Solen står redan högt. Jag borde ha satt igång med mina mest brådskande projekt för flera timmar sedan men att ta sig ur sängen är en utmaning när inte väckarklockans obönhörliga verklighetsnäve viftar under näsan.
Det är skottdagen, den där bonusdagen som förlänger året och livet med ett skratt, som ett ensamt skott. Ett skrämskott är vad jag skulle behöva för att flyga ur sängen. Eller en sömntuta som verkligen tutade. I stället ligger jag kvar och prövar mina vanliga knep.
Jag lockar först mig själv med tanken på frukost. Kaffe, visst vill jag ha det? Nä, kan vänta, grymtar jag till svar och vänder mig på sidan. Då sätter jag igång den inbillade hejarklacken som ljudlöst skanderar från min inre läktare. KOM IGEN PIA, KOM IGEN!! Roat bugar jag mot fansen, sluter ögonen och glider tillbaka in i sovmorgonen.
Det slutar som det brukar med att mitt förnuftiga jag påminner mitt oförnuftiga jag om att det inom kort är läggdags igen. Du får snart sova, försäkrar jag, bara du går upp och klarar av den här dagen en stund först.
Så då gör jag det. Det är en strålande vacker vinterdag, rejäla minusgrader men med dagsmejan väntande runt hörnet. I skogen bildar stammar och stenar ett stilleben med skuggor. Våren ska komma, tiden tickar vidare och den som sover går miste om sådana här minuter.
Pia Cederholm 
Kommentera