Sök

Pia Cederholm

Kategori

hälsa och välbefinnande

En universell politik för Sverige

När jag skriver detta har Sverige ännu inte fått någon regering efter valet för mer än femtio dagar sedan. Ändå har talmannen kört sina fikarundor med plausibla regeringsbildare. Kaffekokaren har plikttroget gått varm medan samtalen flutit mer trögt och svalt och avvaktande (föreställer jag mig, jag har förstås ingen aning egentligen).

DSC_8203

Under samma sju veckor har jag fått nya insikter (och tyvärr säkert glömt en hel del också) i mänskligt beteende genom mina universitetsstudier i specialpedagogik, mitt arbete som gymnasielärare och förra veckan även ett studiebesök med mina kollegor på en brittisk skola för autistiska elever. Det har då slagit mig att politikerna borde tänka i mer pedagogiska banor för att komma loss ur dödläget.

Ta detta med universell design, eller universell utformning som det egentligen ska heta på svenska. Sedan ett år tillbaka är det ett av de uttalade målen för svensk funktionshinderpolitik. Produkter, tjänster och miljöer ska formges så att de blir tillgängliga för alla. Ett klassiskt exempel är engreppsblandaren som har ersatt tokeriet med två olika, mer eller mindre svårmanövrerade vattenkranar, där den ena ger skållhett vatten och den andra iskallt. (I England har den innovationen inte riktigt slagit igenom ännu, till skam för hela det brittiska rörmokarsläktet).

IMG_9695

Utan universell design får vi förpackningar som är svåröppnade, höga trösklar och trappor som är svårforcerade och utrymmen eller tjänster som endast kan nyttjas av den som har alla funktioner på plats i kroppen och knoppen (och vem har det?). Poängen med universell design är att den leder till en utformning som är nödvändig för en del personer i samhället på samma gång som den är bra för alla – eller åtminstone inte skadlig för någon.

Tydliggörande pedagogik kan sägas vara besläktad med idén om att anpassa och tillgängliggöra för dem som behöver det mest och därmed förbättra för alla. I synnerhet för elever med autism är den tydliggörande pedagogiken helt avgörande samtidigt som den gynnar även de neurotypiska.

Bland verktygen finns det visuella stödet, som exempelvis används vid instruktioner: utöver muntlig information skriver jag samma budskap på tavlan och visar också med bilder, symboler eller kroppsspråk. På skolan för autistiska elever i England var alla dörrar färgkodade för att underlätta vid varje förflyttning, ett effektivt visuellt stöd.

IMG_9611

Med ett enkelt men inte desto mindre djärvt tankesprång förflyttar vi oss nu till den svenska politiken, som ju borde utformas för att passa särskilt bra för dem som behöver den mest och därutöver vara bra för alla – eller åtminstone inte skadlig för någon.

Så: vilka behöver politiken mest? Naturligtvis alla som är för unga eller gamla eller sjuka för att klara sig utan stöd, eller utsatta på något annat sätt. Med en gnutta inlevelse förstår vi att vi alla någon gång under livet hamnar i en sådan behövande kategori. Och med ytterligare lite inlevelse begriper vi nog också att vi då vill behandlas med mild och generös hand av staten.

IMG_9450

En politik som utgår från de största behoven blir en välfärdspolitik med höga skatter. Det är okej, så länge skattetrycket inte märkbart försämrar livskvaliteten för någon grupp i samhället. Alla behöver mat och kläder och någonstans att bo, och att det finns medmänniskor som inte har råd ens med livets nödtorft är verkligen inte bra för de välbeställda som ska gå förbi och tvingas begrunda andras elände. Orättvisor och ojämlikhet är skadligt för alla, också för oss som för tillfället råkar vara gynnade.

Däremot måste inte alla i ett samhälle arbeta. Det är en sådan där märklig tvångstanke som liksom stampar sönder det politiska samtalet. Jämlikhet uppnås inte genom att alla sliter ihop exakt lika många pensionspoäng.

Om Socialdemokraterna kunde släppa den där krampaktiga arbetslinjen och räcka ut handen till Liberalerna (som när de är på gott humör kan bidra med idéer om individens frihet) och till Vänsterpartiet (vars enda krav för samarbete är höjda kvinnolöner och en tandvårdsreform, hur kan någon vara emot det??) så skulle vi snart få ihop en regering.

IMG_9823

Naturligtvis ska Miljöpartiet också sitta med vid beslutsbordet, för att föra jordklotets och mänsklighetens talan. Det är obegripligt att folk inte röstade för en miljövänlig politik efter den brinnande sommaren 2018. När klimatet imploderar är det slut med oss alla, oavsett hur många pensionsavsättningar vi lyckats gömma undan för skattmasen.

Se där, det är mitt regeringsförslag: S, V, MP och L. Take it or leave it!

(Och vill någon ha en dragning på detta med massivt visuellt stöd till, så är det bara att höra av sig.)

DSC_8222

Allt vi behöver finns ganska nära

Vi har bara en röst var. Sådana är demokratins spelregler. Men lite synd är det att en enda röst inte räcker så långt. Då frestas man att tänka att det inte spelar någon roll vad jag gör med min lilla röst. Det går i alla fall som det går i valet.

Ändå har vi ett utmärkt tillfälle just nu att justera kursen. Bara vi är tillräckligt många som vill styra skutan Sverige åt samma håll. IMG_8733 (2)Aldrig förr har något land varit så välmående. Mikael Carlsson skrev nyligen en blogg med rubriken ”101 (nya) skäl till varför det fortfarande inte går åt helvete” där han presenterar statistik som pekar på hur bra det går för Sverige, i en mängd avseenden.

Själv förundras jag över hur lyckliga mina medsvenskar verkar vara där de sitter och äter gott på uteserveringar mitt i veckan och är kärleksfulla och generösa mot varandra. Skratten klingar. På stormarknaderna trängs vi i all vänskaplighet medan vi handlar kundvagnarna fulla. Och hur många fritidsbåtar har inte denna sommar legat och guppat i våra vattendrag? IMG_8795

På skuggsidan av sommarvimlet finns de som inte äger någon båt och inget fritidsställe och inte har råd med restaurangbesök. För samtidigt som svensk ekonomi slår alla rekord har klyftorna mellan oss vidgats till gapande avgrunder.

Sverige är häpnadsväckande rikt. Ändå är vi Europas ojämlikaste land, enligt Daniel Suhonen och Göran Therbom som skrev om detta på DN debatt häromdagen (”Invandringen kostar mindre än skattefusket”). Den svenska överklassen uppskattas ha 500 miljarder undangömda utomlands. Varje år försvinner ytterligare 43 miljarder av våra gemensamma skattepengar ut ur landet och blir därmed oåtkomliga för den svenska välfärdsstaten.

Ekvationen verkar självklar i mina ögon. Om vi tar från de rika (som inte ens kommer att märka det) och fördelar till dem som behöver det mest så löser vi fantastiskt många problem i ett slag.

Inom vårdens, omsorgens och miljöns områden skulle man komma långt med ett par hundra extra miljarder. Ännu längre skulle vi komma inom skolan. För om vi som jobbar med ungdomar – lärare, rektorer, kuratorer, skolsköterskor – kunde få mandat att anställa personal och köpa in det vi bedömer att vi behöver så skulle vi bädda för en långt ljusare framtid.

IMG_8853Ett litet exempel: För några ynka tusenlappar skulle vi i mitt arbetslag kunna köpa in riktigt bra hörlurar till våra elever med AST. Det skulle i sin tur utgöra den avgörande skillnaden mellan att kunna koncentrera sig på skolarbetet en tung dag eller att ge upp för att omvärlden virvlar in i skallen, negativa tankar tar över eller migränen triggas igång.

Jag vet vad jag vill ha av framtiden om jag ska våga bli gammal i det här landet, och det är inte militär upprustning eller fler gränspoliser eller hårdare tag. Det är något så enkelt och kostnadseffektivt som att alla unga ska få en chans. Alla. Oavsett vad de har i ryggsäcken. Oavsett om de helt saknar svensk ryggsäck med svenska papper i.

Det goda livet i det trygga samhället är en dröm som passerar Sverige 2018, likt ett sällsynt himlafenomen. Vi kan fånga drömmen eller låta bli. Din röst är allt som krävs.

IMG_8876

Därför har jag helst autistiska elever

Några veckor in på sommarlovet brukar jag i vanliga fall ha glömt namnen på de unga människor jag nyss satte betyg på. Vi lärare växlar rutinerat över till våra lediga sommarjag, en helt annan sorts personlighet som tar lätt på det mesta.

Men i år kommer jag på mig själv med att sakna mina elever. Jag undrar hur de har det, om de mår bra, om de njuter av sommaren. För första gången känns det nästan i sin ordning att juni snart ska bli juli som hastigt kommer att smälta över i augusti och skolstart. (Nästan, alltså.)

Under det gångna läsåret har jag haft den stora förmånen att undervisa gymnasieelever med diagnoser inom AST, autismspektrumtillstånd. Tack vare dessa elever har jag blivit liksom nyförälskad i läraryrket.

Visst är det trevligt att få lotsa en välanpassad och ambitiös elev fram till ett A men det är liksom ingen riktig bravad. Skolan är utformad för dem som knäckt skolkoden; det vore närmast tjänstefel att inte lyckas med ungdomar som är vana vid framgång. Elever med AST har däremot vandrat genom skolsystemet som genom en svårforcerad terräng. Någonstans på vägen har de kroknat. Ändå har de kämpat så hårt.

IMG_8228

Jag vet inte varför vi har skapat en skola som slår ut autistiska elever, dränerar dem på kraft och ignorerar deras många starka sidor. Det är en psykisk misshandel i stor, systematiserad skala. Men jag vet att det går att bryta det negativa mönstret av misslyckande, skolfrånvaro och obefintlig självkänsla.

Mina AST-elever är alla sinsemellan mycket olika men några saker förenar dem. Som det här att de inte spelar det sociala spelet. De står faktiskt oförstående inför all ytlig interaktion människor emellan, kommentarer som inte syftar till att få något viktigt sagt utan bara ska flytta våra positioner i förhållande till varandra.

Därför slipper jag varje form av fjäsk från autistiska elever. De är uppriktigt intresserade av det jag kan lära dem, inte av mig som person. De har inga synpunkter på hur jag klär mig eller för mig, de varken skvallrar eller smörar eller skyller ifrån sig, och de skulle aldrig få för sig att räkna ut formeln för hur lite man kan befatta sig med läroboken och ändå bli godkänd.

Även om personer med autism sällan mötts med förståelse besitter de en integritet som imponerar. De följer inte med strömmen, de faller inte in i trallen och de skulle aldrig i livet lägga upp en läcker matbild i sociala medier med baktanken att väcka andras avund. Skryt ligger inte för dem.

IMG_8225 (2)

Jag önskar att jag kunde förklara för dig, kära läsare, hur vilsamt det är att vistas bland idel tänkande och erfarande människor, sådana som inte konkurrerar, värderar eller dömer. Kanske du redan vet.

För mig är det sinnesvidgande och djupt fascinerande att bara ana hur intensivt mina autistiska elever upplever omgivningen, varje litet ljud, varje doft, varje färgnyans och detalj i mönstret. Deras sensibilitet ligger på en mycket högre nivå än min. Det inspirerar och utmanar! Jag har fått öva mig i noggrann, medveten närvaro, att stanna upp och lyssna med hela min varelse.

Dessutom har mina elever gjort mig medveten om den sköra balansen mellan påfrestning och återhämtning. Stressens skadeverkningar kan faktiskt pareras med god planering och genomtänkta strategier. Det gäller oss alla.

Se bilder och läs om hur vi jobbar med AST-elever på Rodengymnasiets Flex-program (länken går till ett reportage av Karin Lindgren i Lärarnas tidning).

Klagovisa över de nakna anklarnas vår

Hela denna osedvanligt utdragna vinter har jag förundrats över ungdomarnas fötter. Säkert har även läsekretsen noterat att de trendkänsliga unga nu bär byxor med korta byxben, tunna lågskor av sportig sommarmodell och inga strumpor. Åtminstone får strumporna inte synas.

Det ska uppenbarligen se bart ut och signalera att man är nonchalant och cool. Men mest ser det fruktansvärt fruset ut.

IMG_6449

Att exponera hud verkar vara själva ändamålet med ungdomsmodet på 2000-talet. Gapande hål i jeansen, tröjor som knappt når till naveln, byxlinning i fritt fall från höften. Ännu händer det att jag på trappsteget ovanför mig blickar rakt ner i ryggslutets avgrund på någon intet ont anande yngling.

Men förhoppningsvis har åtminstone den trenden redan vänt och gett klartecken åt den som vill dra upp brallorna. Detta att ständigt gå omkring och frukta att andra ska tappa byxorna och blotta de sista centimeterna av sina skinkor innebär en onödig anspänning.

På min tid (jodå, jag har haft en tid och den är tack och lov historia) var modet mer påklätt och praktiskt. Axelvaddar, lager på lager, bylsiga tröjor, benvärmare. Det är inte utan att jag tycker lite synd om dem som måste underkasta sig modets lagar just 2018, när våren dröjer mer än vanligt. Nog måste de frysa?

IMG_8445

Jag hade inte bekymrat mig så mycket om de huttrande tonåringarna om jag trott att deras outfit var en akt av solidaritet med världens alla frusna och fattiga, de som inte äger några vinterskor och inte har råd med (rena) strumpor. Så tänker de unga knappast.

Säkert uppfattar de inte heller cynismen i att det som tidigare var fattigdomens skamsna kännetecken — att kläderna var tunna och trasiga och att man vuxit ur byxorna så att de flaggade på halvstång men inte kunde köpa nya — nu är ett snabbt förbiilande stilideal som prånglats på dem för att någon miljardär ska tjäna ännu mer pengar.

Så frågan kvarstår: Varför ignorera väderleken? Är det så attraktivt med rödfnasiga, alternativt blåfrusna, fotleder? Nä, det övergår mitt förstånd.

DSC_7312

Vilken välsignelse ändå att vara vuxen och få klä sig bekvämt och varmt, obekymrad om modets nycker! Och tänk att få slippa låtsas att det är läckert med blottade anklar, så läckert att man gärna offrar sin kroppsvärme och väntar på våren skyddslös som blåsippan.

Ni vet, hon som snart står därute i backarna och niger och säger att nu är det vår. Hon har ju som bekant varken skor eller strumpor på.

Medelålderns glada lekar (II)

Jag hade föredragit att slippa erkänna det här, men livskrisen jag genomlever (eller genomleker) just nu handlar inte bara om existentiell ångest och utmattningsdepression. Det finns också ett löjligt men betydelsefullt inslag av missnöje med några extrakilon som tycks ha fastnat på min kropp. Mest på mitten.

Både doktorn och terapeuten och kuratorn uppmanar mig att göra roliga och lekfulla saker (att leka är att läka enligt den store Winnicott, som kuratorn brukar citera) och att unna mig alla slags trevligheter.

Ja, det är ju lätt att säga för den som slipper konfronteras med spegelbildens skoningslösa panta rei, allt flyter. Hela jag är på väg att jämnas ut, som om medelåldern innebar att man ska lappas igen med lager på lager av flytspackel. Där min midja en gång böjde silhuettens linje inåt är det nu jämntjockt och igenfyllt.

”Så bra att du äter choklad!” säger min 10-åring uppmuntrande när hon får syn på mitt förstulna snaskande. Hon har tagit fasta på det där doktorn sagt om trevligheter och tänker att ju mer choklad mamma äter, desto gladare blir hon.

Jag står fortfarande och snaskar en halv minut senare, när 14-åringen sveper förbi: ”Du måste göra något åt det där sockersuget, mamma!” Han är också den som med en beslutsam rörelse och ett bestämt NEJ! lyfter bort chipsskålen när jag börjar hovra i närheten.

Barnen har lite olika sätt att förhålla sig till min medelålderskris. Tonårsdottern lockar med mig ut på löprundor och låter mig springa före ända till slutspurten, då hon springer förbi mig. Det är också hon som tillsammans med sin lillebror genomdriver att jag, i terapeutiskt syfte, ska se alla tre Hobbit-filmerna och att jag bara får förtära en kopp te och en clementin medan jag gör det.

Äldste sonen satsar i stället på att jag ska äta vällagad och näringsriktig kost. När vi kom hem från en två veckor lång semester under vilken han ensam vaktat huset, blev jag förskräckt över att finna frysen lika full som vi lämnat den. Hade han inte ätit något?? Men han förklarade vänligt: ”De där färdigrätterna rörde jag inte. Jag lagade riktig mat i stället.”

Maken gillar att föreslå praktiska lösningar på mina problem. ”Köp en korsett!” uppmanade han mig i våras när mitt midjegnäll steg i styrka. Jag lydde hans råd och skickade efter ett brett spännband som jag klämde in mig i, fast då tyckte han så synd om mig att han ändrade sig: ”Skaffa större kläder!”

”Menar du verkligen att jag ska handla ännu mer kläder?” frågade jag klentroget. Han brukar nämligen antyda att min garderob redan är välfylld. Men han ryckte på axlarna och vidhöll att om kläderna är för trånga så är det rimligt att skaffa nya, större.

IMG_3681

Inte heller detta råd var jag sen att lyda. Att shoppa kläder piggar alltid upp, även om det är i en större storlek än jag är van vid. Inte har jag vant mig vid att jag behöver läsglasögon heller, men det känns som något jag ändå inte kan påverka. Jag grämer mig mer över den bortslarvade midjan.

Visst inser jag att inte alla medelålders kvinnor är omgivna av så här hjälpsamma familjemedlemmar. Maken gick till och med så långt nyligen att han frågade om han skulle göra i ordning min racer.

I början av 1990-talet köpte jag en begagnad racercykel av det stolta märket Bianchi, en smäcker tävlingshoj med den karaktäristiska ljusgröna färgen. Nu lyser jag upp inför tanken på att än en gång få susa fram över asfalten som ett proffs. Jag ser det framför mig, som om jag satt och filmade i följebilen bakom, och då slocknar mitt leende. ”Nä, min rumpa skulle se enorm ut ovanför det där tunna däcket,” säger jag trumpet. ”Jag får hålla mig till moppen.”

IMG_4576

Så då gör vi det. Vi kör moppe i skogen, där övergivna krusbärsbuskar prunkar fast hela torpet är rivet. Vi kör moppe i grustaget, glömska av vårt vuxenansvar, medan barnen sköter hemmet. Vi leker.

Homo ludens, den lekande människan, det är jag. Och maken, för han är lika lekfull. Han föreslår oväntat att vi ska göra en roadtrip till Norge, bara han och jag. För att pigga upp oss ytterligare.

Vid middagsbordet presenterar vi idén för barnen. Några av dem vill genast följa med. De har hört så mycket kul om Norge. Maken och jag sneglar på varandra. ”Jaaa, alltså, vi tänkte mest kolla in stavkyrkor och sånt. Typ.”

Vi får som vi vill, en tur till Norge utan barn. En ung person kan inte för sitt liv begripa vad det skulle vara för nöje med gamla dimomhöljda medeltidskyrkor på kanten av norska fjordar. Näe!

IMG_7357

En fördel med att bli medelålders är faktiskt, har jag upptäckt, att man får återgå till att leka utan barn. För säkerhets skull frågar vi storsonen om han kan tänka sig att vaka över och laga mat till syskonen några dar, en vecka kanske. Det kan han. Och den här gången fyller vi kylskåpet med råvaror i stället.

En annan fördel är att man har blivit för gammal för att sova i tält eller i bilen, som vi gjorde på våra bilresor innan vi fick barn. Medelålders människor förväntas ta in på hotell och äta en bättre middag där.

På en vecka hinner vi utforska Uppland, Dalarna, Värmland, Närke, Östergötland, Västergötland och Västmanland. Vi touchar Småland också. Vi åker båt på Göta kanal och passerar tolv slussar, dricker brunn i Medevi, klättrar på Omberg, tar bilfärjan till Visingsö. Vi ser konst och koppargruvor och museer och minnesmärken och skeppssättningar och kyrkor. Vi hälsar på hos Selma på Mårbacka och Zorn i Mora.

Vi far hit och dit och det är fantastiskt, men Norge, Norge är magiskt. En paradisisk saga i västerled för två lekande vuxna.

När vi kommer hem har barnen bara konsumerat en av de fem chipspåsar jag köpt åt dem i ett svagt ögonblick. Storebror har hållit sin vakande hand över hushållet och sett till att de ätit nyttigt hela tiden.

Det bästa med medelåldern är nog ändå att barnen blivit så förståndiga, så kloka och mogna och omtänksamma. Då lättar ansvaret från våra axlar, och vi kan ägna oss åt den mogna människans sorglösa lekar.

IMG_7356

 

Medelålderns glada lekar (I)

FullSizeRender”Ska du inte följa med ut på en roddtur?” frågar jag äldste sonen. Han står i köket och grejar. ”Jag måste börja med maten”, svarar han. Jag ser på klockan och konstaterar att det verkligen är hög tid för lunch, även med sommarlovstid mätt.

Så här ser det ut hemma hos oss nu. Barnen sköter ruljangsen och jag ägnar mig åt nöjen och rekreation. Det är en rollfördelning som har accentuerats sedan jag blev sjukskriven för utbrändhet och det stora ansvaret för hushållets projektledning vreds ur mina händer. Dessutom tycks min utbrändhet sammanfalla med en livskris av mer existentiellt snitt, så att jag för en tid återvänt till tonårens både ångestfyllda och ansvarslösa vilsenhet.

Tydligast märks det här tonårsbeteendet när jag kör moppe. Maken har till min stora häpnad gått och skaffat oss varsin skruttig gammal moped av märket Tomos, en röd till honom och en blå till mig. På dessa ljudligt smattrande fordon utforskar vi skog och mark, stigar och grusvägar, övergivna torp och halvt igenvuxna gränsstenar från 1600-talet när informationen om Sveriges infrastruktur var betydligt mer svårhackad än i dag.

Jag har aldrig kört moppe förut. Faktiskt inte ens suttit bakpå.

Förra gången jag var tonårsmässig kände jag ingen trängtan efter att puttra till skolan. Det hade varit för dyrt, för farligt, för besvärligt och jag hade oupphörligt oroat mig för att någon skulle låna moppen under skoldagen, eller för att killarna skulle ha synpunkter på olika tekniska detaljer som jag själv inte hade koll på, eller för att jag inte skulle verka tillräckligt cool eller se tillräckligt suverän ut i sadeln … Och så hade jag lagt energi på mopedeländet i stället för på läxorna (min ungdom tilldrog sig under den förhistoriska epok när man inte kunde googla sådant som vad det egentligen innebär att trimma en moppe).

Framför allt har jag hittills betraktat moppeåkande som onödigt. Man åstadkommer ju ingenting! Det är en sysselsättning lika meningslös och improduktiv som att spela golf eller se på fotboll. Mitt liv har alltid gått på högvarv och med sådana varvtal tjutande i öronen kan man knappast tillåta sig aktiviteter som inte på ett effektivt sätt befrämjar hälsan, ekonomin, konsten eller kunskapen. Att skriva en dikt är att tillföra något till världen. Att kicka igång en moppe som stannat mitt i spenaten tillför inte ett skvatt.

IMG_4217

Så tänkte jag förr. Men maken är en lågmält envis och intuitivt klok person, som fått mig att ompröva även denna fördom. Medelst mopeden tar jag mig ut i naturen på ett fullkomligt kravlöst sätt, skrämmer slag på kamphundar i koppel och korpsvarta kor, betande får och flyende rådjur. Jag stannar bara för att fotografera små blommor och vackra lövverk och egendomliga vrak, eller för att det ligger en trädstam över stigen, men annars brassar jag på i full frihet, tyst skrattande för mig själv.

Min moppe går fortare än makens (är den månne lite trimmad?) men i gengäld kör jag försiktigare. För övrigt är det ingen tävling och jag behöver inte imponera på en enda mansperson. Jag är bara jag, för min egen skull. Det är verklig frihet.

Fortsättning följer.

Luther 500 år – tuta!

Det har gått 500 år sedan den där dagen när Martin Luther spikade upp sina teser på kyrkporten i Wittenberg. (Vilket han knappast gjorde i verkligheten, men historien är bra och fortsättningen kräver liksom en startsignal i stil med de där ödesmättade slagens dunk, dunk, dunk.) Därmed inleddes det som skulle bli reformationen och, törs jag hävda, det som skulle forma vårt nordiska temperament. (Som knappast heller existerar på något bevisbart sätt.)

Tack vare Luther (och många andra förstås, men Luther är speciell) lever vi i en kultur som präglas av måtta och förnuft och en relativ jämställdhet. Vi tycker inte att det är okej att vissa ska vara snuskigt rika och andra föraktade fattiga. Hos oss kan en kvinna bli präst, till och med ärkebiskop. En präst får gifta sig och skilja sig, får ha ett sunt sexliv, får tatuera sig och pierca näsan, får supa (lite lagom) och svära (fast kanske inte mitt under predikan) och stolt spatsera i Pride-paraden.

IMG_4170

När jag skriver detta är det midsommarafton och mina döttrar gör sig fina. De slipper gå i mässan med nedböjt huvud, täckt hår och rena tankar. Deras människovärde villkoras inte av deras oskuld. Deras kvinnliga förebilder befinner sig ljusår ifrån jungfru Marias passivt tigande blidhet.

IMG_4142

I kväll tänker jag sitta naken i bastun innan jag, lika naken, kastar mig i sjön. Ingen kardinal behöver ha några synpunkter på det. Mina synder får jag själv ta ansvar för; biktar mig gör jag hos psykoterapeuten som givetvis har tystnadsplikt av strängaste slag, utan att lättsinnigt utlova syndernas förlåtelse.

Luther var väl kanske inte precis sträng, bara lite kärv. Det passar oss i Norden. Det är liksom raka rör och öppna spjäll med honom, inget flum, inga dimridåer av rökelse och andlig magi.

Luther om Bibelns mindre begripliga passager: Hoppa över det som är dunkelt och håll dig till det som är tydligt och klart.

Kort ska man be, men ofta och starkt.

Här står jag och kan inget annat.

Tankar är tullfria.

Norden i allmänhet och Sverige i synnerhet är ett hörn av världen där vi hyllar livet på en lagom, jordnära nivå. Vi gläds åt färskpotatis och jordgubbar i sommartid. Jag vill gärna tro att Luther påverkat oss i den här riktningen, att det är ett arv från honom att vi också avskyr överdrifter och orimligheter. Som det där med avlatsbreven. Helt befängt!

potatisjordgubbar

Resten av jordens befolkning kan tycka att vi är lite väl prosaiska och jordnära, präktiga och snusförnuftiga och utan sinne för de mer raffinerade njutningarnas utsvävningar. Själva tycker vi att vi är världsbäst på att inrätta och underhålla ett välfungerande, sopsorterat samhälle. Till de tanklösa, slösaktiga, oansvariga Medelhavsländerna skulle vi – om vi inte samtidigt var så försynta – fnysa ”Skärp er!” Men arga lappar kan vi skriva, så får vi utlopp för vår frustration över alla idioter omkring oss.

skärpning

Betraktar man Sverige lite från ovan ser man ett glesbefolkat landskap. Mest tycks det bestå av skogar och åkrar och sjöar. Människor har i många generationer levt och odlat och stretat på här, utan några större åthävor. Av despoters skrytbyggen, krig, katastrofer och förödelse syns inga spår. Det är ett till ytan stort land, många fler invånare skulle rymmas, och det råder för det mesta en avspänd, naturligt lugn stämning. Vi tänker att alla självklart borde vilja ha det så här enkelt och chosefritt, så att man kan säga hej och du till alla man möter.

FullSizeRender

I femhundra år ungefär var det här ett katolskt land. Lika länge var det sedan protestantiskt, tack vare Luther. Vilken sorts gud vi ska tro på i framtiden är en öppen fråga. Man måste inte tro på en gud heller, men oavsett vad man tror på ska ens livsåskådning ge livet sammanhang. Praktiskt användbar ska vår religion vara, som Luthers:

En Gud kallas det, som man väntar allt gott av och som man i sin nöd tar sin tillflykt till.

Tack för det, Luther, och skål för en tillvaro som bjuder på alla sorters väderlek! Att det kan blåsa kallt och regna småspik på midsommar rubbar inte oss, vi är vana och tar det med jämnmod som du lärt oss. Och när kvällens frid mjukt faller över oss uppfattar vi det som en sällsynt nåd och känner tacksamhet, mot dig och din gud och alla andra goda makter som unnar oss privilegiet att få leva i trygghet.

9C6E08E6-E176-4AA5-B197-F83262EDECF6

I mer eller mindre rak riktning

DSC_6024Det jag gillar med vårstädningen är att man med gott samvete kan välja att strunta i den och i stället fokusera på blommor, blad och fågelsång. Ah, så härligt solen värmer! Men om man ändå trotsar spindelväv och muslort och gör ett ryck i det ytterligt skräpiga förrådet väntar alltid någon överraskning.

När jag ur en låda med smutsiga, möglande gamla skolböcker (som jag tog hand om när en före detta kollega för många år sedan flydde landet) lyfter upp en av de deformerade arbetsböckerna i svensk grammatik faller en liten papperslapp ut, ett fragment på 14 x 8 cm.

Att det är en historisk artefakt förstår jag genast, ett dokument men också en konkret kvarleva från det förflutna. Sådana här lappar skrivs nämligen inte längre. Men min förtjusning ökar när jag inser att den lilla lappen med text på båda sidor rymmer ett drama i miniatyr.

Så här står det på lappens ena sida.

Hejsan igen! Hade vi någon läxa i Franska tills idag? Jag var inte med förra väckan. Har du inget kort på den där Erik Lindvall? Jag vet inte hur han ser ut. Det kanske är lika bra det. Närå, jag bara skojjade. SVARA:

DSC_6086

Vi har här alltså en ung dam som under förevändning att hon vill ha upplysningar om en eventuell franskläxa hör sig för hos en annan ung dam om en viss ung mans fysiska företräden.

Ifall du, kära läsare, upplevde din ungdoms vår under förra seklet så tycker du nog att det är både påhittigt och naturligt. Är du däremot en millennial, född på 80-, 90- eller 00-talet, så ser du ingen som helst poäng i att skriva (för hand!) en sådan här lapp och än mindre i att smussla över den till en väninna, kanske mitt under pågående lektion, där läraren rätt vad det är kan hugga tag i meddelandet, läsa upp det högt och för evigt förnedra dig inför klassen.

Men det fanns en värld före Facebook, före bildgoogling och Snapchat och Instagram. Det  var en gång för inte särskilt länge sedan så att en vanlig människa kunde leva i ovisshet om hur en annan vanlig människa såg ut.

Ingenting är enklare i dag än att på två röda sekunder få fram en bild på precis vem eller vad som helst. Och det behövs ingen papperslapp utriven ur skrivhäftet. Våra hemliga frågor knappas numera in på en skärm och besvaras likadant: osynligt, blixtsnabbt, utan att lämna skräp eller spår längs historiens väg.

På baksidan av lappen tätnar dramatiken till en intensiv dialog när mottagaren besvarar de två frågorna i tur och ordning.

Jag tror inte vi brukar ha läxor till må. Erik är en gulliplutt.

Ja, ja, men har du inget kort på honom?

I Rodenskolans Katalog

Har du den hemma?

Ja det har jag

DSC_6089

En enda bild i en skolkatalog kan betyda så mycket. Eller kunde. Nu drunknar vi i bilder som vi glömmer så snart vi lajkat dem. De flesta bilder som knäpps får vi inte ens se. I genomsnitt går det sisådär tretton försök på varje publicerad, manipulerad och snabbt glömd selfie.

Nostalgisk, jag? Lite kanske, men det är något särskilt med riktiga foton och meddelanden på papper. Häromdagen kom ett brev från Parkeringsövervakaren i Jakobstad. Jag och maken hade nämligen till vår ohöljda förvåning fått en p-bot på 30 € när vi var där i april och vi hade därför skrivit ihop en begäran om omprövning, ett så kallat rättelseyrkande, när vi kom hem.

Vi skickade in vårt yrkande på papper och vi fick beslutet på papper.

Avgörande

Protesten godkännes sålunda, att i stället för felparkeringsbot ges en anmärkning för felaktig parkering

Motivering

Efter omständigheterna kan parkeringsfelet anses vara uppenbart obetydligt och därom tilldelas den felande anmärkning

DSC_6091

Vi ska alltså betala i alla fall? tolkade maken. Nej, vi slipper! menade jag. Påföljden har ju omvandlats från böter till ”anmärkning”, som är mycket billigare. Vi ska skämmas lite och sedan är det klart!

Den här sortens betryggande, stillsamt malande byråkrati är en motvikt till alla virvlande snabba budskap som flimrar över våra skärmar. Hur många bilder har du sett i dag? Antagligen ungefär lika många miljoner som du har glömt. I morgon väntar nya kortlivade meddelanden på att glömmas.

Jag tänker mig att människans tempo egentligen är ett helt annat. Vi är programmerade för att nyfiket och uppmärksamt strosa genom ett landskap som bara sakta vrider sig runt oss. Våren är till för att hinnas med, för att ”upplevas” som det heter med ett sönderutnyttjat ord. Lever vi upp till vårens slösande skönhet?

DSC_6053

I Nordisk familjebok, ugglebandet från 1922, börjar artikeln till uppslagsordet väg så här.

Väg, banadt, mer eller mindre bredt stycke af marken, löpande i mer eller mindre rak riktning och afsedt, att man skall färdas därpå från ort till annan, vare sig gående, ridande eller med fordon, utan att de senare därvid äro bundna vid ett bestämdt spår, såsom vid lokomotivbanor, hästbanor o.s.v.

DSC_6095

Visst är det fantastiskt med allt som går så snabbt och smidigt i vårt årtusende – blanketten för rättelseyrkandet hittade jag enkelt på webben, laddade ner, fyllde i och skrev ut – men stressen äter oss samtidigt från andra hållet, inifrån, och dess hunger kan bara mättas med djupa andetag.

Sakta in, böj dig ner, känn doften från försommaren. Vi är på väg mot framtiden men vi behöver inte löpa längs en spikrak linje mot döden. Vi kan lunka långsamt och småningom, i obunden takt och i mer eller mindre rak riktning.

DSC_6051

Faller mjukt i samhällets famn

IMG_3554Ett återkommande fenomen så här års, alltså i blåsippornas och lövsprickningens ljuva tid, är att det ska deklareras. Med de digitala tjänster som numera tillhandahålls skulle det vara en smal sak även för mig. Om jag bara inte hyst en sådan motvilja mot att sköta den bokföring som ska ligga till grund för deklarationen.

Därför kastade jag mig inte entusiastiskt över deklarationsblanketterna i år heller. I själva verket öppnade jag inte ens det stora kuvertet utan inväntade ett mer stabilt ögonblick. Det gick sålunda någon dag utan att jag hade en aning om vad som väntade därinne.

När jag slutligen tog mod till mig och darrande läste Skatteverkets blekt gulvitrandiga dom (den specifikation som internt går under namnet ”pyjamaspapperet”) framgick det att jag ska betala 102 454 kronor i restskatt.

Gulp! som det stod i pratbubblorna när jag var barn.

Min första tanke var att jag måste ta ett banklån för att klara detta. Sedan kom jag ihåg att jag är sjukskriven och knappast får något lån under rådande premisser.

Min nästa tanke var att det hela föreföll orimligt. Hur mycket hade jag egentligen tjänat för att förtjäna en sådan skattesmäll? Jo, 785 419 kronor enligt pyjamaspapperet.

En kort stund kände jag mig som en höginkomsttagare. Det kändes fint, bortsett från att jag inte hade något minne av den glädje som alla dessa kronor borde ha ge mig. Kunde jag ha satt sprätt på så mycket pengar utan att märka det?

Jag rannsakade mitt minne. Visserligen är glömska ett av mina symtom men jag hade bestämt för mig att varje månadsskifte även under 2016 var en ångestladdad kamp mot högen av räkningar. Ungefär som sagans prins som utan machete får slå sig fram genom den kämpahöga, taggiga häcken för att väcka Törnrosa som sover därinnanför i godan ro.

Nej, jag begrep inget. Bäst att ringa Skatteverket, en av mina favoritmyndigheter som hjälpt mig många gånger förr.

IMG_3518

Jag gick bet på första försöket. Trots att jag tog mig förbi de inledande frågorna och knappade in svaren efter bästa förmåga fick jag veta att det var många som ringde just nu och att jag inte ens rymdes i kön.

På kvällen gjorde jag ett nytt försök, Skatteverket har generösa öppettider när det verkligen behövs. Och nu gick det bättre. Hela 39 handläggare hade offrat sin kvällsledighet för att undsätta vilsna deklaranter. Jag fick omedelbart plats 78 i telefonkön och avancerade raskt till käck musik.

Den hjälpsamma handläggare jag hamnade hos hittade genast felet: min arbetsgivare hade skickat in två kontrollbesked för mig, både mitt och någon kollegas. Därav den höga lönen. Som jag alltså inte fått. Och som jag därför inte behöver skatta för.

Puh! som det stod i pratbubblorna när jag var barn.

Jag har fortfarande inte deklarerat men jag ska göra det vilken dag som helst nu. Det är en enkel match bara jag fixar till min bokföring.

I går gick jag längs Drottninggatan i Stockholm. Tidigare samma dag hade jag lyssnat till Milad Mohammadi, en 27-åring som föreläser på det mest inspirerande sätt om demokrati, mångfald, inkludering och vikten av utbildning. Som 22-åring blev han Sveriges yngsta jurist och Sveriges yngsta statsvetare efter att ha läst in en dubbel examen. Direkt efter gymnasiet började han plugga 200 procent för att ”kvalitetssäkra sig själv” som han kallar det och nu är han i full färd med att förändra Sverige. Hur? Genom att starta en högstadieskola där alla elever uppmuntras att drömma stort.

FullSizeRender

På Drottninggatan rådde livlig trängsel, nästan som vanligt. Efter terrordådet har jag två gånger, med några dagars mellanrum, fått svara på en enkät om mina reaktioner. Var jag orolig? Kanske lite. Var jag ledsen? Ja, särskilt för den 11-åriga flickans skull. Hennes mamma tänker jag mycket på. Var jag arg? Nej. När en galning dödar och skadar slumpmässigt utvalda offer blir man inte arg, man blir sorgsen och förtvivlad. Men sedan blir man beslutsam.

Milad Mohammadi ger mig hopp. Drottninggatan reser sig åter. Skatteverket ställer upp som så många gånger förr. Under min sjukskrivning har vården bemött mig med professionalitet och respekt. Sverige är uppbyggt av vänliga, hänsynsfulla, yrkesskickliga personer. Polisbilar täcks med blommor. Kärleken flödar.

Jag vet att det finns elände. Alla är inte snälla, men de flesta är det. Vi som vill väl och tror gott och gör vårt bästa, vi är många fler än de som bara förmår hata.

Det är medmänniskor som Milad Mohammadi som utgör mitt samhälle. Därför känner jag tillförsikt och trygghet trots att jag varken är frisk, höginkomsttagare eller begiven på bokföring.

IMG_3550

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑