Sök

Pia Cederholm

Kategori

skolan

En universell politik för Sverige

När jag skriver detta har Sverige ännu inte fått någon regering efter valet för mer än femtio dagar sedan. Ändå har talmannen kört sina fikarundor med plausibla regeringsbildare. Kaffekokaren har plikttroget gått varm medan samtalen flutit mer trögt och svalt och avvaktande (föreställer jag mig, jag har förstås ingen aning egentligen).

DSC_8203

Under samma sju veckor har jag fått nya insikter (och tyvärr säkert glömt en hel del också) i mänskligt beteende genom mina universitetsstudier i specialpedagogik, mitt arbete som gymnasielärare och förra veckan även ett studiebesök med mina kollegor på en brittisk skola för autistiska elever. Det har då slagit mig att politikerna borde tänka i mer pedagogiska banor för att komma loss ur dödläget.

Ta detta med universell design, eller universell utformning som det egentligen ska heta på svenska. Sedan ett år tillbaka är det ett av de uttalade målen för svensk funktionshinderpolitik. Produkter, tjänster och miljöer ska formges så att de blir tillgängliga för alla. Ett klassiskt exempel är engreppsblandaren som har ersatt tokeriet med två olika, mer eller mindre svårmanövrerade vattenkranar, där den ena ger skållhett vatten och den andra iskallt. (I England har den innovationen inte riktigt slagit igenom ännu, till skam för hela det brittiska rörmokarsläktet).

IMG_9695

Utan universell design får vi förpackningar som är svåröppnade, höga trösklar och trappor som är svårforcerade och utrymmen eller tjänster som endast kan nyttjas av den som har alla funktioner på plats i kroppen och knoppen (och vem har det?). Poängen med universell design är att den leder till en utformning som är nödvändig för en del personer i samhället på samma gång som den är bra för alla – eller åtminstone inte skadlig för någon.

Tydliggörande pedagogik kan sägas vara besläktad med idén om att anpassa och tillgängliggöra för dem som behöver det mest och därmed förbättra för alla. I synnerhet för elever med autism är den tydliggörande pedagogiken helt avgörande samtidigt som den gynnar även de neurotypiska.

Bland verktygen finns det visuella stödet, som exempelvis används vid instruktioner: utöver muntlig information skriver jag samma budskap på tavlan och visar också med bilder, symboler eller kroppsspråk. På skolan för autistiska elever i England var alla dörrar färgkodade för att underlätta vid varje förflyttning, ett effektivt visuellt stöd.

IMG_9611

Med ett enkelt men inte desto mindre djärvt tankesprång förflyttar vi oss nu till den svenska politiken, som ju borde utformas för att passa särskilt bra för dem som behöver den mest och därutöver vara bra för alla – eller åtminstone inte skadlig för någon.

Så: vilka behöver politiken mest? Naturligtvis alla som är för unga eller gamla eller sjuka för att klara sig utan stöd, eller utsatta på något annat sätt. Med en gnutta inlevelse förstår vi att vi alla någon gång under livet hamnar i en sådan behövande kategori. Och med ytterligare lite inlevelse begriper vi nog också att vi då vill behandlas med mild och generös hand av staten.

IMG_9450

En politik som utgår från de största behoven blir en välfärdspolitik med höga skatter. Det är okej, så länge skattetrycket inte märkbart försämrar livskvaliteten för någon grupp i samhället. Alla behöver mat och kläder och någonstans att bo, och att det finns medmänniskor som inte har råd ens med livets nödtorft är verkligen inte bra för de välbeställda som ska gå förbi och tvingas begrunda andras elände. Orättvisor och ojämlikhet är skadligt för alla, också för oss som för tillfället råkar vara gynnade.

Däremot måste inte alla i ett samhälle arbeta. Det är en sådan där märklig tvångstanke som liksom stampar sönder det politiska samtalet. Jämlikhet uppnås inte genom att alla sliter ihop exakt lika många pensionspoäng.

Om Socialdemokraterna kunde släppa den där krampaktiga arbetslinjen och räcka ut handen till Liberalerna (som när de är på gott humör kan bidra med idéer om individens frihet) och till Vänsterpartiet (vars enda krav för samarbete är höjda kvinnolöner och en tandvårdsreform, hur kan någon vara emot det??) så skulle vi snart få ihop en regering.

IMG_9823

Naturligtvis ska Miljöpartiet också sitta med vid beslutsbordet, för att föra jordklotets och mänsklighetens talan. Det är obegripligt att folk inte röstade för en miljövänlig politik efter den brinnande sommaren 2018. När klimatet imploderar är det slut med oss alla, oavsett hur många pensionsavsättningar vi lyckats gömma undan för skattmasen.

Se där, det är mitt regeringsförslag: S, V, MP och L. Take it or leave it!

(Och vill någon ha en dragning på detta med massivt visuellt stöd till, så är det bara att höra av sig.)

DSC_8222

Allt vi behöver finns ganska nära

Vi har bara en röst var. Sådana är demokratins spelregler. Men lite synd är det att en enda röst inte räcker så långt. Då frestas man att tänka att det inte spelar någon roll vad jag gör med min lilla röst. Det går i alla fall som det går i valet.

Ändå har vi ett utmärkt tillfälle just nu att justera kursen. Bara vi är tillräckligt många som vill styra skutan Sverige åt samma håll. IMG_8733 (2)Aldrig förr har något land varit så välmående. Mikael Carlsson skrev nyligen en blogg med rubriken ”101 (nya) skäl till varför det fortfarande inte går åt helvete” där han presenterar statistik som pekar på hur bra det går för Sverige, i en mängd avseenden.

Själv förundras jag över hur lyckliga mina medsvenskar verkar vara där de sitter och äter gott på uteserveringar mitt i veckan och är kärleksfulla och generösa mot varandra. Skratten klingar. På stormarknaderna trängs vi i all vänskaplighet medan vi handlar kundvagnarna fulla. Och hur många fritidsbåtar har inte denna sommar legat och guppat i våra vattendrag? IMG_8795

På skuggsidan av sommarvimlet finns de som inte äger någon båt och inget fritidsställe och inte har råd med restaurangbesök. För samtidigt som svensk ekonomi slår alla rekord har klyftorna mellan oss vidgats till gapande avgrunder.

Sverige är häpnadsväckande rikt. Ändå är vi Europas ojämlikaste land, enligt Daniel Suhonen och Göran Therbom som skrev om detta på DN debatt häromdagen (”Invandringen kostar mindre än skattefusket”). Den svenska överklassen uppskattas ha 500 miljarder undangömda utomlands. Varje år försvinner ytterligare 43 miljarder av våra gemensamma skattepengar ut ur landet och blir därmed oåtkomliga för den svenska välfärdsstaten.

Ekvationen verkar självklar i mina ögon. Om vi tar från de rika (som inte ens kommer att märka det) och fördelar till dem som behöver det mest så löser vi fantastiskt många problem i ett slag.

Inom vårdens, omsorgens och miljöns områden skulle man komma långt med ett par hundra extra miljarder. Ännu längre skulle vi komma inom skolan. För om vi som jobbar med ungdomar – lärare, rektorer, kuratorer, skolsköterskor – kunde få mandat att anställa personal och köpa in det vi bedömer att vi behöver så skulle vi bädda för en långt ljusare framtid.

IMG_8853Ett litet exempel: För några ynka tusenlappar skulle vi i mitt arbetslag kunna köpa in riktigt bra hörlurar till våra elever med AST. Det skulle i sin tur utgöra den avgörande skillnaden mellan att kunna koncentrera sig på skolarbetet en tung dag eller att ge upp för att omvärlden virvlar in i skallen, negativa tankar tar över eller migränen triggas igång.

Jag vet vad jag vill ha av framtiden om jag ska våga bli gammal i det här landet, och det är inte militär upprustning eller fler gränspoliser eller hårdare tag. Det är något så enkelt och kostnadseffektivt som att alla unga ska få en chans. Alla. Oavsett vad de har i ryggsäcken. Oavsett om de helt saknar svensk ryggsäck med svenska papper i.

Det goda livet i det trygga samhället är en dröm som passerar Sverige 2018, likt ett sällsynt himlafenomen. Vi kan fånga drömmen eller låta bli. Din röst är allt som krävs.

IMG_8876

Därför har jag helst autistiska elever

Några veckor in på sommarlovet brukar jag i vanliga fall ha glömt namnen på de unga människor jag nyss satte betyg på. Vi lärare växlar rutinerat över till våra lediga sommarjag, en helt annan sorts personlighet som tar lätt på det mesta.

Men i år kommer jag på mig själv med att sakna mina elever. Jag undrar hur de har det, om de mår bra, om de njuter av sommaren. För första gången känns det nästan i sin ordning att juni snart ska bli juli som hastigt kommer att smälta över i augusti och skolstart. (Nästan, alltså.)

Under det gångna läsåret har jag haft den stora förmånen att undervisa gymnasieelever med diagnoser inom AST, autismspektrumtillstånd. Tack vare dessa elever har jag blivit liksom nyförälskad i läraryrket.

Visst är det trevligt att få lotsa en välanpassad och ambitiös elev fram till ett A men det är liksom ingen riktig bravad. Skolan är utformad för dem som knäckt skolkoden; det vore närmast tjänstefel att inte lyckas med ungdomar som är vana vid framgång. Elever med AST har däremot vandrat genom skolsystemet som genom en svårforcerad terräng. Någonstans på vägen har de kroknat. Ändå har de kämpat så hårt.

IMG_8228

Jag vet inte varför vi har skapat en skola som slår ut autistiska elever, dränerar dem på kraft och ignorerar deras många starka sidor. Det är en psykisk misshandel i stor, systematiserad skala. Men jag vet att det går att bryta det negativa mönstret av misslyckande, skolfrånvaro och obefintlig självkänsla.

Mina AST-elever är alla sinsemellan mycket olika men några saker förenar dem. Som det här att de inte spelar det sociala spelet. De står faktiskt oförstående inför all ytlig interaktion människor emellan, kommentarer som inte syftar till att få något viktigt sagt utan bara ska flytta våra positioner i förhållande till varandra.

Därför slipper jag varje form av fjäsk från autistiska elever. De är uppriktigt intresserade av det jag kan lära dem, inte av mig som person. De har inga synpunkter på hur jag klär mig eller för mig, de varken skvallrar eller smörar eller skyller ifrån sig, och de skulle aldrig få för sig att räkna ut formeln för hur lite man kan befatta sig med läroboken och ändå bli godkänd.

Även om personer med autism sällan mötts med förståelse besitter de en integritet som imponerar. De följer inte med strömmen, de faller inte in i trallen och de skulle aldrig i livet lägga upp en läcker matbild i sociala medier med baktanken att väcka andras avund. Skryt ligger inte för dem.

IMG_8225 (2)

Jag önskar att jag kunde förklara för dig, kära läsare, hur vilsamt det är att vistas bland idel tänkande och erfarande människor, sådana som inte konkurrerar, värderar eller dömer. Kanske du redan vet.

För mig är det sinnesvidgande och djupt fascinerande att bara ana hur intensivt mina autistiska elever upplever omgivningen, varje litet ljud, varje doft, varje färgnyans och detalj i mönstret. Deras sensibilitet ligger på en mycket högre nivå än min. Det inspirerar och utmanar! Jag har fått öva mig i noggrann, medveten närvaro, att stanna upp och lyssna med hela min varelse.

Dessutom har mina elever gjort mig medveten om den sköra balansen mellan påfrestning och återhämtning. Stressens skadeverkningar kan faktiskt pareras med god planering och genomtänkta strategier. Det gäller oss alla.

Se bilder och läs om hur vi jobbar med AST-elever på Rodengymnasiets Flex-program (länken går till ett reportage av Karin Lindgren i Lärarnas tidning).

När jag inte skriver deckare

”Har du skrivit någon deckare?” Det är en fråga jag får när jag avslöjar att jag inte bara är lärare, journalist, mamma, konsument, patient etc. utan även författare.

Nej, jag har inte skrivit någon deckare. Än. Och om jag skulle bli frestad hoppas jag att en barmhärtig medmänniska gör mig uppmärksam på det faktum att den här världen näppeligen behöver ytterligare en halvbra kriminalhistoria, skriven av en förhoppningsfull författare som är övertygad om att hen hittat en alldeles oanvänd variant på temat mördare blir avslöjad.

IMG_8131

Ingen vet hur många deckare som ligger och trycker på landets hårddiskar, alternativt har passerat nålsögat och tryckts hos ett förlag, alternativt inte behövt passera något nålsöga utan givits ut av författaren själv, men det torde vara betydligt fler än de mord som faktiskt begås i verkliga livet.

Nog sagt om detta. Jag skriver läromedel. Det är böcker som behövs, anser jag, men många håller inte med. Alltför många som bestämmer över skolor – kommunpolitiker, förvaltningar, lärarutbildare, skolledare – menar att läroboken har gjort sitt. Nu är det nya tider.

Har ni hört talas om digitaliseringen i skolan? Det är en reform som syftar till att ersätta pappersprodukter med något som inte kostar pengar. Visst låter det miljövänligt och modernt!

IMG_8154

Fort har det gått också. För tio år sedan hände det att mina läroböcker såldes i hela klassuppsättningar, alltså i 30 exemplar eller fler. Det händer aldrig numera. Mina böcker säljs i ett ex åt gången, eller inte alls.

Man får hoppas att de lärare som belastar sin snålt tilltagna budget med en av mina böcker åtminstone kopierar ur den till eleverna, trots att det innebär brott mot upphovsrätten (och mot mig). Dessvärre hör jag allt oftare om skolor där eleverna inte får någonting, inte ens en läsebok när de börjar första klass. I stället får de (låna) en dator eller surfplatta.

Ingen förväntar sig att en läkare ska göra ett bra jobb utan läkemedel men en lärare ska tydligen klara sig geschwint utan läromedel. I teorin funkar det. Det blir självklart mindre effektivt och mer mödosamt men en skicklig lärare kan föreläsa enbart med sin röst, visa med sitt kroppsspråk, stötta med en powerpoint eller en film från nätet, och har man ingen projektor och ingen whiteboard kan man kanske skriva i sanden med en pinne, eller i snön. Det går.

IMG_8174

Förresten har ju alla datorer numera, då behövs väl inga böcker? Allt finns på nätet. Visserligen i en enda röra, utan sammanhang, utan proportioner, utan tydligt skyltade ingångar eller utgångar och helt utan hänsyn till läroplanen och till elevens nivå.

De värsta argumenten mot läromedel kommer från framför allt yngre lärare som i sin tur fått dem från lärarutbildningen. Där har de itutats att läroböcker är kommersiella produkter från de vinstdrivande (= opålitliga) läromedelsförlagen och därför bör skys som pesten av alla lärare med integritet.

Ja, läroböcker är handelsvaror och har ett inköpspris. Detsamma gäller för datorer, surfplattor och allt som krävs för att de ska fungera. Databranschen är inte mer filantropiskt sinnad än läromedelsbranschen, och definitivt inte mer pedagogiskt medveten.

På nätet finns om inte allt så alldeles för mycket; en hel del som är bra blandat med en hel del som är förfärligt eller bara dumt. På ett par sekunder får vi fram nästan vad som helst. Såvida inte uppkopplingen krånglar, programvaran måste uppdateras, systemet drabbas av ett virus, appen har en bugg, batteriet laddar ur och strömmen går.

IMG_8248

Att läsa en text på papper är en stillsam syssla där hjärnan bearbetar information utan att distraheras av pling och blipp och reklam och plötsligt uppdykande meddelanden. Säkert är det en orsak till att vi mycket bättre minns det vi läst på papper, något som alla undersökningar visat.

Att läsa på skärm är däremot att slarvläsa för att genast glömma. Kommer du ihåg vad du läste på sociala medier för en månad sedan? För tre dagar sedan? Minns du ens vad du läste nyss, hur den här bloggen började?

I dag på den internationella minnesdagen för Förintelsens offer skriver Stefan Löfven och Alice Bah Kuhnke på Svenska Dagbladets debattsida om vikten av ”hågkomst och utbildning”. Det är vad jag ägnar mig åt när jag skriver läroböcker. Jag försöker bekämpa okunskapen, fördomarna och glömskan så att världen ska bli en smula mer upplyst. Och så att framtida generationer inte ska kunna skylla på att de ingenting visste och ingenting begrep när mörkrets makter kapade åt sig allt fler marknadsandelar.

Faller mjukt i samhällets famn

IMG_3554Ett återkommande fenomen så här års, alltså i blåsippornas och lövsprickningens ljuva tid, är att det ska deklareras. Med de digitala tjänster som numera tillhandahålls skulle det vara en smal sak även för mig. Om jag bara inte hyst en sådan motvilja mot att sköta den bokföring som ska ligga till grund för deklarationen.

Därför kastade jag mig inte entusiastiskt över deklarationsblanketterna i år heller. I själva verket öppnade jag inte ens det stora kuvertet utan inväntade ett mer stabilt ögonblick. Det gick sålunda någon dag utan att jag hade en aning om vad som väntade därinne.

När jag slutligen tog mod till mig och darrande läste Skatteverkets blekt gulvitrandiga dom (den specifikation som internt går under namnet ”pyjamaspapperet”) framgick det att jag ska betala 102 454 kronor i restskatt.

Gulp! som det stod i pratbubblorna när jag var barn.

Min första tanke var att jag måste ta ett banklån för att klara detta. Sedan kom jag ihåg att jag är sjukskriven och knappast får något lån under rådande premisser.

Min nästa tanke var att det hela föreföll orimligt. Hur mycket hade jag egentligen tjänat för att förtjäna en sådan skattesmäll? Jo, 785 419 kronor enligt pyjamaspapperet.

En kort stund kände jag mig som en höginkomsttagare. Det kändes fint, bortsett från att jag inte hade något minne av den glädje som alla dessa kronor borde ha ge mig. Kunde jag ha satt sprätt på så mycket pengar utan att märka det?

Jag rannsakade mitt minne. Visserligen är glömska ett av mina symtom men jag hade bestämt för mig att varje månadsskifte även under 2016 var en ångestladdad kamp mot högen av räkningar. Ungefär som sagans prins som utan machete får slå sig fram genom den kämpahöga, taggiga häcken för att väcka Törnrosa som sover därinnanför i godan ro.

Nej, jag begrep inget. Bäst att ringa Skatteverket, en av mina favoritmyndigheter som hjälpt mig många gånger förr.

IMG_3518

Jag gick bet på första försöket. Trots att jag tog mig förbi de inledande frågorna och knappade in svaren efter bästa förmåga fick jag veta att det var många som ringde just nu och att jag inte ens rymdes i kön.

På kvällen gjorde jag ett nytt försök, Skatteverket har generösa öppettider när det verkligen behövs. Och nu gick det bättre. Hela 39 handläggare hade offrat sin kvällsledighet för att undsätta vilsna deklaranter. Jag fick omedelbart plats 78 i telefonkön och avancerade raskt till käck musik.

Den hjälpsamma handläggare jag hamnade hos hittade genast felet: min arbetsgivare hade skickat in två kontrollbesked för mig, både mitt och någon kollegas. Därav den höga lönen. Som jag alltså inte fått. Och som jag därför inte behöver skatta för.

Puh! som det stod i pratbubblorna när jag var barn.

Jag har fortfarande inte deklarerat men jag ska göra det vilken dag som helst nu. Det är en enkel match bara jag fixar till min bokföring.

I går gick jag längs Drottninggatan i Stockholm. Tidigare samma dag hade jag lyssnat till Milad Mohammadi, en 27-åring som föreläser på det mest inspirerande sätt om demokrati, mångfald, inkludering och vikten av utbildning. Som 22-åring blev han Sveriges yngsta jurist och Sveriges yngsta statsvetare efter att ha läst in en dubbel examen. Direkt efter gymnasiet började han plugga 200 procent för att ”kvalitetssäkra sig själv” som han kallar det och nu är han i full färd med att förändra Sverige. Hur? Genom att starta en högstadieskola där alla elever uppmuntras att drömma stort.

FullSizeRender

På Drottninggatan rådde livlig trängsel, nästan som vanligt. Efter terrordådet har jag två gånger, med några dagars mellanrum, fått svara på en enkät om mina reaktioner. Var jag orolig? Kanske lite. Var jag ledsen? Ja, särskilt för den 11-åriga flickans skull. Hennes mamma tänker jag mycket på. Var jag arg? Nej. När en galning dödar och skadar slumpmässigt utvalda offer blir man inte arg, man blir sorgsen och förtvivlad. Men sedan blir man beslutsam.

Milad Mohammadi ger mig hopp. Drottninggatan reser sig åter. Skatteverket ställer upp som så många gånger förr. Under min sjukskrivning har vården bemött mig med professionalitet och respekt. Sverige är uppbyggt av vänliga, hänsynsfulla, yrkesskickliga personer. Polisbilar täcks med blommor. Kärleken flödar.

Jag vet att det finns elände. Alla är inte snälla, men de flesta är det. Vi som vill väl och tror gott och gör vårt bästa, vi är många fler än de som bara förmår hata.

Det är medmänniskor som Milad Mohammadi som utgör mitt samhälle. Därför känner jag tillförsikt och trygghet trots att jag varken är frisk, höginkomsttagare eller begiven på bokföring.

IMG_3550

Alla blir glada av mördande reklam

Det här läsåret har jag en ny kurs i min tjänst. Jag undervisar gymnasietvåor i ”Medier, samhälle och kommunikation”. Låter inte det som en angelägen och högintressant kurs för dagens ungdom?

dsc_4914

Hör bara här, den första punkten (av sex) i det centrala innehållet som anger vad kursen ska ägna sig åt: ”Mediernas tillkomst, utveckling och påverkan ur ett historiskt och dagsaktuellt perspektiv. Mediernas roll i samhället och deras betydelse för demokratin och samtidskulturen.”

Jag slår knut på mig själv för att få eleverna att känna hur brännande viktiga frågor det här är. De får läsa, fundera, diskutera, föreslå lösningar på olika problem. Som hur vi ska sätta stopp för näthatet innan det fräter sönder vår öppna demokrati.

Ibland ger jag dem enkla frågor bara för att locka dem att väga alternativ mot varandra, känna tyngden från olika svar på sin inre våg. En fråga nyligen handlade om Sveriges tryckfrihetslag, äldst i världen, som firar jubileum just i år. I läroboken (som de har framför sig medan de svarar) anges årtalet 1766. Min fråga gällde hur gammal lagen är och jag gav fem svarsalternativ:

  • 100 år
  • 150 år
  • 200 år
  • 250 år
  • 300 år

Nu börjar du, min uppmärksamme läsare, irra med blicken mot inledningen på den här texten i tron att du har missuppfattat åldern hos mina elever. Du tänker att en sådan här fråga är för enkel för gymnasieelever på ett högskoleförberedande program och skulle passa bättre på låg- eller mellanstadiet.

Men si, detta är svensk skola anno 2016. Det har gått 250 år sedan 1766 men en del 17-åringar tror att det i själva verket rör sig om 300. Skit samma, matte och historia, vem bryr sig om rim och reson, vad spelar 50 år hit eller dit för roll – det var ju aslänge sedan oavsett!

img_2850

”Vad betyder kommersiell?” En elev har fastnat på nästa fråga. Resten av klassen tittar upp under undrande luggar. Ja, vad innebär det att medierna drivs med kommersiella syften? Jag förklarar att det handlar om vinstintresse, att verksamheten måste generera överskott som kan bli utdelning för aktieägarna för annars vill de inte investera i medieföretagen. Pengarna är drivkraften, ständigt mer tillväxt och mer pengar.

Okej, jaha. Eleverna anar inte oråd på minsta sätt. Pengar är positivt. Vinst är den trevliga motsatsen till förlust. Ingen vill vara en fattig förlorare. I deras värld är det obegripligt att någon kan motsätta sig ’vinster i välfärden’ för vad kan väl tänkas klinga trivsammare än både vinst och välfärd?

Under en annan lektion ger jag dem en halvtimme att i smågrupper diskutera hur den som förser medier med innehåll ska få betalt för sitt arbete. Hur ska mediekonsumtionen finansieras i en tid när vi vill ha allt gratis? Halva mediebranschen befinner sig i kris och kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke har detta överst på sitt bord. Jag ger mängder av exempel och de nickar instämmande. Javisst vill de fortsätta läsa nyheter, lyssna på musik, se film utan att det ska kosta pengar. Så gör de ju hela tiden.

dsc_4927

Slutligen kastar jag in mig själv som levande exempel. Jag är läromedelsförfattare och journalist, två yrkeskarriärer som går ut på att fylla medier med genomtänkt innehåll. Men jag kan inte leva på det, trots att jag lägger ner många timmar varje månad, eftersom det inte finns någon i andra ändan som är villig att betala för den tid det tar att producera innehållet. Därför står jag här och undervisar er, för att kunna ställa mat på bordet åt mina barn!

Nu kommer de att fatta, tänker jag. Fast de behöver inte någon halvtimme för de har redan svaret klart: reklam. Allt som de vill konsumera i medieväg är redan tillgängligt och gratis tack vare reklamen.

Det här är en generation som inte har något minne av enbart reklamfri teve. De vet inte hur det är att spara veckopengen till en efterlängtad cd-skiva (eller lp-skiva). De har över huvud taget inga erfarenheter av att behöva vänta på (eller betala för) studioinspelad musik, tecknade seriestrippar, roliga bilder, teveprogram.

Men det leder ju till att ni utsätts för reklam hela tiden, invänder jag. Och ni påverkas uppenbarligen, annars skulle reklambyråerna välja andra strategier. Tycker ni inte att det är störande med dessa ständiga reklamintrång i era liv? Som dessutom lurar er att köpa ett par gympadojor för 1 200 spänn helt i onödan?

Nä. Varför skulle det vara något problem med det? Tvärtom. Alla blir nöjda när samhällsekonomins hjul snurrar i munter balans. Medieproducenterna får betalt genom att upplåta plats åt annonsörerna, konsumenterna får konsumera utan att betala, annonsörerna pröjsar gladeligen för att synas. Och de där gympadojorna är ju precis vad vi vill ha, klart att vi köper dem!

dsc_4907

Jamen då så. Då är det väl jag som är gammalmodig. Som får skylla mig själv och fortsätta jobba som lärare för att ha råd att skriva det ingen vill betala för. Frid och fröjd, för de flesta.

Hur var det nu det hette? Gratis är gott! Eller var det tvärtom? There is no such thing as a free lunch.

 

 

Repris: Lärarens sju värsta

Emedan jag är trött och utarbetad kommer här en gammal bloggfavorit i repris. Trots att den publicerades redan 11 oktober 2011 tycks den förbli skrämmande aktuell. Håll till godo.

Jag gillar verkligen mina elever. Särskilt när de inte ställer dumma och ovidkommande frågor som jag av olika skäl inte har lust att besvara.

Kan jag ge exempel på dylika frågor? Jajamensan! Här kommer topplistan med De Sju Mest Avskydda Frågorna Att Ställa Till En Lärare. Undvik dem till varje pris och du kommer att gå långt, lille vän.

Sjundeplatsen går till den här till synes oskyldiga frågan: ”Vad ska vi göra i dag?” Det vill jag inte avslöja. Jag vill att varje lektion ska vara som en inslagen överraskning som gradvis avtäcks. Vi ska inte veta på förhand vad som ska hända, för då kanske det inte händer. Just det oväntade är ett underskattat pedagogiskt hjälpmedel.

På sjätte plats hittar vi klassikern ”Vad är det för mat i dag?” Det spelar ingen roll vad vi talar om just då; den frågan kommer alltid synnerligen olämpligt. Och vad ska jag svara? Inte vet jag, jag är lärare, inte kock. Eller: Det finns en app som talar om det, ladda ner den så slipper du störa lektionen nästa gång du är hungrig.

Femteplatsens fråga är i och för sig berättigad och man skulle nästan kunna tro att den strömmar ur äkta nyfikenhet, rentav ur kunskapstörst: ”Kommer vi att gå igenom något viktigt den här lektionen?” Tänk om jag skulle säga nej? Jag har planerat en helt onödig lektion så om du tänkte skolka passar det utmärkt.

På fjärde plats finns den försåtliga men inte så begåvade frågan ”När slutar den här lektionen?” För läraren som står där och anstränger sig är det inte särskilt upplyftande att drabbas av insikten att de små raringarna inget hellre vill än komma därifrån. Ni kan väl åtminstone låtsas att ni trivs lite? tänker man desperat. Ni kan väl spela en smula intresserade?

Tredjeplatsen innehas av ”Kan vi inte få sluta tidigare? Snälla?” Svaret är NEJ. Aldrig. Inte en chans. Däremot kan ni få sluta senare. Och ni kommer att få sluta senare resten av livet om ni inte skärper er. Då blir det komvux tills ni passerat 30, minst.

På andra plats återfinns hatobjektet ”Kommer det här på provet?” Jag blir fortfarande ställd av den frågan. Så långt har jag nämligen inte själv tänkt. Prov? Jag står här och undervisar er om livsviktiga och djupt fascinerande ting och om ni bara gör ett par intelligenta inlägg som visar att ni har förstått så behöver vi inte ha något prov. (Måste elever vara så resultatfixerade?)

Förstaplatsen går till följande stolpskott: ”Varför ska vi lära oss det här?” Det är egentligen en djup fråga, en existentiell och riktigt vettig fråga på sitt sätt, men om jag skulle försöka svara på den skulle det ta hela terminen och leda till att vi allesammans började ifrågasätta skolan som inrättning. Och då vore vi illa ute.

 

Oförberedda prov i maj

Ni som råkar ha den stora olägenheten att inte få vistas i skolans värld mellan hägg och syren föreställer er säkert att vi lärare har bråda dagar nu, för att inte tala om eleverna! Det stämmer faktiskt. Till hälften.

Lärarna har bråda dagar. Det kallas internt för ”döden i maj”. Livet liksom upphör att vara levande – just när naturen utanför fönstret spelar ut sina mest sprudlande livfulla kort – och ersätts av ett utdraget gällt pip som från EKG-apparatens raka streck. Och det eländespipet orsakas av betygen.

Betyg sätts av lärare. Det är ovedersägligt. Ingen annan kan göra det åt mig. Jag måste peta dit de där bokstäverna på vilka mina elevers hela framtid hänger. Eller det är åtminstone vad de med största bestämdhet hävdar när de gör sina mutförsök.

Tänk om jag fick sätta betyg på hur övertygande de argumenterar för att de ska ha högsta betyg. Eller på hur trevliga och oförargliga dessa ungdomar ändå kan vara emellanåt. Eller på hur hårt jag har ansträngt mig för att lära dem något. Hela kolumner med raka A:n skulle det bli!

Dessvärre ska jag i stället bedöma djupet och bredden och höjden på deras kunskaper. Ack, gånge denna kalk ifrån mig! vill jag utbrista. Men det har jag inte tid med.

Visserligen har de fått många chanser under läsåret. Visserligen har vi genomfört nationella prov. Visserligen har jag betygsunderlag. Men bara för dåliga betyg. Så jag planerar in nya tillfällen. Ett nytt prov, en sista möjlighet.

Vi repeterar. Eller rättare sagt, jag repeterar. Tavlan fylls. De elever som är där fotar av tavlan med sina mobiltelefoner. De elever som inte orkat ta sig till skolan får all information om provet skickad till sig, både på papper och digitalt. Nu tar ni väl och pluggar ordentligt?

Inte gör de det. På provdagen dyker en liten skara upp, gapande av den mest ohöljda förvåning. Var det i dag som vi skulle ha prov??!

Vi skjuter upp provet en vecka. Nu har ni ett gyllene tillfälle, ta vara på det!

Ha! På den nya provdagen dyker en ännu mindre skara upp och de är osannolikt nog ännu mindre förberedda än sist. Men de kan tänka sig att kasta ett getöga på provet och kanske skriva det någon annan dag, ganska snart fast inte i morgon.

Jag skriver in ett nytt provdatum i min kalender. Det gör inte eleverna för de använder inte sådana obsoleta verktyg. För dem är obehagligheter som prov, läxor, inlämningsuppgifter och muntliga redovisningar något som slår till utan förvarning, likt ödet. Och då kan man stå där i all sin juvenila oskuld och bedyra att man inte hade en aaaning.

Nu är jag ju själv ingen duvunge i lärarnästet så jag borde vara förberedd. Så här är det varje vår, även om det i likhet med den globala uppvärmningen sakta blir värre och värre. Ändå häpnar jag stundom över hur illa det är.

Min mest erfarna kollega, som jobbat fyrtio år i skolan och nu gör sin sista termin före pensioneringen, höll nästan (men bara nästan) på att tappa fattningen härförleden när en ung man meddelade att han behövde gå tidigare från hennes lektion. Anledningen? Han hade en tid hos frisören.

Jag är nu mycket nära den punkt där jag med förtjusning och oändligt tålamod hälsar varje vilsen ung människa varmt, varmt välkommen till dagens fullkomligt kravlösa lektion, och ett extra varmt välkommen till er som inte var mer än 25 minuter försenade. Och nej, det är inte någon kränkning av dig som var 48 minuter sen, jag förstår så innerligt väl att du inte kan lastas för att bussen missade dig och att väckarklockan var extra trött i dag.

Eftersom ni är den mest sönderstressade generation tonåringar som vandrat på denna jord  ska jag inte belasta er med … Förlåt, vad sa du lille vän? En penna? Självklart får du låna en penna, ett sudd också, och en pennvässare, en värktablett, ett plåster, en kudde och ett tuggummi, jag kan också hämta en bit choklad om du känner att blodsockret är på väg ner, men jag tror inte att du behöver någon penna just i dag för om jag skulle råka säga något viktigt kan jag skriva det på tavlan och så fotar du bara av det.

Håller din mobil på att ladda ur? Oj, så besvärligt för dig! Jag springer genast och letar efter en laddare, sätt dig bekvämt och vila så länge så är jag strax tillbaka.

Nej, inte behöver ni oroa er för betygen, nu ska vi bara ta det lugnt och fokusera på att andas. Ni andas väl allihop? Jääättefint, ni är så duktiga på att andas!

Säg efter mig: A-A-A-A-A!

IMG_2467

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑