Hen är här för att stanna. Vi är tillräckligt många som har omfamnat hen-ordet för att detta nya pronomen ska anses vara etablerat i svenska språket. En hel del svenskspråkiga personer kommer aldrig att använda hen. Några kommer att göra det hela tiden eftersom det innebär räddningen undan en hämmande binär könsordning. Andra, som jag, kommer att använda hen då och då därför att det är så praktiskt med ett neutralt pronomen.

Nästa steg i den här språkliga jämlikhetsrevolutionen anses vara införandet av en i stället för man. Vid första anblicken verkar det vara en rimlig tanke. Män har, som vi alla vet, dominerat världen och språket länge nog. Kan vi eliminera orättvisor med en så enkel åtgärd, så visst.

Men det finns skillnader. För det första var hen ett nytt och så att säga ledigt ord i svenskan medan en redan finns som pronomen och har sin funktion sedan gammalt. För det andra löser vi inte ett språkligt problem genom att bannlysa ett ord lika lite som vi motverkar en orättvisa i verkligheten genom att ignorera den. Hen öppnade en väg som tidigare inte kunnat beträdas; ett påtvingat en gör närmast det motsatta.

Man och en hör ihop. De samspelar i meningar som Man vill ju gärna att folk ska lyssna på en, där en pekar tillbaka på man. Man är subjektsformen och en objektsformen. Det känns både fattigt och fånigt att behöva byta till ’En vill ju gärna att folk ska lyssna på en’. I vissa dialekter är det däremot korrekt, på samma sätt som det är helt i sin ordning att i Norrland säga Jag såg han.

Många män utnyttjar den fiffiga möjligheten att tala om sig själva inte som jag utan som man: Undrar om man skulle ta och byta till sommardäck?  Det skapar distans till yttrandet och fjärmar därmed talaren från den klaustrofobiska känslan av ansvar. Fler kvinnor borde anamma den vanan som ett listigt sätt att infiltrera man-ligheten, att förändra spelplanen utan att behöva frysa ut ett inarbetat pronomen. I samma andetag kan man kanske få påpeka att människans rätta pronomen är hon: Varje människa gör det hon måste.

Själv gillar jag man och ser ingen konflikt mellan man-användning och feminism. Jag förespråkar att jämlikhetsrevolutionen i språket ska gå åt andra hållet, så att även hon och hen erövrar sin rättmätiga plats i man. Om vi vidgar man får alla rum.

En har nog med sitt.

DSC_4018