer. Kanske du redan vet.

För mig är det sinnesvidgande och djupt fascinerande att bara ana hur intensivt mina autistiska elever upplever omgivningen, varje litet ljud, varje doft, varje färgnyans och detalj i mönstret. Deras sensibilitet ligger på en mycket högre nivå än min. Det inspirerar och utmanar! Jag har fått öva mig i noggrann, medveten närvaro, att stanna upp och lyssna med hela min varelse.

Dessutom har mina elever gjort mig medveten om den sköra balansen mellan påfrestning och återhämtning. Stressens skadeverkningar kan faktiskt pareras med god planering och genomtänkta strategier. Det gäller oss alla.

Se bilder och läs om hur vi jobbar med AST-elever på Rodengymnasiets Flex-program (länken går till ett reportage av Karin Lindgren i Lärarnas tidning).

Den lilla rosa lappen

Det bör ha varit i mitten av 1990-talet. Min kurskamrat på Kulturvetarlinjen kom tillbaka från praktiken och var riktigt upprörd. Hon hade tillbringat tio veckor på Forum, Jean-Claude Arnaults prestigefyllda kulturscen, och berättade att Arnault hade en tältsäng längst in dit han tog unga flickor medan han skickade sin hustru akademiledamoten att köpa vin.

Jag tänkte då, och har tänkt sedan dess, att det inte var möjligt. Inte så att min kurskamrat ljög men kanske hon missförstått, feltolkat, åtminstone överdrivit? Nu, när snön smält kring Svenska Akademien och blottat spillrorna, vet vi att det var mycket värre.

DSC_7486

Katarina Frostenson, svenska språkets mest uppburna poet bland de nu levande, har under många år varit gift med en sexmissbrukande, manipulativ våldtäktsman. Hon har ihärdigt försvarat honom, hon har vägrat erkänna det alla i omgivningen kunnat iaktta, hon säkert mest av alla, hur hennes make tvingat sin kropp på andra kvinnor. Vecka efter vecka. Poesikväll efter poesikväll.

Arnault har haft en övertygande försvarsadvokat även i sin gode vän Horace Engdahl, den höga bildningens och sköna formuleringskonstens motsvarighet till Zlatan, för att förklara det lite enkelt. När Horace Engdahl talar eller skriver är det som att höra Guds ord. Han är expert på klassisk balett och på romantikens gränsutmanande lyrik, bland annat. Han har varit gift med superfeministen Ebba Witt-Brattström.

Därför gungar min världsbild när Engdahl rekommenderar Arnault som förebild för unga män (verkligen? gäller det även dina egna tre söner, herr Engdahl?) eller när han går ut i Expressen med påståendet att Sara Danius skulle vara den sämsta ständiga sekreteraren sedan 1786 (ett uttryck för gott omdöme, snille eller smak? eller bara det plumpaste som flög i dig just då, Horace?).

IMG_7643

För att utvecklas till ett riktigt praktsvin krävs kanske bara detta enda: att ingen säger ifrån. Din mamma skämmer bort dig, dina kamrater är rädda för dig, dina lärare tystnar när du lägger ut texten, dina flickvänner får veta att de är utbytbara om de inte beundrar dig förbehållslöst, din chef vågar inte annat än låta dig glänsa, din fru vägrar dra slutsatserna av sin egen tragedi. Ingen bryter förtrollningen. Inte ens när polisen knackar på dörren kommer fjällen att falla från förövarens ögon.

Under alla dessa år har Katarina Frostenson lojalt stått vid sin makes sida. Men hennes dikter har ångat av sexualiserat våld. Som dikten ”Philomela” ur Tankarna från 1994. Den börjar så här: ”Den lilla, rosa lappen / i mitt huvud rör sig”.

Philomela är en gestalt i den grekiska mytologin, en prinsessa som står sin syster Prokne nära. När Prokne blir bortgift med kung Tereus och flyttar till norra Grekland längtar hon så efter sin systers sällskap att Tereus till slut erbjuder sig att hämta Philomela.

DSC_7490

Men under båtresan övermannas Tereus av åtrå till sin svägerska och när de stiger iland släpar han in Philomela i skogen och våldtar henne. Trots att Philomela först känner sig tillintetgjord av skam morskar hon upp sig. Det här ska han inte komma undan med! Inför hotet om anmälan, något som skulle slå hans värld i bitar, grips Tereus av ondskans panik. Han sliter ut Philomelas tunga med en tång, hugger av den med sitt svärd och våldtar den nu stympade och stumma flickan en gång till.

”Den lilla, rosa lappen …” Frostenson syftar på hur Philomela mist sin talförmåga och därmed inte kan vittna om övergreppet hon utsatts för. Hennes tunga är bara en tystad stump i svalget. Men innan sagan är slut har Philomela skickat ett sinnrikt meddelande till sin syster. Sanningens minut närmar sig för Tereus, liksom för alla praktsvin. Förr eller senare. Den lilla, rosa lappen färdas med sitt vittnesbörd runt världen. #metoo står det på den.

Vi kan bidra genom att helt enkelt sluta beundra dessa uppblåsta män. Deras tid är ute. Så här skrev Étienne de la Boétie, en fransk tonåring, redan på 1500-talet: ”Jag begär inte att ni störtar, nej, inte ens att ni rubbar honom, jag vill bara att ni upphör att ge honom ert stöd, då kommer ni se honom falla likt en stor koloss, som störtar av sin egen tyngd …”

Klagovisa över de nakna anklarnas vår

Hela denna osedvanligt utdragna vinter har jag förundrats över ungdomarnas fötter. Säkert har även läsekretsen noterat att de trendkänsliga unga nu bär byxor med korta byxben, tunna lågskor av sportig sommarmodell och inga strumpor. Åtminstone får strumporna inte synas.

Det ska uppenbarligen se bart ut och signalera att man är nonchalant och cool. Men mest ser det fruktansvärt fruset ut.

IMG_6449

Att exponera hud verkar vara själva ändamålet med ungdomsmodet på 2000-talet. Gapande hål i jeansen, tröjor som knappt når till naveln, byxlinning i fritt fall från höften. Ännu händer det att jag på trappsteget ovanför mig blickar rakt ner i ryggslutets avgrund på någon intet ont anande yngling.

Men förhoppningsvis har åtminstone den trenden redan vänt och gett klartecken åt den som vill dra upp brallorna. Detta att ständigt gå omkring och frukta att andra ska tappa byxorna och blotta de sista centimeterna av sina skinkor innebär en onödig anspänning.

På min tid (jodå, jag har haft en tid och den är tack och lov historia) var modet mer påklätt och praktiskt. Axelvaddar, lager på lager, bylsiga tröjor, benvärmare. Det är inte utan att jag tycker lite synd om dem som måste underkasta sig modets lagar just 2018, när våren dröjer mer än vanligt. Nog måste de frysa?

IMG_8445

Jag hade inte bekymrat mig så mycket om de huttrande tonåringarna om jag trott att deras outfit var en akt av solidaritet med världens alla frusna och fattiga, de som inte äger några vinterskor och inte har råd med (rena) strumpor. Så tänker de unga knappast.

Säkert uppfattar de inte heller cynismen i att det som tidigare var fattigdomens skamsna kännetecken — att kläderna var tunna och trasiga och att man vuxit ur byxorna så att de flaggade på halvstång men inte kunde köpa nya — nu är ett snabbt förbiilande stilideal som prånglats på dem för att någon miljardär ska tjäna ännu mer pengar.

Så frågan kvarstår: Varför ignorera väderleken? Är det så attraktivt med rödfnasiga, alternativt blåfrusna, fotleder? Nä, det övergår mitt förstånd.

DSC_7312

Vilken välsignelse ändå att vara vuxen och få klä sig bekvämt och varmt, obekymrad om modets nycker! Och tänk att få slippa låtsas att det är läckert med blottade anklar, så läckert att man gärna offrar sin kroppsvärme och väntar på våren skyddslös som blåsippan.

Ni vet, hon som snart står därute i backarna och niger och säger att nu är det vår. Hon har ju som bekant varken skor eller strumpor på.

Vad gudarna vill och människor måste

När den mångförslagne Odysseus inser att han är fånge hos cyklopen griper han efter en gammal sedvänja. Han hänvisar till gästvänsguden, en av de roller himlens härskare Zeus ikläder sig. Självaste Zeus övervakar att människor behandlar oväntade besökare med gästfrihet, vill Odysseus be att få påpeka (Zeus är för övrigt cyklopens farbror).

I antikens Grekland tillhörde det god ton att hälsa främlingen välkommen, skyndsamt rota fram en present, en gästvänskänk – ”som sig bör och är brukligt att giva” – för att därefter lägga sig tillrätta vid det generöst uppdukade bordet och lyssna till nykomlingens historia.

IMG_8319

Den gruvlige cyklopen känner mycket väl till gästvänlagen. Hans gåva till gästen blir ett ironiskt löfte om att spara Odysseus till sist och låta honom våndas medan han ser sina kamrater bli uppätna.

Påbudet att behandla främlingen med särskild vänlighet är uråldrigt, liksom invävt i alla civilisationers vagga. Gamla testamentet föreskriver att främlingen som klappar på din port ska bemötas som vore hen en ängel i förklädnad. Vilket hen också mycket väl kan vara (och vi vet alla till vem änglar rapporterar).

Gudarna uppfanns därför att vi behövde påminna oss själva om vad vi har att leva upp till för att få kallas människor. Likadant med konst och kultur, etik och moral, lag och rätt, vett och etikett. Var hövlig mot alla, i synnerhet mot den du inte känner, lyder en grundprincip för dem som ska dela samma planet.

Visst har mänskligheten gång på gång brutit mot gästvänlagen, behandlat främlingar som fiender och potentiella änglar som onda djävlar. Det har dock sällan varit ett framgångsrecept att smälla dörren i ansiktet på någon eller att vägra blanda bark i det egna brödet för att kunna mätta en annans hunger. Tvärtom brukar sådan oginhet leda till långvariga konflikter som missgynnar alla.

IMG_8314

Men bortom vår civilisations horisont, härstammande från mänsklighetens gryning, finns en ännu mer fundamental princip, nämligen att vi ska bistå den som är i nöd. Minsta barn vet det, instinktivt. Den som råkat illa ut, den som blivit utsatt, den som håller på att drunkna eller brinna inne, den som är sjuk eller skadad eller övergiven eller vilse eller gammal och skröplig eller ung och förtvivlad. 

Den som har tvingats på flykt. Den som efter tusen vedermödor lyckats ta sig hit, till vår gräns.

Vi behöver inga gudar för att veta vad vi är skyldiga. Vi behöver inte ens en gnutta fantasi eller empati för att tänka tanken att det kunde ha varit jag som behövde hjälp, eller mitt barn. Vi vet det ändå, i botten av vår vibrerande mänsklighet.

Det går inte att uppträda mot andra på ett omänskligt sätt om man inte först intalar sig att dessa andra inte är mänskliga. De är inte som du och jag, de är skadedjur, terrorister, bedragare, våldtäktsmän. Människovärdets absoluta okränkbarhet omfattar inte dem. 

IMG_6509

Framtiden är snart ikapp oss och då ska likheterna bli uppenbara, likheterna mellan hur Europa tillät Förintelsen och hur Sverige behandlar unga flyktingar.

Som Olof Palme sa i sitt jultal 1972, ”eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.” Lita på att domen kommer att falla med ett öronbedövande brak den här gången också. Över oss, vi som var här men lät det ske.

#låtdeungastanna #stoppautvisningarna #vistårinteut

När jag inte skriver deckare

”Har du skrivit någon deckare?” Det är en fråga jag får när jag avslöjar att jag inte bara är lärare, journalist, mamma, konsument, patient etc. utan även författare.

Nej, jag har inte skrivit någon deckare. Än. Och om jag skulle bli frestad hoppas jag att en barmhärtig medmänniska gör mig uppmärksam på det faktum att den här världen näppeligen behöver ytterligare en halvbra kriminalhistoria, skriven av en förhoppningsfull författare som är övertygad om att hen hittat en alldeles oanvänd variant på temat mördare blir avslöjad.

IMG_8131

Ingen vet hur många deckare som ligger och trycker på landets hårddiskar, alternativt har passerat nålsögat och tryckts hos ett förlag, alternativt inte behövt passera något nålsöga utan givits ut av författaren själv, men det torde vara betydligt fler än de mord som faktiskt begås i verkliga livet.

Nog sagt om detta. Jag skriver läromedel. Det är böcker som behövs, anser jag, men många håller inte med. Alltför många som bestämmer över skolor – kommunpolitiker, förvaltningar, lärarutbildare, skolledare – menar att läroboken har gjort sitt. Nu är det nya tider.

Har ni hört talas om digitaliseringen i skolan? Det är en reform som syftar till att ersätta pappersprodukter med något som inte kostar pengar. Visst låter det miljövänligt och modernt!

IMG_8154

Fort har det gått också. För tio år sedan hände det att mina läroböcker såldes i hela klassuppsättningar, alltså i 30 exemplar eller fler. Det händer aldrig numera. Mina böcker säljs i ett ex åt gången, eller inte alls.

Man får hoppas att de lärare som belastar sin snålt tilltagna budget med en av mina böcker åtminstone kopierar ur den till eleverna, trots att det innebär brott mot upphovsrätten (och mot mig). Dessvärre hör jag allt oftare om skolor där eleverna inte får någonting, inte ens en läsebok när de börjar första klass. I stället får de (låna) en dator eller surfplatta.

Ingen förväntar sig att en läkare ska göra ett bra jobb utan läkemedel men en lärare ska tydligen klara sig geschwint utan läromedel. I teorin funkar det. Det blir självklart mindre effektivt och mer mödosamt men en skicklig lärare kan föreläsa enbart med sin röst, visa med sitt kroppsspråk, stötta med en powerpoint eller en film från nätet, och har man ingen projektor och ingen whiteboard kan man kanske skriva i sanden med en pinne, eller i snön. Det går.

IMG_8174

Förresten har ju alla datorer numera, då behövs väl inga böcker? Allt finns på nätet. Visserligen i en enda röra, utan sammanhang, utan proportioner, utan tydligt skyltade ingångar eller utgångar och helt utan hänsyn till läroplanen och till elevens nivå.

De värsta argumenten mot läromedel kommer från framför allt yngre lärare som i sin tur fått dem från lärarutbildningen. Där har de itutats att läroböcker är kommersiella produkter från de vinstdrivande (= opålitliga) läromedelsförlagen och därför bör skys som pesten av alla lärare med integritet.

Ja, läroböcker är handelsvaror och har ett inköpspris. Detsamma gäller för datorer, surfplattor och allt som krävs för att de ska fungera. Databranschen är inte mer filantropiskt sinnad än läromedelsbranschen, och definitivt inte mer pedagogiskt medveten.

På nätet finns om inte allt så alldeles för mycket; en hel del som är bra blandat med en hel del som är förfärligt eller bara dumt. På ett par sekunder får vi fram nästan vad som helst. Såvida inte uppkopplingen krånglar, programvaran måste uppdateras, systemet drabbas av ett virus, appen har en bugg, batteriet laddar ur och strömmen går.

IMG_8248

Att läsa en text på papper är en stillsam syssla där hjärnan bearbetar information utan att distraheras av pling och blipp och reklam och plötsligt uppdykande meddelanden. Säkert är det en orsak till att vi mycket bättre minns det vi läst på papper, något som alla undersökningar visat.

Att läsa på skärm är däremot att slarvläsa för att genast glömma. Kommer du ihåg vad du läste på sociala medier för en månad sedan? För tre dagar sedan? Minns du ens vad du läste nyss, hur den här bloggen började?

I dag på den internationella minnesdagen för Förintelsens offer skriver Stefan Löfven och Alice Bah Kuhnke på Svenska Dagbladets debattsida om vikten av ”hågkomst och utbildning”. Det är vad jag ägnar mig åt när jag skriver läroböcker. Jag försöker bekämpa okunskapen, fördomarna och glömskan så att världen ska bli en smula mer upplyst. Och så att framtida generationer inte ska kunna skylla på att de ingenting visste och ingenting begrep när mörkrets makter kapade åt sig allt fler marknadsandelar.

Tio oskick att förbjuda före tiggeriet

Första gången jag såg människor tigga var på en skolresa till Rom veckan före jul för exakt 29 år sedan. Då uppfattade jag det som något skrämmande medeltida, en otänkbar syn på svenska gator.

Sedan dess har fattigdomen krupit närmare vår svenska självbild, så till den grad att somliga nu vill avskaffa det synliga symptomet. Som om ett tiggeriförbud skulle tvinga upp människor ur utsatthet och in i samhället. (Fast helst något annat samhälle än vårt då.) Jag har åtminstone tio bättre idéer till er som är förtjusta i att förbjuda grejer. Hör bara.

1. Ska det vara tillåtet att stanna bilen, kliva ur och ställa sig att pinka i det fria? Nä, det tycker inte jag. Om det var kvinnor som kunde urinera stående så hade det redan betraktats som höjden av äckligt, ociviliserat och hänsynslöst beteende, ett brott mot lag och ordning, vett och etikett. Vägrenen tillhör oss alla, liksom skogsstigarna och gatorna och portuppgångarna och tunnelbanans hissar. Sluta kissa där!

IMG_61502. När vi ändå är inne på offentlig förfulning, vad är det för puckon som slänger skräp på marken?? Tydligen är det ganska många som med berått mod väljer att veva ner bilrutan och hiva ut sina snabbt förbrukade snabbmatsförpackningar och ölburkar. Förmodligen inbillar de sig att de kan köra ifrån sina egna sopor. Inte en tanke ägnar de åt kossorna som nästa vinter dör en plågsam död efter att ha ätit ensilage tryfferat med små strimlor av aluminium. Panta burkarna! Bär flaskorna till glasiglon! Och hur svårt kan det egentligen vara att slänga glasspapper, cigarettfimpar och uttjänt snus i en papperskorg?

3. På tal om att slänga saker, vad är det för vanvett att kasta stenar och glåpord mot blåljuspersonal? Polis, räddningstjänst och ambulans rycker ut för att rädda liv och du försöker skrämma bort dem?? Och det gäller fler yrkesgrupper som inte ska behöva sinkas av dumheter, senast hörde jag att brevbärarna var utsatta. Lägg av! Förr eller senare är det du som ligger där och inte får varken hjälp eller post. Och då är det för sent att ångra sina busstreck.

4. Apropå brev vill jag föreslå ett porrspamsförbud, nu genast. Min mejlkorg kläggar igen och det är ett elände. Jag orkar inte med ett enda förslag till från dessa yppiga, problemfria horor som väntar på mig dag och natt med sina trasiga strumpbyxor och behåar som är tre storlekar för trånga. De försäkrar på skrattretande usel svenska att de har sett mig på parkeringen och just nu är deras make inte hemma så jag måste skynda mig. Nej! Jag vill inte ha porrmejl, jag tycker det är vidrigt och förnedrande och det kan omöjligt finnas porrskådisar som trivs med sitt jobb. Kan vi inte förbjuda själva porren också, så slipper människor hamna i det träsket? Och bara tillåta typ tecknad porr, eller dataanimerad? Huggen i sten? Kanske virkad pornografi? Eller lagd med pärlplattor?

IMG_6069

5. Kladdig intimitet, ja! Där finns det mycket att förbjuda. Vad sägs om ett förbud mot alla (vuxna) att ta för sig av andras privata zon genom att tvinga på dem sina kramar? Den (farbror) som utgår från att varje medmänniska (kvinna eller barn) längtar efter just hans armar och läppar och klämmande nypor har oftast fel. Har i stort sett alltid fel. Men det kan inte offret tala om, för den som överrumplas av hans oombedda beröring tvingas liksom spela med i charaden. Därför bör beteendet förbjudas. I stället får herrarna lära sig att verbalt och på behörigt avstånd erkänna att de skulle behöva en kram – och sedan vänta på att någon ska förbarma sig över dem. Alternativt kan man säga till en annan farbror att ”nu kom det över mig en sån obändig lust att nypa någon i rumpan, skulle det vara okej …?” I sista hand får herrn nypa sig i sin egen skinka.

6. På ett liknande sätt riskerar vi att hoppa i galen tunna när vi kommenterar andras yttre, oavsett hur trevliga vi hade tänkt låta. Ingen blir glad av att höra: ”Oj, vad du har lagt på dig! Är det bebis på gång?!” Lägg ner. Det finns annat att tala om. Dessutom är det hög tid att sluta underblåsa uppfattningen att vårt värde förhandlas på köttmarknaden och att det finns en framtida börskrasch då vårt pris slutligen dumpas.

IMG_6123

7. Apropå kommentarer så är åsikter om hur den våldtagna var klädd eller uppträdde eller vad hon ”utstrålade” vanliga i rättsprocessen – om det nu blir någon sådan. Dessvärre läggs majoriteten av våldtäktsutredningarna ner. Det borde vara förbjudet. I stället skulle det vara lag på att sådana anmälningar skyndsamt ska leda till åtal och de skyldiga lagföras. Saknas polisiära och juridiska resurser? Jamen, tillför resurser då! Om vi ska få ett slut på mäns våld mot kvinnor (och mot barn, och mot andra män) så måste vi få upp vartenda fall i ljuset. Och då måste det vara värt att göra en anmälan. Det är ytterst sällan en kvinna får för sig att på helt falska grunder anklaga män för sexuellt våld. Så kul är det inte att gå till polisen med sin frätande skam, och sådana fall kan enkelt avslöjas. Däremot är det ytterst vanligt att våldsverkare bedyrar sin oskuld och skyller på allt möjligt, som att hennes nej var tvetydigt. Varför väljer rättssystemet att sätta sin tro till den anklagades lögner när ”ord står mot ord”? Obegripligt.

8. Och ja, på tal om lögner. Jag hör allt oftare åsikten att ensamkommande flyktingar som skrivits upp i ålder får stå sitt kast. Har man ljugit sig in ska man kastas ut, ingen pardon här inte! Sicket larv. Om hela din framtid hänger på att du råkar befinna dig på rätt sida om 18-årsstrecket har du synnerligen goda skäl att göra det också. Anser vi kanske att de judiska 16-åringar som i kön till gaskamrarna fick rådet att säga att de var 18 begick en oförlåtlig synd när de ljög sig äldre och därmed blev arbetskraft i stället för aska? Vilken hjälte väljer döden för att rädda en siffras heder? Upphör med detta oskick omedelbums. En människa är en människa oavsett var hon är född. Och när.

9. En liten andel judar klarade sig undan Förintelsen därför att de fick hjälp att hålla sig gömda, hålla sig vid liv. På initiativ från frivilliga byggdes lönnrum, smugglades mat, ordnades transporter mellan gettot och världen utanför. Dessa osjälviska individer gjorde det rätta, som vi ser saken i dag, just genom att de trotsade rådande lagar. Så varför misstänkliggörs de många tusen svenskar som just nu räcker ut en hand till unga som hotas av utvisning? När systemet är sjukt är det sundare att följa sitt samvete än påbuden från överheten. Att häckla och hetsa mot ”flyktingkramare” gynnar inte Sverige på minsta vis, lika lite som vi kommer någonstans genom att förlöjliga godheten. Förbjud det.

IMG_6083

10. Till sist vill jag rikta mig till butiker och varuhus med en vädjan: Dessa förgrömmade, sönderspelade, slentriankorkade jullåtar som snurrat i era högtalare i två månader nu, vad sägs om att förbjuda dem? Anlita levande musiker i stället. Ge mikrofonen till ett band eller en kör eller en trubadur. Linda in den anonyma konsumtionsterrorn i lite äkta mänsklig närvaro. Försök åtminstone låtsas som om julens budskap handlar om något annat också, utöver att köpa vanvettiga mängder mat och ännu fler klappar. Varje dag får jag utskick med rubriken ”Har du glömt att köpa julklappar?” Som om det gick att undgå påbudet att det ska köpas, köpas, köpas. Förbjud de värsta tramsigheterna så kanske vi under allt konstgjort glitter hittar ett korn av frid. God jul, i så fall.

På kant med Torbjörn

I drömmen befinner jag mig på ett fik i en namnlös stad som kan vara Uppsala eller utomlands. Mitt emot mig sitter min kumpan, vi lutar huvudena mot varandra och konspirerar viskande om våra olagliga eller åtminstone omoraliska planer. Men hur ska vi komma runt det etiska dilemmat?

Just det sista ordet uttalar jag lite högre och i samma sekund inser jag vem som sitter vid bordet i hörnet, tre meter ifrån oss. Det är Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi och expert på etik. Nu reser han sig och rör sig långsamt mot oss. Jag bävar inför vad han ska säga. Han öppnar munnen och då vaknar jag.

Typiskt. Fast lite befriande på samma gång, för jag ligger tydligen i min säng och är inte alls på väg att sjunka ner i det kriminella träsket, och Torbjörn Tännsjö kommer inte att fördöma mig utifrån någon svidande logisk ståndpunkt.

2016-10-28-15-48-35

Däremot stannar Tännsjö kvar i mitt sinne som en bister samtalspartner och när jag en stund senare sitter i bilen på väg till jobbet upptäcker jag att han har liksom en öppen chat där jag kan ställa frågor. På radion pratar statsminister Löfven om varför han eller snarare regeringen omöjligt kan ge amnesti åt de unga ensamkommande utan prompt ska skicka tillbaka dem till Afghanistan.

– Där, säger jag till Tännsjö, där har du ett etiskt dilemma. Lös det om du kan!

– Det där är inget dilemma, svarar han.

– Inte? undrar jag dumt. Och varför inte det då?

– Ett dilemma uppstår när samtliga möjliga handlingssätt ger negativa konsekvenser, så att någon person eller grupp drabbas hur man än gör.

– Jamen här drabbas ju de unga ensamkommande! De har varit i Sverige i två år, lärt sig svenska, fått vänner, börjat rota sig i det svenska samhället. Och så ska de utvisas till ett fattigt, korrumperat, synnerligen otryggt land där de saknar kontakter och kanske aldrig satt sin fot. De riskerar att hamna i klorna på IS eller falla offer för prostitution. Eller dödas direkt. Tycker inte du att det är tillräckligt negativa konsekvenser?

– Så är det absolut.

– Och alla vi som höjer rösten för amnesti, vi som ser hur utvisningshotet trasar sönder unga människors vardag så att de inte kan koncentrera sig i skolan för att de fruktar för sina liv, vi är nära att tappa tron på politiker och myndigheter.

– De negativa konsekvenserna är omfattande, ja.

– Men …?

– Å ena sidan förödande följder för många människor i takt med att utvisningarna verkställs. Å andra sidan, om regeringen skulle utfärda amnesti, vilka intressen skadas då? Vem får se sin livskvalitet devalverad?

Jag funderar en lång stund men kommer inte på något svar. I stället försöker jag med Kant. Tännsjö är utilitarist och effektetiker, han bryr sig enbart om hur saker blir. I den andra änden av skalan finns pliktetiken med dess profet Immanuel Kant, visserligen död sedan drygt tvåhundra år men inte desto mindre möjlig att åberopa.

Kant älskade etiska dilemman och han löste dem på löpande band. För honom var det självklart att om en person, det kan vara din allra bästa vän eller bara en ytlig bekanting, rusar in i ditt hem och förtvivlat kastar sig in under din säng, varpå en polispatrull stormar lägenheten och frågar efter vederbörande, så ska du inte ljuga. Du får inte påstå att personen just klättrat ut genom fönstret, du får inte ens peka åt fel håll. Du måste säga sanningen.

I annat fall, menade Kant, har du anammat principen att man alltid ska ljuga för att rädda en vän och hur skulle världen se ut då? Lögner och undanflykter från morgon till kväll! Nej, du ska alltid följa den regel som du gärna såg upphöjd till allmän lag. Din vän får, när hen släpas ut av omilda poliskonstapelhänder, trösta sig med att du sätter sanningen högre än allt annat.

– Kant skulle inte försöka hindra rättvisan, säger jag prövande. Han skulle säga som Löfven, att regler är till för att följas och vi måste upprätthålla våra gränser och tänk om alla som flyr alltid får komma till Sverige.

– Ja tänk, muttrar Tännsjö, eller om det är jag själv som muttrar.

Sverige är ett bra land att fly till. Lite kallt, men tämligen välordnat och tillräckligt glesbefolkat för att vi ska känna ett visst behov av fler grannar. Särskilt sådana som har livet framför sig, som inget hellre vill än att gå färdigt gymnasiet, söka till högskolan, börja jobba och bidra till allas vår välfärd, trots att de själva fått ut väldigt lite ur välfärdssystemet så här långt.

IMG_5460

Herrarna är tysta nu. Tännsjö, Kant och Löfven säger inget mer. Radion pratar om sport.

Kan det verkligen vara så att när katastrofen slår till mot en människa så finns det i hela Sverige inte rum att hysa denna människa någonstans? Inte en endaste sommarstuga eller friggebod eller husvagn eller bänk eller brits eller soffa? Fullt, fullt överallt? Inte ens en sängkant att gömma sig under?

Torbjörn Tännsjö vet förstås svaret. Liksom du och jag, och kanske till och med Löfven. Innerst inne i hjärtats mörker vet vi vad som är rätt.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑