Den här veckan sitter jag i Visby och skriver, innanför muren och med den försiktigt men segervisst framskridande våren omkring mig. Fåglar kvittrar. Knoppar sväller. Snödroppar vajar sina tunga huvuden på alltför smäckra halsar.
Mitt manus spränger sakta, sakta fram ur tangenternas mylla.
Visby är tyst och lite ödsligt så här års. Almedalsbruset väntar långt därframme med sina oroliga frågor om terrorhot, krig och våld som tvingar fram flyktingströmmar över hav och land.
Här är jag omgiven av historien. En bit bort står rester av medeltidens galgbacke och pekar stumt mot himlen. En gång var det ett talande landmärke som skrämde båtarnas passagerare: Kom inte hit!
Men vart skulle de annars ta vägen?
Pia Cederholm 
Kommentera