Sök

Pia Cederholm

Kategori

skolan

Faller mjukt i samhällets famn

IMG_3554Ett återkommande fenomen så här års, alltså i blåsippornas och lövsprickningens ljuva tid, är att det ska deklareras. Med de digitala tjänster som numera tillhandahålls skulle det vara en smal sak även för mig. Om jag bara inte hyst en sådan motvilja mot att sköta den bokföring som ska ligga till grund för deklarationen.

Därför kastade jag mig inte entusiastiskt över deklarationsblanketterna i år heller. I själva verket öppnade jag inte ens det stora kuvertet utan inväntade ett mer stabilt ögonblick. Det gick sålunda någon dag utan att jag hade en aning om vad som väntade därinne.

När jag slutligen tog mod till mig och darrande läste Skatteverkets blekt gulvitrandiga dom (den specifikation som internt går under namnet ”pyjamaspapperet”) framgick det att jag ska betala 102 454 kronor i restskatt.

Gulp! som det stod i pratbubblorna när jag var barn.

Min första tanke var att jag måste ta ett banklån för att klara detta. Sedan kom jag ihåg att jag är sjukskriven och knappast får något lån under rådande premisser.

Min nästa tanke var att det hela föreföll orimligt. Hur mycket hade jag egentligen tjänat för att förtjäna en sådan skattesmäll? Jo, 785 419 kronor enligt pyjamaspapperet.

En kort stund kände jag mig som en höginkomsttagare. Det kändes fint, bortsett från att jag inte hade något minne av den glädje som alla dessa kronor borde ha ge mig. Kunde jag ha satt sprätt på så mycket pengar utan att märka det?

Jag rannsakade mitt minne. Visserligen är glömska ett av mina symtom men jag hade bestämt för mig att varje månadsskifte även under 2016 var en ångestladdad kamp mot högen av räkningar. Ungefär som sagans prins som utan machete får slå sig fram genom den kämpahöga, taggiga häcken för att väcka Törnrosa som sover därinnanför i godan ro.

Nej, jag begrep inget. Bäst att ringa Skatteverket, en av mina favoritmyndigheter som hjälpt mig många gånger förr.

IMG_3518

Jag gick bet på första försöket. Trots att jag tog mig förbi de inledande frågorna och knappade in svaren efter bästa förmåga fick jag veta att det var många som ringde just nu och att jag inte ens rymdes i kön.

På kvällen gjorde jag ett nytt försök, Skatteverket har generösa öppettider när det verkligen behövs. Och nu gick det bättre. Hela 39 handläggare hade offrat sin kvällsledighet för att undsätta vilsna deklaranter. Jag fick omedelbart plats 78 i telefonkön och avancerade raskt till käck musik.

Den hjälpsamma handläggare jag hamnade hos hittade genast felet: min arbetsgivare hade skickat in två kontrollbesked för mig, både mitt och någon kollegas. Därav den höga lönen. Som jag alltså inte fått. Och som jag därför inte behöver skatta för.

Puh! som det stod i pratbubblorna när jag var barn.

Jag har fortfarande inte deklarerat men jag ska göra det vilken dag som helst nu. Det är en enkel match bara jag fixar till min bokföring.

I går gick jag längs Drottninggatan i Stockholm. Tidigare samma dag hade jag lyssnat till Milad Mohammadi, en 27-åring som föreläser på det mest inspirerande sätt om demokrati, mångfald, inkludering och vikten av utbildning. Som 22-åring blev han Sveriges yngsta jurist och Sveriges yngsta statsvetare efter att ha läst in en dubbel examen. Direkt efter gymnasiet började han plugga 200 procent för att ”kvalitetssäkra sig själv” som han kallar det och nu är han i full färd med att förändra Sverige. Hur? Genom att starta en högstadieskola där alla elever uppmuntras att drömma stort.

FullSizeRender

På Drottninggatan rådde livlig trängsel, nästan som vanligt. Efter terrordådet har jag två gånger, med några dagars mellanrum, fått svara på en enkät om mina reaktioner. Var jag orolig? Kanske lite. Var jag ledsen? Ja, särskilt för den 11-åriga flickans skull. Hennes mamma tänker jag mycket på. Var jag arg? Nej. När en galning dödar och skadar slumpmässigt utvalda offer blir man inte arg, man blir sorgsen och förtvivlad. Men sedan blir man beslutsam.

Milad Mohammadi ger mig hopp. Drottninggatan reser sig åter. Skatteverket ställer upp som så många gånger förr. Under min sjukskrivning har vården bemött mig med professionalitet och respekt. Sverige är uppbyggt av vänliga, hänsynsfulla, yrkesskickliga personer. Polisbilar täcks med blommor. Kärleken flödar.

Jag vet att det finns elände. Alla är inte snälla, men de flesta är det. Vi som vill väl och tror gott och gör vårt bästa, vi är många fler än de som bara förmår hata.

Det är medmänniskor som Milad Mohammadi som utgör mitt samhälle. Därför känner jag tillförsikt och trygghet trots att jag varken är frisk, höginkomsttagare eller begiven på bokföring.

IMG_3550

Alla blir glada av mördande reklam

Det här läsåret har jag en ny kurs i min tjänst. Jag undervisar gymnasietvåor i ”Medier, samhälle och kommunikation”. Låter inte det som en angelägen och högintressant kurs för dagens ungdom?

dsc_4914

Hör bara här, den första punkten (av sex) i det centrala innehållet som anger vad kursen ska ägna sig åt: ”Mediernas tillkomst, utveckling och påverkan ur ett historiskt och dagsaktuellt perspektiv. Mediernas roll i samhället och deras betydelse för demokratin och samtidskulturen.”

Jag slår knut på mig själv för att få eleverna att känna hur brännande viktiga frågor det här är. De får läsa, fundera, diskutera, föreslå lösningar på olika problem. Som hur vi ska sätta stopp för näthatet innan det fräter sönder vår öppna demokrati.

Ibland ger jag dem enkla frågor bara för att locka dem att väga alternativ mot varandra, känna tyngden från olika svar på sin inre våg. En fråga nyligen handlade om Sveriges tryckfrihetslag, äldst i världen, som firar jubileum just i år. I läroboken (som de har framför sig medan de svarar) anges årtalet 1766. Min fråga gällde hur gammal lagen är och jag gav fem svarsalternativ:

  • 100 år
  • 150 år
  • 200 år
  • 250 år
  • 300 år

Nu börjar du, min uppmärksamme läsare, irra med blicken mot inledningen på den här texten i tron att du har missuppfattat åldern hos mina elever. Du tänker att en sådan här fråga är för enkel för gymnasieelever på ett högskoleförberedande program och skulle passa bättre på låg- eller mellanstadiet.

Men si, detta är svensk skola anno 2016. Det har gått 250 år sedan 1766 men en del 17-åringar tror att det i själva verket rör sig om 300. Skit samma, matte och historia, vem bryr sig om rim och reson, vad spelar 50 år hit eller dit för roll – det var ju aslänge sedan oavsett!

img_2850

”Vad betyder kommersiell?” En elev har fastnat på nästa fråga. Resten av klassen tittar upp under undrande luggar. Ja, vad innebär det att medierna drivs med kommersiella syften? Jag förklarar att det handlar om vinstintresse, att verksamheten måste generera överskott som kan bli utdelning för aktieägarna för annars vill de inte investera i medieföretagen. Pengarna är drivkraften, ständigt mer tillväxt och mer pengar.

Okej, jaha. Eleverna anar inte oråd på minsta sätt. Pengar är positivt. Vinst är den trevliga motsatsen till förlust. Ingen vill vara en fattig förlorare. I deras värld är det obegripligt att någon kan motsätta sig ’vinster i välfärden’ för vad kan väl tänkas klinga trivsammare än både vinst och välfärd?

Under en annan lektion ger jag dem en halvtimme att i smågrupper diskutera hur den som förser medier med innehåll ska få betalt för sitt arbete. Hur ska mediekonsumtionen finansieras i en tid när vi vill ha allt gratis? Halva mediebranschen befinner sig i kris och kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke har detta överst på sitt bord. Jag ger mängder av exempel och de nickar instämmande. Javisst vill de fortsätta läsa nyheter, lyssna på musik, se film utan att det ska kosta pengar. Så gör de ju hela tiden.

dsc_4927

Slutligen kastar jag in mig själv som levande exempel. Jag är läromedelsförfattare och journalist, två yrkeskarriärer som går ut på att fylla medier med genomtänkt innehåll. Men jag kan inte leva på det, trots att jag lägger ner många timmar varje månad, eftersom det inte finns någon i andra ändan som är villig att betala för den tid det tar att producera innehållet. Därför står jag här och undervisar er, för att kunna ställa mat på bordet åt mina barn!

Nu kommer de att fatta, tänker jag. Fast de behöver inte någon halvtimme för de har redan svaret klart: reklam. Allt som de vill konsumera i medieväg är redan tillgängligt och gratis tack vare reklamen.

Det här är en generation som inte har något minne av enbart reklamfri teve. De vet inte hur det är att spara veckopengen till en efterlängtad cd-skiva (eller lp-skiva). De har över huvud taget inga erfarenheter av att behöva vänta på (eller betala för) studioinspelad musik, tecknade seriestrippar, roliga bilder, teveprogram.

Men det leder ju till att ni utsätts för reklam hela tiden, invänder jag. Och ni påverkas uppenbarligen, annars skulle reklambyråerna välja andra strategier. Tycker ni inte att det är störande med dessa ständiga reklamintrång i era liv? Som dessutom lurar er att köpa ett par gympadojor för 1 200 spänn helt i onödan?

Nä. Varför skulle det vara något problem med det? Tvärtom. Alla blir nöjda när samhällsekonomins hjul snurrar i munter balans. Medieproducenterna får betalt genom att upplåta plats åt annonsörerna, konsumenterna får konsumera utan att betala, annonsörerna pröjsar gladeligen för att synas. Och de där gympadojorna är ju precis vad vi vill ha, klart att vi köper dem!

dsc_4907

Jamen då så. Då är det väl jag som är gammalmodig. Som får skylla mig själv och fortsätta jobba som lärare för att ha råd att skriva det ingen vill betala för. Frid och fröjd, för de flesta.

Hur var det nu det hette? Gratis är gott! Eller var det tvärtom? There is no such thing as a free lunch.

 

 

Repris: Lärarens sju värsta

Emedan jag är trött och utarbetad kommer här en gammal bloggfavorit i repris. Trots att den publicerades redan 11 oktober 2011 tycks den förbli skrämmande aktuell. Håll till godo.

Jag gillar verkligen mina elever. Särskilt när de inte ställer dumma och ovidkommande frågor som jag av olika skäl inte har lust att besvara.

Kan jag ge exempel på dylika frågor? Jajamensan! Här kommer topplistan med De Sju Mest Avskydda Frågorna Att Ställa Till En Lärare. Undvik dem till varje pris och du kommer att gå långt, lille vän.

Sjundeplatsen går till den här till synes oskyldiga frågan: ”Vad ska vi göra i dag?” Det vill jag inte avslöja. Jag vill att varje lektion ska vara som en inslagen överraskning som gradvis avtäcks. Vi ska inte veta på förhand vad som ska hända, för då kanske det inte händer. Just det oväntade är ett underskattat pedagogiskt hjälpmedel.

På sjätte plats hittar vi klassikern ”Vad är det för mat i dag?” Det spelar ingen roll vad vi talar om just då; den frågan kommer alltid synnerligen olämpligt. Och vad ska jag svara? Inte vet jag, jag är lärare, inte kock. Eller: Det finns en app som talar om det, ladda ner den så slipper du störa lektionen nästa gång du är hungrig.

Femteplatsens fråga är i och för sig berättigad och man skulle nästan kunna tro att den strömmar ur äkta nyfikenhet, rentav ur kunskapstörst: ”Kommer vi att gå igenom något viktigt den här lektionen?” Tänk om jag skulle säga nej? Jag har planerat en helt onödig lektion så om du tänkte skolka passar det utmärkt.

På fjärde plats finns den försåtliga men inte så begåvade frågan ”När slutar den här lektionen?” För läraren som står där och anstränger sig är det inte särskilt upplyftande att drabbas av insikten att de små raringarna inget hellre vill än komma därifrån. Ni kan väl åtminstone låtsas att ni trivs lite? tänker man desperat. Ni kan väl spela en smula intresserade?

Tredjeplatsen innehas av ”Kan vi inte få sluta tidigare? Snälla?” Svaret är NEJ. Aldrig. Inte en chans. Däremot kan ni få sluta senare. Och ni kommer att få sluta senare resten av livet om ni inte skärper er. Då blir det komvux tills ni passerat 30, minst.

På andra plats återfinns hatobjektet ”Kommer det här på provet?” Jag blir fortfarande ställd av den frågan. Så långt har jag nämligen inte själv tänkt. Prov? Jag står här och undervisar er om livsviktiga och djupt fascinerande ting och om ni bara gör ett par intelligenta inlägg som visar att ni har förstått så behöver vi inte ha något prov. (Måste elever vara så resultatfixerade?)

Förstaplatsen går till följande stolpskott: ”Varför ska vi lära oss det här?” Det är egentligen en djup fråga, en existentiell och riktigt vettig fråga på sitt sätt, men om jag skulle försöka svara på den skulle det ta hela terminen och leda till att vi allesammans började ifrågasätta skolan som inrättning. Och då vore vi illa ute.

 

Oförberedda prov i maj

Ni som råkar ha den stora olägenheten att inte få vistas i skolans värld mellan hägg och syren föreställer er säkert att vi lärare har bråda dagar nu, för att inte tala om eleverna! Det stämmer faktiskt. Till hälften.

Lärarna har bråda dagar. Det kallas internt för ”döden i maj”. Livet liksom upphör att vara levande – just när naturen utanför fönstret spelar ut sina mest sprudlande livfulla kort – och ersätts av ett utdraget gällt pip som från EKG-apparatens raka streck. Och det eländespipet orsakas av betygen.

Betyg sätts av lärare. Det är ovedersägligt. Ingen annan kan göra det åt mig. Jag måste peta dit de där bokstäverna på vilka mina elevers hela framtid hänger. Eller det är åtminstone vad de med största bestämdhet hävdar när de gör sina mutförsök.

Tänk om jag fick sätta betyg på hur övertygande de argumenterar för att de ska ha högsta betyg. Eller på hur trevliga och oförargliga dessa ungdomar ändå kan vara emellanåt. Eller på hur hårt jag har ansträngt mig för att lära dem något. Hela kolumner med raka A:n skulle det bli!

Dessvärre ska jag i stället bedöma djupet och bredden och höjden på deras kunskaper. Ack, gånge denna kalk ifrån mig! vill jag utbrista. Men det har jag inte tid med.

Visserligen har de fått många chanser under läsåret. Visserligen har vi genomfört nationella prov. Visserligen har jag betygsunderlag. Men bara för dåliga betyg. Så jag planerar in nya tillfällen. Ett nytt prov, en sista möjlighet.

Vi repeterar. Eller rättare sagt, jag repeterar. Tavlan fylls. De elever som är där fotar av tavlan med sina mobiltelefoner. De elever som inte orkat ta sig till skolan får all information om provet skickad till sig, både på papper och digitalt. Nu tar ni väl och pluggar ordentligt?

Inte gör de det. På provdagen dyker en liten skara upp, gapande av den mest ohöljda förvåning. Var det i dag som vi skulle ha prov??!

Vi skjuter upp provet en vecka. Nu har ni ett gyllene tillfälle, ta vara på det!

Ha! På den nya provdagen dyker en ännu mindre skara upp och de är osannolikt nog ännu mindre förberedda än sist. Men de kan tänka sig att kasta ett getöga på provet och kanske skriva det någon annan dag, ganska snart fast inte i morgon.

Jag skriver in ett nytt provdatum i min kalender. Det gör inte eleverna för de använder inte sådana obsoleta verktyg. För dem är obehagligheter som prov, läxor, inlämningsuppgifter och muntliga redovisningar något som slår till utan förvarning, likt ödet. Och då kan man stå där i all sin juvenila oskuld och bedyra att man inte hade en aaaning.

Nu är jag ju själv ingen duvunge i lärarnästet så jag borde vara förberedd. Så här är det varje vår, även om det i likhet med den globala uppvärmningen sakta blir värre och värre. Ändå häpnar jag stundom över hur illa det är.

Min mest erfarna kollega, som jobbat fyrtio år i skolan och nu gör sin sista termin före pensioneringen, höll nästan (men bara nästan) på att tappa fattningen härförleden när en ung man meddelade att han behövde gå tidigare från hennes lektion. Anledningen? Han hade en tid hos frisören.

Jag är nu mycket nära den punkt där jag med förtjusning och oändligt tålamod hälsar varje vilsen ung människa varmt, varmt välkommen till dagens fullkomligt kravlösa lektion, och ett extra varmt välkommen till er som inte var mer än 25 minuter försenade. Och nej, det är inte någon kränkning av dig som var 48 minuter sen, jag förstår så innerligt väl att du inte kan lastas för att bussen missade dig och att väckarklockan var extra trött i dag.

Eftersom ni är den mest sönderstressade generation tonåringar som vandrat på denna jord  ska jag inte belasta er med … Förlåt, vad sa du lille vän? En penna? Självklart får du låna en penna, ett sudd också, och en pennvässare, en värktablett, ett plåster, en kudde och ett tuggummi, jag kan också hämta en bit choklad om du känner att blodsockret är på väg ner, men jag tror inte att du behöver någon penna just i dag för om jag skulle råka säga något viktigt kan jag skriva det på tavlan och så fotar du bara av det.

Håller din mobil på att ladda ur? Oj, så besvärligt för dig! Jag springer genast och letar efter en laddare, sätt dig bekvämt och vila så länge så är jag strax tillbaka.

Nej, inte behöver ni oroa er för betygen, nu ska vi bara ta det lugnt och fokusera på att andas. Ni andas väl allihop? Jääättefint, ni är så duktiga på att andas!

Säg efter mig: A-A-A-A-A!

IMG_2467

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑