DSC_3861Just i dag, 6 februari 2016, är det trettio år sedan jag började föra dagbok. Vilket jag har gjort oavbrutet sedan dess. Varenda dag. Kalla det uthållighet, principfasthet eller mani, tvångsmässighet.

Just i dag råkade maken av en slump hitta en skrivbok som visade sig innehålla hans fars dagboksanteckningar. Min svärfar har nu varit död i fem och ett halvt år. Vi visste inte att han fört dagbok, därför har vi inte letat efter den.

Maken högläser några meningar för mig. Det är gripande och sorgligt, en småbarnspappa som närmar sig 30 och ser hur livet viker av i en annan riktning än han egentligen vill. Tvivel, oro, små glimtar av glädje.

En stund senare sitter jag i bilen och slår på radion. En ung Bodil Malmsten talar och så bryter kommentarer in. Rösterna är långsamma och dämpade. Vad nu? De använder preteritum, Bodil Malmsten var … När jag plötsligt förstår att hon är död måste jag nästan stanna bilen. Inte Bodil Malmsten också! Vi behöver henne. Jag behöver henne.

Bodil Malmsten tog dagboksskrivandet till en nivå som var både modern och höglitterär. Hennes texter kränger underbart och livsfarligt och poetiskt med hjälp av ett språk som inte stryker medhårs. För mig är hon ett föredöme. Jag vill att hon ska fortsätta skriva, i presens. Jag vill att hon inte ska vara död.

Vad kan jag göra? Jag rycker till mig kameran och går ut i den blå skymningen, fotar boken där den förgäves sträcker sig mot februarihimlen.