Sök

Pia Cederholm

Kategori

vid sjön

En universell politik för Sverige

När jag skriver detta har Sverige ännu inte fått någon regering efter valet för mer än femtio dagar sedan. Ändå har talmannen kört sina fikarundor med plausibla regeringsbildare. Kaffekokaren har plikttroget gått varm medan samtalen flutit mer trögt och svalt och avvaktande (föreställer jag mig, jag har förstås ingen aning egentligen).

DSC_8203

Under samma sju veckor har jag fått nya insikter (och tyvärr säkert glömt en hel del också) i mänskligt beteende genom mina universitetsstudier i specialpedagogik, mitt arbete som gymnasielärare och förra veckan även ett studiebesök med mina kollegor på en brittisk skola för autistiska elever. Det har då slagit mig att politikerna borde tänka i mer pedagogiska banor för att komma loss ur dödläget.

Ta detta med universell design, eller universell utformning som det egentligen ska heta på svenska. Sedan ett år tillbaka är det ett av de uttalade målen för svensk funktionshinderpolitik. Produkter, tjänster och miljöer ska formges så att de blir tillgängliga för alla. Ett klassiskt exempel är engreppsblandaren som har ersatt tokeriet med två olika, mer eller mindre svårmanövrerade vattenkranar, där den ena ger skållhett vatten och den andra iskallt. (I England har den innovationen inte riktigt slagit igenom ännu, till skam för hela det brittiska rörmokarsläktet).

IMG_9695

Utan universell design får vi förpackningar som är svåröppnade, höga trösklar och trappor som är svårforcerade och utrymmen eller tjänster som endast kan nyttjas av den som har alla funktioner på plats i kroppen och knoppen (och vem har det?). Poängen med universell design är att den leder till en utformning som är nödvändig för en del personer i samhället på samma gång som den är bra för alla – eller åtminstone inte skadlig för någon.

Tydliggörande pedagogik kan sägas vara besläktad med idén om att anpassa och tillgängliggöra för dem som behöver det mest och därmed förbättra för alla. I synnerhet för elever med autism är den tydliggörande pedagogiken helt avgörande samtidigt som den gynnar även de neurotypiska.

Bland verktygen finns det visuella stödet, som exempelvis används vid instruktioner: utöver muntlig information skriver jag samma budskap på tavlan och visar också med bilder, symboler eller kroppsspråk. På skolan för autistiska elever i England var alla dörrar färgkodade för att underlätta vid varje förflyttning, ett effektivt visuellt stöd.

IMG_9611

Med ett enkelt men inte desto mindre djärvt tankesprång förflyttar vi oss nu till den svenska politiken, som ju borde utformas för att passa särskilt bra för dem som behöver den mest och därutöver vara bra för alla – eller åtminstone inte skadlig för någon.

Så: vilka behöver politiken mest? Naturligtvis alla som är för unga eller gamla eller sjuka för att klara sig utan stöd, eller utsatta på något annat sätt. Med en gnutta inlevelse förstår vi att vi alla någon gång under livet hamnar i en sådan behövande kategori. Och med ytterligare lite inlevelse begriper vi nog också att vi då vill behandlas med mild och generös hand av staten.

IMG_9450

En politik som utgår från de största behoven blir en välfärdspolitik med höga skatter. Det är okej, så länge skattetrycket inte märkbart försämrar livskvaliteten för någon grupp i samhället. Alla behöver mat och kläder och någonstans att bo, och att det finns medmänniskor som inte har råd ens med livets nödtorft är verkligen inte bra för de välbeställda som ska gå förbi och tvingas begrunda andras elände. Orättvisor och ojämlikhet är skadligt för alla, också för oss som för tillfället råkar vara gynnade.

Däremot måste inte alla i ett samhälle arbeta. Det är en sådan där märklig tvångstanke som liksom stampar sönder det politiska samtalet. Jämlikhet uppnås inte genom att alla sliter ihop exakt lika många pensionspoäng.

Om Socialdemokraterna kunde släppa den där krampaktiga arbetslinjen och räcka ut handen till Liberalerna (som när de är på gott humör kan bidra med idéer om individens frihet) och till Vänsterpartiet (vars enda krav för samarbete är höjda kvinnolöner och en tandvårdsreform, hur kan någon vara emot det??) så skulle vi snart få ihop en regering.

IMG_9823

Naturligtvis ska Miljöpartiet också sitta med vid beslutsbordet, för att föra jordklotets och mänsklighetens talan. Det är obegripligt att folk inte röstade för en miljövänlig politik efter den brinnande sommaren 2018. När klimatet imploderar är det slut med oss alla, oavsett hur många pensionsavsättningar vi lyckats gömma undan för skattmasen.

Se där, det är mitt regeringsförslag: S, V, MP och L. Take it or leave it!

(Och vill någon ha en dragning på detta med massivt visuellt stöd till, så är det bara att höra av sig.)

DSC_8222

Luther 500 år – tuta!

Det har gått 500 år sedan den där dagen när Martin Luther spikade upp sina teser på kyrkporten i Wittenberg. (Vilket han knappast gjorde i verkligheten, men historien är bra och fortsättningen kräver liksom en startsignal i stil med de där ödesmättade slagens dunk, dunk, dunk.) Därmed inleddes det som skulle bli reformationen och, törs jag hävda, det som skulle forma vårt nordiska temperament. (Som knappast heller existerar på något bevisbart sätt.)

Tack vare Luther (och många andra förstås, men Luther är speciell) lever vi i en kultur som präglas av måtta och förnuft och en relativ jämställdhet. Vi tycker inte att det är okej att vissa ska vara snuskigt rika och andra föraktade fattiga. Hos oss kan en kvinna bli präst, till och med ärkebiskop. En präst får gifta sig och skilja sig, får ha ett sunt sexliv, får tatuera sig och pierca näsan, får supa (lite lagom) och svära (fast kanske inte mitt under predikan) och stolt spatsera i Pride-paraden.

IMG_4170

När jag skriver detta är det midsommarafton och mina döttrar gör sig fina. De slipper gå i mässan med nedböjt huvud, täckt hår och rena tankar. Deras människovärde villkoras inte av deras oskuld. Deras kvinnliga förebilder befinner sig ljusår ifrån jungfru Marias passivt tigande blidhet.

IMG_4142

I kväll tänker jag sitta naken i bastun innan jag, lika naken, kastar mig i sjön. Ingen kardinal behöver ha några synpunkter på det. Mina synder får jag själv ta ansvar för; biktar mig gör jag hos psykoterapeuten som givetvis har tystnadsplikt av strängaste slag, utan att lättsinnigt utlova syndernas förlåtelse.

Luther var väl kanske inte precis sträng, bara lite kärv. Det passar oss i Norden. Det är liksom raka rör och öppna spjäll med honom, inget flum, inga dimridåer av rökelse och andlig magi.

Luther om Bibelns mindre begripliga passager: Hoppa över det som är dunkelt och håll dig till det som är tydligt och klart.

Kort ska man be, men ofta och starkt.

Här står jag och kan inget annat.

Tankar är tullfria.

Norden i allmänhet och Sverige i synnerhet är ett hörn av världen där vi hyllar livet på en lagom, jordnära nivå. Vi gläds åt färskpotatis och jordgubbar i sommartid. Jag vill gärna tro att Luther påverkat oss i den här riktningen, att det är ett arv från honom att vi också avskyr överdrifter och orimligheter. Som det där med avlatsbreven. Helt befängt!

potatisjordgubbar

Resten av jordens befolkning kan tycka att vi är lite väl prosaiska och jordnära, präktiga och snusförnuftiga och utan sinne för de mer raffinerade njutningarnas utsvävningar. Själva tycker vi att vi är världsbäst på att inrätta och underhålla ett välfungerande, sopsorterat samhälle. Till de tanklösa, slösaktiga, oansvariga Medelhavsländerna skulle vi – om vi inte samtidigt var så försynta – fnysa ”Skärp er!” Men arga lappar kan vi skriva, så får vi utlopp för vår frustration över alla idioter omkring oss.

skärpning

Betraktar man Sverige lite från ovan ser man ett glesbefolkat landskap. Mest tycks det bestå av skogar och åkrar och sjöar. Människor har i många generationer levt och odlat och stretat på här, utan några större åthävor. Av despoters skrytbyggen, krig, katastrofer och förödelse syns inga spår. Det är ett till ytan stort land, många fler invånare skulle rymmas, och det råder för det mesta en avspänd, naturligt lugn stämning. Vi tänker att alla självklart borde vilja ha det så här enkelt och chosefritt, så att man kan säga hej och du till alla man möter.

FullSizeRender

I femhundra år ungefär var det här ett katolskt land. Lika länge var det sedan protestantiskt, tack vare Luther. Vilken sorts gud vi ska tro på i framtiden är en öppen fråga. Man måste inte tro på en gud heller, men oavsett vad man tror på ska ens livsåskådning ge livet sammanhang. Praktiskt användbar ska vår religion vara, som Luthers:

En Gud kallas det, som man väntar allt gott av och som man i sin nöd tar sin tillflykt till.

Tack för det, Luther, och skål för en tillvaro som bjuder på alla sorters väderlek! Att det kan blåsa kallt och regna småspik på midsommar rubbar inte oss, vi är vana och tar det med jämnmod som du lärt oss. Och när kvällens frid mjukt faller över oss uppfattar vi det som en sällsynt nåd och känner tacksamhet, mot dig och din gud och alla andra goda makter som unnar oss privilegiet att få leva i trygghet.

9C6E08E6-E176-4AA5-B197-F83262EDECF6

Insikter från en förkrympt hjärna

I två månader har jag varit sjukskriven. Diagnosen är nu ändrad till ”utmattningssyndrom”. Det har jag nästan accepterat men långt ifrån förstått. Däremot har jag förstått hur fel jag tidigare haft om utbrändhet, på punkt efter punkt. Här kommer hela listan, i sin nödvändiga ofullständighet.

1. Jag trodde inte att det kunde hända mig. För mig har det blivit en livsstil att vara upptagen med fler arbetsuppgifter än det egentligen finns tid för och att ha ambitionen att slutföra dem med detaljskarp noggrannhet och finess. Följaktligen är jag van att känna mig jagad, så van att jag trodde stressen och jag var oskiljaktiga och att jag var immun mot utbrändhet. Fel. dsc_5423

2. Jag trodde att jag styrde över min hjärna. Om andra kroppsdelar eller inre organ utsätts för skador kan man inte tänka sig frisk och tydligen gäller det förhållandet även det vi har i skallen. Långvarig stress leder till att hjärnan krymper, inte metaforiskt utan faktiskt. Utmattningen har gjort min hjärna mindre och långsammare. Det var en bitter upptäckt.

3. Jag trodde att jag var omistlig. Min ständiga strävan att vara duktig har dessvärre lett till hybris. Därför väntade jag mig katastroflarm när jag skamset meddelade arbetsgivare, arbetskamrater, redaktionsmedlemmar, styrelseledamöter och projektkompanjoner att jag är sjukskriven. Men ingen har sagt ett ont ord. Tvärtom har samtliga varit fulla av förståelse och försäkrat mig att de klarar sig utan mig så jag kan ta det lugnt ett tag. Det hade jag inte kunnat ana.

dsc_5420

4. Jag trodde det skulle vara skönt att vara ledig. Eftersom jag aldrig varit sjukskriven och inte förväntade mig att någonsin bli det hade jag en utopisk syn på all denna lediga tid som plötsligt log mot mig. Jag som har drömt om att få några veckor ledigt så att jag hann skriva färdigt min roman, läsa ikapp det senaste decenniets julklappsböcker, sortera familjefotona eller åtminstone gå igenom gamla pappershögar, äntligen skulle det ske!

Men jag hade ju inte räknat med hjärnans krympande och den förfärliga bristen på ork, koncentrationsförmåga och uthållighet som följer på det. Efter två månader har jag fortfarande inte gjort något av det jag tänkt göra när jag får tid. Att läsa, som är det bästa jag vet, har blivit en aktivitet på gränsen för min förmåga. Nyttigt för en lärare, kan man kanske tycka, att få känna på hur det är när det är svårt. Inte desto mindre är läsandet en njutning som mitt intellekt bistert förvägrar mig.

dsc_53435. Jag trodde inte att tiden kunde vara så porös. Julen har passerat, Trump har installerats men när jag motvilligt vaknar framåt förmiddagen (det är pinsamt att erkänna att man sover bort tio, elva timmar av dygnet) är jag ännu kvar i november. Världen har fortsatt utan mig och insikten om hur obevekligt allt rullar åt fel håll är minst sagt skrämmande.

6. Jag visste inte att jag kunde tappa omdömet. Om jag någon gång föreställt mig att jag skulle bli utbränd hade jag nog trott att det skulle påverka min humor och min livsgnista men att de exekutiva funktionerna i hjärnan skulle gå ut i en vild strejk har aldrig känts som en potentiell risk. Förvånat måste jag konstatera att jag inte längre kan avgöra vad som är bäst. Kjol eller byxor? Kött eller fisk? Nu eller senare?

För en skrivande person är det förfärligt att inte kunna välja formulering. Skulle den här bloggen ha rubriken ”Insikter ur …” eller ”Insikter från …”, ”… en utbränd hjärna”, ”… en förkrympt hjärna” eller ”… en förkrympt och utbränd hjärna” eller möjligen ”… en utbränd och förkrympt hjärna”? I vanliga fall skulle jag fatta rätt beslut direkt, på känsla. Nu fryser jag fast framför garderoben, kylskåpet och texten, vilset vägande mellan å ena sidan och å andra sidan.

dsc_5410

7. Jag trodde aldrig jag skulle börja med yoga. Under min oförfärat friska period före sammanbrottet brukade jag le överlägset åt allt alternativt. Upplysningskvinna, vetenskapsvurmare och bildningsförespråkare som jag är. Eller var. Till mitt tidigare jags ohöljda förvåning tänjer jag numera kroppens alla muskler i fantasifulla positioner, asanas, på yogamattan, medan jag långsamt inandas livsanden Prana. Andas in … och ut … till det stilla plingandet av indiska toner.

Snart ska jag iväg på en treveckorsvistelse på antroposofiska Vidarkliniken. Där i tystnaden bortom alla måsten, alla mejl, alla statusuppdateringar och lajks ska min hjärna förhoppningsvis återfå sina rätta dimensioner med hjälp av hälsokost, örtomslag, eurytmi, metallfärgljusterapi, modellering, målning, massage och medicinska bad.

Vi hörs på andra sidan rehab!

 

 

Midjemått för de lyckliga

När det återstår kanske två veckor av semestern sitter jag förväntansfullt och överför badbilder från kameran till datorn.

Jag minns den där dagen vid Vättern, hur jag behagfullt gled upp ur vattnet i ett moln av droppar och stänk, hur jag i slow motion närmade mig stranden där maken fångade varje rörelse. Jag var snygg i min nya turkosa bikini, jag rörde mig slankt och graciöst, jag vände min coola solglasögonblick mot himlen, mot solen, mot den skimrande vattenytan som lekte att den var ökensand.

DSC_4748

Men tydligen har maken siktat fel för på bilderna syns i stället en bred tant med likadan bikini som min, fast hennes är mer illasittande. Blekfeta cykeldäck runt midjan skymmer avsevärda partier av horisonten.

Chocken resulterar i ett beslut. Jag ska gå ner sju kilo och jag ska göra det med en kombination av LCHF-dieten, GI-dieten, 5:2-dieten, stenåldersdieten, detox och intensiva träningspass.

Sagt och gjort. Jag upphör omedelbart med frukostflingor, bröd, potatis, pasta, ris, pizza, chips, kakor, bullar, glass, godis och söta drycker (som juice). Jag står och läser på förpackningarna i butiken och lägger tillbaka allt som innehåller sötningsmedel, emulgeringsmedel, långa rader av E-nummer och andra tillsatser som jag inte vet vad det är. Jag väljer inte heller fettsnåla produkter eftersom fettet säkert har ersatts med något som inte är hälsosamt.

Varannan dag springer jag min 4-kilometersrunda, såvida det inte regnar eller blåser och om jag inte känner en förkylning närma sig.

Nästa gång jag ställer mig på vågen har jag gått ner 0,8 kilo. Två dagar senare ytterligare 0,8. Yes!

DSC_4422Den nästsista dagen på semestern står jag vid bankomaten och undrar hur mycket pengar det månne finns på mitt konto. Jag har varit så upptagen med annat att jag tappat kontakten med privatekonomin. Men bäst jag står där och känner mig hyfsat slank och potentiellt välbärgad kommer det fram en representant för samhällets olycksbarn, en kvinna som på högljutt sluddrig stockholmska frågar om jag har en telefon.

Visst har jag telefon, det har väl alla människor nu för tiden (utom de som befinner sig i det så kallade utanförskapet). Hon behöver en telefon för hon ska ringa till sin mamma och begära pengar. Det är en nödsituation.

Damen verkar väl gammal för att ha en mamma som sticker till henne en slant nu och då, och när jag slagit numret och räckt över min mobil visar det sig också att det inte alls är en mamma i andra ändan av tråden utan någon sorts övervakare eller god man.

Efter några minuters animerat meningsutbyte på temat du-vet-att-jag-ska-ha-trehundra-varje-fredag-för-annars-räcker-det-inte-och-hundra-spänn-är-ingenting lägger hon på, ger tillbaka telefonen och talar om att samtalet varit fruktlöst. Sedan frågar hon om jag har några pengar, en tia kanske, eller en tjuga, eller en femtiolapp? Jag bläddrar beredvilligt bland kvittona i min plånbok och erkänner att jag bara har en 50-kronorssedel i kontanter, inget annat.

Trettio sekunder senare, när jag är på väg in på Konsum, möter jag damen som redan hunnit köpa ett paket cigaretter. Hennes steg är ivriga, liksom tillfälligt lättade.

Efteråt genomfars jag av märkliga känslor. Lät jag mig manipuleras och var det i så fall för att jag är en god medmänniska eller för att jag är ovanligt lättlurad? Eller för att jag är konflikträdd? Och en hel femtiolapp, det har jag aldrig gett någon som tigger förut, så varför gynna en person som uppenbarligen är omhändertagen av samhället?

Hade jag bistått en medmänniska på det här sättet om medmänniskan ifråga varit en man? (Knappast.) Eller inte talat svenska som en infödd? (Näppeligen). Vilka fördomar blottläggs därmed hos mig? (Många och inte särskilt smickrande.) Är jag eventuellt mest störd av det faktum att min femtiolapp gick till cigaretter och vilken simpel moralist gör det i så fall mig till?

Dagen därpå ser jag samma dam igen, den här gången med en burk Coca-cola i näven. Läskedrycker tillhör den grupp av livsmedel som jag inte får konsumera, inte enligt någon av mina dieter, så det är helt uteslutet för mig. Men jag är inte alls avundsjuk på henne, inte alls. Jag unnar henne en cola om det gör henne glad.

IMG_2772

Nu är sommaren slut och jag är tillbaka på jobbet. Första dagen har jag förberett en juice av pressade grönsaker och frukter att ha till lunch. Enligt LCHF är det nog bara sellerin i juicen som är okej eftersom morötter och frukt innehåller för mycket socker, dvs. kolhydrater, men man kan inte vara konsekvent hela tiden. Speciellt inte om man följer olika dieter.

Nästa dag har jag inte hunnit förbereda någon lunch utan tar en tur till stormarknaden för att ordna det. Det underliga inträffar att jag inte ser något ätbart alls på hyllorna. I stort sett hela sortimentet utgörs av tillsatt socker och obskyr kemi. Efter tre eller fyra varv runt jätteladans hinderbana ger jag upp och köper en liten nätpåse Babybel-ostar varav jag genast förtär två stycken i bilen.

Det här är inte bra. Det här är verkligen inte bra.

Och snart upptäcker jag också att jag har gått upp de två kilo som jag nyss, med mycket möda och stora uppoffringar, gått ner. Verkligen inte bra.

Men jag skjuter undan den besvärande tanken att jag kunde ha unnat mig glass och mackor och chips som vanligt eftersom det tydligen inte har någon effekt på mina extrakilon. De sitter där de sitter. I stället börjar jag tänka på att runda former ofta är mer tilltalande än de snörräta och vassa. Regnbågen till exempel, med sin hoppfullt mjuka böj.

IMG_2835

Det skulle ju kunna vara så att vissa människor (som jag) är resistenta mot dieter så att dessa därför har liten eller ingen effekt. I så fall har jag nu testat ett gäng trendiga bantningskurer och kan avfärda dem alla på en gång.

Jag blev inte slank. Tyvärr. Det var tråkigt, men det finns mycket värre gräsligheter att bekämpa i världen. Mitt midjemått är trots allt den cirkel i vilken jag lever och är lycklig.

Lyckligare än de flesta, faktiskt.

IMG_2832

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑