Sök

Pia Cederholm

Kategori

ut i naturen

Coronadagbok vecka 16

annandag påsk 13 april

Vädret är alldeles i olag. I dag har jag räknat till fem hagelskurar. Ena stunden står vitsipporna ute i backarna och niger mot solen och våren, i nästa ögonblick hukar de i den vassa vinden och slokar med sina nygröna blad fulla av hagelmjäll.

IMG_4474

tisdag 14 april

Före gryningen, i vargtimmens ödsliga mage, vaknar jag och anar att snö har fallit. Den ligger kvar också när det ljusnat och koltrasten kvillrat färdigt för den här morgonen. Har det inte kommit mer snö nu i april än under hela vintern?

Det är påsklov så utöver kontakt med enskilda elever, bedömning av inskickade arbeten och viss planering inför resten av den här konstiga terminen kan jag ägna mig åt mina andra uppdrag.

Allt känns vacklande, ovisst. Från en timme till en annan kan man gå från fullt frisk till de första oroväckande symtomen. Jag hör om människor som blivit fruktansvärt sjuka i covid-19 under flera tröstlösa veckor.

Bäst att avboka frisörbesöket och flytta fram barnens tandläkartider, inte göra upp några planer för sommaren och inte ta någon morgondag för given, inte ens räkna med de egna lungornas fortsatta trogna tjänst.

onsdag 15 april

Maken fyller år. Barnen och jag försöker oss på våra vanliga skämt om hans höga ålder men vi är samtidigt medvetna om att just detta placerar honom i en riskgrupp. Och om han blir smittad så är det vårt fel.

Paniken lindras bäst i skogen. Alla sinnen får bada i stillheten. Vi märker inte ens att himlen saknar flygplan.

IMG_4495 (2)

torsdag 16 april

Jag tänker på min farmor eftersom det är hennes födelsedag. Hon har varit död i tjugo år, ändå är minnet levande av hennes mjuka kind mot min den där sista gången vi sa hejdå. Hon visste att det var sista gången men jag slog glättigt bort det och hävdade att vi snart skulle ses igen.

Så mycket död i världen. Så mycket liv också.

DSC_9069

fredag 17 april

Varje morgon testar jag mitt luktsinne med några stänk parfym. Luktbortfall ska vara ett av de tidigaste tecknen på att man är smittad. Känner jag doften än? Jo, då har jag inte covid-19. Lättnaden är lika tillfällig som parfymdunsten.

Äldste sonen har tagit för vana att baka på nätterna, så jag somnar till doften av nybakt bröd. Den doften fyller drömmarna med handfast hopp.

lördag 18 april

Antingen blir man riktigt sjuk och då kan man ändå inte göra något eller så blir man inte särskilt sjuk och då måste man streta på som vanligt. Det finns inget mellanting.

Och våren kommer att anlända oavsett om jag njuter av den eller inte.

IMG_4500 (2)

söndag 19 april

Jag promenerar till kyrkogården och planterar två rader med penséer på min systers grav. Penséerna har fått sitt namn av det franska ordet för ’tankar’. Varje blomma är en tanke klädd i sköraste blått. Jag tänker att vi har så lite att sätta emot döden, att den är så obeveklig. Och där står vi med våra minnen, blommor, tankar, beröringar som hastigt förflyktigas.

Sverige har nu 1540 döda i covid-19.

IMG_4499 (2)

Coronadagbok vecka 15

måndag 6 april

Veckan börjar med ett lugnande besked: min 99-åriga svärmor som de senaste dagarna dragits med feber och hosta har nu testat negativt för covid-19.

Att coronasmittan tagit sig in på många äldreboenden är en nyhet som den här veckan når det allmänna medvetandet. Vi börjar också förstå hur det gått till, när personal utan skyddsutrustning och utan symtom (ja, nu slutar jag stava ‘symtom’ med p i mitten) burit viruset in till just dem som skulle skyddas. Steget är inte långt till ett fördömande av privatiseringen av vård-skola-omsorg med den anstötliga ”effektiviseringen” och hela karusellen av vinster-i-välfärden.

”När det här är över …” hör jag folk inleda sina meningar. I mitt stilla sinne tänker jag att vi kanske inte får chansen att dra de där lärdomarna, att återförstatliga allt och att höja vårdpersonalens löner till det dubbla. För tänk om det aldrig kommer att vara över?

IMG_4465

tisdag 7 april

En bra sak med att arbeta hemifrån är att jag kan dra igång arbetsdagen, läsa och skicka de första mejlen och sedan sticka emellan med en dusch innan jag kopplar upp mig mot elever och kollegor.

En annan bra sak med karantänen är att tiden inte bara består av små skvättar utan ibland av riktigt långa stråk. Som radioföljetonger, som jag tidigare hört brottstycken av ur bilradion. Nu har jag lyssnat på alla avsnitt av Resa i månljus av Antal Szerb i en fantastisk uppläsning av Mari Götesdotter. Nästa följetong ska bli Styr din plog över de dödas ben av Nobelpristagaren Olga Tokarczuk.

Hade jag tidigare haft tålamod med Bob Dylans nya låt, den 16 minuter och 54 sekunder långa ”Murder most foul”? Nu lyssnar jag på den om och om igen. John F. Kennedy skjuts till döds i Dallas varje gång, ändå är det chockerande suggestivt och otäckt och ändå så poetiskt.

IMG_4453 (2)

onsdag 8 april

Tre typer av människor sticker ut i gatubilden: Unga (båda könen) med munskydd. Ganska unga (män) i shorts. Äldre (män) som hostar häftigt i handen. Eller rakt ut.

Jag råkar se ett klipp i sociala medier som ger min tro på mänskligheten tillfällig andnöd. En äldre amerikansk manlig radiopratare framför sina skralt underbyggda argument för att han minsann inte tänker stänga in sig i någon karantän. Liksom många andra uppfattar han pandemin som ett krig, där en del av befolkningen är hjältemodiga soldater som offrar sig för att skydda framtiden för en annan del av befolkningen. Och för att Amerika ska förbli ett rikt land där hans barnbarn kan tjäna grova pengar och konsumera obehindrat tänker han offra sig. Alltså riskera att bli smittad och sjuk, belasta sjukvården, sprida smittan vidare till andra och till sist kanske kvävas till döds utan någon närstående vid sin sida. Därmed har han inte räddat någonting, inte barnbarnen och inte ekonomin, knappt ens sin höga uppfattning om de egna förståndsgåvorna.

Hur kan det finnas så många korkade människor utan att jorden går under? Eller är det kanske därför den med jämna mellanrum går under?

IMG_4460 (2)

skärtorsdag 9 april

Se där, Dylan ligger etta på Billboardlistan med ”Murder most foul”. Det är fler än jag som fascineras av det här vindlande mästerverket.

Liksom förra torsdagen sitter jag hemma framför datorskärmen och högläser för en grupp elever. Det är knäpptyst. Jag vet inte om det kommer sig av att åhörarna lyssnar så andäktigt eller helt enkelt beror på att deras mikrofoner är avstängda.

När jag vinkat hejdå till dagens sista elevgrupp börjar påsklovet. Men var har vi våra påskdekorationer? Någonstans i detta hushåll finns en låda med färgglada fjädrar och småfeta kycklingar samt hela hönor som kan användas som äggkoppar. Vi letar och letar, längst in i skåp och högst upp på hyllor. Inte ens gula servetter verkar vi ha hemma. Nåja, påsken är lång, det kommer väl fler tillfällen.

långfredag 10 april

Av mina fyra barn är tre klart introverta så de lider inte av att vara hemma. Och den fjärde har ju oss, sin stora familj. Vi är lyckligt lottade; många har inte en enda levande själ att dela karantänen med. Det kan vara därför jag gripits av motvilja mot en klyscha man nu hör oavbrutet: nära och kära. Eller så bottnar obehaget i den skräck jag känner inför tanken på att förlora dem.

Vi har fortfarande inte lokaliserat påskpyntet. Är det egentligen nödvändigt med fjädrar och kycklingar? Eller målade ägg? Måste man fira påsk? Vad är det att fira?

Vädret är nyckfullt. Plötsliga vindbyar eller regn som drar förbi på en minut. Mitt på dagen kan det bli mörkt, så där som när Jesus dog på korset. Murder most foul.

mitt på dagen

påskafton 11 april

Inget påskpynt, inga gäster, inget firande. Men lugn och eftertanke på kyrkogården. Jag tänder hos min syster som levde nyss och skänker också Ragnar en tanke. Han levde för tusen år sedan. Runstenen är nu inmurad i kyrkväggen: ”Anund och Erik och Håkon och Ingvar reste denna sten efter Ragnar, sin broder. Gud hjälpe hans ande.”

De var fem bröder. Introverta, extroverta, konkurrerande? Vem vet. Men tack vare att de reste ett minne över den som dog först är nu allas namn bevarade. Nära och kära.

IMG_4463 (2)

påskdagen 12 april

Nä, vi ger upp jakten på påskpyntet. I stället lär vi oss något nytt: När Döden i Det sjunde inseglet frågar riddare Block (Max von Sydow) om han är beredd så svarar han inte ”Min kropp är beredd. Inte jag själv.” som vi ju har trott och parodierat i alla år. Utan så här: ”Min kropp är rädd. Inte jag själv.” Vilket är ett helt annat och mycket bättre svar.

I dagens DN där man fick veta detta läser jag också en artikel om coronakrisen av den indiska författaren Arundhati Roy. Hon skriver: ”I vårt inre störtar vi oss fortfarande fram och tillbaka. Vi längtar efter att få återvända till ’normaliteten’. Vi försöker sy ihop framtiden med vårt förflutna och vägrar acceptera att de slitits isär.”

För en månad sedan, den 12 mars, hade endast en person dött av covid-19 i Sverige. För en vecka sedan var det 401 dödsfall. Nu är antalet döda 899.

DSC_9055

Coronadagbok vecka 14

måndag 30 mars

Nu, när vi gett upp hoppet om någon riktig vinter, faller nysnö varje dag. Jag kör yngsta dottern till skolan. Liksom många andra har jag bytt till sommardäck. En del håller sig inte på vägen i dag.

IMG_4417

Det är underliga tider, världen är ur led. Jag läser skrämmande redogörelser från människor som blivit riktigt sjuka i corona, eller covid-19 som den lömska sjukdomen heter. Ingen törs sia om när vi kan återvända till en normal vardag igen, om det alls kommer att hända. Men det handlar om månader, kanske år.

tisdag 31 mars

Morgonen är krispigt kall, minus 8 grader. Det är inte vinter, inte vår och inget däremellan heller men hela planeten tycks skaka av frossbrytningar.

Jag måste slå ner på takten. Både eleverna och jag jobbar för hårt. En del elever pluggar bättre på distans när de själva får ta ansvar för sin dag, andra missgynnas och halkar efter. Kan jag förenkla för mig själv och samtidigt individualisera för eleverna?

onsdag 1 april

I år blir det inga aprilskämt, meddelar Google. Folk måste kunna lita på all information nu i coronatider. Men jag hittar ett lyckat lurendrejeri: en tidning skriver att Systembolaget numera portar kunder över 70 år. Man måste alltså visa leg om man ser gammal ut!

På eftermiddagen, när jag klarat av dagens digitala lektioner, tar jag en promenad i det blåsiga vädret. Resterna av en förolyckad fågel fångar min uppmärksamhet. En stund senare ser jag en liten ödla på vägen och jag tar upp min mobil för att filma dess sirliga färd. Men just då kommer en bil och kör över den. Jag avstår från att dokumentera det med en diffus känsla av att ha bidragit till den lilla varelsens död. Så är det nu: vi vet inte vem som smittar vem för viruset är osynligt och slår blint.

torsdag 2 april

Storm, regn, snö. På något sätt är det ändå skönt att man får stanna inne och inte behöver ta så hårt på det där med städning, för det kommer ju inte att dyka upp några oförutsedda gäster. Fast sent på kvällen kommer det ändå en bil. Det är Fiskkillen. Vi köper torsk och röding och stuvar in i frysen. Måtte det inte bli strömavbrott.

fredag 3 april

Jag vaknar före gryningen av att vinden tar sats och kastar sig över huset, skakar det som en tärning. Oro i världen, oro i mig. Men jag trycker igång ”Trøstesang” med Gjermund Larsson Trio och försöker stänga ute allt som stormar. När jag vaknar nästa gång är det ljust och snötäckt igen.

Aprilvädret gör skäl för sitt lynniga namn. Inte en utan två hagelskurar, däremellan sol, virvlande snöfall, tillfälligt lugn. Jag går ut för att möta min dotter efter skolan och inser snart att jag borde haft mössa på, bara kapuschong räcker inte när isvinden letar sig in överallt.

En värk i nacke och axlar. Är det för att jag suttit böjd över tangentbordet timme efter timme? Eller är det början på …?

Jag åker och handlar med plasthandskar på. När jag tar av dem efter att ha handlat klart är händerna svampiga och svettiga. Och vårdpersonal som nu arbetar instängda i plastskydd tolv timmar i sträck, dag efter dag.

Värken i kroppen tilltar, halsen känns skrovlig, ögonen svider, en lätt feber gör mig matt. Ser ni att mina ögon glänser? frågar jag familjen vid middagsbordet. Alla flyttar sig längre bort.

Tänk om jag smittar dem? Och tänk om jag nyss, när jag lämnade matvaror hos mina föräldrar och utbrast i ett frustande skratt åt något kul min mor sa, tänk om just det skrattet innehöll en ödesdiger droppsmitta?

lördag 4 april

Vårvintern vet inte vad den vill. I morse låg isen på sjön igen men solen smälte bort allt framåt eftermiddagen.

lite is på sjön

Är jag sjuk eller är det inbillning? Kanske är jag bara sjukt privilegierad som får leva i en tid och i ett samhälle – Sverige! – där jag kan kosta på mig att känna efter så här grundligt. Det knepiga med corona verkar annars vara att många, de flesta till och med, smittas utan att utveckla symptom. Då vet man inte om man har det, har haft det eller har det framför sig.

söndag 5 april

Jo, jag känner mig frisk. Inga särskilda symptom. Jag orkar nog med en balettlektion. Och en långpromenad i skogen med maken. Vi hör skogsduvans kurrande och lärkans drill och koltrastens koloratur, och flygplan och skogsmaskiner och kyrkklockan som klämtar för någon annan.

IMG_4447

Antalet döda i covid-19 i Sverige har i dag passerat 400. Om en vecka, hur många är det då?

Coronadagbok vecka 12

Med anledning av det exceptionella tillstånd som pandemin har kastat oss in i och för att bidra till Nordiska museets insamling av coronaberättelser återupplivar jag tillfälligt min blogg.

IMG_4274 (2)

måndag 16 mars

En ny rutin har införts på jobbet från och med i dag: att vi varje morgon via mejl får en lista över vilka kollegor som är sjuka. Listan gör ett allvarstungt intryck, varje namn påminner om vår mänskliga bräcklighet. I själva verket kan det vara en högst banal förkylning som ligger bakom: alla uppmanas nu att stanna hemma vid minsta lilla symptom.

Min 18-åriga systerdotter ska i dag flyga hem till England från Sydkorea. Det visar sig att hon blir uppgraderad till första klass, för planet är nästan tomt. Här hemma meddelar SL att bussresenärer måste kliva på genom den bakre dörren (för att inte smitta chauffören?).

Alla våra grannländer har stängt skolorna, det är bara Sverige och Storbritannien som ännu håller öppet. Jag tipsar mina elever om att ta med läroböckerna hem varje dag för den händelse att skolan hastigt stänger. Rektorn tror inte att risken är överhängande just nu, men om många i personalen blir sjuka samtidigt kan det bli nödvändigt.

Jag slutar jobbet tidigare än vanligt eftersom APT, arbetsplatsträffen, blev inställd. Så bra, då hinner jag handla före utvecklingssamtalet med min yngsta dotter. Ica vill att jag ska handla med plasthandskar på, vilket är helt omöjligt. Särskilt som jag har inköpslistan i mobilen och den kräver mitt nakna fingeravtryck för att samarbeta. På listan står röda linser, men de är slut i butiken. Liksom havregryn och toalettpapper. Tomma hyllor är en ovanlig syn i det här landet. Kanske vi får vänja oss vid det nu.

Hemma, efter utvecklingssamtalet, berättar maken nöjt att han lyckats boka ett möte på onsdag med en jurist i Sollentuna. Jag går i taket. Du åker ingenstans!! Har han kanske glömt att han i kraft av sin höga ålder och dito blodtryck tillhör riskgruppen?!

Han protesterar. Han känner sig fullt frisk, ju. Men kvällsnyheterna ger mig rätt: personer över 70 ska undvika att träffa folk.

tisdag 17 mars

Det är i slutet av dagens första lektion som jag råkar kasta en blick på min mobil och ser att regeringen nu rekommenderar att gymnasier och högskolor ska stänga. Jag slår på radion och vi lyssnar tillsammans på Stefan Löfvens uppmaning. En elev och jag ser på varandra och ler: sovmorgon! De andra eleverna är mer bekymrade. Hur blir det nu?

Allt är mycket osäkert men en lång stund lyckas jag inbilla mig att ”stängda skolor” är liktydigt med lediga dagar i mjuk behå och raggsockor, tid för långa promenader, nöjesläsning och Netflix.

Under dagens sista lektion, med en annan grupp elever, när vi har talat lite om hur vi praktiskt ska organisera undervisningen från och med i morgon, är det en ung man som ställer frågan hur länge det här kommer att pågå. Jag drar ut på svaret medan spända sekunder tickar iväg: ”Jag är rädd att … eller, jag hoppas verkligen inte det, men det kan röra sig om … flera månader.”

På vägen hem gör jag ett nytt försök, i en annan butik. Där finns toapapper men de röda linserna är slut. Jag ringer först min mor och erbjuder mig att handla åt dem. ”Nej, vi har redan handlat i dag”, svarar hon glatt. ”Åkte ni och handlade, båda två, fast ni tillhör riskgruppen?? Så nu har ni alltså inget behov av … toapapper?”

IMG_4289 (2)

Detta med hamstringen av toalettpapper har väckt mycket löje i sociala medier, men jag tänker att det står för något annat, att toapapperet är det som skiljer oss inte bara från de övriga djuren utan också från våra förfäder. Att vi använder rullar av perforerade papperskvadrater, framställda för just detta ändamål (!) är det yttersta beviset på vår upphöjdhet, vår märkvärdiga status och vår långt drivna civilisation. Vi är homo toapapperensis.

onsdag 18 mars

Noga räknat är gymnasieskolan inte stängd, vi har bara bytt till distansundervisning. Så medan yngsta dottern cyklar iväg till sin alltjämt öppna skola förbereder jag mig för dagens arbete. Jag duschar och sminkar mig som vanligt men dessutom sprutar jag på parfym, för det får jag inte ha i vanliga fall på min intryckssanerade arbetsplats. Alla mina parfymer är många år gamla och/eller av tveksam kvalitet, så effekten är hastigt övergående.

Att förbereda distansuppgifter till eleverna, förutse alla komplikationer som kan dyka upp och hålla koll på att var och en gör vad den ska är långt stressigare än att undervisa i ett klassrum där jag genast kan se vem som hänger med och vem som inte förstår. En kort stund pustar jag ut under en digital fikapaus med kollegorna. Vi är ambitiösa och angelägna om att lyckas, men det här ställer helt nya krav på uppfinningsrikedom och flexibilitet.

IMG_4264 (2)

Sent på eftermiddagen åker jag till Stockholm i ett ärende som inte kan vänta. Gamla stan är spöklikt tom. I tunnelbanevagnen sitter alla långt från varandra, ända tills en riktigt gammal dam med käpp haltar ombord. Hon sätter sig mödosamt bredvid mig, harklar sig och snörvlar ljudligt.

Jag tänker att det är något med dessa pensionärer, att de liksom inte tror på döden så där som vi andra gör.

När jag ska gå av bussen lyckas jag trycka på stoppknappen med armbågen. Det känns som en bedrift.

torsdag 19 mars

Dag två av distansundervisning. Jag skippar sminket trots att jag ska ha två videomöten i dag, och slår mig ner vid datorn i ett moln av hastigt avdunstande parfym. En av dagens lektioner börjar 13.00 och prick ett trycker jag iväg meddelandet med uppgifter till eleverna. Pust!

På eftermiddagen lockar maken med mig ut på en vårpromenad. Ett bi klamrar sig girigt fast vid den röda blåsippan medan alla de andra bina surrande trängs kring bikupan. Nog ska det väl bli vår i alla fall, efter denna märkliga vinter? Eller kan själva våren sättas i karantän?

 

IMG_4285 (2)

fredag 20 mars

Det snöar denna vårdagjämningsmorgon, så jag bestämmer mig för att köra yngsta dottern till skolan. Alla vi andra, maken och jag och de tre äldre barnen, jobbar/pluggar/stökar omkring hemma. På eftermiddagen går jag och möter henne när hon kommer från skolan utan cykel, i tron att hon kanske av fröken har uppmanats att försiktigt transportera hem sitt pågående projekt: ett Taj Mahal i miniatyr, byggt av glasspinnar. Men nej, Taj Mahal är kvar i skolan.

IMG_4296 (2)

Det är nästan fullt på Icas parkering. Inne i butiken också. Plasthandskarna är slut, skönt. Men dessvärre är även jästen slut och alvedonet, och inte har de fått in varken toapapper eller röda linser. Jaha.

Tänk, för bara några veckor sedan hade jag helt andra bekymmer. Som hur jag skulle få lönen att räcka till räkningarna. Och jag kunde ibland sörja över att vi inte hade råd att åka till Italien. Nu vill inte en människa åka till Italien. Man vill inte åka någonstans. Om man inte är pensionär förstås, för pensionärer kan tänka sig att åka vart som helst.

lördag 21 mars

Morgonen är frostnupen och kall, och plötsligt börjar det hagla. Den äldre dottern fyller år. Hon får tulpaner och presenter av oss här hemma men alla andra måste gratulera via sociala medier, telefon eller Swish. Lillasyster bakar en tårta. ”Blås inte ut ljusen, tänk på corona!”

IMG_4335 (2)

Lillasyster har många talanger utöver tårtor och Taj Mahal. Hon överraskar mig med att kunna väldigt många balettsteg som hon föreslår att hon ska lära mig, i utbyte mot att jag ger henne pianolektioner. Hur har hon lärt sig detta? ”På Youtube!”

Det blåser kallt på kvällen när jag tar en rask promenad. Alla kor blir rädda för mig, utom en som trotsigt står kvar. Föga anar de att jag håller på att lära mig dansa balett.

IMG_4340 (2)

söndag 22 mars

I natt har isen, om än bräcklig och tunn och tillfällig, lagt sig på sjön. För första gången på alla år vi har bott här har det denna vinter inte legat sådan is att vi kunnat åka skridskor på den. Ingen riktig vinter. Och ingen riktig vår?

Inte heller i dag har jag hunnit med något Netflix. Jag har haft fullt upp med att planera distansundervisning. I skymningen går jag ner till sjön och skrämmer fåglarna fast jag inte vill. Naturen pågår bäst utan oss, vi fördömda homo toapapperensis.

IMG_4344 (2)

Stefan Löfven håller tal till nationen, då är det allvar. Hans slips har en dov nyans av liturgiskt lila. Det är ett bra tal som kommer att kunna användas i retorikundervisningen i framtiden. Om det nu blir någon framtid.

I morgon börjar en ny vecka om vilken vi inte vet någonting.

Om troll och människor

Du vet hur det är (eller också vet du inte, och då ska du ta två sekunder och skatta dig lycklig för det är verkligen inget att sträva efter): man halkar in på Twitter och trasslar in sig i någon tråd som ser lovande ut men det dröjer inte länge innan det går troll i den tråden också.

Troll betyder i det här sammanhanget (och om du inte redan är plågsamt medveten om detta ska du skatta dig dubbelt lycklig) att mer eller mindre anonyma röster lägger sig i samtalet med det enda uppsåtet att förgifta det. Trots att trollens fatabur av hat är ytterst grund och ständigt lika deprimerande grumlig blir man ändå besviken på mänskligheten för dess uppenbara brist på mänsklighet.

Ett typiskt exempel är att någon skriver om hur oanständigt det är när Sverige utvisar afghanska flyktingpojkar fast det enda anständiga, rimliga, vettiga och ekonomiskt-mänskligt försvarbara är att de ska få stanna och bygga sig en framtid här. Då dyker trollet upp och hävdar att just dessa arma pojkar i själva verket är avskyvärda våldtäktsmän som konspirerar med nationens fiender, godhetsknarkande kulturtanter, regeringen, vänstermedia, Fan själv samt dennes moster (behöver det sägas att även Fans moster är en kulturtant?) för att störta Sverige i fördärvet.

Detta är så dumt att man inte vet i vilken ände man ska börja men jag börjar i den här änden: våldtäkter är sedan gammalt en svensk paradgren. Svenska män har våldtagit sina hustrur och barn, andras hustrur och barn, egna och andras pigor och hushållerskor, sina trälinnor och andras, underlydande och främlingar, inrikes födda och utrikes, på tyska bordeller och i svenska gränder och på stränder och hotellrum i Sydostasien, med och utan betalning, i grupp och enskilt. Gång på gång.

Det betyder inte att alla svenska män har gjort det, långt därifrån. Men tillräckligt många har åtminstone klappat en kvinna på stjärten utan att hon bett om det för att vi ska kunna fastslå att detta är ett typiskt svenskt (manligt) beteende. Lika typiskt som att så här års bevista en lagom högstämd ”Musik i sommarkväll” i en svensk kyrka. Och långt mer vanligt förekommande än att sitta under ett svenskt äppelträd och läsa en klassisk svensk författare (Pär Lagerkvist, någon?)

Trollen tror att allt är invandrarnas och flyktingarnas fel, särskilt om dessa är muslimer, men också feministernas, miljövännernas, humanisternas, hbtq-aktivisternas, de vänsterliberalas fel. Samt tiggarnas. Trollen vrålar ursinnigt om att deras Sverige har blivit förstört. Att de inte får utöva sina trollkonster i frihet längre. Det som är deras rätt såsom varande äkta svenskar!

En svensk rättighet, enligt trollologin, är att få gå omkring utan att skyla sin nakna hud mer än nödtorftigt. Men detta är ett nytt påfund, sådant gick inte an i det gamla bondesamhället. I 1800-talets Sverige var det otänkbart för kvinnor att blotta armar och ben och ingen ärbar kvinna tilläts visa sig utomhus utan att täcka sitt huvud.

Vidare hävdar trollen att våldet i det svenska samhället har ökat så kraftigt att vi nu befinner oss på randen till inbördeskrig. Trollen känner sig otrygga där de står bakom sina gråa stenbumlingar och hötter med nävarna. De minns förstås inte 1200-talets Stockholm, en liten primitiv köping där invånarna till vardags var beväpnade med kniv och led av obefintlig impulskontroll. Då var det farligt att vistas på gatorna. Det är mycket tryggare nu, trots att vi är många, många fler.

Eller ta Hälsinglands skogar för drygt hundra år sedan, ett klanstyrt fäste för brutalitet och utanförskap, med rånmord, sprängdåd, skottlossning, organiserad brottslighet och övergrepp i rättssak. Gunilla Kindstrand beskrev i sitt Sommarprogram häromdagen hur trakten kring Delsbo hade rykte om sig som laglöst land, en no go-zon. ”Far åt Hälsingland!” var alltså ett mer potent hot på den tiden.

Nej, de trumpna trollen är ointresserade av historia, fakta, sanning och siffror. De lever bara för att hata, de livnär sig av detta hat, ser inte sommarens skönhet, lyssnar inte med sina trollöron och hör inte ens sitt eget trollhjärta bulta i bröstet. Därför når vi dem inte där de har retirerat in i sina skräckslagna hörn av inbillade hot mot ett enkelriktat, ensartat, sammanhållet och monokulturellt Sverige som aldrig funnits.

Det Sverige vi har – till låns, en kort tid – har tvärtom aldrig varit rikare, tryggare, friare och vackrare än nu. Hur lyckligt lottade är inte vi jämfört med alla andra troll och människor!

Nära havet vill jag instagramma

Den här veckan hyr jag skrivarstuga i Visby. Jag har tre mätbara mål för min vistelse här: minst 10 000 steg om dagen, högst 1 200 kalorier om dagen och minst 10 000 nedslag varje dag, nyskrivet eller redigerat. Även blanksteg räknas.

Resultatet är lite varierande. De tiotusen stegen är lättast, för på Gotland kan man gå och gå i timmar utan att tröttna på stränder, raukar, naturstigar, vallmofält, kyrkogårdar, skeppssättningar, medeltidsgränder som dignar av rosor eller övergivna fiskelägen med gistna ekor.

Kalorierna skulle jag nog ha lyckats bättre med om jag så att säga angripit målet från andra hållet. För trots att jag avstår från glass, kakor, snabbmat och godsaker, så blir det ändå minst tolvhundra kalorier innan dagen är till ända. Märkligt.

Sämst går skrivandet och jag har en teori om varför. Jag grundar den i det jag ser omkring mig här i Visby: lyckliga, välmående människor på semester, med till synes obegränsade ekonomiska resurser att lägga på mat och boende och shopping. Att vara svensk är att vara gynnad av ödet, bekymmersfri och obesvärat bortskämd. Varför skriva när man bara kan … ha det bra och njuta av sommarlivet?

Så i stället för det mödosamma knackandet på datorn väljer jag att följa med maken på utflykter, från Fårö i norr till Hoburgen i söder. Naturen och kulturen vittnar om det Gotland som varit: korta perioder av relativ trygghet och materiellt välstånd (för vissa), som på 1200-talet när så många kyrkor uppfördes, men mest oro, krig, hemska sjukdomar, förfärliga olyckor och ständig kamp för tillvaron.

I Fröjel på södra Gotland anas ännu skuggan av ”olycksnati” 25 oktober 1887, när 26 förhoppningsfulla män i sju båtar lämnade fiskeläget för vad de trodde skulle bli årets bästa strömmingsfångst men överraskades av en hagelstorm som kostade nio av dem livet. Änkor, faderlösa, fattighus, elände.

Tja, det var då. Nu är nu. Instagram kräver sitt. Vad är det för fel med det? Meningen med livet skulle ju kunna vara att söka det som är vackert och ovanligt och spännande, och helt enkelt uppleva det. Måste jag nödvändigt skriva också? Det räcker så bra med mobilkameran som alltid finns till hands för att fånga dagen. Dessutom räknar mobilen både stegen och kalorierna.

Nu börjar Almedalsveckan snart. Medietälten är resta, det vackra folket anländer. Långt bortom stadsmuren råder däremot folktom frid i de gamla vitkalkade kyrkorna. Där är det bara maken och jag samt en och annan tysk. (Att undersöka vid senare tillfälle: vad är hemligheten bakom att just tyskar hittar till svenska smultronställen som är dolda, eller ointressanta, för de flesta andra?)

Nä, ska vi ta och göra en utflykt igen? Det här är ändå drygt 2 700 nedslag.

Efter stormen hänger löfven kvar

Stormen Alfrida invigde det nya året med pinande nordanvindar och strömavbrott. När jag inspekterade (läs: planlöst klev omkring i) skogarna i närområdet under dagarna efteråt såg jag visserligen förödelse men inte många fallna furor eller lövträd. Mest är det granar som dragit upp sina rötter och kastat in handduken.

Med svenska mått mätt var det förstås dramatiskt. Jag vet dem som inte fick strömmen tillbaka på flera veckor. För skogsägare blir det besvärligt att hinna ta vara på virket innan granbarkborren anfaller. Men det är ändå småpotatis jämfört med rysshärjningarna för exakt 300 år sedan.

Jo, tusentals väldiga granar föll, brakade in i grannträd eller blev hängande över elledningar. Men vardagen rullade trots det igång efter nyårshelgen. Kommunen informerade, motorsågar jobbade övertid, medmänniskor öppnade sina hem.

Det ordnade sig, precis som det gjorde med landets regering. Även om vi nästan började tvivla när månaderna gick utan att riksdagen kunde enas om en statsminister. Under tiden höll övergångsregeringen ställningen, stretade på vid sina skrivbord utan att lägga några omstörtande förslag eller försöka föregripa talmansrundornas noggrant regisserade koreografi.

Hade det gått så långt som till nyval så hade man ju blivit förvånad, eller hur? Innerst inne visste vi att våra folkvalda skulle ta sitt förnuft till fånga, i alla fall de av våra folkvalda som har ett förnuft att ta till fånga.

Så när stormen bedarrat upptäcker man att det mesta är sig likt. Vi lär oss lydigt att skriva 2019 i stället för 2018. (Eller så låter vi våra apparater hålla reda på tiden åt oss.) Det finns ekar så oberörda av Alfrida att de knappt fällt ett enda av sina fjolårslöv. Löven hänger kvar. Löfven sitter kvar.

Vår julgran stod inomhus och tindrade stilla medan Alfrida rasade utanför. Den granen står kvar ännu, trots att tjugondedag Knut kommit och gått, och den har blivit så domesticerad att den nu skjuter lindblomsgröna skott.

I värmen från kakelugnen trivs både gran och tonårsson. Fönsterkuverten som innehållit räkningar står på tur att eldas upp. Själva räkningarna väntar på att lönen ska rulla in på kontot, som den alltid gör i detta pålitliga land.

Systemkollapsen är långt borta, vi kan nätt och jämnt stava till det på svenska. Kaos och kris? Inte i Sverige. Inte den här gången heller.

Den lilla rosa lappen

Det bör ha varit i mitten av 1990-talet. Min kurskamrat på Kulturvetarlinjen kom tillbaka från praktiken och var riktigt upprörd. Hon hade tillbringat tio veckor på Forum, Jean-Claude Arnaults prestigefyllda kulturscen, och berättade att Arnault hade en tältsäng längst in dit han tog unga flickor medan han skickade sin hustru akademiledamoten att köpa vin.

Jag tänkte då, och har tänkt sedan dess, att det inte var möjligt. Inte så att min kurskamrat ljög men kanske hon missförstått, feltolkat, åtminstone överdrivit? Nu, när snön smält kring Svenska Akademien och blottat spillrorna, vet vi att det var mycket värre.

DSC_7486

Katarina Frostenson, svenska språkets mest uppburna poet bland de nu levande, har under många år varit gift med en sexmissbrukande, manipulativ våldtäktsman. Hon har ihärdigt försvarat honom, hon har vägrat erkänna det alla i omgivningen kunnat iaktta, hon säkert mest av alla, hur hennes make tvingat sin kropp på andra kvinnor. Vecka efter vecka. Poesikväll efter poesikväll.

Arnault har haft en övertygande försvarsadvokat även i sin gode vän Horace Engdahl, den höga bildningens och sköna formuleringskonstens motsvarighet till Zlatan, för att förklara det lite enkelt. När Horace Engdahl talar eller skriver är det som att höra Guds ord. Han är expert på klassisk balett och på romantikens gränsutmanande lyrik, bland annat. Han har varit gift med superfeministen Ebba Witt-Brattström.

Därför gungar min världsbild när Engdahl rekommenderar Arnault som förebild för unga män (verkligen? gäller det även dina egna tre söner, herr Engdahl?) eller när han går ut i Expressen med påståendet att Sara Danius skulle vara den sämsta ständiga sekreteraren sedan 1786 (ett uttryck för gott omdöme, snille eller smak? eller bara det plumpaste som flög i dig just då, Horace?).

IMG_7643

För att utvecklas till ett riktigt praktsvin krävs kanske bara detta enda: att ingen säger ifrån. Din mamma skämmer bort dig, dina kamrater är rädda för dig, dina lärare tystnar när du lägger ut texten, dina flickvänner får veta att de är utbytbara om de inte beundrar dig förbehållslöst, din chef vågar inte annat än låta dig glänsa, din fru vägrar dra slutsatserna av sin egen tragedi. Ingen bryter förtrollningen. Inte ens när polisen knackar på dörren kommer fjällen att falla från förövarens ögon.

Under alla dessa år har Katarina Frostenson lojalt stått vid sin makes sida. Men hennes dikter har ångat av sexualiserat våld. Som dikten ”Philomela” ur Tankarna från 1994. Den börjar så här: ”Den lilla, rosa lappen / i mitt huvud rör sig”.

Philomela är en gestalt i den grekiska mytologin, en prinsessa som står sin syster Prokne nära. När Prokne blir bortgift med kung Tereus och flyttar till norra Grekland längtar hon så efter sin systers sällskap att Tereus till slut erbjuder sig att hämta Philomela.

DSC_7490

Men under båtresan övermannas Tereus av åtrå till sin svägerska och när de stiger iland släpar han in Philomela i skogen och våldtar henne. Trots att Philomela först känner sig tillintetgjord av skam morskar hon upp sig. Det här ska han inte komma undan med! Inför hotet om anmälan, något som skulle slå hans värld i bitar, grips Tereus av ondskans panik. Han sliter ut Philomelas tunga med en tång, hugger av den med sitt svärd och våldtar den nu stympade och stumma flickan en gång till.

”Den lilla, rosa lappen …” Frostenson syftar på hur Philomela mist sin talförmåga och därmed inte kan vittna om övergreppet hon utsatts för. Hennes tunga är bara en tystad stump i svalget. Men innan sagan är slut har Philomela skickat ett sinnrikt meddelande till sin syster. Sanningens minut närmar sig för Tereus, liksom för alla praktsvin. Förr eller senare. Den lilla, rosa lappen färdas med sitt vittnesbörd runt världen. #metoo står det på den.

Vi kan bidra genom att helt enkelt sluta beundra dessa uppblåsta män. Deras tid är ute. Så här skrev Étienne de la Boétie, en fransk tonåring, redan på 1500-talet: ”Jag begär inte att ni störtar, nej, inte ens att ni rubbar honom, jag vill bara att ni upphör att ge honom ert stöd, då kommer ni se honom falla likt en stor koloss, som störtar av sin egen tyngd …”

Medelålderns glada lekar (II)

Jag hade föredragit att slippa erkänna det här, men livskrisen jag genomlever (eller genomleker) just nu handlar inte bara om existentiell ångest och utmattningsdepression. Det finns också ett löjligt men betydelsefullt inslag av missnöje med några extrakilon som tycks ha fastnat på min kropp. Mest på mitten.

Både doktorn och terapeuten och kuratorn uppmanar mig att göra roliga och lekfulla saker (att leka är att läka enligt den store Winnicott, som kuratorn brukar citera) och att unna mig alla slags trevligheter.

Ja, det är ju lätt att säga för den som slipper konfronteras med spegelbildens skoningslösa panta rei, allt flyter. Hela jag är på väg att jämnas ut, som om medelåldern innebar att man ska lappas igen med lager på lager av flytspackel. Där min midja en gång böjde silhuettens linje inåt är det nu jämntjockt och igenfyllt.

”Så bra att du äter choklad!” säger min 10-åring uppmuntrande när hon får syn på mitt förstulna snaskande. Hon har tagit fasta på det där doktorn sagt om trevligheter och tänker att ju mer choklad mamma äter, desto gladare blir hon.

Jag står fortfarande och snaskar en halv minut senare, när 14-åringen sveper förbi: ”Du måste göra något åt det där sockersuget, mamma!” Han är också den som med en beslutsam rörelse och ett bestämt NEJ! lyfter bort chipsskålen när jag börjar hovra i närheten.

Barnen har lite olika sätt att förhålla sig till min medelålderskris. Tonårsdottern lockar med mig ut på löprundor och låter mig springa före ända till slutspurten, då hon springer förbi mig. Det är också hon som tillsammans med sin lillebror genomdriver att jag, i terapeutiskt syfte, ska se alla tre Hobbit-filmerna och att jag bara får förtära en kopp te och en clementin medan jag gör det.

Äldste sonen satsar i stället på att jag ska äta vällagad och näringsriktig kost. När vi kom hem från en två veckor lång semester under vilken han ensam vaktat huset, blev jag förskräckt över att finna frysen lika full som vi lämnat den. Hade han inte ätit något?? Men han förklarade vänligt: ”De där färdigrätterna rörde jag inte. Jag lagade riktig mat i stället.”

Maken gillar att föreslå praktiska lösningar på mina problem. ”Köp en korsett!” uppmanade han mig i våras när mitt midjegnäll steg i styrka. Jag lydde hans råd och skickade efter ett brett spännband som jag klämde in mig i, fast då tyckte han så synd om mig att han ändrade sig: ”Skaffa större kläder!”

”Menar du verkligen att jag ska handla ännu mer kläder?” frågade jag klentroget. Han brukar nämligen antyda att min garderob redan är välfylld. Men han ryckte på axlarna och vidhöll att om kläderna är för trånga så är det rimligt att skaffa nya, större.

IMG_3681

Inte heller detta råd var jag sen att lyda. Att shoppa kläder piggar alltid upp, även om det är i en större storlek än jag är van vid. Inte har jag vant mig vid att jag behöver läsglasögon heller, men det känns som något jag ändå inte kan påverka. Jag grämer mig mer över den bortslarvade midjan.

Visst inser jag att inte alla medelålders kvinnor är omgivna av så här hjälpsamma familjemedlemmar. Maken gick till och med så långt nyligen att han frågade om han skulle göra i ordning min racer.

I början av 1990-talet köpte jag en begagnad racercykel av det stolta märket Bianchi, en smäcker tävlingshoj med den karaktäristiska ljusgröna färgen. Nu lyser jag upp inför tanken på att än en gång få susa fram över asfalten som ett proffs. Jag ser det framför mig, som om jag satt och filmade i följebilen bakom, och då slocknar mitt leende. ”Nä, min rumpa skulle se enorm ut ovanför det där tunna däcket,” säger jag trumpet. ”Jag får hålla mig till moppen.”

IMG_4576

Så då gör vi det. Vi kör moppe i skogen, där övergivna krusbärsbuskar prunkar fast hela torpet är rivet. Vi kör moppe i grustaget, glömska av vårt vuxenansvar, medan barnen sköter hemmet. Vi leker.

Homo ludens, den lekande människan, det är jag. Och maken, för han är lika lekfull. Han föreslår oväntat att vi ska göra en roadtrip till Norge, bara han och jag. För att pigga upp oss ytterligare.

Vid middagsbordet presenterar vi idén för barnen. Några av dem vill genast följa med. De har hört så mycket kul om Norge. Maken och jag sneglar på varandra. ”Jaaa, alltså, vi tänkte mest kolla in stavkyrkor och sånt. Typ.”

Vi får som vi vill, en tur till Norge utan barn. En ung person kan inte för sitt liv begripa vad det skulle vara för nöje med gamla dimomhöljda medeltidskyrkor på kanten av norska fjordar. Näe!

IMG_7357

En fördel med att bli medelålders är faktiskt, har jag upptäckt, att man får återgå till att leka utan barn. För säkerhets skull frågar vi storsonen om han kan tänka sig att vaka över och laga mat till syskonen några dar, en vecka kanske. Det kan han. Och den här gången fyller vi kylskåpet med råvaror i stället.

En annan fördel är att man har blivit för gammal för att sova i tält eller i bilen, som vi gjorde på våra bilresor innan vi fick barn. Medelålders människor förväntas ta in på hotell och äta en bättre middag där.

På en vecka hinner vi utforska Uppland, Dalarna, Värmland, Närke, Östergötland, Västergötland och Västmanland. Vi touchar Småland också. Vi åker båt på Göta kanal och passerar tolv slussar, dricker brunn i Medevi, klättrar på Omberg, tar bilfärjan till Visingsö. Vi ser konst och koppargruvor och museer och minnesmärken och skeppssättningar och kyrkor. Vi hälsar på hos Selma på Mårbacka och Zorn i Mora.

Vi far hit och dit och det är fantastiskt, men Norge, Norge är magiskt. En paradisisk saga i västerled för två lekande vuxna.

När vi kommer hem har barnen bara konsumerat en av de fem chipspåsar jag köpt åt dem i ett svagt ögonblick. Storebror har hållit sin vakande hand över hushållet och sett till att de ätit nyttigt hela tiden.

Det bästa med medelåldern är nog ändå att barnen blivit så förståndiga, så kloka och mogna och omtänksamma. Då lättar ansvaret från våra axlar, och vi kan ägna oss åt den mogna människans sorglösa lekar.

IMG_7356

 

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑