ut i naturen

Medelålderns glada lekar (I)

FullSizeRender ”Ska du inte följa med ut på en roddtur?” frågar jag äldste sonen. Han står i köket och grejar. ”Jag måste börja med maten”, svarar han. Jag ser på klockan och konstaterar att det verkligen är hög tid för lunch, även med sommarlovstid mätt.

Så här ser det ut hemma hos oss nu. Barnen sköter ruljangsen och jag ägnar mig åt nöjen och rekreation. Det är en rollfördelning som har accentuerats sedan jag blev sjukskriven för utbrändhet och det stora ansvaret för hushållets projektledning vreds ur mina händer. Dessutom tycks min utbrändhet sammanfalla med en livskris av mer existentiellt snitt, så att jag för en tid återvänt till tonårens både ångestfyllda och ansvarslösa vilsenhet.

Tydligast märks det här tonårsbeteendet när jag kör moppe. Maken har till min stora häpnad gått och skaffat oss varsin skruttig gammal moped av märket Tomos, en röd till honom och en blå till mig. På dessa ljudligt smattrande fordon utforskar vi skog och mark, stigar och grusvägar, övergivna torp och halvt igenvuxna gränsstenar från 1600-talet när informationen om Sveriges infrastruktur var betydligt mer svårhackad än i dag.

Jag har aldrig kört moppe förut. Faktiskt inte ens suttit bakpå.

Förra gången jag var tonårsmässig kände jag ingen trängtan efter att puttra till skolan. Det hade varit för dyrt, för farligt, för besvärligt och jag hade oupphörligt oroat mig för att någon skulle låna moppen under skoldagen, eller för att killarna skulle ha synpunkter på olika tekniska detaljer som jag själv inte hade koll på, eller för att jag inte skulle verka tillräckligt cool eller se tillräckligt suverän ut i sadeln … Och så hade jag lagt energi på mopedeländet i stället för på läxorna (min ungdom tilldrog sig under den förhistoriska epok när man inte kunde googla sådant som vad det egentligen innebär att trimma en moppe).

Framför allt har jag hittills betraktat moppeåkande som onödigt. Man åstadkommer ju ingenting! Det är en sysselsättning lika meningslös och improduktiv som att spela golf eller se på fotboll. Mitt liv har alltid gått på högvarv och med sådana varvtal tjutande i öronen kan man knappast tillåta sig aktiviteter som inte på ett effektivt sätt befrämjar hälsan, ekonomin, konsten eller kunskapen. Att skriva en dikt är att tillföra något till världen. Att kicka igång en moppe som stannat mitt i spenaten tillför inte ett skvatt.

Så tänkte jag förr. Men maken är en lågmält envis och intuitivt klok person, som fått mig att ompröva även denna fördom. Medelst mopeden tar jag mig ut i naturen på ett fullkomligt kravlöst sätt, skrämmer slag på kamphundar i koppel och korpsvarta kor, betande får och flyende rådjur. Jag stannar bara för att fotografera små blommor och vackra lövverk och egendomliga vrak, eller för att det ligger en trädstam över stigen, men annars brassar jag på i full frihet, tyst skrattande för mig själv.

Min moppe går fortare än makens (är den månne lite trimmad?) men i gengäld kör jag försiktigare. För övrigt är det ingen tävling och jag behöver inte imponera på en enda mansperson. Jag är bara jag, för min egen skull. Det är verklig frihet.

Fortsättning följer.

24 juli, 2017 0

I mer eller mindre rak riktning

Det jag gillar med vårstädningen är att man med gott samvete kan välja att strunta i den och i stället fokusera på blommor, blad och fågelsång. Ah, så härligt solen värmer! Men om man ändå trotsar spindelväv och muslort och gör ett ryck i det ytterligt skräpiga förrådet väntar alltid någon överraskning.

När jag ur en låda med smutsiga, möglande gamla skolböcker (som jag tog hand om när en före detta kollega för många år sedan flydde landet) lyfter upp en av de deformerade arbetsböckerna i svensk grammatik faller en liten papperslapp ut, ett fragment på 14 x 8 cm.

Att det är en historisk artefakt förstår jag genast, ett dokument men också en konkret kvarleva från det förflutna. Sådana här lappar skrivs nämligen inte längre. Men min förtjusning ökar när jag inser att den lilla lappen med text på båda sidor rymmer ett drama i miniatyr.

Så här står det på lappens ena sida.

Hejsan igen! Hade vi någon läxa i Franska tills idag? Jag var inte med förra väckan. Har du inget kort på den där Erik Lindvall? Jag vet inte hur han ser ut. Det kanske är lika bra det. Närå, jag bara skojjade. SVARA:

Vi har här alltså en ung dam som under förevändning att hon vill ha upplysningar om en eventuell franskläxa hör sig för hos en annan ung dam om en viss ung mans fysiska företräden.

Ifall du, kära läsare, upplevde din ungdoms vår under förra seklet så tycker du nog att det är både påhittigt och naturligt. Är du däremot en millennial, född på 80-, 90- eller 00-talet, så ser du ingen som helst poäng i att skriva (för hand!) en sådan här lapp och än mindre i att smussla över den till en väninna, kanske mitt under pågående lektion, där läraren rätt vad det är kan hugga tag i meddelandet, läsa upp det högt och för evigt förnedra dig inför klassen.

Men det fanns en värld före Facebook, före bildgoogling och Snapchat och Instagram. Det var en gång för inte särskilt länge sedan så att en vanlig människa kunde leva i ovisshet om hur en annan vanlig människa såg ut.

Ingenting är enklare i dag än att på två röda sekunder få fram en bild på precis vem eller vad som helst. Och det behövs ingen papperslapp utriven ur skrivhäftet. Våra hemliga frågor knappas numera in på en skärm och besvaras likadant: osynligt, blixtsnabbt, utan att lämna skräp eller spår längs historiens väg.

På baksidan av lappen tätnar dramatiken till en intensiv dialog när mottagaren besvarar de två frågorna i tur och ordning.

Jag tror inte vi brukar ha läxor till må. Erik är en gulliplutt.

Ja, ja, men har du inget kort på honom?

I Rodenskolans Katalog

Har du den hemma?

Ja det har jag

En enda bild i en skolkatalog kan betyda så mycket. Eller kunde. Nu drunknar vi i bilder som vi glömmer så snart vi lajkat dem. De flesta bilder som knäpps får vi inte ens se. I genomsnitt går det sisådär tretton försök på varje publicerad, manipulerad och snabbt glömd selfie.

Nostalgisk, jag? Lite kanske, men det är något särskilt med riktiga foton och meddelanden på papper. Häromdagen kom ett brev från Parkeringsövervakaren i Jakobstad. Jag och maken hade nämligen till vår ohöljda förvåning fått en p-bot på 30 € när vi var där i april och vi hade därför skrivit ihop en begäran om omprövning, ett så kallat rättelseyrkande, när vi kom hem.

Vi skickade in vårt yrkande på papper och vi fick beslutet på papper.

Avgörande

Protesten godkännes sålunda, att i stället för felparkeringsbot ges en anmärkning för felaktig parkering

Motivering

Efter omständigheterna kan parkeringsfelet anses vara uppenbart obetydligt och därom tilldelas den felande anmärkning

Vi ska alltså betala i alla fall? tolkade maken. Nej, vi slipper! menade jag. Påföljden har ju omvandlats från böter till ”anmärkning”, som är mycket billigare. Vi ska skämmas lite och sedan är det klart!

Den här sortens betryggande, stillsamt malande byråkrati är en motvikt till alla virvlande snabba budskap som flimrar över våra skärmar. Hur många bilder har du sett i dag? Antagligen ungefär lika många miljoner som du har glömt. I morgon väntar nya kortlivade meddelanden på att glömmas.

Jag tänker mig att människans tempo egentligen är ett helt annat. Vi är programmerade för att nyfiket och uppmärksamt strosa genom ett landskap som bara sakta vrider sig runt oss. Våren är till för att hinnas med, för att ”upplevas” som det heter med ett sönderutnyttjat ord. Lever vi upp till vårens slösande skönhet?

I Nordisk familjebok, ugglebandet från 1922, börjar artikeln till uppslagsordet väg så här.

Väg, banadt, mer eller mindre bredt stycke af marken, löpande i mer eller mindre rak riktning och afsedt, att man skall färdas därpå från ort till annan, vare sig gående, ridande eller med fordon, utan att de senare därvid äro bundna vid ett bestämdt spår, såsom vid lokomotivbanor, hästbanor o.s.v.

Visst är det fantastiskt med allt som går så snabbt och smidigt i vårt årtusende – blanketten för rättelseyrkandet hittade jag enkelt på webben, laddade ner, fyllde i och skrev ut – men stressen äter oss samtidigt från andra hållet, inifrån, och dess hunger kan bara mättas med djupa andetag.

Sakta in, böj dig ner, känn doften från försommaren. Vi är på väg mot framtiden men vi behöver inte löpa längs en spikrak linje mot döden. Vi kan lunka långsamt och småningom, i obunden takt och i mer eller mindre rak riktning.

23 maj, 2017 0

Känna sig som en människa

Det är min namnsdag (22/2) och det har gått en dryg vecka sedan jag kom hem från min tre veckor långa rehabilitering på Vidarkliniken. Första gången jag hörde talas om deras antroposofiska stressbehandlingsprogram tänkte jag att det där är inget för mig. Sedan tänkte jag att jag omöjligt kan vara borta från min dator, min iPad, min mobil och min familj i tre oavbrutna veckor.

Men gissa vad? Det gick alldeles underbart bra.

Kalla det flum om ni vill men inte förrän man befinner sig på en plats som är helt skyddad från teve, radio, löpsedlar, sociala medier, mejl, sms, reklam i alla former och allt annat visuellt och auditivt brus som oupphörligen marinerar våra själar i en kväljande soppa av information och desinformation, inte förrän det blir tyst i öronen och stilla i synfältet kan man höra sig själv.

På Vidarkliniken låter det inte ens från ventilationen. I matsalen kan man välja att sätta sig vid ett ”tystnadens bord” eller vid ett bord där det pratas, dock inte om sjukdomar. Och tro mig, det finns mycket trevligare samtalsämnen.

Mobilen får endast nyttjas utomhus och umgås med varandra får man göra i allmänna utrymmen ty det egna rummet ska vara en fredad zon. Jag kunde alltså när som helst dra mig tillbaka till mitt rosa, sexkantiga rum utan räta vinklar och vara säker på att inte bli störd ens av en trevlig medpatient. När det försiktigt knackade på dörren var det alltid en av sjuksköterskorna som undrade om jag behövde något.

Här ute i den vanliga världen hör vi om långa väntetider på akutmottagningen, överbelagda avdelningar och sönderstressad vårdpersonal. På Vidarkliniken existerar inte stress. Alla rör sig sakta och talar som om de hade all tid i världen. När jag hade suttit en timme hos läkaren frågade han om det var något mer han kunde hjälpa mig med.

Efter den hälsosamma lunchen (all mat är nyttig, näringsrik, ekologisk och oftast överraskande smakrik) följer obligatorisk vila med omslag, vilket innebär att en sjuksköterska bäddar in en med ett hett örtomslag tryckt mot levern, en mjuk ylleduk runt midjan och en varmvattensflaska på magen, och så sveper hon in en i en skön filt och smyger ut.

Jag kände mig ompysslad som en bebis. Det tog heller inte många minuter innan jag sov som ett spädbarn.

På kvällarna fokuserar rutinen i stället på fötterna. Sjuksköterskan gör då en rytmisk insmörjning av fötter och underben med en doftande olja, inte en knådande massage utan en lätt beröring som om huden var en vattenyta och proceduren en graciös balett. Efter det bäddar hon ner patienten med en varmvattensflaska, släcker lampan och smyger ut.

Jag kände mig omhuldad, hedrad, tacksam och avslappnad, ungefär som Jesus när Maria Magdalena smorde hans fötter. Det tog inte lång stund innan jag sov igen. I snitt låg jag nog på kanske 13 timmar högkvalitativ sömn per dygn.

Trots att det var bitande kall vinter under min vistelse var även utomhusmiljön behaglig och lugnande med sin skönhet. Allting på Vidarkliniken – natur, arkitektur, inredning, konst, mat, program, behandlingar, terapier, bemötandet från personalen, ja hela atmosfären – utstrålar respekt för individen som människa.

Begreppet antroposofi kan översättas med ”visdom om människan” och upplevelsen av att hela tiden betraktas som en värdefull person vars välbefinnande har högsta prioritet är något alldeles överväldigande. Och djupt läkande.

Vidarkliniken har dock mäktiga fiender bland skolmedicinens tillskyndare (läs: läkemedelsindustrin) som mer än gärna underblåser flumryktena. I mars i år löper avtalet med Stockholms läns landsting ut och det kommer inte att förnyas som det ser ut just nu. Konsekvensen blir i värsta fall nedläggning.

Om det stod i min makt skulle jag skicka varenda politiker till Vidarkliniken, en i taget, och sedan alla opinionsbildare, alla nättroll, alla mobbare, alla stressade föräldrar, alla olyckliga tonåringar, alla desperata bråkstakar, ja alla i hela landet som känner förtvivlan eller smärta eller ångest eller vilsenhet eller hat.

För när du under tre veckor har vistats i en miljö genomsyrad av vördnad och vänlighet, där du oavbrutet har behandlats som en fullvärdig människa, då känner du dig upplyst, hel och fri, och du önskar inte en levande varelse något ont.

Att vara människa är något enastående och dyrbart. Därför ska vi vara rädda om varandra, rädda om oss själva och rädda om det som är mänskligt i var och en av oss.

22 februari, 2017 2

Alla blir glada av mördande reklam

Det här läsåret har jag en ny kurs i min tjänst. Jag undervisar gymnasietvåor i ”Medier, samhälle och kommunikation”. Låter inte det som en angelägen och högintressant kurs för dagens ungdom?

Hör bara här, den första punkten (av sex) i det centrala innehållet som anger vad kursen ska ägna sig åt: ”Mediernas tillkomst, utveckling och påverkan ur ett historiskt och dagsaktuellt perspektiv. Mediernas roll i samhället och deras betydelse för demokratin och samtidskulturen.”

Jag slår knut på mig själv för att få eleverna att känna hur brännande viktiga frågor det här är. De får läsa, fundera, diskutera, föreslå lösningar på olika problem. Som hur vi ska sätta stopp för näthatet innan det fräter sönder vår öppna demokrati.

Ibland ger jag dem enkla frågor bara för att locka dem att väga alternativ mot varandra, känna tyngden från olika svar på sin inre våg. En fråga nyligen handlade om Sveriges tryckfrihetslag, äldst i världen, som firar jubileum just i år. I läroboken (som de har framför sig medan de svarar) anges årtalet 1766. Min fråga gällde hur gammal lagen är och jag gav fem svarsalternativ:

100 år
150 år
200 år
250 år
300 år

Nu börjar du, min uppmärksamme läsare, irra med blicken mot inledningen på den här texten i tron att du har missuppfattat åldern hos mina elever. Du tänker att en sådan här fråga är för enkel för gymnasieelever på ett högskoleförberedande program och skulle passa bättre på låg- eller mellanstadiet.

Men si, detta är svensk skola anno 2016. Det har gått 250 år sedan 1766 men en del 17-åringar tror att det i själva verket rör sig om 300. Skit samma, matte och historia, vem bryr sig om rim och reson, vad spelar 50 år hit eller dit för roll – det var ju aslänge sedan oavsett!

”Vad betyder kommersiell?” En elev har fastnat på nästa fråga. Resten av klassen tittar upp under undrande luggar. Ja, vad innebär det att medierna drivs med kommersiella syften? Jag förklarar att det handlar om vinstintresse, att verksamheten måste generera överskott som kan bli utdelning för aktieägarna för annars vill de inte investera i medieföretagen. Pengarna är drivkraften, ständigt mer tillväxt och mer pengar.

Okej, jaha. Eleverna anar inte oråd på minsta sätt. Pengar är positivt. Vinst är den trevliga motsatsen till förlust. Ingen vill vara en fattig förlorare. I deras värld är det obegripligt att någon kan motsätta sig ’vinster i välfärden’ för vad kan väl tänkas klinga trivsammare än både vinst och välfärd?

Under en annan lektion ger jag dem en halvtimme att i smågrupper diskutera hur den som förser medier med innehåll ska få betalt för sitt arbete. Hur ska mediekonsumtionen finansieras i en tid när vi vill ha allt gratis? Halva mediebranschen befinner sig i kris och kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke har detta överst på sitt bord. Jag ger mängder av exempel och de nickar instämmande. Javisst vill de fortsätta läsa nyheter, lyssna på musik, se film utan att det ska kosta pengar. Så gör de ju hela tiden.

Slutligen kastar jag in mig själv som levande exempel. Jag är läromedelsförfattare och journalist, två yrkeskarriärer som går ut på att fylla medier med genomtänkt innehåll. Men jag kan inte leva på det, trots att jag lägger ner många timmar varje månad, eftersom det inte finns någon i andra ändan som är villig att betala för den tid det tar att producera innehållet. Därför står jag här och undervisar er, för att kunna ställa mat på bordet åt mina barn!

Nu kommer de att fatta, tänker jag. Fast de behöver inte någon halvtimme för de har redan svaret klart: reklam. Allt som de vill konsumera i medieväg är redan tillgängligt och gratis tack vare reklamen.

Det här är en generation som inte har något minne av enbart reklamfri teve. De vet inte hur det är att spara veckopengen till en efterlängtad cd-skiva (eller lp-skiva). De har över huvud taget inga erfarenheter av att behöva vänta på (eller betala för) studioinspelad musik, tecknade seriestrippar, roliga bilder, teveprogram.

Men det leder ju till att ni utsätts för reklam hela tiden, invänder jag. Och ni påverkas uppenbarligen, annars skulle reklambyråerna välja andra strategier. Tycker ni inte att det är störande med dessa ständiga reklamintrång i era liv? Som dessutom lurar er att köpa ett par gympadojor för 1 200 spänn helt i onödan?

Nä. Varför skulle det vara något problem med det? Tvärtom. Alla blir nöjda när samhällsekonomins hjul snurrar i munter balans. Medieproducenterna får betalt genom att upplåta plats åt annonsörerna, konsumenterna får konsumera utan att betala, annonsörerna pröjsar gladeligen för att synas. Och de där gympadojorna är ju precis vad vi vill ha, klart att vi köper dem!

Jamen då så. Då är det väl jag som är gammalmodig. Som får skylla mig själv och fortsätta jobba som lärare för att ha råd att skriva det ingen vill betala för. Frid och fröjd, för de flesta.

Hur var det nu det hette? Gratis är gott! Eller var det tvärtom? There is no such thing as a free lunch.

25 september, 2016 0

Midjemått för de lyckliga

När det återstår kanske två veckor av semestern sitter jag förväntansfullt och överför badbilder från kameran till datorn.

Jag minns den där dagen vid Vättern, hur jag behagfullt gled upp ur vattnet i ett moln av droppar och stänk, hur jag i slow motion närmade mig stranden där maken fångade varje rörelse. Jag var snygg i min nya turkosa bikini, jag rörde mig slankt och graciöst, jag vände min coola solglasögonblick mot himlen, mot solen, mot den skimrande vattenytan som lekte att den var ökensand.

Men tydligen har maken siktat fel för på bilderna syns i stället en bred tant med likadan bikini som min, fast hennes är mer illasittande. Blekfeta cykeldäck runt midjan skymmer avsevärda partier av horisonten.

Chocken resulterar i ett beslut. Jag ska gå ner sju kilo och jag ska göra det med en kombination av LCHF-dieten, GI-dieten, 5:2-dieten, stenåldersdieten, detox och intensiva träningspass.

Sagt och gjort. Jag upphör omedelbart med frukostflingor, bröd, potatis, pasta, ris, pizza, chips, kakor, bullar, glass, godis och söta drycker (som juice). Jag står och läser på förpackningarna i butiken och lägger tillbaka allt som innehåller sötningsmedel, emulgeringsmedel, långa rader av E-nummer och andra tillsatser som jag inte vet vad det är. Jag väljer inte heller fettsnåla produkter eftersom fettet säkert har ersatts med något som inte är hälsosamt.

Varannan dag springer jag min 4-kilometersrunda, såvida det inte regnar eller blåser och om jag inte känner en förkylning närma sig.

Nästa gång jag ställer mig på vågen har jag gått ner 0,8 kilo. Två dagar senare ytterligare 0,8. Yes!

Den nästsista dagen på semestern står jag vid bankomaten och undrar hur mycket pengar det månne finns på mitt konto. Jag har varit så upptagen med annat att jag tappat kontakten med privatekonomin. Men bäst jag står där och känner mig hyfsat slank och potentiellt välbärgad kommer det fram en representant för samhällets olycksbarn, en kvinna som på högljutt sluddrig stockholmska frågar om jag har en telefon.

Visst har jag telefon, det har väl alla människor nu för tiden (utom de som befinner sig i det så kallade utanförskapet). Hon behöver en telefon för hon ska ringa till sin mamma och begära pengar. Det är en nödsituation.

Damen verkar väl gammal för att ha en mamma som sticker till henne en slant nu och då, och när jag slagit numret och räckt över min mobil visar det sig också att det inte alls är en mamma i andra ändan av tråden utan någon sorts övervakare eller god man.

Efter några minuters animerat meningsutbyte på temat du-vet-att-jag-ska-ha-trehundra-varje-fredag-för-annars-räcker-det-inte-och-hundra-spänn-är-ingenting lägger hon på, ger tillbaka telefonen och talar om att samtalet varit fruktlöst. Sedan frågar hon om jag har några pengar, en tia kanske, eller en tjuga, eller en femtiolapp? Jag bläddrar beredvilligt bland kvittona i min plånbok och erkänner att jag bara har en 50-kronorssedel i kontanter, inget annat.

Trettio sekunder senare, när jag är på väg in på Konsum, möter jag damen som redan hunnit köpa ett paket cigaretter. Hennes steg är ivriga, liksom tillfälligt lättade.

Efteråt genomfars jag av märkliga känslor. Lät jag mig manipuleras och var det i så fall för att jag är en god medmänniska eller för att jag är ovanligt lättlurad? Eller för att jag är konflikträdd? Och en hel femtiolapp, det har jag aldrig gett någon som tigger förut, så varför gynna en person som uppenbarligen är omhändertagen av samhället?

Hade jag bistått en medmänniska på det här sättet om medmänniskan ifråga varit en man? (Knappast.) Eller inte talat svenska som en infödd? (Näppeligen). Vilka fördomar blottläggs därmed hos mig? (Många och inte särskilt smickrande.) Är jag eventuellt mest störd av det faktum att min femtiolapp gick till cigaretter och vilken simpel moralist gör det i så fall mig till?

Dagen därpå ser jag samma dam igen, den här gången med en burk Coca-cola i näven. Läskedrycker tillhör den grupp av livsmedel som jag inte får konsumera, inte enligt någon av mina dieter, så det är helt uteslutet för mig. Men jag är inte alls avundsjuk på henne, inte alls. Jag unnar henne en cola om det gör henne glad.

Nu är sommaren slut och jag är tillbaka på jobbet. Första dagen har jag förberett en juice av pressade grönsaker och frukter att ha till lunch. Enligt LCHF är det nog bara sellerin i juicen som är okej eftersom morötter och frukt innehåller för mycket socker, dvs. kolhydrater, men man kan inte vara konsekvent hela tiden. Speciellt inte om man följer olika dieter.

Nästa dag har jag inte hunnit förbereda någon lunch utan tar en tur till stormarknaden för att ordna det. Det underliga inträffar att jag inte ser något ätbart alls på hyllorna. I stort sett hela sortimentet utgörs av tillsatt socker och obskyr kemi. Efter tre eller fyra varv runt jätteladans hinderbana ger jag upp och köper en liten nätpåse Babybel-ostar varav jag genast förtär två stycken i bilen.

Det här är inte bra. Det här är verkligen inte bra.

Och snart upptäcker jag också att jag har gått upp de två kilo som jag nyss, med mycket möda och stora uppoffringar, gått ner. Verkligen inte bra.

Men jag skjuter undan den besvärande tanken att jag kunde ha unnat mig glass och mackor och chips som vanligt eftersom det tydligen inte har någon effekt på mina extrakilon. De sitter där de sitter. I stället börjar jag tänka på att runda former ofta är mer tilltalande än de snörräta och vassa. Regnbågen till exempel, med sin hoppfullt mjuka böj.

Det skulle ju kunna vara så att vissa människor (som jag) är resistenta mot dieter så att dessa därför har liten eller ingen effekt. I så fall har jag nu testat ett gäng trendiga bantningskurer och kan avfärda dem alla på en gång.

Jag blev inte slank. Tyvärr. Det var tråkigt, men det finns mycket värre gräsligheter att bekämpa i världen. Mitt midjemått är trots allt den cirkel i vilken jag lever och är lycklig.

Lyckligare än de flesta, faktiskt.

20 augusti, 2016 0

Min klappjakt på svenska värderingar

Halva sommaren hinner rinna förbi medan jag grubblar på detta med de svenska värderingarna. Alla pratar om dem, eller inte alla kanske, men de som hörs. Politiker, debattörer, mediadomptörer. Är det någon som vet vad de pratar om när de pratar om svenska värderingar?

Sedan jag kom som nioåring till Sverige har jag studerat svenskarnas beteende i tron att det finns ett typiskt sådant. Ofta har jag också fått syn på något som temporärt fyllt mig med beundran, förundran, ogillande eller förakt. Vissa saker har jag försökt kopiera för att känna mig mer svensk.

Då, när jag var nio-nästan-tio och just hade börjat i min första svenska skola, fanns det en kille i klassen, Alex. Han hade för vana att smyga sig på tjejerna bakifrån och hastigt trycka in ett finger mellan benen på dem. För att ”mäta” något, oklart vad.

Dagligen ägnade sig Alex åt denna syssla som jag nu, den här sorgliga sommaren, skulle kalla sexuella trakasserier. Då kallade vi det inte för någonting. Tjejerna fick lov att acceptera det, som vi så ofta gör med så mycket som är oacceptabelt.

De vuxna sa ingenting, fast magister Svante mycket väl såg. Söta och populära flickor var mer utsatta än jag, något som bidrog till att skicka förvirrande signaler till samtliga. Tydligen skulle man som flicka vara smickrad över detta obehagliga. Tydligen skulle man som pojke få fortsätta med dumheterna. Tydligen är flickors kroppar att betrakta som dukade bord för vem som helst, varsågod och ta för sig, goa herrn!

Inte förrän nu har jag tänkt på den här taskiga kvinnosynen som något typiskt svenskt. I stort sett har jag ju varit förskonad från de övergrepp som förekommer varje dag i landet Sverige. Mitt i tunnelbanans trängsel, mitt i festivalens vimmel, mitt i sommarens härlighet. Män som hatar kvinnor men gillar deras kroppar och tycker att kvinnor får skylla sig själva för att de går omkring utomhus (eller inomhus) med de där kropparna.

Hur fostrades svenska pojkar till män med sådana här värderingar? Svaret är uppenbart. För att de vuxna inte sa ifrån. De vuxna vågade inte, eller tyckte att det var okej, eller både och. Vuxensamhället står fortfarande ofta på de utagerande pojkarnas sida, liksom alltför många lärare står på mobbarnas. Fegisarnas värderingar lägger ribban, och hycklarnas.

Om Sverige är världens mest jämställda land så beror det inte på att det är ett jämställt land utan på att de andra länderna är ännu sämre på jämställdhet. Eller på att hyckla jämställdhet.

Och inte tycks det gå åt rätt håll någonstans heller, den här sommaren då starka ledare och hängivna terrorister – ibland är det svårt att skilja den ena sortens maktgalningar från den andra – kopplar sina svettiga strupgrepp på hela planeten. Svenska nätsajter klibbar av hatarnas hot och galla. Alltmedan vi påstår oss värna några svenska värderingar som ingen lyckas definiera.

Det var ungefär så långt jag hade kommit i mina grubblerier när jag hamnade här.

Det här är Skaga stavkyrka i norra Västergötland. Den är uppförd intill en offerkälla och står av allt att döma på en kultplats från hedenhös, i en tid långt innan Sverige fanns. Möjligen tillbads här fruktbarhetsgudar och -gudinnor under bronsåldern och senare kan platsen ha varit helgad åt Tyr, asaguden Odens son. När landet kristnades blev kyrkan, byggd ca 1137, en mäktig symbol för religionsbytet: då, nu, nya värderingar just här, en laddad glänta i skogen.

Offerkällan fortsatte att ta emot gåvor även om gudarna skiftade. Under den katolska tiden stod Johannes Döparen som mottagare, ett prima helgon att vända sig till med böner, önskningar och presenter. Tydligen lät han sig dock inte bevekas för i mitten av 1300-talet slog katastrofen till. Digerdöden utsläckte allt liv och all verksamhet på gårdarna omkring. Skaga föll i glömska.

När kyrkan återupptäcktes efter flera hundra år hade alla andra byggnader i trakten förmultnat och åkrarna växt igen men kyrkan stod kvar inne i törnrosasnåret. Enligt en av de många sägner som berättas hade en björn haft sitt ide därinne och därför är mattan framför koret utbytt mot ett björnskinn.

Till kyrkan med offerkällan började åter människor vallfärda men nu var det 1700-tal och Sverige hade återigen bytt värderingspaket, här härskade Luthers lära. Passade det sig verkligen att folk kom vandrande med sina hoppfulla gåvor, hängde upp dem i kyrkan, hivade dem i källan, tryckte in dem i varenda hålighet som erbjöds i trä och sten? Prästerna tyckte att det verkade hedniskt, eller åtminstone katolskt, vilket var nästan lika illa. Ett ”vederstyggligt avgudahus” var vad det var!

Visst fanns det en och annan biskop som förstod det kulturhistoriska värdet, och Skaga kyrka rustades periodvis upp, men 1826 vann de rationella rivningsförespråkarna. Kyrkan jämnades med marken, lösa föremål såldes på auktion. Lokalbefolkningen protesterade vilt, vältaligt och länge – till ingen nytta, tycktes det först. Kvar fanns offerkällan och platsens lockande laddning. Av offergåvorna blev en insamling som växte genom åren. 1960 invigdes Skaga stavkyrka nummer 2, en trovärdig replik på en gammal relik.

Ingen kan lastas för att den lilla älskade kyrkan brann ner en vinternatt 2000. Eldsvådan utlöstes av ett elfel, troligen. Men raskt var man igång med ännu en insamling. Ett och ett halvt år senare stod Skaga stavkyrka nummer 3 på plats efter en både rekordsnabb och omsorgsfull rekonstruktion.

Så vad säger oss allt detta om de där undanglidande svenska värderingarna? Knappast att det är typiskt svenskt att vara ihärdig, offervillig och hängiven sin tro. Religionen är det inte mycket bevänt med i det här landet nu för tiden. Kanske snarare att svenskar har ett komplicerat förhållande till det egna kulturarvet, där vi ömsom dömt ut och rivit, ömsom respekterat och vårdat. Fast majoriteten bryr sig inte alls längre, och är det då ännu mer typiskt svenskt? Att vara okunnig, ointresserad och nonchalant?

Efter mitt besök i Skaga stavkyrka började jag modfällt älta ett citat av Tegnér, det där med att endast barbariet var en gång svenskt. Just så, tänkte jag dystert, Sverige är ett land av barbarer där var och en står sig själv närmast och betraktar resten av mänskligheten med misstro. Men när jag hittade citatet visade det sig att jag fått Tegnér alldeles om bakfoten.

Tegnérs dikt från 1836 är en lång hyllning till en rad framstående svenska män (bara män) som uträttat märkvärdigheter tack vare kunskaper som inte existerat om Sverige varit isolerat. Det är inflödet utifrån av insikter – eller varför inte värderingar – som skapat den gyllene svenska modellen.

I själva verket lyder originalraden så här: ”blott Barbariet var en gång fosterländskt”. Det barbariska kopplas hos Tegnér alltså inte till svenskheten utan till patriotismen: den stendumma, chauvinistiska, fascistiska idén att just vi är utvalda att vara bäst i världen med rätt att beordra alla andra att sticka och brinna.

Eller drunkna på vägen hit. Det om något är barbariskt.

21 juli, 2016 0

Från snödroppar till galgbacke

Den här veckan sitter jag i Visby och skriver, innanför muren och med den försiktigt men segervisst framskridande våren omkring mig. Fåglar kvittrar. Knoppar sväller. Snödroppar vajar sina tunga huvuden på alltför smäckra halsar.

Mitt manus spränger sakta, sakta fram ur tangenternas mylla.

Visby är tyst och lite ödsligt så här års. Almedalsbruset väntar långt därframme med sina oroliga frågor om terrorhot, krig och våld som tvingar fram flyktingströmmar över hav och land.

Här är jag omgiven av historien. En bit bort står rester av medeltidens galgbacke och pekar stumt mot himlen. En gång var det ett talande landmärke som skrämde båtarnas passagerare: Kom inte hit!

Men vart skulle de annars ta vägen?

31 mars, 2016 0

Extradag för sömntutor

Solen står redan högt. Jag borde ha satt igång med mina mest brådskande projekt för flera timmar sedan men att ta sig ur sängen är en utmaning när inte väckarklockans obönhörliga verklighetsnäve viftar under näsan.

Det är skottdagen, den där bonusdagen som förlänger året och livet med ett skratt, som ett ensamt skott. Ett skrämskott är vad jag skulle behöva för att flyga ur sängen. Eller en sömntuta som verkligen tutade. I stället ligger jag kvar och prövar mina vanliga knep.

Jag lockar först mig själv med tanken på frukost. Kaffe, visst vill jag ha det? Nä, kan vänta, grymtar jag till svar och vänder mig på sidan. Då sätter jag igång den inbillade hejarklacken som ljudlöst skanderar från min inre läktare. KOM IGEN PIA, KOM IGEN!! Roat bugar jag mot fansen, sluter ögonen och glider tillbaka in i sovmorgonen.

Det slutar som det brukar med att mitt förnuftiga jag påminner mitt oförnuftiga jag om att det inom kort är läggdags igen. Du får snart sova, försäkrar jag, bara du går upp och klarar av den här dagen en stund först.

Så då gör jag det. Det är en strålande vacker vinterdag, rejäla minusgrader men med dagsmejan väntande runt hörnet. I skogen bildar stammar och stenar ett stilleben med skuggor. Våren ska komma, tiden tickar vidare och den som sover går miste om sådana här minuter.