Sök

Pia Cederholm

Kategori

genom fönstret

En universell politik för Sverige

När jag skriver detta har Sverige ännu inte fått någon regering efter valet för mer än femtio dagar sedan. Ändå har talmannen kört sina fikarundor med plausibla regeringsbildare. Kaffekokaren har plikttroget gått varm medan samtalen flutit mer trögt och svalt och avvaktande (föreställer jag mig, jag har förstås ingen aning egentligen).

DSC_8203

Under samma sju veckor har jag fått nya insikter (och tyvärr säkert glömt en hel del också) i mänskligt beteende genom mina universitetsstudier i specialpedagogik, mitt arbete som gymnasielärare och förra veckan även ett studiebesök med mina kollegor på en brittisk skola för autistiska elever. Det har då slagit mig att politikerna borde tänka i mer pedagogiska banor för att komma loss ur dödläget.

Ta detta med universell design, eller universell utformning som det egentligen ska heta på svenska. Sedan ett år tillbaka är det ett av de uttalade målen för svensk funktionshinderpolitik. Produkter, tjänster och miljöer ska formges så att de blir tillgängliga för alla. Ett klassiskt exempel är engreppsblandaren som har ersatt tokeriet med två olika, mer eller mindre svårmanövrerade vattenkranar, där den ena ger skållhett vatten och den andra iskallt. (I England har den innovationen inte riktigt slagit igenom ännu, till skam för hela det brittiska rörmokarsläktet).

IMG_9695

Utan universell design får vi förpackningar som är svåröppnade, höga trösklar och trappor som är svårforcerade och utrymmen eller tjänster som endast kan nyttjas av den som har alla funktioner på plats i kroppen och knoppen (och vem har det?). Poängen med universell design är att den leder till en utformning som är nödvändig för en del personer i samhället på samma gång som den är bra för alla – eller åtminstone inte skadlig för någon.

Tydliggörande pedagogik kan sägas vara besläktad med idén om att anpassa och tillgängliggöra för dem som behöver det mest och därmed förbättra för alla. I synnerhet för elever med autism är den tydliggörande pedagogiken helt avgörande samtidigt som den gynnar även de neurotypiska.

Bland verktygen finns det visuella stödet, som exempelvis används vid instruktioner: utöver muntlig information skriver jag samma budskap på tavlan och visar också med bilder, symboler eller kroppsspråk. På skolan för autistiska elever i England var alla dörrar färgkodade för att underlätta vid varje förflyttning, ett effektivt visuellt stöd.

IMG_9611

Med ett enkelt men inte desto mindre djärvt tankesprång förflyttar vi oss nu till den svenska politiken, som ju borde utformas för att passa särskilt bra för dem som behöver den mest och därutöver vara bra för alla – eller åtminstone inte skadlig för någon.

Så: vilka behöver politiken mest? Naturligtvis alla som är för unga eller gamla eller sjuka för att klara sig utan stöd, eller utsatta på något annat sätt. Med en gnutta inlevelse förstår vi att vi alla någon gång under livet hamnar i en sådan behövande kategori. Och med ytterligare lite inlevelse begriper vi nog också att vi då vill behandlas med mild och generös hand av staten.

IMG_9450

En politik som utgår från de största behoven blir en välfärdspolitik med höga skatter. Det är okej, så länge skattetrycket inte märkbart försämrar livskvaliteten för någon grupp i samhället. Alla behöver mat och kläder och någonstans att bo, och att det finns medmänniskor som inte har råd ens med livets nödtorft är verkligen inte bra för de välbeställda som ska gå förbi och tvingas begrunda andras elände. Orättvisor och ojämlikhet är skadligt för alla, också för oss som för tillfället råkar vara gynnade.

Däremot måste inte alla i ett samhälle arbeta. Det är en sådan där märklig tvångstanke som liksom stampar sönder det politiska samtalet. Jämlikhet uppnås inte genom att alla sliter ihop exakt lika många pensionspoäng.

Om Socialdemokraterna kunde släppa den där krampaktiga arbetslinjen och räcka ut handen till Liberalerna (som när de är på gott humör kan bidra med idéer om individens frihet) och till Vänsterpartiet (vars enda krav för samarbete är höjda kvinnolöner och en tandvårdsreform, hur kan någon vara emot det??) så skulle vi snart få ihop en regering.

IMG_9823

Naturligtvis ska Miljöpartiet också sitta med vid beslutsbordet, för att föra jordklotets och mänsklighetens talan. Det är obegripligt att folk inte röstade för en miljövänlig politik efter den brinnande sommaren 2018. När klimatet imploderar är det slut med oss alla, oavsett hur många pensionsavsättningar vi lyckats gömma undan för skattmasen.

Se där, det är mitt regeringsförslag: S, V, MP och L. Take it or leave it!

(Och vill någon ha en dragning på detta med massivt visuellt stöd till, så är det bara att höra av sig.)

DSC_8222

På kant med Torbjörn

I drömmen befinner jag mig på ett fik i en namnlös stad som kan vara Uppsala eller utomlands. Mitt emot mig sitter min kumpan, vi lutar huvudena mot varandra och konspirerar viskande om våra olagliga eller åtminstone omoraliska planer. Men hur ska vi komma runt det etiska dilemmat?

Just det sista ordet uttalar jag lite högre och i samma sekund inser jag vem som sitter vid bordet i hörnet, tre meter ifrån oss. Det är Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi och expert på etik. Nu reser han sig och rör sig långsamt mot oss. Jag bävar inför vad han ska säga. Han öppnar munnen och då vaknar jag.

Typiskt. Fast lite befriande på samma gång, för jag ligger tydligen i min säng och är inte alls på väg att sjunka ner i det kriminella träsket, och Torbjörn Tännsjö kommer inte att fördöma mig utifrån någon svidande logisk ståndpunkt.

2016-10-28-15-48-35

Däremot stannar Tännsjö kvar i mitt sinne som en bister samtalspartner och när jag en stund senare sitter i bilen på väg till jobbet upptäcker jag att han har liksom en öppen chat där jag kan ställa frågor. På radion pratar statsminister Löfven om varför han eller snarare regeringen omöjligt kan ge amnesti åt de unga ensamkommande utan prompt ska skicka tillbaka dem till Afghanistan.

– Där, säger jag till Tännsjö, där har du ett etiskt dilemma. Lös det om du kan!

– Det där är inget dilemma, svarar han.

– Inte? undrar jag dumt. Och varför inte det då?

– Ett dilemma uppstår när samtliga möjliga handlingssätt ger negativa konsekvenser, så att någon person eller grupp drabbas hur man än gör.

– Jamen här drabbas ju de unga ensamkommande! De har varit i Sverige i två år, lärt sig svenska, fått vänner, börjat rota sig i det svenska samhället. Och så ska de utvisas till ett fattigt, korrumperat, synnerligen otryggt land där de saknar kontakter och kanske aldrig satt sin fot. De riskerar att hamna i klorna på IS eller falla offer för prostitution. Eller dödas direkt. Tycker inte du att det är tillräckligt negativa konsekvenser?

– Så är det absolut.

– Och alla vi som höjer rösten för amnesti, vi som ser hur utvisningshotet trasar sönder unga människors vardag så att de inte kan koncentrera sig i skolan för att de fruktar för sina liv, vi är nära att tappa tron på politiker och myndigheter.

– De negativa konsekvenserna är omfattande, ja.

– Men …?

– Å ena sidan förödande följder för många människor i takt med att utvisningarna verkställs. Å andra sidan, om regeringen skulle utfärda amnesti, vilka intressen skadas då? Vem får se sin livskvalitet devalverad?

Jag funderar en lång stund men kommer inte på något svar. I stället försöker jag med Kant. Tännsjö är utilitarist och effektetiker, han bryr sig enbart om hur saker blir. I den andra änden av skalan finns pliktetiken med dess profet Immanuel Kant, visserligen död sedan drygt tvåhundra år men inte desto mindre möjlig att åberopa.

Kant älskade etiska dilemman och han löste dem på löpande band. För honom var det självklart att om en person, det kan vara din allra bästa vän eller bara en ytlig bekanting, rusar in i ditt hem och förtvivlat kastar sig in under din säng, varpå en polispatrull stormar lägenheten och frågar efter vederbörande, så ska du inte ljuga. Du får inte påstå att personen just klättrat ut genom fönstret, du får inte ens peka åt fel håll. Du måste säga sanningen.

I annat fall, menade Kant, har du anammat principen att man alltid ska ljuga för att rädda en vän och hur skulle världen se ut då? Lögner och undanflykter från morgon till kväll! Nej, du ska alltid följa den regel som du gärna såg upphöjd till allmän lag. Din vän får, när hen släpas ut av omilda poliskonstapelhänder, trösta sig med att du sätter sanningen högre än allt annat.

– Kant skulle inte försöka hindra rättvisan, säger jag prövande. Han skulle säga som Löfven, att regler är till för att följas och vi måste upprätthålla våra gränser och tänk om alla som flyr alltid får komma till Sverige.

– Ja tänk, muttrar Tännsjö, eller om det är jag själv som muttrar.

Sverige är ett bra land att fly till. Lite kallt, men tämligen välordnat och tillräckligt glesbefolkat för att vi ska känna ett visst behov av fler grannar. Särskilt sådana som har livet framför sig, som inget hellre vill än att gå färdigt gymnasiet, söka till högskolan, börja jobba och bidra till allas vår välfärd, trots att de själva fått ut väldigt lite ur välfärdssystemet så här långt.

IMG_5460

Herrarna är tysta nu. Tännsjö, Kant och Löfven säger inget mer. Radion pratar om sport.

Kan det verkligen vara så att när katastrofen slår till mot en människa så finns det i hela Sverige inte rum att hysa denna människa någonstans? Inte en endaste sommarstuga eller friggebod eller husvagn eller bänk eller brits eller soffa? Fullt, fullt överallt? Inte ens en sängkant att gömma sig under?

Torbjörn Tännsjö vet förstås svaret. Liksom du och jag, och kanske till och med Löfven. Innerst inne i hjärtats mörker vet vi vad som är rätt.

Luther 500 år – tuta!

Det har gått 500 år sedan den där dagen när Martin Luther spikade upp sina teser på kyrkporten i Wittenberg. (Vilket han knappast gjorde i verkligheten, men historien är bra och fortsättningen kräver liksom en startsignal i stil med de där ödesmättade slagens dunk, dunk, dunk.) Därmed inleddes det som skulle bli reformationen och, törs jag hävda, det som skulle forma vårt nordiska temperament. (Som knappast heller existerar på något bevisbart sätt.)

Tack vare Luther (och många andra förstås, men Luther är speciell) lever vi i en kultur som präglas av måtta och förnuft och en relativ jämställdhet. Vi tycker inte att det är okej att vissa ska vara snuskigt rika och andra föraktade fattiga. Hos oss kan en kvinna bli präst, till och med ärkebiskop. En präst får gifta sig och skilja sig, får ha ett sunt sexliv, får tatuera sig och pierca näsan, får supa (lite lagom) och svära (fast kanske inte mitt under predikan) och stolt spatsera i Pride-paraden.

IMG_4170

När jag skriver detta är det midsommarafton och mina döttrar gör sig fina. De slipper gå i mässan med nedböjt huvud, täckt hår och rena tankar. Deras människovärde villkoras inte av deras oskuld. Deras kvinnliga förebilder befinner sig ljusår ifrån jungfru Marias passivt tigande blidhet.

IMG_4142

I kväll tänker jag sitta naken i bastun innan jag, lika naken, kastar mig i sjön. Ingen kardinal behöver ha några synpunkter på det. Mina synder får jag själv ta ansvar för; biktar mig gör jag hos psykoterapeuten som givetvis har tystnadsplikt av strängaste slag, utan att lättsinnigt utlova syndernas förlåtelse.

Luther var väl kanske inte precis sträng, bara lite kärv. Det passar oss i Norden. Det är liksom raka rör och öppna spjäll med honom, inget flum, inga dimridåer av rökelse och andlig magi.

Luther om Bibelns mindre begripliga passager: Hoppa över det som är dunkelt och håll dig till det som är tydligt och klart.

Kort ska man be, men ofta och starkt.

Här står jag och kan inget annat.

Tankar är tullfria.

Norden i allmänhet och Sverige i synnerhet är ett hörn av världen där vi hyllar livet på en lagom, jordnära nivå. Vi gläds åt färskpotatis och jordgubbar i sommartid. Jag vill gärna tro att Luther påverkat oss i den här riktningen, att det är ett arv från honom att vi också avskyr överdrifter och orimligheter. Som det där med avlatsbreven. Helt befängt!

potatisjordgubbar

Resten av jordens befolkning kan tycka att vi är lite väl prosaiska och jordnära, präktiga och snusförnuftiga och utan sinne för de mer raffinerade njutningarnas utsvävningar. Själva tycker vi att vi är världsbäst på att inrätta och underhålla ett välfungerande, sopsorterat samhälle. Till de tanklösa, slösaktiga, oansvariga Medelhavsländerna skulle vi – om vi inte samtidigt var så försynta – fnysa ”Skärp er!” Men arga lappar kan vi skriva, så får vi utlopp för vår frustration över alla idioter omkring oss.

skärpning

Betraktar man Sverige lite från ovan ser man ett glesbefolkat landskap. Mest tycks det bestå av skogar och åkrar och sjöar. Människor har i många generationer levt och odlat och stretat på här, utan några större åthävor. Av despoters skrytbyggen, krig, katastrofer och förödelse syns inga spår. Det är ett till ytan stort land, många fler invånare skulle rymmas, och det råder för det mesta en avspänd, naturligt lugn stämning. Vi tänker att alla självklart borde vilja ha det så här enkelt och chosefritt, så att man kan säga hej och du till alla man möter.

FullSizeRender

I femhundra år ungefär var det här ett katolskt land. Lika länge var det sedan protestantiskt, tack vare Luther. Vilken sorts gud vi ska tro på i framtiden är en öppen fråga. Man måste inte tro på en gud heller, men oavsett vad man tror på ska ens livsåskådning ge livet sammanhang. Praktiskt användbar ska vår religion vara, som Luthers:

En Gud kallas det, som man väntar allt gott av och som man i sin nöd tar sin tillflykt till.

Tack för det, Luther, och skål för en tillvaro som bjuder på alla sorters väderlek! Att det kan blåsa kallt och regna småspik på midsommar rubbar inte oss, vi är vana och tar det med jämnmod som du lärt oss. Och när kvällens frid mjukt faller över oss uppfattar vi det som en sällsynt nåd och känner tacksamhet, mot dig och din gud och alla andra goda makter som unnar oss privilegiet att få leva i trygghet.

9C6E08E6-E176-4AA5-B197-F83262EDECF6

Från snödroppar till galgbacke

IMG_6136

Den här veckan sitter jag i Visby och skriver, innanför muren och med den försiktigt men segervisst framskridande våren omkring mig. Fåglar kvittrar. Knoppar sväller. Snödroppar vajar sina tunga huvuden på alltför smäckra halsar.

IMG_0010

Mitt manus spränger sakta, sakta fram ur tangenternas mylla.

IMG_0009IMG_6141

Visby är tyst och lite ödsligt så här års. Almedalsbruset väntar långt därframme med sina oroliga frågor om terrorhot, krig och våld som tvingar fram flyktingströmmar över hav och land.

IMG_6126

Här är jag omgiven av historien. En bit bort står rester av medeltidens galgbacke och pekar stumt mot himlen. En gång var det ett talande landmärke som skrämde båtarnas passagerare: Kom inte hit!

Men vart skulle de annars ta vägen?

IMG_6184

Solen går ner

IMG_2223

Så här års kan det tyckas som om solen går ner mer än den går upp. Av erfarenhet vet vi dock att våren kommer. Ljuset återvänder så småningom från andra sidan vårt mörka klot.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑