När det återstår kanske två veckor av semestern sitter jag förväntansfullt och överför badbilder från kameran till datorn.

Jag minns den där dagen vid Vättern, hur jag behagfullt gled upp ur vattnet i ett moln av droppar och stänk, hur jag i slow motion närmade mig stranden där maken fångade varje rörelse. Jag var snygg i min nya turkosa bikini, jag rörde mig slankt och graciöst, jag vände min coola solglasögonblick mot himlen, mot solen, mot den skimrande vattenytan som lekte att den var ökensand.

DSC_4748

Men tydligen har maken siktat fel för på bilderna syns i stället en bred tant med likadan bikini som min, fast hennes är mer illasittande. Blekfeta cykeldäck runt midjan skymmer avsevärda partier av horisonten.

Chocken resulterar i ett beslut. Jag ska gå ner sju kilo och jag ska göra det med en kombination av LCHF-dieten, GI-dieten, 5:2-dieten, stenåldersdieten, detox och intensiva träningspass.

Sagt och gjort. Jag upphör omedelbart med frukostflingor, bröd, potatis, pasta, ris, pizza, chips, kakor, bullar, glass, godis och söta drycker (som juice). Jag står och läser på förpackningarna i butiken och lägger tillbaka allt som innehåller sötningsmedel, emulgeringsmedel, långa rader av E-nummer och andra tillsatser som jag inte vet vad det är. Jag väljer inte heller fettsnåla produkter eftersom fettet säkert har ersatts med något som inte är hälsosamt.

Varannan dag springer jag min 4-kilometersrunda, såvida det inte regnar eller blåser och om jag inte känner en förkylning närma sig.

Nästa gång jag ställer mig på vågen har jag gått ner 0,8 kilo. Två dagar senare ytterligare 0,8. Yes!

DSC_4422Den nästsista dagen på semestern står jag vid bankomaten och undrar hur mycket pengar det månne finns på mitt konto. Jag har varit så upptagen med annat att jag tappat kontakten med privatekonomin. Men bäst jag står där och känner mig hyfsat slank och potentiellt välbärgad kommer det fram en representant för samhällets olycksbarn, en kvinna som på högljutt sluddrig stockholmska frågar om jag har en telefon.

Visst har jag telefon, det har väl alla människor nu för tiden (utom de som befinner sig i det så kallade utanförskapet). Hon behöver en telefon för hon ska ringa till sin mamma och begära pengar. Det är en nödsituation.

Damen verkar väl gammal för att ha en mamma som sticker till henne en slant nu och då, och när jag slagit numret och räckt över min mobil visar det sig också att det inte alls är en mamma i andra ändan av tråden utan någon sorts övervakare eller god man.

Efter några minuters animerat meningsutbyte på temat du-vet-att-jag-ska-ha-trehundra-varje-fredag-för-annars-räcker-det-inte-och-hundra-spänn-är-ingenting lägger hon på, ger tillbaka telefonen och talar om att samtalet varit fruktlöst. Sedan frågar hon om jag har några pengar, en tia kanske, eller en tjuga, eller en femtiolapp? Jag bläddrar beredvilligt bland kvittona i min plånbok och erkänner att jag bara har en 50-kronorssedel i kontanter, inget annat.

Trettio sekunder senare, när jag är på väg in på Konsum, möter jag damen som redan hunnit köpa ett paket cigaretter. Hennes steg är ivriga, liksom tillfälligt lättade.

Efteråt genomfars jag av märkliga känslor. Lät jag mig manipuleras och var det i så fall för att jag är en god medmänniska eller för att jag är ovanligt lättlurad? Eller för att jag är konflikträdd? Och en hel femtiolapp, det har jag aldrig gett någon som tigger förut, så varför gynna en person som uppenbarligen är omhändertagen av samhället?

Hade jag bistått en medmänniska på det här sättet om medmänniskan ifråga varit en man? (Knappast.) Eller inte talat svenska som en infödd? (Näppeligen). Vilka fördomar blottläggs därmed hos mig? (Många och inte särskilt smickrande.) Är jag eventuellt mest störd av det faktum att min femtiolapp gick till cigaretter och vilken simpel moralist gör det i så fall mig till?

Dagen därpå ser jag samma dam igen, den här gången med en burk Coca-cola i näven. Läskedrycker tillhör den grupp av livsmedel som jag inte får konsumera, inte enligt någon av mina dieter, så det är helt uteslutet för mig. Men jag är inte alls avundsjuk på henne, inte alls. Jag unnar henne en cola om det gör henne glad.

IMG_2772

Nu är sommaren slut och jag är tillbaka på jobbet. Första dagen har jag förberett en juice av pressade grönsaker och frukter att ha till lunch. Enligt LCHF är det nog bara sellerin i juicen som är okej eftersom morötter och frukt innehåller för mycket socker, dvs. kolhydrater, men man kan inte vara konsekvent hela tiden. Speciellt inte om man följer olika dieter.

Nästa dag har jag inte hunnit förbereda någon lunch utan tar en tur till stormarknaden för att ordna det. Det underliga inträffar att jag inte ser något ätbart alls på hyllorna. I stort sett hela sortimentet utgörs av tillsatt socker och obskyr kemi. Efter tre eller fyra varv runt jätteladans hinderbana ger jag upp och köper en liten nätpåse Babybel-ostar varav jag genast förtär två stycken i bilen.

Det här är inte bra. Det här är verkligen inte bra.

Och snart upptäcker jag också att jag har gått upp de två kilo som jag nyss, med mycket möda och stora uppoffringar, gått ner. Verkligen inte bra.

Men jag skjuter undan den besvärande tanken att jag kunde ha unnat mig glass och mackor och chips som vanligt eftersom det tydligen inte har någon effekt på mina extrakilon. De sitter där de sitter. I stället börjar jag tänka på att runda former ofta är mer tilltalande än de snörräta och vassa. Regnbågen till exempel, med sin hoppfullt mjuka böj.

IMG_2835

Det skulle ju kunna vara så att vissa människor (som jag) är resistenta mot dieter så att dessa därför har liten eller ingen effekt. I så fall har jag nu testat ett gäng trendiga bantningskurer och kan avfärda dem alla på en gång.

Jag blev inte slank. Tyvärr. Det var tråkigt, men det finns mycket värre gräsligheter att bekämpa i världen. Mitt midjemått är trots allt den cirkel i vilken jag lever och är lycklig.

Lyckligare än de flesta, faktiskt.

IMG_2832