Pia Cederholm

Några veckor in på sommarlovet brukar jag i vanliga fall ha glömt namnen på de unga människor jag nyss satte betyg på. Vi lärare växlar rutinerat över till våra lediga sommarjag, en helt annan sorts personlighet som tar lätt på det mesta.

Men i år kommer jag på mig själv med att sakna mina elever. Jag undrar hur de har det, om de mår bra, om de njuter av sommaren. För första gången känns det nästan i sin ordning att juni snart ska bli juli som hastigt kommer att smälta över i augusti och skolstart. (Nästan, alltså.)

Under det gångna läsåret har jag haft den stora förmånen att undervisa gymnasieelever med diagnoser inom AST, autismspektrumtillstånd. Tack vare dessa elever har jag blivit liksom nyförälskad i läraryrket.

Visst är det trevligt att få lotsa en välanpassad och ambitiös elev fram till ett A men det är liksom ingen riktig bravad. Skolan är utformad för dem som knäckt skolkoden; det vore närmast tjänstefel att inte lyckas med ungdomar som är vana vid framgång. Elever med AST har däremot vandrat genom skolsystemet som genom en svårforcerad terräng. Någonstans på vägen har de kroknat. Ändå har de kämpat så hårt.

Jag vet inte varför vi har skapat en skola som slår ut autistiska elever, dränerar dem på kraft och ignorerar deras många starka sidor. Det är en psykisk misshandel i stor, systematiserad skala. Men jag vet att det går att bryta det negativa mönstret av misslyckande, skolfrånvaro och obefintlig självkänsla.

Mina AST-elever är alla sinsemellan mycket olika men några saker förenar dem. Som det här att de inte spelar det sociala spelet. De står faktiskt oförstående inför all ytlig interaktion människor emellan, kommentarer som inte syftar till att få något viktigt sagt utan bara ska flytta våra positioner i förhållande till varandra.

Därför slipper jag varje form av fjäsk från autistiska elever. De är uppriktigt intresserade av det jag kan lära dem, inte av mig som person. De har inga synpunkter på hur jag klär mig eller för mig, de varken skvallrar eller smörar eller skyller ifrån sig, och de skulle aldrig få för sig att räkna ut formeln för hur lite man kan befatta sig med läroboken och ändå bli godkänd.

Även om personer med autism sällan mötts med förståelse besitter de en integritet som imponerar. De följer inte med strömmen, de faller inte in i trallen och de skulle aldrig i livet lägga upp en läcker matbild i sociala medier med baktanken att väcka andras avund. Skryt ligger inte för dem.

Jag önskar att jag kunde förklara för dig, kära läsare, hur vilsamt det är att vistas bland idel tänkande och erfarande människor, sådana som inte konkurrerar, värderar eller dömer. Kanske du redan vet.

För mig är det sinnesvidgande och djupt fascinerande att bara ana hur intensivt mina autistiska elever upplever omgivningen, varje litet ljud, varje doft, varje färgnyans och detalj i mönstret. Deras sensibilitet ligger på en mycket högre nivå än min. Det inspirerar och utmanar! Jag har fått öva mig i noggrann, medveten närvaro, att stanna upp och lyssna med hela min varelse.

Dessutom har mina elever gjort mig medveten om den sköra balansen mellan påfrestning och återhämtning. Stressens skadeverkningar kan faktiskt pareras med god planering och genomtänkta strategier. Det gäller oss alla.

Se bilder och läs om hur vi jobbar med AST-elever på Rodengymnasiets Flex-program (länken går till ett reportage av Karin Lindgren i Lärarnas tidning).