Mina fyra barn börjar bli stora. Den äldste fyllde 24 häromdagen, den yngsta fyller 13 nästa gång. Alla bor hemma och så ska det förbli under överskådlig tid, om jag får bestämma. Och varför skulle inte jag få bestämma? Jag betraktar mig som vd över det här hushållet, med maken och barnen som en sorts anställda (fast utan lön, då).

Fram till helt nyligen var det också jag som bestämde det mesta här hemma. Till exempel vad vi skulle äta till middag. Men i början av hösten, när jobbet tog allt mer av min energi, fick jag idén att fråga storsonen ifall han kunde tänka sig att ta över den uppgiften; om jag så att säga skulle kunna delegera makten över matsedeln till honom.

Jag var beredd på protester men han sa ja. Sedan flera år tillbaka har han köket som sitt ansvarsområde, vilket innebär att det redan är han som lagar mat och diskar hos oss. Men nu, när han även skriver matsedeln, har vi helt upphört med halvfabrikat och köpebröd medan han vidareutvecklar sina kulinariska färdigheter.

Min uppgift är att handla det som står på inköpslistan och i takt med att storsonen hittar nya recept på nätet och i gamla kokböcker får jag också bära hem allt mer avancerade råvaror. Småsyskonen är inte alltid överförtjusta i de nya smakerna, gårdagens fantastiska rödbetssoppa med pepparrotsyoghurt gick inte hem hos alla, men maken och jag häpnar över hans skicklighet vid spisen.

De andra barnen har även de sina ansvarsområden som de sköter utan knot och utan ersättning (det där med veckopeng har jag aldrig fått till). Lillasyster ska bland annat skura handfat, torka speglar och byta handdukar i badrummet. Till hennes sysslor hör också att fota av inköpslistan och messa den till mig när jag handlar. Dessutom brukar hon förbarma sig över mig och bädda min säng även om hon i sitt stilla sinne hyser åsikten att jag borde klara det själv, åtminstone på helgerna.

Lillsonen är tekniskt lagd och har därför fått allt digitalt krångel på sin lott. Så snart det är något vajsing med nätverket, mobilen, paddan, appen, e-posten, inloggningen, webbsidan, teven etc. så konsulterar vi honom. Därutöver ska han bistå sin far med gräsklippning, snöskottning och dammsugning, som de gemensamt ansvarar för.

Hur det kom sig att storasyster blev anställd i vår tvättstuga minns jag inte längre. Däremot minns jag hur tvättmaskinen gick sönder för några år sedan, just när maken och jag saknade de tusenlappar som behövdes för att köpa en ny. Så då sponsrade hon den, med sitt studiemedel, hela beloppet.

Vi har fortfarande inte betalat tillbaka. Jag vet fortfarande inte hur den fungerar, för det är bara hon som hanterar den. Liksom det bara är storsonen som fullt ut behärskar diskmaskinen och de andra köksapparaterna.

Nu tänker nog den kloka läsaren att det kanske finns en viss sårbarhet i det här systemet, eller i alla fall att det inte kan vara för evigt. Så klok är dock inte jag. I stället har jag de senaste veckorna grunnat på en vidareutveckling av affärsplanen. Hur kan jag effektivisera företaget, förlåt hushållet, och frigöra ännu mer tid för mig själv?

Förslaget kom faktiskt från maken: vi skulle kunna låta storsonen sköta inköpen via någon nättjänst, ni vet där man plockar ner varor i en virtuell kundvagn och får det hemkört i verkliga matkassar. Då skulle jag slippa lägga tid och ansträngning på att leta bland hyllorna, välja i utbudet, köa och kånka. Genialiskt!

Men medan jag övervägde hur jag skulle lägga fram det här förslaget inför resten av styrelsen, förlåt familjen, kom det en kväll när det bara dukades för fem runt middagsbordet. Storasyster hade åkt till Uppsala för att hälsa på en kompis. Hon skulle sova över på ett ställe där det förekom killar.

Jag greps av oro (och svartsjuka?) men försökte slå bort det. Så klart hon måste få träffa nya vänner, umgås med jämnåriga, vidga sina vyer!

Nästa dag messade jag och frågade när hon skulle komma hem. Jag vet inte, blev svaret, inte i dag i alla fall.

I det ögonblicket skälvde marken till under mina fötter. Mina kärleksfulla, ansvarskännande och lojala barn skulle aldrig gå ut i strejk för att de var missnöjda med villkoren i familjefirman. Eller med den obefintliga lönen. Men de kan ju faktiskt växa upp och flytta hemifrån. Det är till och med troligt att det inträffar förr eller senare.

Och då står jag där som en övergiven, bortklemad ungkarl som inte kan ta vara på sig själv. Inte ens bädda sin säng. Vilken sorts feminist blir jag då?