Katarina Frostenson har i dagarna utkommit med en bok om det halvår mellan november 2017 och maj 2018 när hon och hennes make jagades av media på grund av de anklagelser om sexuella övergrepp som riktades mot honom.
Frostenson avfärdar i boken samtliga kvinnors vittnesmål som groteska lögner. Hon hånar Sara Danius för att hon stod i regnet utanför Börshuset och läste upp ett uttalande om att en lång rad kvinnor med anknytning till Svenska Akademien skulle ha utsatts för ”oönskad intimitet”. I stället lyfter Frostenson fram den trofasta kärlek, helt oanfrätt och intakt, som hon alltjämt hyser till sin man.
I ett och ett halvt år har vi undrat hur hon tänker, hur hon står ut, varför hon stannar hos honom. Nu vet vi. Och det visar sig att gissningar som min, att hon genom åren skulle ha iakttagit och lidit men gömt sin smärta i dikterna (se min blogg Den lilla rosa lappen) var helt uppåt väggarna fel.
Strängt taget har jag ju inte med andras äktenskap att göra, jag som är så nöjd med mitt eget, men tydligen är det något som stör mig här. För om jag är en lycklig hustru som haft turen att bli gift med en genuint sympatisk karl och Katarina Frostenson är en lycklig hustru trots att hon råkat gifta sig med ett praktsvin så måste man ju fråga sig vad äktenskaplig kärlek egentligen innebär.
Om min man avslöjades som en skurk, skulle jag då försvara honom eller överge honom? Är inte den som älskar någon trots att han är en skurk mer beundransvärd än den som älskar en trevlig prick för att han är så trevlig? Amor vincit omnia skaldade redan Vergilius, kärleken övervinner allt. Alltså allt. Även praktsvinets empatibefriade svineriframfart. Eller?
Just som jag funderar på detta sticker maken till mig en brun liten volym med titeln Äktenskapet. Framsidan pryds endast av titeln i versaler och under den en dekoration som ser ut som det kvinnliga fortplantningsorganet i genomskärning, med äggledarna på ömse sidor om livmodern.
Detta är andra upplagan, tryckt 1870, av den svenska utgåvan av Martin Luthers fromma självhjälpsbok ”för trolofwade, äkta makar och föräldrar, innehållande Bibelspråk, sånger och betraktelser” vars första svenska utgåva utkommit året innan och uppenbarligen snabbt sålt slut. Vem översättaren är framgår inte.
Med viss möda på grund av frakturstilen läser jag lite här och lite där och fastnar snart i avsnittet om hustrurnas plikter emot sina män. Där förekommer en hänvisning till en källa som jag inte känner igen. De snirkliga bokstäverna formar ett stort S och sedan något jag inte ser vad det är och därefter ett r. Efter en stunds grubblande slår det mig: Syrak!
I den bibel Luther läste – den han själv hade översatt – fanns apokryferna med men de hade för länge sedan utgått när jag var ung och religiös. Därför är jag inte bekant med Jesus Syraks vishet, en av de gammaltestamentliga apokryfiska böckerna som inte riktigt kvalat in till landslaget utan står och stampar i division två. Författaren är Jesus Syraks son och tillkomsttiden uppskattas till 180-talet f.Kr.
Ungefär femtio år efter tillkomsten, på 130-talet f.Kr., gjordes en översättning från hebreiska till grekiska av författarens sonson, alltså Jesus Syraks sonsonson. Det är den grekiska versionen som ligger till grund för de pärlor Luther väljer att bygga sin äktenskapsrådgivning på. Som denna: ”En älsklig hustru är sin mans glädje, / hon förstår att hålla honom frisk och stark. / En tystlåten kvinna är en gåva från Herren, / ingenting är värdefullare än ett tuktat sinne.” (Syr. 26:13-14)
Jaha. Jag plockar en morsdagsbukett av förgätmigejer och tänker på alla förmödrarna, de som vågade riskera så mycket för att bana väg för oss. Hundra år har gått sedan Sveriges riksdag fattade beslutet att även kvinnor ska ha allmän och lika rösträtt. Det var ett stort steg då, motarbetat av många, och hundra år senare är kampen för jämställdhet ännu inte vunnen.
Nej, vi ska inte glömma er. Vårt värde som medborgare och människor har varit allt annat än självklart genom historien och just i dag trycker kvinnofientliga krafter på för att ta tillbaka de demokratiska fri- och rättigheter som ni kämpade för.
Häromveckan fick jag vara med i publiken när Laleh tog emot Natur & Kulturs kulturpris, ett erkännande för hennes insatser som artist och låtskrivare men också som föredöme för framför allt unga tjejer. Efter prisutdelningen och Lalehs djupt berörande tacktal överraskades vi av en barnkör från Kulturama Sundbyberg som rusade in på scenen och sjöng Lalehs låt ”Goliat” med sådan inlevelse att hoppet tändes i våra hjärtan och tårarna började glänsa i våra ögon.
Nu nynnar jag på ”Goliat” medan jag njuter av att få vara en modern kvinna på mors dag, njuter av min nyss utnyttjade rösträtt i EU-valet, av majregnet som trummar mot rutan och av möjligheten att verka som skriftställare med egen blogg, trots att jag föddes till kvinna. Jag behöver inte alls vara tystlåten och tuktad som Syrak och Luther och så oändligt många andra män (samt en del kvinnor) förordat. Och skulle någon behandla mig illa har jag rätt att säga ifrån.
”Vi sa, vi ska ta över / Vi ska ta över världen / Vi ska bli stora / Vi ska bli mäktiga ha ha / Och vi ska göra jorden hel / Ja vi ska göra vattnet rent / Och vi ska aldrig skada / varandra mer”.
Aldrig förr har något land varit så välmående. Mikael Carlsson skrev nyligen en blogg med rubriken ”
Ett litet exempel: För några ynka tusenlappar skulle vi i mitt arbetslag kunna köpa in riktigt bra hörlurar till våra elever med AST. Det skulle i sin tur utgöra den avgörande skillnaden mellan att kunna koncentrera sig på skolarbetet en tung dag eller att ge upp för att omvärlden virvlar in i skallen, negativa tankar tar över eller migränen triggas igång.
Pia Cederholm 