Sök

Pia Cederholm

Kategori

på resa

En universell politik för Sverige

När jag skriver detta har Sverige ännu inte fått någon regering efter valet för mer än femtio dagar sedan. Ändå har talmannen kört sina fikarundor med plausibla regeringsbildare. Kaffekokaren har plikttroget gått varm medan samtalen flutit mer trögt och svalt och avvaktande (föreställer jag mig, jag har förstås ingen aning egentligen).

DSC_8203

Under samma sju veckor har jag fått nya insikter (och tyvärr säkert glömt en hel del också) i mänskligt beteende genom mina universitetsstudier i specialpedagogik, mitt arbete som gymnasielärare och förra veckan även ett studiebesök med mina kollegor på en brittisk skola för autistiska elever. Det har då slagit mig att politikerna borde tänka i mer pedagogiska banor för att komma loss ur dödläget.

Ta detta med universell design, eller universell utformning som det egentligen ska heta på svenska. Sedan ett år tillbaka är det ett av de uttalade målen för svensk funktionshinderpolitik. Produkter, tjänster och miljöer ska formges så att de blir tillgängliga för alla. Ett klassiskt exempel är engreppsblandaren som har ersatt tokeriet med två olika, mer eller mindre svårmanövrerade vattenkranar, där den ena ger skållhett vatten och den andra iskallt. (I England har den innovationen inte riktigt slagit igenom ännu, till skam för hela det brittiska rörmokarsläktet).

IMG_9695

Utan universell design får vi förpackningar som är svåröppnade, höga trösklar och trappor som är svårforcerade och utrymmen eller tjänster som endast kan nyttjas av den som har alla funktioner på plats i kroppen och knoppen (och vem har det?). Poängen med universell design är att den leder till en utformning som är nödvändig för en del personer i samhället på samma gång som den är bra för alla – eller åtminstone inte skadlig för någon.

Tydliggörande pedagogik kan sägas vara besläktad med idén om att anpassa och tillgängliggöra för dem som behöver det mest och därmed förbättra för alla. I synnerhet för elever med autism är den tydliggörande pedagogiken helt avgörande samtidigt som den gynnar även de neurotypiska.

Bland verktygen finns det visuella stödet, som exempelvis används vid instruktioner: utöver muntlig information skriver jag samma budskap på tavlan och visar också med bilder, symboler eller kroppsspråk. På skolan för autistiska elever i England var alla dörrar färgkodade för att underlätta vid varje förflyttning, ett effektivt visuellt stöd.

IMG_9611

Med ett enkelt men inte desto mindre djärvt tankesprång förflyttar vi oss nu till den svenska politiken, som ju borde utformas för att passa särskilt bra för dem som behöver den mest och därutöver vara bra för alla – eller åtminstone inte skadlig för någon.

Så: vilka behöver politiken mest? Naturligtvis alla som är för unga eller gamla eller sjuka för att klara sig utan stöd, eller utsatta på något annat sätt. Med en gnutta inlevelse förstår vi att vi alla någon gång under livet hamnar i en sådan behövande kategori. Och med ytterligare lite inlevelse begriper vi nog också att vi då vill behandlas med mild och generös hand av staten.

IMG_9450

En politik som utgår från de största behoven blir en välfärdspolitik med höga skatter. Det är okej, så länge skattetrycket inte märkbart försämrar livskvaliteten för någon grupp i samhället. Alla behöver mat och kläder och någonstans att bo, och att det finns medmänniskor som inte har råd ens med livets nödtorft är verkligen inte bra för de välbeställda som ska gå förbi och tvingas begrunda andras elände. Orättvisor och ojämlikhet är skadligt för alla, också för oss som för tillfället råkar vara gynnade.

Däremot måste inte alla i ett samhälle arbeta. Det är en sådan där märklig tvångstanke som liksom stampar sönder det politiska samtalet. Jämlikhet uppnås inte genom att alla sliter ihop exakt lika många pensionspoäng.

Om Socialdemokraterna kunde släppa den där krampaktiga arbetslinjen och räcka ut handen till Liberalerna (som när de är på gott humör kan bidra med idéer om individens frihet) och till Vänsterpartiet (vars enda krav för samarbete är höjda kvinnolöner och en tandvårdsreform, hur kan någon vara emot det??) så skulle vi snart få ihop en regering.

IMG_9823

Naturligtvis ska Miljöpartiet också sitta med vid beslutsbordet, för att föra jordklotets och mänsklighetens talan. Det är obegripligt att folk inte röstade för en miljövänlig politik efter den brinnande sommaren 2018. När klimatet imploderar är det slut med oss alla, oavsett hur många pensionsavsättningar vi lyckats gömma undan för skattmasen.

Se där, det är mitt regeringsförslag: S, V, MP och L. Take it or leave it!

(Och vill någon ha en dragning på detta med massivt visuellt stöd till, så är det bara att höra av sig.)

DSC_8222

Döden tänkte jag mig inte så

Det har varit en omvälvande sommar. Min två och ett halvt år yngre syster har länge varit sjuk i cancer och överlevt längre än någon läkare trodde var möjligt, men nu gick det inte längre. Av en händelse blev det jag som satt hos henne de sista dygnen.

blåklockaMin syster och jag var mycket olika. Vi delade nästan inga intressen eller värderingar och sympatiserade inte med den andras livsval. Hon läste till exempel inte mina bloggtexter eftersom hon inte gillade mitt sätt att skriva. Men när döden närmade sig hittade vi tillbaka till barndomens självklara tillit.

Den pakt som ingicks för mer än fyrtio år sedan, när jag försökte skydda henne mot de äldre grannbarnens hårdhänta lekar, fanns kvar därunder tidens ström. Nu aktualiserades vår pakt åter, denna gång i kampen mot det illa organiserade brittiska sjukvårdssystemet, NHS.

När man är mycket sjuk ska man ha någon vid sin sida som inte sviktar. Jag orkade för att jag växlade över till ett intuitivt läge och lät kroppen styra, ungefär som när man föder barn. Den uthållighet jag behövde fanns inom mig.

Däremot saknade jag erfarenhet av hur man beter sig i dödens väntrum. Den sista natten höll vi på och flamsade till fyra eller fem på morgonen. Min syster hade mycket ont och orkade inte skratta åt sina egna skämt, så jag skrattade för oss båda. Vi blandade engelska och svenska:

  – Du är på droger, sa jag. Jag är bara trött.

  – Du är nog också på droger, trodde hon.

under björken

Vi lekte att vi skulle ge oss iväg på resa, utan att precisera slutdestinationen. Jag skulle köra bilen och hon skulle vila. Hon var otålig att komma iväg.

– Kom igen nu, Pia! Nu kör vi! Kom igen!

take off

De allra sista timmarna gnabbades vi om fjärrkontrollen till teven. Jag lät henne välja kanal och ha på ljudet högt, men jag envisades med att hålla muggen när hon skulle dricka.

– Å, vad jobbig du är! utbrast hon.

Hon fick beställa det som skulle bli den sista måltiden, en ostomelett, och jag lät henne salta och peppra omeletten av hjärtans lust. Sedan delade vi den exakt lika medan vi slogs lite med besticken. Det var en stund av fullkomlig ro.

ovan molnen

Efter den sista smulan omelett lyfte hon sin tunna hand och klappade mig på kinden. Hon lutade sig bakåt och fortsatte se på teve. När jag trodde att hon somnat tog jag försiktigt fjärrkontrollen och sänkte ljudet.

Och så var hon borta.

Medelålderns glada lekar (II)

Jag hade föredragit att slippa erkänna det här, men livskrisen jag genomlever (eller genomleker) just nu handlar inte bara om existentiell ångest och utmattningsdepression. Det finns också ett löjligt men betydelsefullt inslag av missnöje med några extrakilon som tycks ha fastnat på min kropp. Mest på mitten.

Både doktorn och terapeuten och kuratorn uppmanar mig att göra roliga och lekfulla saker (att leka är att läka enligt den store Winnicott, som kuratorn brukar citera) och att unna mig alla slags trevligheter.

Ja, det är ju lätt att säga för den som slipper konfronteras med spegelbildens skoningslösa panta rei, allt flyter. Hela jag är på väg att jämnas ut, som om medelåldern innebar att man ska lappas igen med lager på lager av flytspackel. Där min midja en gång böjde silhuettens linje inåt är det nu jämntjockt och igenfyllt.

”Så bra att du äter choklad!” säger min 10-åring uppmuntrande när hon får syn på mitt förstulna snaskande. Hon har tagit fasta på det där doktorn sagt om trevligheter och tänker att ju mer choklad mamma äter, desto gladare blir hon.

Jag står fortfarande och snaskar en halv minut senare, när 14-åringen sveper förbi: ”Du måste göra något åt det där sockersuget, mamma!” Han är också den som med en beslutsam rörelse och ett bestämt NEJ! lyfter bort chipsskålen när jag börjar hovra i närheten.

Barnen har lite olika sätt att förhålla sig till min medelålderskris. Tonårsdottern lockar med mig ut på löprundor och låter mig springa före ända till slutspurten, då hon springer förbi mig. Det är också hon som tillsammans med sin lillebror genomdriver att jag, i terapeutiskt syfte, ska se alla tre Hobbit-filmerna och att jag bara får förtära en kopp te och en clementin medan jag gör det.

Äldste sonen satsar i stället på att jag ska äta vällagad och näringsriktig kost. När vi kom hem från en två veckor lång semester under vilken han ensam vaktat huset, blev jag förskräckt över att finna frysen lika full som vi lämnat den. Hade han inte ätit något?? Men han förklarade vänligt: ”De där färdigrätterna rörde jag inte. Jag lagade riktig mat i stället.”

Maken gillar att föreslå praktiska lösningar på mina problem. ”Köp en korsett!” uppmanade han mig i våras när mitt midjegnäll steg i styrka. Jag lydde hans råd och skickade efter ett brett spännband som jag klämde in mig i, fast då tyckte han så synd om mig att han ändrade sig: ”Skaffa större kläder!”

”Menar du verkligen att jag ska handla ännu mer kläder?” frågade jag klentroget. Han brukar nämligen antyda att min garderob redan är välfylld. Men han ryckte på axlarna och vidhöll att om kläderna är för trånga så är det rimligt att skaffa nya, större.

IMG_3681

Inte heller detta råd var jag sen att lyda. Att shoppa kläder piggar alltid upp, även om det är i en större storlek än jag är van vid. Inte har jag vant mig vid att jag behöver läsglasögon heller, men det känns som något jag ändå inte kan påverka. Jag grämer mig mer över den bortslarvade midjan.

Visst inser jag att inte alla medelålders kvinnor är omgivna av så här hjälpsamma familjemedlemmar. Maken gick till och med så långt nyligen att han frågade om han skulle göra i ordning min racer.

I början av 1990-talet köpte jag en begagnad racercykel av det stolta märket Bianchi, en smäcker tävlingshoj med den karaktäristiska ljusgröna färgen. Nu lyser jag upp inför tanken på att än en gång få susa fram över asfalten som ett proffs. Jag ser det framför mig, som om jag satt och filmade i följebilen bakom, och då slocknar mitt leende. ”Nä, min rumpa skulle se enorm ut ovanför det där tunna däcket,” säger jag trumpet. ”Jag får hålla mig till moppen.”

IMG_4576

Så då gör vi det. Vi kör moppe i skogen, där övergivna krusbärsbuskar prunkar fast hela torpet är rivet. Vi kör moppe i grustaget, glömska av vårt vuxenansvar, medan barnen sköter hemmet. Vi leker.

Homo ludens, den lekande människan, det är jag. Och maken, för han är lika lekfull. Han föreslår oväntat att vi ska göra en roadtrip till Norge, bara han och jag. För att pigga upp oss ytterligare.

Vid middagsbordet presenterar vi idén för barnen. Några av dem vill genast följa med. De har hört så mycket kul om Norge. Maken och jag sneglar på varandra. ”Jaaa, alltså, vi tänkte mest kolla in stavkyrkor och sånt. Typ.”

Vi får som vi vill, en tur till Norge utan barn. En ung person kan inte för sitt liv begripa vad det skulle vara för nöje med gamla dimomhöljda medeltidskyrkor på kanten av norska fjordar. Näe!

IMG_7357

En fördel med att bli medelålders är faktiskt, har jag upptäckt, att man får återgå till att leka utan barn. För säkerhets skull frågar vi storsonen om han kan tänka sig att vaka över och laga mat till syskonen några dar, en vecka kanske. Det kan han. Och den här gången fyller vi kylskåpet med råvaror i stället.

En annan fördel är att man har blivit för gammal för att sova i tält eller i bilen, som vi gjorde på våra bilresor innan vi fick barn. Medelålders människor förväntas ta in på hotell och äta en bättre middag där.

På en vecka hinner vi utforska Uppland, Dalarna, Värmland, Närke, Östergötland, Västergötland och Västmanland. Vi touchar Småland också. Vi åker båt på Göta kanal och passerar tolv slussar, dricker brunn i Medevi, klättrar på Omberg, tar bilfärjan till Visingsö. Vi ser konst och koppargruvor och museer och minnesmärken och skeppssättningar och kyrkor. Vi hälsar på hos Selma på Mårbacka och Zorn i Mora.

Vi far hit och dit och det är fantastiskt, men Norge, Norge är magiskt. En paradisisk saga i västerled för två lekande vuxna.

När vi kommer hem har barnen bara konsumerat en av de fem chipspåsar jag köpt åt dem i ett svagt ögonblick. Storebror har hållit sin vakande hand över hushållet och sett till att de ätit nyttigt hela tiden.

Det bästa med medelåldern är nog ändå att barnen blivit så förståndiga, så kloka och mogna och omtänksamma. Då lättar ansvaret från våra axlar, och vi kan ägna oss åt den mogna människans sorglösa lekar.

IMG_7356

 

Flaskan, farbrorn och jag

När jag stiger på tåget i Skåne är jag proppmätt efter bjudlunchen så det dröjer till Östergötland innan jag plockar fram mitt lilla mellanmål. Särskilt förväntansfull är jag inför den kolossalt hälsobringande dryck jag inhandlat, en extra ekologisk flaska innehållande exakt 25 vindruvor, en pressad rödbeta, två skivor mosad mango och lite andra nyttigheter i en Fairtrade-märkt, EU-certifierad blandning. Allt detta läser jag andaktsfullt om innan jag skakar flaskan och vrider om kapsylen.

Inget händer. Jag försöker igen, tar i lite mer den här gången, men lyckas inte rubba någonting i flaskans tajta universum.

Nåja, tingen har en tendens att trilskas ibland och så farligt törstig är jag inte. Jag ställer flaskan framför mig på den utfällda bordsskivan och återgår till min iPad.

Just då rycker tåget igång igen efter ett kort uppehåll i Linköping. En storvuxen, gråskäggig farbror klämmer in sig bredvid mig. Kanske jag skulle kunna be honom om hjälp att öppna flaskan? Fast jag borde nog vänta tills han hunnit hämta andan. Och tills jag själv gjort ett nytt försök.

Men nej, kapsylen sitter stenhårt fast. Som i ett skruvstäd. Eller som en rotvälta som vägrar släppa den stenbumling den vuxit upp med.

FullSizeRenderFarbrorns telefon ringer. Han pratar högt och länge. Jag får reda på var han varit och varför (han har hälsat på sin mor på äldreboendet och följt med henne till tandläkaren, hon fyller förresten 90 nu i maj) och vad han ätit i dag (potatisgratäng och fläsk).

Då samtalet är avslutat hoppas jag att han ska lägga märke till min oöppnade flaska och erbjuda sin hjälp utan att jag behöver be om det. Om jag väntar lite.

Medan jag hänsynsfullt väntar lite börjar han snarka.

Under hans ljudliga tupplur kämpar jag envetet med flaskan. Jag klämmer runt kapsylen med en servett. Jag tänker viljestarka karate-tankar. Jag knackar på metallen, masserar glaset, prövar olika grepp. Jag talar ohörbart men lugnande till flaskan och till mig själv.

DSC_5615Effekten uteblir.

Farbrorn har vaknat och det är tur, för nu ringer hans telefon igen. Han berättar skrockande samma historia som nyss, lägger bara till ytterligare detaljer om morsan och äldreboendet och potatisgratängen. Sedan reser han sig för att gå på toa.

Nu har jag chansen.

Jag väntar oberört en minut så att ingen ska tro att jag genast kastar mig över flaskan när farbrorn försvunnit bara för att jag tycker det vore så pinsamt om han upptäckte att jag inte kan öppna den och då kanske han skulle se sig tvungen att öppna den åt mig. Vilket är precis hela problemet här. Men jag vill inte att någon ska uppfatta det så.

Ingen tittar åt mitt håll, så jag framför min uppvisning i oberördhet utan publik. Lite synd med tanke på vilka statistroller jag kunde ha fått ifall en uppmärksam casting director råkat befinna sig ombord. Eller bättre upp: en huvudroll! Till exempel i Kvinnan på tåget, den roman jag just läser. Den ska visst bli film.

När farbrorn kommer tillbaka har jag planerat att med ett uttryck av fullkomlig avspändhet och intellektuell koncentration sitta och smutta på min hälsodryck, glömsk av omvärlden med dess jordiska bekymmer.

Så blir det inte, ty flaskeländet låter sig icke bevekas.

DSC_5636Jag är svettig, törstig, generad och en aning arg när vi rullar in på Stockholms central. Det är definitivt för sent att besvära farbrorn; jag har helt slagit det ur hågen. I stället försöker jag analysera mitt eget beteende. Vad är det som hindrar mig från att be en medmänniska om en enkel tjänst?

Vagt anar jag att min irrationella skamkänsla kan bottna i något slags narcissism: i min självupptagenhet drivs jag av ett behov att verka perfekt och problemfri. Den trilskande flaskan blir då ett hot mot min image när den genom sin tysta motståndshandling avslöjar mig som en bluff. En bluff med ett löjligt i-landsproblem.

En mer smickrande tolkning är att jag avskyr att vara till minsta besvär. Jag vill klara mig själv. Jag vill hellre vara den som hjälper än den som ligger till last. Även detta resonemang är fånigt. Alla behöver varandra i ett samhälle, i livets början och livets slut och många gånger däremellan. Ingen människa är en ö.

Ett tredje alternativ skulle kunna vara rädsla. Den som ber en främling om en tjänst gör sig sårbar. I teorin skulle farbrorn kunna avvisa mig, hävda att det inte är hans sak, fräsa att han inte har lust att hjälpa mig. Tänk om jag då skulle gå till motangrepp och syrligt påpeka att han tydligen åker många mil för att följa sin mor till tandläkaren men när en dam i nöd sitter tio centimeter ifrån honom vägrar han sträcka ut en hand? Stämningen där i tågvagnen skulle bli riktigt obehaglig och jag som sitter på fönsterplatsen skulle inte kunna fly ens till bistron utan bistånd av min då mycket irriterade stolsgranne. Tänk om han sätter krokben för mig?

Normala och vettiga läsare har förstås redan kommit fram till att jag har onödigt livlig fantasi, eller att jag med en engelsk term ägnar mig åt overthinking. Normala och vettiga läsare har så rätt.

Drygt en timme senare är jag hemma och maken öppnar min flaska med en enda rörelse. ”Den satt ju inte ens hårt”, säger han förvånat när han räcker över den.

Jag svarar inte. I mitt inre har jag redan börjat bearbeta eftermiddagens högst oansenliga händelser till en anekdot som jag inte kan använda till något alls, utom till en blogg.

 

 

Från snödroppar till galgbacke

IMG_6136

Den här veckan sitter jag i Visby och skriver, innanför muren och med den försiktigt men segervisst framskridande våren omkring mig. Fåglar kvittrar. Knoppar sväller. Snödroppar vajar sina tunga huvuden på alltför smäckra halsar.

IMG_0010

Mitt manus spränger sakta, sakta fram ur tangenternas mylla.

IMG_0009IMG_6141

Visby är tyst och lite ödsligt så här års. Almedalsbruset väntar långt därframme med sina oroliga frågor om terrorhot, krig och våld som tvingar fram flyktingströmmar över hav och land.

IMG_6126

Här är jag omgiven av historien. En bit bort står rester av medeltidens galgbacke och pekar stumt mot himlen. En gång var det ett talande landmärke som skrämde båtarnas passagerare: Kom inte hit!

Men vart skulle de annars ta vägen?

IMG_6184

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑