Sök

Pia Cederholm

Öppna sök
Kategori

språket

Bortskänkes: lärarhandledning

Undervisar du i gymnasiekurserna Svenska 1, 2, 3 eller Svenska som andraspråk 1, 2, 3? Då kan du få ett exemplar av Lärarens guide till Guldspår i språket (2015) utan annan kostnad än 83 kr för pack & porto.

Förlaget har överlåtit restupplagan till mig och jag vill förstås bli av med den. Lärarhandledningar är tyvärr löjligt dyra (senast jag kollade kostade den här lärarguiden 1265 kr hos Adlibris och 1269 kr hos Bokus) så det är inte konstigt att den har sålt så dåligt.

Läs mer om både elevboken Guldspår i språket och innehållet i lärarguiden här. Beställ ditt exemplar via formuläret här nedanför.

0

Ordet i min makt(löshet)

I drygt tio års tid har jag inte låtit en månad passera utan att jag skrivit en ny bloggtext. De har inte väckt någon uppmärksamhet eftersom jag haft ytterst få läsare. Vilket inte har hindrat mig från att lägga stor möda på att utforma texterna så läsvärt jag bara förmått. Mina bloggar, vågar jag hävda, har präglats av det som är min särskilda stil och det oavsett om ärendet inbjudit till humor eller allvar.

Så hade jag tänkt fortsätta. I januari 2020 skulle bloggen handla om kreativitet. Men på grund av den upprördhet som bloggen från november 2019 har orsakat (lugn, jag har nu tagit bort det mesta av den, eller stympat den som jag skulle säga om jag hade någon tilltro till människors förmåga att förstå metaforer) kommer jag inte att skriva om kreativitet. Eller om något annat.

Inte heller kommer jag att andas ett ord om att konsten är fri, att ordet är fritt, att varje författare omskapar sitt liv till text och i den processen försvagas verkligheten så att något nytt kan födas.

Jag tar inte strid för min blogg. Jag lägger bara ner, helt enkelt.

0

Den lilla rosa lappen

Det bör ha varit i mitten av 1990-talet. Min kurskamrat på Kulturvetarlinjen kom tillbaka från praktiken och var riktigt upprörd. Hon hade tillbringat tio veckor på Forum, Jean-Claude Arnaults prestigefyllda kulturscen, och berättade att Arnault hade en tältsäng längst in dit han tog unga flickor medan han skickade sin hustru akademiledamoten att köpa vin.

Jag tänkte då, och har tänkt sedan dess, att det inte var möjligt. Inte så att min kurskamrat ljög men kanske hon missförstått, feltolkat, åtminstone överdrivit? Nu, när snön smält kring Svenska Akademien och blottat spillrorna, vet vi att det var mycket värre.

DSC_7486

Katarina Frostenson, svenska språkets mest uppburna poet bland de nu levande, har under många år varit gift med en sexmissbrukande, manipulativ våldtäktsman. Hon har ihärdigt försvarat honom, hon har vägrat erkänna det alla i omgivningen kunnat iaktta, hon säkert mest av alla, hur hennes make tvingat sin kropp på andra kvinnor. Vecka efter vecka. Poesikväll efter poesikväll.

Arnault har haft en övertygande försvarsadvokat även i sin gode vän Horace Engdahl, den höga bildningens och sköna formuleringskonstens motsvarighet till Zlatan, för att förklara det lite enkelt. När Horace Engdahl talar eller skriver är det som att höra Guds ord. Han är expert på klassisk balett och på romantikens gränsutmanande lyrik, bland annat. Han har varit gift med superfeministen Ebba Witt-Brattström.

Därför gungar min världsbild när Engdahl rekommenderar Arnault som förebild för unga män (verkligen? gäller det även dina egna tre söner, herr Engdahl?) eller när han går ut i Expressen med påståendet att Sara Danius skulle vara den sämsta ständiga sekreteraren sedan 1786 (ett uttryck för gott omdöme, snille eller smak? eller bara det plumpaste som flög i dig just då, Horace?).

IMG_7643

För att utvecklas till ett riktigt praktsvin krävs kanske bara detta enda: att ingen säger ifrån. Din mamma skämmer bort dig, dina kamrater är rädda för dig, dina lärare tystnar när du lägger ut texten, dina flickvänner får veta att de är utbytbara om de inte beundrar dig förbehållslöst, din chef vågar inte annat än låta dig glänsa, din fru vägrar dra slutsatserna av sin egen tragedi. Ingen bryter förtrollningen. Inte ens när polisen knackar på dörren kommer fjällen att falla från förövarens ögon.

Under alla dessa år har Katarina Frostenson lojalt stått vid sin makes sida. Men hennes dikter har ångat av sexualiserat våld. Som dikten ”Philomela” ur Tankarna från 1994. Den börjar så här: ”Den lilla, rosa lappen / i mitt huvud rör sig”.

Philomela är en gestalt i den grekiska mytologin, en prinsessa som står sin syster Prokne nära. När Prokne blir bortgift med kung Tereus och flyttar till norra Grekland längtar hon så efter sin systers sällskap att Tereus till slut erbjuder sig att hämta Philomela.

DSC_7490

Men under båtresan övermannas Tereus av åtrå till sin svägerska och när de stiger iland släpar han in Philomela i skogen och våldtar henne. Trots att Philomela först känner sig tillintetgjord av skam morskar hon upp sig. Det här ska han inte komma undan med! Inför hotet om anmälan, något som skulle slå hans värld i bitar, grips Tereus av ondskans panik. Han sliter ut Philomelas tunga med en tång, hugger av den med sitt svärd och våldtar den nu stympade och stumma flickan en gång till.

”Den lilla, rosa lappen …” Frostenson syftar på hur Philomela mist sin talförmåga och därmed inte kan vittna om övergreppet hon utsatts för. Hennes tunga är bara en tystad stump i svalget. Men innan sagan är slut har Philomela skickat ett sinnrikt meddelande till sin syster. Sanningens minut närmar sig för Tereus, liksom för alla praktsvin. Förr eller senare. Den lilla, rosa lappen färdas med sitt vittnesbörd runt världen. #metoo står det på den.

Vi kan bidra genom att helt enkelt sluta beundra dessa uppblåsta män. Deras tid är ute. Så här skrev Étienne de la Boétie, en fransk tonåring, redan på 1500-talet: ”Jag begär inte att ni störtar, nej, inte ens att ni rubbar honom, jag vill bara att ni upphör att ge honom ert stöd, då kommer ni se honom falla likt en stor koloss, som störtar av sin egen tyngd …”

1

I mer eller mindre rak riktning

DSC_6024Det jag gillar med vårstädningen är att man med gott samvete kan välja att strunta i den och i stället fokusera på blommor, blad och fågelsång. Ah, så härligt solen värmer! Men om man ändå trotsar spindelväv och muslort och gör ett ryck i det ytterligt skräpiga förrådet väntar alltid någon överraskning.

När jag ur en låda med smutsiga, möglande gamla skolböcker (som jag tog hand om när en före detta kollega för många år sedan flydde landet) lyfter upp en av de deformerade arbetsböckerna i svensk grammatik faller en liten papperslapp ut, ett fragment på 14 x 8 cm.

Att det är en historisk artefakt förstår jag genast, ett dokument men också en konkret kvarleva från det förflutna. Sådana här lappar skrivs nämligen inte längre. Men min förtjusning ökar när jag inser att den lilla lappen med text på båda sidor rymmer ett drama i miniatyr.

Så här står det på lappens ena sida.

Hejsan igen! Hade vi någon läxa i Franska tills idag? Jag var inte med förra väckan. Har du inget kort på den där Erik Lindvall? Jag vet inte hur han ser ut. Det kanske är lika bra det. Närå, jag bara skojjade. SVARA:

DSC_6086

Vi har här alltså en ung dam som under förevändning att hon vill ha upplysningar om en eventuell franskläxa hör sig för hos en annan ung dam om en viss ung mans fysiska företräden.

Ifall du, kära läsare, upplevde din ungdoms vår under förra seklet så tycker du nog att det är både påhittigt och naturligt. Är du däremot en millennial, född på 80-, 90- eller 00-talet, så ser du ingen som helst poäng i att skriva (för hand!) en sådan här lapp och än mindre i att smussla över den till en väninna, kanske mitt under pågående lektion, där läraren rätt vad det är kan hugga tag i meddelandet, läsa upp det högt och för evigt förnedra dig inför klassen.

Men det fanns en värld före Facebook, före bildgoogling och Snapchat och Instagram. Det  var en gång för inte särskilt länge sedan så att en vanlig människa kunde leva i ovisshet om hur en annan vanlig människa såg ut.

Ingenting är enklare i dag än att på två röda sekunder få fram en bild på precis vem eller vad som helst. Och det behövs ingen papperslapp utriven ur skrivhäftet. Våra hemliga frågor knappas numera in på en skärm och besvaras likadant: osynligt, blixtsnabbt, utan att lämna skräp eller spår längs historiens väg.

På baksidan av lappen tätnar dramatiken till en intensiv dialog när mottagaren besvarar de två frågorna i tur och ordning.

Jag tror inte vi brukar ha läxor till må. Erik är en gulliplutt.

Ja, ja, men har du inget kort på honom?

I Rodenskolans Katalog

Har du den hemma?

Ja det har jag

DSC_6089

En enda bild i en skolkatalog kan betyda så mycket. Eller kunde. Nu drunknar vi i bilder som vi glömmer så snart vi lajkat dem. De flesta bilder som knäpps får vi inte ens se. I genomsnitt går det sisådär tretton försök på varje publicerad, manipulerad och snabbt glömd selfie.

Nostalgisk, jag? Lite kanske, men det är något särskilt med riktiga foton och meddelanden på papper. Häromdagen kom ett brev från Parkeringsövervakaren i Jakobstad. Jag och maken hade nämligen till vår ohöljda förvåning fått en p-bot på 30 € när vi var där i april och vi hade därför skrivit ihop en begäran om omprövning, ett så kallat rättelseyrkande, när vi kom hem.

Vi skickade in vårt yrkande på papper och vi fick beslutet på papper.

Avgörande

Protesten godkännes sålunda, att i stället för felparkeringsbot ges en anmärkning för felaktig parkering

Motivering

Efter omständigheterna kan parkeringsfelet anses vara uppenbart obetydligt och därom tilldelas den felande anmärkning

DSC_6091

Vi ska alltså betala i alla fall? tolkade maken. Nej, vi slipper! menade jag. Påföljden har ju omvandlats från böter till ”anmärkning”, som är mycket billigare. Vi ska skämmas lite och sedan är det klart!

Den här sortens betryggande, stillsamt malande byråkrati är en motvikt till alla virvlande snabba budskap som flimrar över våra skärmar. Hur många bilder har du sett i dag? Antagligen ungefär lika många miljoner som du har glömt. I morgon väntar nya kortlivade meddelanden på att glömmas.

Jag tänker mig att människans tempo egentligen är ett helt annat. Vi är programmerade för att nyfiket och uppmärksamt strosa genom ett landskap som bara sakta vrider sig runt oss. Våren är till för att hinnas med, för att ”upplevas” som det heter med ett sönderutnyttjat ord. Lever vi upp till vårens slösande skönhet?

DSC_6053

I Nordisk familjebok, ugglebandet från 1922, börjar artikeln till uppslagsordet väg så här.

Väg, banadt, mer eller mindre bredt stycke af marken, löpande i mer eller mindre rak riktning och afsedt, att man skall färdas därpå från ort till annan, vare sig gående, ridande eller med fordon, utan att de senare därvid äro bundna vid ett bestämdt spår, såsom vid lokomotivbanor, hästbanor o.s.v.

DSC_6095

Visst är det fantastiskt med allt som går så snabbt och smidigt i vårt årtusende – blanketten för rättelseyrkandet hittade jag enkelt på webben, laddade ner, fyllde i och skrev ut – men stressen äter oss samtidigt från andra hållet, inifrån, och dess hunger kan bara mättas med djupa andetag.

Sakta in, böj dig ner, känn doften från försommaren. Vi är på väg mot framtiden men vi behöver inte löpa längs en spikrak linje mot döden. Vi kan lunka långsamt och småningom, i obunden takt och i mer eller mindre rak riktning.

DSC_6051

0

Insikter från en förkrympt hjärna

I två månader har jag varit sjukskriven. Diagnosen är nu ändrad till ”utmattningssyndrom”. Det har jag nästan accepterat men långt ifrån förstått. Däremot har jag förstått hur fel jag tidigare haft om utbrändhet, på punkt efter punkt. Här kommer hela listan, i sin nödvändiga ofullständighet.

1. Jag trodde inte att det kunde hända mig. För mig har det blivit en livsstil att vara upptagen med fler arbetsuppgifter än det egentligen finns tid för och att ha ambitionen att slutföra dem med detaljskarp noggrannhet och finess. Följaktligen är jag van att känna mig jagad, så van att jag trodde stressen och jag var oskiljaktiga och att jag var immun mot utbrändhet. Fel. dsc_5423

2. Jag trodde att jag styrde över min hjärna. Om andra kroppsdelar eller inre organ utsätts för skador kan man inte tänka sig frisk och tydligen gäller det förhållandet även det vi har i skallen. Långvarig stress leder till att hjärnan krymper, inte metaforiskt utan faktiskt. Utmattningen har gjort min hjärna mindre och långsammare. Det var en bitter upptäckt.

3. Jag trodde att jag var omistlig. Min ständiga strävan att vara duktig har dessvärre lett till hybris. Därför väntade jag mig katastroflarm när jag skamset meddelade arbetsgivare, arbetskamrater, redaktionsmedlemmar, styrelseledamöter och projektkompanjoner att jag är sjukskriven. Men ingen har sagt ett ont ord. Tvärtom har samtliga varit fulla av förståelse och försäkrat mig att de klarar sig utan mig så jag kan ta det lugnt ett tag. Det hade jag inte kunnat ana.

dsc_5420

4. Jag trodde det skulle vara skönt att vara ledig. Eftersom jag aldrig varit sjukskriven och inte förväntade mig att någonsin bli det hade jag en utopisk syn på all denna lediga tid som plötsligt log mot mig. Jag som har drömt om att få några veckor ledigt så att jag hann skriva färdigt min roman, läsa ikapp det senaste decenniets julklappsböcker, sortera familjefotona eller åtminstone gå igenom gamla pappershögar, äntligen skulle det ske!

Men jag hade ju inte räknat med hjärnans krympande och den förfärliga bristen på ork, koncentrationsförmåga och uthållighet som följer på det. Efter två månader har jag fortfarande inte gjort något av det jag tänkt göra när jag får tid. Att läsa, som är det bästa jag vet, har blivit en aktivitet på gränsen för min förmåga. Nyttigt för en lärare, kan man kanske tycka, att få känna på hur det är när det är svårt. Inte desto mindre är läsandet en njutning som mitt intellekt bistert förvägrar mig.

dsc_53435. Jag trodde inte att tiden kunde vara så porös. Julen har passerat, Trump har installerats men när jag motvilligt vaknar framåt förmiddagen (det är pinsamt att erkänna att man sover bort tio, elva timmar av dygnet) är jag ännu kvar i november. Världen har fortsatt utan mig och insikten om hur obevekligt allt rullar åt fel håll är minst sagt skrämmande.

6. Jag visste inte att jag kunde tappa omdömet. Om jag någon gång föreställt mig att jag skulle bli utbränd hade jag nog trott att det skulle påverka min humor och min livsgnista men att de exekutiva funktionerna i hjärnan skulle gå ut i en vild strejk har aldrig känts som en potentiell risk. Förvånat måste jag konstatera att jag inte längre kan avgöra vad som är bäst. Kjol eller byxor? Kött eller fisk? Nu eller senare?

För en skrivande person är det förfärligt att inte kunna välja formulering. Skulle den här bloggen ha rubriken ”Insikter ur …” eller ”Insikter från …”, ”… en utbränd hjärna”, ”… en förkrympt hjärna” eller ”… en förkrympt och utbränd hjärna” eller möjligen ”… en utbränd och förkrympt hjärna”? I vanliga fall skulle jag fatta rätt beslut direkt, på känsla. Nu fryser jag fast framför garderoben, kylskåpet och texten, vilset vägande mellan å ena sidan och å andra sidan.

dsc_5410

7. Jag trodde aldrig jag skulle börja med yoga. Under min oförfärat friska period före sammanbrottet brukade jag le överlägset åt allt alternativt. Upplysningskvinna, vetenskapsvurmare och bildningsförespråkare som jag är. Eller var. Till mitt tidigare jags ohöljda förvåning tänjer jag numera kroppens alla muskler i fantasifulla positioner, asanas, på yogamattan, medan jag långsamt inandas livsanden Prana. Andas in … och ut … till det stilla plingandet av indiska toner.

Snart ska jag iväg på en treveckorsvistelse på antroposofiska Vidarkliniken. Där i tystnaden bortom alla måsten, alla mejl, alla statusuppdateringar och lajks ska min hjärna förhoppningsvis återfå sina rätta dimensioner med hjälp av hälsokost, örtomslag, eurytmi, metallfärgljusterapi, modellering, målning, massage och medicinska bad.

Vi hörs på andra sidan rehab!

 

 

2

Vad vi behöver Bob Dylan till

Den här dagen, 13 oktober 2016, har för mig förgyllts av beskedet att Bob Dylan får årets nobelpris i litteratur. Klockan 13.00 stod jag i skolbiblioteket framför teveskärmen och kände hur tillvaron stannade ett ögonblick efter att Sara Danius sagt ”… tilldelas Bob …” (vilken Bob? varför ingen nationalitet på denne Bob? tänkte jag förvirrat) innan meningen slutfördes med det förlösande ”… Dylan!” Jag skrek högt av glädje och överraskning och fick några av eleverna att häpna se upp från sitt kortspel.

Så mycket har sagts om Bob Dylan. Även om jag i likhet med ett par miljoner andra tycker mig ha en unik förståelse för hans poesi så ska jag förskona er från den just i dag. Dessutom måste jag tillverka ett prov i kväll, så jag har ändå inte tid. I stället repriserar jag en blogg jag skrev för fem år sedan, 11 november 2011, alltså 11-11-11, och som inte handlar så mycket om Dylans texter som om hans fans.

Och så vill jag med all skrytsamhet jag kan uppbåda ta tillfället i akt att påpeka att jag (tillsammans med Anders Danell) redan 2003 utgav en bok med en strof av Dylan på framsidan. På s. 53-54 i Läsarens guide analyserade jag den strofen och passade på att framkasta idén att Bob Dylan skulle kunna få nobelpriset i litteratur. Bildbevis nedan.

2013-19568

dsc_5045

Alla behöver fans som Dylans

(11 november 2011)

Förra fredagen satt jag i Globen och hörde Bob Dylan sjunga. (Eller vad man nu ska kalla det.)

Jag kan inte på långa vägar mäta mig med dylanologerna, de där nördarna som kan ALLT om Dylan, men låt oss kalla mig en vanlig, normalentusiastisk Dylanvän. Jag gråter inte blod om jag missar en konsert med honom när han far förbi ett par gånger om året på sin ändlösa världsturné men jag blir glad av att höra och se honom, om vi säger så.

Dessvärre hade maken och jag fått platser längst bak på ena sidan så när det äntligen blev dags för Dylan efter Mark Knopflers första halvlek upptäckte vi att det var väldigt lite vi faktiskt såg. Största delen av tiden stod han nämligen vid sitt klaviatur med ryggen vänd mot oss. Vi såg alltså en spenslig ryggtavla under en mörk hatt och längst ner byxor med revärer samt tvåfärgade boots.

Vid tidigare Dylankonserter har vi kunnat tvista om huruvida Dylan vid något tillfälle avfyrade ett leende eller om det bara var en missriktad grimas, ungefär som nyblivna föräldrar som inte kan skilja det första leendet från magknip. Den diskussionen slapp vi den här gången. Däremot var vi inte helt säkra på om vi såg några små danssteg (maken tyckte sig också uppfatta medvetna gester) eller om Dylan bara stapplade till av misstag. Han är ju trots allt 70 plus.

Bob Dylan har komponerat tusentals låtar med gåtfullt poetiska texter. Ibland är det nobelprisklass, ibland är det dagisnivå; allt som oftast är det överraskande och egensinnigt. Han kan alla sina låtar utantill men för att inte tröttna på dem framför han dem aldrig likadant två gånger. Därför är det nästan som en tävling för publiken att gissa vilken låt det är som Dylan spelar.

Inte nog med att låtarna är förvrängda till oigenkännlighet, Dylan har heller aldrig haft skönsjungandet som ideal. Så det där med att följa noter och respektera melodin och artikulera tydligt är inte hans paradgrenar. I stället står han där och väser, mumlar, brölar skrovliga fragment av engelska fraser och rim, till synes slumpgenererat, på en spinkig höft och med uppvisande av en suverän nonchalans gentemot allt och alla. Han är sitt eget universum.

Och det är alldeles fantastiskt. Jag trycker kikaren mot ögonhålorna och njuter. Jag kan inte sjunga med i texten mer än någon enstaka ändelse här och där men jag kan gunga med i rytmen och le åt denna obändiga kraft. Här står Bob Dylan och bräker ut sina ord så det skallrar i Globen. Vilken besvärjelse, vilket infamt påhopp på döden!

Jag är så begeistrad att jag först inte förstår varför folk reser sig och går. Till höger om oss, till vänster om oss, nedanför oss tunnas publiken ut och jag får för mig att det finns något ställe framför scenen där man kan samlas för att med uppåtsträckta händer digga Dylan mer intensivt. Jag spanar i kikaren men ser ingen sådan dyrkande ansamling.

Då slutar plötsligt Dylan sjunga. Jag tycker att han just har börjat komma igång på allvar, men han går av scenen utan ett ord. Inget tack och adjö och vad kul att ni kom, absolut inget extranummer ty sådana publikfriande eftergifter ägnar han sig inte åt, men det hade ju varit trevligt med något slags erkännande, något tecken på att han ändå lagt märke till att vi var där och applåderade, kanske ett stillsamt hej på er Stockholm. Men nä, han struntar högaktningsfullt i var han spelar sina visor och vem som lyssnar.

Det gör inget. Motvilligt inser jag att det är över för den här gången. Klockan är mycket och när jag räknar efter har Dylan ändå spelat ganska många låtar. Folk har gått för att de fått nog av det svårtydda slamret för i kväll.

Det är mild novembernatt ute. Publiken väller ut i mörkret. En del är lite missnöjda, andra är luttrade efter många konserter med Dylan på växlande humör. Jag är upprymd. Och för första gången tänker jag på mig själv som ett fan, ett i mängden av fans globen runt.

Sådana fans som Dylan har borde alla människor ha. Tänk om någon ständigt riktade sin förtjusta blick mot dig och betalade flera hundra bara för att få höra dig haspla fram dina osorterade tankar. Tänk att befinna sig i kikarens öga, älskad och sedd, uppskattad för varje leende, varje grimas, varje stapplande steg, synad i sömmarna och fullkomligt accepterad trots eller tack vare alla egenheter. Tänk dig att färdas genom världen omgärdad av ett vänligt intresse, då och då stegrat till ren kärlek, utan krav på motprestation.

Och tänk dig också att några av dina beundrare rätt vad det är reser sig och går. Sjung på du bara, men de har hört tillräckligt för i kväll och nu måste de tänka på refrängen. Gäsp. Det blir nog bra det där när det blir färdigt. God natt.

0

Man och man emellan

Hen är här för att stanna. Vi är tillräckligt många som har omfamnat hen-ordet för att detta nya pronomen ska anses vara etablerat i svenska språket. En hel del svenskspråkiga personer kommer aldrig att använda hen. Några kommer att göra det hela tiden eftersom det innebär räddningen undan en hämmande binär könsordning. Andra, som jag, kommer att använda hen då och då därför att det är så praktiskt med ett neutralt pronomen.

Nästa steg i den här språkliga jämlikhetsrevolutionen anses vara införandet av en i stället för man. Vid första anblicken verkar det vara en rimlig tanke. Män har, som vi alla vet, dominerat världen och språket länge nog. Kan vi eliminera orättvisor med en så enkel åtgärd, så visst.

Men det finns skillnader. För det första var hen ett nytt och så att säga ledigt ord i svenskan medan en redan finns som pronomen och har sin funktion sedan gammalt. För det andra löser vi inte ett språkligt problem genom att bannlysa ett ord lika lite som vi motverkar en orättvisa i verkligheten genom att ignorera den. Hen öppnade en väg som tidigare inte kunnat beträdas; ett påtvingat en gör närmast det motsatta.

Man och en hör ihop. De samspelar i meningar som Man vill ju gärna att folk ska lyssna på en, där en pekar tillbaka på man. Man är subjektsformen och en objektsformen. Det känns både fattigt och fånigt att behöva byta till ’En vill ju gärna att folk ska lyssna på en’. I vissa dialekter är det däremot korrekt, på samma sätt som det är helt i sin ordning att i Norrland säga Jag såg han.

Många män utnyttjar den fiffiga möjligheten att tala om sig själva inte som jag utan som man: Undrar om man skulle ta och byta till sommardäck?  Det skapar distans till yttrandet och fjärmar därmed talaren från den klaustrofobiska känslan av ansvar. Fler kvinnor borde anamma den vanan som ett listigt sätt att infiltrera man-ligheten, att förändra spelplanen utan att behöva frysa ut ett inarbetat pronomen. I samma andetag kan man kanske få påpeka att människans rätta pronomen är hon: Varje människa gör det hon måste.

Själv gillar jag man och ser ingen konflikt mellan man-användning och feminism. Jag förespråkar att jämlikhetsrevolutionen i språket ska gå åt andra hållet, så att även hon och hen erövrar sin rättmätiga plats i man. Om vi vidgar man får alla rum.

En har nog med sitt.

DSC_4018

0

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑