Pia Cederholm

När jag stiger på tåget i Skåne är jag proppmätt efter bjudlunchen så det dröjer till Östergötland innan jag plockar fram mitt lilla mellanmål. Särskilt förväntansfull är jag inför den kolossalt hälsobringande dryck jag inhandlat, en extra ekologisk flaska innehållande exakt 25 vindruvor, en pressad rödbeta, två skivor mosad mango och lite andra nyttigheter i en Fairtrade-märkt, EU-certifierad blandning. Allt detta läser jag andaktsfullt om innan jag skakar flaskan och vrider om kapsylen.

Inget händer. Jag försöker igen, tar i lite mer den här gången, men lyckas inte rubba någonting i flaskans tajta universum.

Nåja, tingen har en tendens att trilskas ibland och så farligt törstig är jag inte. Jag ställer flaskan framför mig på den utfällda bordsskivan och återgår till min iPad.

Just då rycker tåget igång igen efter ett kort uppehåll i Linköping. En storvuxen, gråskäggig farbror klämmer in sig bredvid mig. Kanske jag skulle kunna be honom om hjälp att öppna flaskan? Fast jag borde nog vänta tills han hunnit hämta andan. Och tills jag själv gjort ett nytt försök.

Men nej, kapsylen sitter stenhårt fast. Som i ett skruvstäd. Eller som en rotvälta som vägrar släppa den stenbumling den vuxit upp med.

Farbrorns telefon ringer. Han pratar högt och länge. Jag får reda på var han varit och varför (han har hälsat på sin mor på äldreboendet och följt med henne till tandläkaren, hon fyller förresten 90 nu i maj) och vad han ätit i dag (potatisgratäng och fläsk).

Då samtalet är avslutat hoppas jag att han ska lägga märke till min oöppnade flaska och erbjuda sin hjälp utan att jag behöver be om det. Om jag väntar lite.

Medan jag hänsynsfullt väntar lite börjar han snarka.

Under hans ljudliga tupplur kämpar jag envetet med flaskan. Jag klämmer runt kapsylen med en servett. Jag tänker viljestarka karate-tankar. Jag knackar på metallen, masserar glaset, prövar olika grepp. Jag talar ohörbart men lugnande till flaskan och till mig själv.

Effekten uteblir.

Farbrorn har vaknat och det är tur, för nu ringer hans telefon igen. Han berättar skrockande samma historia som nyss, lägger bara till ytterligare detaljer om morsan och äldreboendet och potatisgratängen. Sedan reser han sig för att gå på toa.

Nu har jag chansen.

Jag väntar oberört en minut så att ingen ska tro att jag genast kastar mig över flaskan när farbrorn försvunnit bara för att jag tycker det vore så pinsamt om han upptäckte att jag inte kan öppna den och då kanske han skulle se sig tvungen att öppna den åt mig. Vilket är precis hela problemet här. Men jag vill inte att någon ska uppfatta det så.

Ingen tittar åt mitt håll, så jag framför min uppvisning i oberördhet utan publik. Lite synd med tanke på vilka statistroller jag kunde ha fått ifall en uppmärksam casting director råkat befinna sig ombord. Eller bättre upp: en huvudroll! Till exempel i Kvinnan på tåget, den roman jag just läser. Den ska visst bli film.

När farbrorn kommer tillbaka har jag planerat att med ett uttryck av fullkomlig avspändhet och intellektuell koncentration sitta och smutta på min hälsodryck, glömsk av omvärlden med dess jordiska bekymmer.

Så blir det inte, ty flaskeländet låter sig icke bevekas.

Jag är svettig, törstig, generad och en aning arg när vi rullar in på Stockholms central. Det är definitivt för sent att besvära farbrorn; jag har helt slagit det ur hågen. I stället försöker jag analysera mitt eget beteende. Vad är det som hindrar mig från att be en medmänniska om en enkel tjänst?

Vagt anar jag att min irrationella skamkänsla kan bottna i något slags narcissism: i min självupptagenhet drivs jag av ett behov att verka perfekt och problemfri. Den trilskande flaskan blir då ett hot mot min image när den genom sin tysta motståndshandling avslöjar mig som en bluff. En bluff med ett löjligt i-landsproblem.

En mer smickrande tolkning är att jag avskyr att vara till minsta besvär. Jag vill klara mig själv. Jag vill hellre vara den som hjälper än den som ligger till last. Även detta resonemang är fånigt. Alla behöver varandra i ett samhälle, i livets början och livets slut och många gånger däremellan. Ingen människa är en ö.

Ett tredje alternativ skulle kunna vara rädsla. Den som ber en främling om en tjänst gör sig sårbar. I teorin skulle farbrorn kunna avvisa mig, hävda att det inte är hans sak, fräsa att han inte har lust att hjälpa mig. Tänk om jag då skulle gå till motangrepp och syrligt påpeka att han tydligen åker många mil för att följa sin mor till tandläkaren men när en dam i nöd sitter tio centimeter ifrån honom vägrar han sträcka ut en hand? Stämningen där i tågvagnen skulle bli riktigt obehaglig och jag som sitter på fönsterplatsen skulle inte kunna fly ens till bistron utan bistånd av min då mycket irriterade stolsgranne. Tänk om han sätter krokben för mig?

Normala och vettiga läsare har förstås redan kommit fram till att jag har onödigt livlig fantasi, eller att jag med en engelsk term ägnar mig åt overthinking. Normala och vettiga läsare har så rätt.

Drygt en timme senare är jag hemma och maken öppnar min flaska med en enda rörelse. ”Den satt ju inte ens hårt”, säger han förvånat när han räcker över den.

Jag svarar inte. I mitt inre har jag redan börjat bearbeta eftermiddagens högst oansenliga händelser till en anekdot som jag inte kan använda till något alls, utom till en blogg.