Det finns en fördel, men bara en, med att ha en våldgästande råtta i huset och det är att man slipper möss. Normalt har vi en strid ström av möss som smidigt tar sig in, tipp-tappar omkring ungefär som de små nissarna i ”Tomtarnas julnatt”, lämnar otrevliga spår efter sig och avslutar härjningarna med att gå i fällan.

Råttor går inte i fällor. Inte heller låter de sig skrämmas av blinkande och pipande skadedjursskrämmor, oavsett prisnivå på dessa manicker. Råttor är större, starkare och smartare än andra gnagare. Om människor vore gnagare så skulle vi vara kognitivt jämbördiga. Har jag bevis för ett sådant påstående? Japp. Vår senaste råtta hämtade precis vad den ville i vårt hem och forslade det till helt omöjliga ställen många meter bort. En tesked. Ett gigantiskt päron. Högar av solroskärnor. Linschips (lite nyttigare än vanliga potatischips). Tomater. Tomma förpackningar från före detta chokladkakor.

Det enda råttan först gick bet på var bananklasen, men den löste det genom att äta upp halva bananen på plats. Ett bananskal grävde den sedan fram i komposten och tog med sig till ett skåp i andra ändan av huset.

I en dryg vecka anklagade jag råttan (döpt till ”Brottar-råttan” av barnen på grund av ovannämnda styrkeprov) för att ha stulit fodralet till mina läsglasögon, komplett med putsduk. Jag föreställde mig att den skulle lägga sig att dö däri eftersom den helt säkert var medveten om att vi utöver frukt, grönt och snacks utfodrat den med gift och att den nu planerade för sin hädanfärd i en stilren, svart sarkofag av märket Björn Borg. Men så upptäckte jag att jag hade glömt mitt glasögonfodral på pianot när jag övade ”Nu tändas tusen juleljus” med yngsta dottern inför hennes blockflöjtsframförande på julavslutningen. Råttan var därmed avförd och utredningen nedlagd.

Innan råttan hastigt lämnade oss hämnades den genom att gnaga av elsladden till kylskåpet. Vi märkte det först flera dagar senare, när en liten julstädningsrelaterad manöver plötsligt fick kylskåpet att slockna. Vad gör vi nu med all julmaten? hann jag tänka. Ska vi bära ut den i snön? Tur då att maken är av det händiga slaget.

Själv hann jag inte engagera mig mer i detta för min mejlkorg svämmade över och hela systemet hotade att korka igen. Ungefär som med mössen när råttan är borta är det en strid ström av spam som letar sig in i min dator. Det är påstridiga erbjudanden om allt mellan kryptovaluta och sexuella tjänster (ofta på norska av någon anledning), det är säkerhetsvarningar och tjatiga hälsotips och hela skalan av lurendrejerier, från de riktigt korkade till de som nästan ser ut att komma från Postnord (om det inte vore för särskrivningen Post Nord).

Eftersom jag numera titulerar mig forskare får jag också notiser så snart en ”P Cederholm” (som alltså inte är jag) rönt uppmärksamhet för någon vetenskaplig bedrift. Förra veckan fick jag därför meddelande om att jag (eller egentligen den riktiga ”P Cederholm” men det vet ju inte e-postavsändaren) var ”mentioned by Jesús” någonstans i Spanien, i Valencia tror jag det var. Det kändes fint på något sätt, om än fullkomligt oförtjänt. I går gladdes mitt hjärta när jag genom samma förträffliga mejlservice upplystes om att jag var ”mentioned by Siddharta”, en annan vis och helig man. Visserligen kom omnämnandet från ett universitet i USA men det kändes ändå som om Buddha skänkt mig en fridfull tanke.

Man får göra som råttan, som oförskräckt lade vantarna (tassarna?) på det största päronet i skålen fast det inte var ämnat för henne, och ta vara på all frid man kan finna nu för tiden. Den här julen kantas dessvärre av oro och bekymmer (varav smittoläget är ett) och jag har egentligen inte tid varken att skriva blogg eller julstäda (emedan jag har 104 salstentor att rätta, vilket är vad mitt arbete går ut på snarare än att uträtta bragder vid forskningsfronten och förtjäna omnämnanden från vise män).

Jag skyller på tidsbrist när jag inte hjälper resten av familjen att leta efter kulorna till granen. Vi äger horder av glänsande julgranskulor och nu är de försvunna. Den här gången kommer jag inte att anklaga råttan, jag kommer bara att acceptera att julen 2021 inte heller blir som vanligt. Förresten har äldsta dottern virkat en söt Baby Yoda som nu dinglar i granen som något slags surrogat.

Se där! Jesus, Yoda och Siddharta, tre vise män till tröst i bister midvintertid. God jul!