Pia Cederholm

Ett återkommande fenomen så här års, alltså i blåsippornas och lövsprickningens ljuva tid, är att det ska deklareras. Med de digitala tjänster som numera tillhandahålls skulle det vara en smal sak även för mig. Om jag bara inte hyst en sådan motvilja mot att sköta den bokföring som ska ligga till grund för deklarationen.

Därför kastade jag mig inte entusiastiskt över deklarationsblanketterna i år heller. I själva verket öppnade jag inte ens det stora kuvertet utan inväntade ett mer stabilt ögonblick. Det gick sålunda någon dag utan att jag hade en aning om vad som väntade därinne.

När jag slutligen tog mod till mig och darrande läste Skatteverkets blekt gulvitrandiga dom (den specifikation som internt går under namnet ”pyjamaspapperet”) framgick det att jag ska betala 102 454 kronor i restskatt.

Gulp! som det stod i pratbubblorna när jag var barn.

Min första tanke var att jag måste ta ett banklån för att klara detta. Sedan kom jag ihåg att jag är sjukskriven och knappast får något lån under rådande premisser.

Min nästa tanke var att det hela föreföll orimligt. Hur mycket hade jag egentligen tjänat för att förtjäna en sådan skattesmäll? Jo, 785 419 kronor enligt pyjamaspapperet.

En kort stund kände jag mig som en höginkomsttagare. Det kändes fint, bortsett från att jag inte hade något minne av den glädje som alla dessa kronor borde ha ge mig. Kunde jag ha satt sprätt på så mycket pengar utan att märka det?

Jag rannsakade mitt minne. Visserligen är glömska ett av mina symtom men jag hade bestämt för mig att varje månadsskifte även under 2016 var en ångestladdad kamp mot högen av räkningar. Ungefär som sagans prins som utan machete får slå sig fram genom den kämpahöga, taggiga häcken för att väcka Törnrosa som sover därinnanför i godan ro.

Nej, jag begrep inget. Bäst att ringa Skatteverket, en av mina favoritmyndigheter som hjälpt mig många gånger förr.

Jag gick bet på första försöket. Trots att jag tog mig förbi de inledande frågorna och knappade in svaren efter bästa förmåga fick jag veta att det var många som ringde just nu och att jag inte ens rymdes i kön.

På kvällen gjorde jag ett nytt försök, Skatteverket har generösa öppettider när det verkligen behövs. Och nu gick det bättre. Hela 39 handläggare hade offrat sin kvällsledighet för att undsätta vilsna deklaranter. Jag fick omedelbart plats 78 i telefonkön och avancerade raskt till käck musik.

Den hjälpsamma handläggare jag hamnade hos hittade genast felet: min arbetsgivare hade skickat in två kontrollbesked för mig, både mitt och någon kollegas. Därav den höga lönen. Som jag alltså inte fått. Och som jag därför inte behöver skatta för.

Puh! som det stod i pratbubblorna när jag var barn.

Jag har fortfarande inte deklarerat men jag ska göra det vilken dag som helst nu. Det är en enkel match bara jag fixar till min bokföring.

I går gick jag längs Drottninggatan i Stockholm. Tidigare samma dag hade jag lyssnat till Milad Mohammadi, en 27-åring som föreläser på det mest inspirerande sätt om demokrati, mångfald, inkludering och vikten av utbildning. Som 22-åring blev han Sveriges yngsta jurist och Sveriges yngsta statsvetare efter att ha läst in en dubbel examen. Direkt efter gymnasiet började han plugga 200 procent för att ”kvalitetssäkra sig själv” som han kallar det och nu är han i full färd med att förändra Sverige. Hur? Genom att starta en högstadieskola där alla elever uppmuntras att drömma stort.

På Drottninggatan rådde livlig trängsel, nästan som vanligt. Efter terrordådet har jag två gånger, med några dagars mellanrum, fått svara på en enkät om mina reaktioner. Var jag orolig? Kanske lite. Var jag ledsen? Ja, särskilt för den 11-åriga flickans skull. Hennes mamma tänker jag mycket på. Var jag arg? Nej. När en galning dödar och skadar slumpmässigt utvalda offer blir man inte arg, man blir sorgsen och förtvivlad. Men sedan blir man beslutsam.

Milad Mohammadi ger mig hopp. Drottninggatan reser sig åter. Skatteverket ställer upp som så många gånger förr. Under min sjukskrivning har vården bemött mig med professionalitet och respekt. Sverige är uppbyggt av vänliga, hänsynsfulla, yrkesskickliga personer. Polisbilar täcks med blommor. Kärleken flödar.

Jag vet att det finns elände. Alla är inte snälla, men de flesta är det. Vi som vill väl och tror gott och gör vårt bästa, vi är många fler än de som bara förmår hata.

Det är medmänniskor som Milad Mohammadi som utgör mitt samhälle. Därför känner jag tillförsikt och trygghet trots att jag varken är frisk, höginkomsttagare eller begiven på bokföring.