Stormen Alfrida invigde det nya året med pinande nordanvindar och strömavbrott. När jag inspekterade (läs: planlöst klev omkring i) skogarna i närområdet under dagarna efteråt såg jag visserligen förödelse men inte många fallna furor eller lövträd. Mest är det granar som dragit upp sina rötter och kastat in handduken.

Med svenska mått mätt var det förstås dramatiskt. Jag vet dem som inte fick strömmen tillbaka på flera veckor. För skogsägare blir det besvärligt att hinna ta vara på virket innan granbarkborren anfaller. Men det är ändå småpotatis jämfört med rysshärjningarna för exakt 300 år sedan.

Jo, tusentals väldiga granar föll, brakade in i grannträd eller blev hängande över elledningar. Men vardagen rullade trots det igång efter nyårshelgen. Kommunen informerade, motorsågar jobbade övertid, medmänniskor öppnade sina hem.

Det ordnade sig, precis som det gjorde med landets regering. Även om vi nästan började tvivla när månaderna gick utan att riksdagen kunde enas om en statsminister. Under tiden höll övergångsregeringen ställningen, stretade på vid sina skrivbord utan att lägga några omstörtande förslag eller försöka föregripa talmansrundornas noggrant regisserade koreografi.

Hade det gått så långt som till nyval så hade man ju blivit förvånad, eller hur? Innerst inne visste vi att våra folkvalda skulle ta sitt förnuft till fånga, i alla fall de av våra folkvalda som har ett förnuft att ta till fånga.

Så när stormen bedarrat upptäcker man att det mesta är sig likt. Vi lär oss lydigt att skriva 2019 i stället för 2018. (Eller så låter vi våra apparater hålla reda på tiden åt oss.) Det finns ekar så oberörda av Alfrida att de knappt fällt ett enda av sina fjolårslöv. Löven hänger kvar. Löfven sitter kvar.

Vår julgran stod inomhus och tindrade stilla medan Alfrida rasade utanför. Den granen står kvar ännu, trots att tjugondedag Knut kommit och gått, och den har blivit så domesticerad att den nu skjuter lindblomsgröna skott.

I värmen från kakelugnen trivs både gran och tonårsson. Fönsterkuverten som innehållit räkningar står på tur att eldas upp. Själva räkningarna väntar på att lönen ska rulla in på kontot, som den alltid gör i detta pålitliga land.

Systemkollapsen är långt borta, vi kan nätt och jämnt stava till det på svenska. Kaos och kris? Inte i Sverige. Inte den här gången heller.