FullSizeRender”Ska du inte följa med ut på en roddtur?” frågar jag äldste sonen. Han står i köket och grejar. ”Jag måste börja med maten”, svarar han. Jag ser på klockan och konstaterar att det verkligen är hög tid för lunch, även med sommarlovstid mätt.

Så här ser det ut hemma hos oss nu. Barnen sköter ruljangsen och jag ägnar mig åt nöjen och rekreation. Det är en rollfördelning som har accentuerats sedan jag blev sjukskriven för utbrändhet och det stora ansvaret för hushållets projektledning vreds ur mina händer. Dessutom tycks min utbrändhet sammanfalla med en livskris av mer existentiellt snitt, så att jag för en tid återvänt till tonårens både ångestfyllda och ansvarslösa vilsenhet.

Tydligast märks det här tonårsbeteendet när jag kör moppe. Maken har till min stora häpnad gått och skaffat oss varsin skruttig gammal moped av märket Tomos, en röd till honom och en blå till mig. På dessa ljudligt smattrande fordon utforskar vi skog och mark, stigar och grusvägar, övergivna torp och halvt igenvuxna gränsstenar från 1600-talet när informationen om Sveriges infrastruktur var betydligt mer svårhackad än i dag.

Jag har aldrig kört moppe förut. Faktiskt inte ens suttit bakpå.

Förra gången jag var tonårsmässig kände jag ingen trängtan efter att puttra till skolan. Det hade varit för dyrt, för farligt, för besvärligt och jag hade oupphörligt oroat mig för att någon skulle låna moppen under skoldagen, eller för att killarna skulle ha synpunkter på olika tekniska detaljer som jag själv inte hade koll på, eller för att jag inte skulle verka tillräckligt cool eller se tillräckligt suverän ut i sadeln … Och så hade jag lagt energi på mopedeländet i stället för på läxorna (min ungdom tilldrog sig under den förhistoriska epok när man inte kunde googla sådant som vad det egentligen innebär att trimma en moppe).

Framför allt har jag hittills betraktat moppeåkande som onödigt. Man åstadkommer ju ingenting! Det är en sysselsättning lika meningslös och improduktiv som att spela golf eller se på fotboll. Mitt liv har alltid gått på högvarv och med sådana varvtal tjutande i öronen kan man knappast tillåta sig aktiviteter som inte på ett effektivt sätt befrämjar hälsan, ekonomin, konsten eller kunskapen. Att skriva en dikt är att tillföra något till världen. Att kicka igång en moppe som stannat mitt i spenaten tillför inte ett skvatt.

IMG_4217

Så tänkte jag förr. Men maken är en lågmält envis och intuitivt klok person, som fått mig att ompröva även denna fördom. Medelst mopeden tar jag mig ut i naturen på ett fullkomligt kravlöst sätt, skrämmer slag på kamphundar i koppel och korpsvarta kor, betande får och flyende rådjur. Jag stannar bara för att fotografera små blommor och vackra lövverk och egendomliga vrak, eller för att det ligger en trädstam över stigen, men annars brassar jag på i full frihet, tyst skrattande för mig själv.

Min moppe går fortare än makens (är den månne lite trimmad?) men i gengäld kör jag försiktigare. För övrigt är det ingen tävling och jag behöver inte imponera på en enda mansperson. Jag är bara jag, för min egen skull. Det är verklig frihet.

Fortsättning följer.