Sök

Pia Cederholm

Kategori

litteratur och läsning

Pissa, pass, Katrineholm

Det hällregnar i Göteborg den här morgonen när jag har ett extra tidigt seminarium på bokmässan, så jag bestämmer mig för att ta en taxi. Men den unga kvinnan i hotellreceptionen avråder med hänvisning till kostnaden. Spårvagn är mycket billigare, hävdar hon. Jag ser väl inte så rik och glamorös ut eftersom jag är praktiskt klädd för att orka 10.000 steg på mässgolvet, därav drar hon säkert slutsatsen att jag behöver hålla igen på utgifterna.

Kanske kommer jag i en nära framtid (om det nu blir någon och inte bara apokalops av alltsammans) att hitta balanspunkten i min medelålder och skaffa mig pondus. Jag tänker att det blir som en inre uppsträckning som får mig att utstråla auktoritet och som coachar mig att säga saker som ”jag hör vad du säger och det är fullt möjligt att du har rätt, men jag vill ändå ha en taxi”.

Vi är tydligen inte riktigt där än. För av mina invändningar (ösregnet, paraplybristen, mitt obefintliga sinne för riktningar och väderstreck, min begåvning för att gå vilse i främmande städer, bekvämligheten, trängseln i kollektivtrafiken så här dags en fredagsmorgon, den olösta spårvagnsbiljetten) blir det ingenting. I stället tittar jag lydigt på medan hon ritar en primitiv karta på en bit papper och med denna papperslapp i näven störtar jag ut i regnet.

Lappen blir snabbt blöt. Så även jag. Jag plöjer genom pölar stora som insjöar. Vätan väller in genom lufthålen i mina gympadojor. Fukten anfaller från alla håll: uppifrån, nerifrån, från sidorna. Men där kommer faktiskt en spårvagn, jag lyckas faktiskt klämma mig in, jag åker med en bit och till min stora överraskning hamnar jag rätt. En stund senare har jag glömt att jag anlände till årets bokmässa i skepnad av en dränkt katt, för nu har jag fullt fokus på ORDEN och BÖCKERNA och människorna som skriver dem, alltså FÖRFATTARNA.

När jag var ung var jag full av potential (tyckte jag själv). Visserligen saknade jag helt bildning och till stora delar även omdöme, men om någon hade sagt till mig att jag före min 50-årsdag skulle ha skrivit femton läroböcker, fått hundratals artiklar publicerade och gett ut en samling av mina bloggar på eget förlag så skulle jag ha bedömt detta som ett mått på framgång. Hade jag dessutom fått veta att jag skulle befinna mig i en position där jag inte själv behöver bekosta tågbiljett, hotellrum och eventuella taxiresor så hade jag väl baxnat.

Men där mitt medelålders jag stretar tungt i backen, alternativt skuttar över vattenpölar, uppfattar jag mig inte som framgångsrik. För i min vardag blåser motvind. Sveriges lärare har inget budgetutrymme för inköp av läromedel så mina böcker säljer inte. Alltså behöver jag försörja mig som lärare i en skola där styrdokumenten och tidsandan i skön förening skåpat ut allt vad bildning heter. I stället för att bläddra i böcker och böja verb och liknande obsoleta meningslösheter kan man ju googla.

I framtiden, om det nu blir någon och inte bara apokalops av alltihopa, kommer ingen längre att fatta skämt som ”flina, Flen, Katrineholm” eller ”pissa, pass, plånbok”.

Av alla dumheter som vrålas ut i sociala medier om Greta Thunberg i syfte att förminska henne reagerar jag särskilt på knäppgökarna som påstår att hon skulle göra mer nytta om hon gick i skolan som andra tonåringar. Oh really? Har ni besökt svensk skola under de senaste decennierna? Känner ni till att den vanligaste ambitionen hos en svensk tonåring i dag är att a) bli snuskigt rik genom att plötsligt b) bli helt omotiverat känd utan att c) kunna något särskilt om något särskilt och framför allt utan att d) anstränga sig det minsta?

Kan vi inte göra något kul i dag? bräker tonåringarna och fäster sina hoppfulla blickar på mig. De vill ha högsta betyg serverade på silverfat with a cherry on the top men de vill helst slippa göra tråkiga och jobbiga grejer. Som att typ traggla gamla franska verb. För då blir de så sjukt stressade. Måste man verkligen böja verb i varje mening? Det är ju ändå tanken som räknas. (Och Google translate.)

Nej, min kära elever, vi ska inte göra något kul i dag heller. Förresten är jag i Göteborg och lyssnar på kloka författare som tappert håller bildningens fana över vattenytan ännu en stund. Men om ni verkligen vill göra nytta föreslår jag att ni skolstrejkar för klimatet.

Och här kommer en domedagsprofetia på franska, helt utan verb. Den skulle ni kunna skriva upp om ni hade en penna med er (och dessutom skulle ni ha goda chanser att begripa den om ni kände till gammalt bildningsstoff som syndafloden och apokalypsen och det trotsiga skrålandet medan civilisationen går under): Après nous, le déluge.

Den lilla rosa lappen

Det bör ha varit i mitten av 1990-talet. Min kurskamrat på Kulturvetarlinjen kom tillbaka från praktiken och var riktigt upprörd. Hon hade tillbringat tio veckor på Forum, Jean-Claude Arnaults prestigefyllda kulturscen, och berättade att Arnault hade en tältsäng längst in dit han tog unga flickor medan han skickade sin hustru akademiledamoten att köpa vin.

Jag tänkte då, och har tänkt sedan dess, att det inte var möjligt. Inte så att min kurskamrat ljög men kanske hon missförstått, feltolkat, åtminstone överdrivit? Nu, när snön smält kring Svenska Akademien och blottat spillrorna, vet vi att det var mycket värre.

DSC_7486

Katarina Frostenson, svenska språkets mest uppburna poet bland de nu levande, har under många år varit gift med en sexmissbrukande, manipulativ våldtäktsman. Hon har ihärdigt försvarat honom, hon har vägrat erkänna det alla i omgivningen kunnat iaktta, hon säkert mest av alla, hur hennes make tvingat sin kropp på andra kvinnor. Vecka efter vecka. Poesikväll efter poesikväll.

Arnault har haft en övertygande försvarsadvokat även i sin gode vän Horace Engdahl, den höga bildningens och sköna formuleringskonstens motsvarighet till Zlatan, för att förklara det lite enkelt. När Horace Engdahl talar eller skriver är det som att höra Guds ord. Han är expert på klassisk balett och på romantikens gränsutmanande lyrik, bland annat. Han har varit gift med superfeministen Ebba Witt-Brattström.

Därför gungar min världsbild när Engdahl rekommenderar Arnault som förebild för unga män (verkligen? gäller det även dina egna tre söner, herr Engdahl?) eller när han går ut i Expressen med påståendet att Sara Danius skulle vara den sämsta ständiga sekreteraren sedan 1786 (ett uttryck för gott omdöme, snille eller smak? eller bara det plumpaste som flög i dig just då, Horace?).

IMG_7643

För att utvecklas till ett riktigt praktsvin krävs kanske bara detta enda: att ingen säger ifrån. Din mamma skämmer bort dig, dina kamrater är rädda för dig, dina lärare tystnar när du lägger ut texten, dina flickvänner får veta att de är utbytbara om de inte beundrar dig förbehållslöst, din chef vågar inte annat än låta dig glänsa, din fru vägrar dra slutsatserna av sin egen tragedi. Ingen bryter förtrollningen. Inte ens när polisen knackar på dörren kommer fjällen att falla från förövarens ögon.

Under alla dessa år har Katarina Frostenson lojalt stått vid sin makes sida. Men hennes dikter har ångat av sexualiserat våld. Som dikten ”Philomela” ur Tankarna från 1994. Den börjar så här: ”Den lilla, rosa lappen / i mitt huvud rör sig”.

Philomela är en gestalt i den grekiska mytologin, en prinsessa som står sin syster Prokne nära. När Prokne blir bortgift med kung Tereus och flyttar till norra Grekland längtar hon så efter sin systers sällskap att Tereus till slut erbjuder sig att hämta Philomela.

DSC_7490

Men under båtresan övermannas Tereus av åtrå till sin svägerska och när de stiger iland släpar han in Philomela i skogen och våldtar henne. Trots att Philomela först känner sig tillintetgjord av skam morskar hon upp sig. Det här ska han inte komma undan med! Inför hotet om anmälan, något som skulle slå hans värld i bitar, grips Tereus av ondskans panik. Han sliter ut Philomelas tunga med en tång, hugger av den med sitt svärd och våldtar den nu stympade och stumma flickan en gång till.

”Den lilla, rosa lappen …” Frostenson syftar på hur Philomela mist sin talförmåga och därmed inte kan vittna om övergreppet hon utsatts för. Hennes tunga är bara en tystad stump i svalget. Men innan sagan är slut har Philomela skickat ett sinnrikt meddelande till sin syster. Sanningens minut närmar sig för Tereus, liksom för alla praktsvin. Förr eller senare. Den lilla, rosa lappen färdas med sitt vittnesbörd runt världen. #metoo står det på den.

Vi kan bidra genom att helt enkelt sluta beundra dessa uppblåsta män. Deras tid är ute. Så här skrev Étienne de la Boétie, en fransk tonåring, redan på 1500-talet: ”Jag begär inte att ni störtar, nej, inte ens att ni rubbar honom, jag vill bara att ni upphör att ge honom ert stöd, då kommer ni se honom falla likt en stor koloss, som störtar av sin egen tyngd …”

När jag inte skriver deckare

”Har du skrivit någon deckare?” Det är en fråga jag får när jag avslöjar att jag inte bara är lärare, journalist, mamma, konsument, patient etc. utan även författare.

Nej, jag har inte skrivit någon deckare. Än. Och om jag skulle bli frestad hoppas jag att en barmhärtig medmänniska gör mig uppmärksam på det faktum att den här världen näppeligen behöver ytterligare en halvbra kriminalhistoria, skriven av en förhoppningsfull författare som är övertygad om att hen hittat en alldeles oanvänd variant på temat mördare blir avslöjad.

IMG_8131

Ingen vet hur många deckare som ligger och trycker på landets hårddiskar, alternativt har passerat nålsögat och tryckts hos ett förlag, alternativt inte behövt passera något nålsöga utan givits ut av författaren själv, men det torde vara betydligt fler än de mord som faktiskt begås i verkliga livet.

Nog sagt om detta. Jag skriver läromedel. Det är böcker som behövs, anser jag, men många håller inte med. Alltför många som bestämmer över skolor – kommunpolitiker, förvaltningar, lärarutbildare, skolledare – menar att läroboken har gjort sitt. Nu är det nya tider.

Har ni hört talas om digitaliseringen i skolan? Det är en reform som syftar till att ersätta pappersprodukter med något som inte kostar pengar. Visst låter det miljövänligt och modernt!

IMG_8154

Fort har det gått också. För tio år sedan hände det att mina läroböcker såldes i hela klassuppsättningar, alltså i 30 exemplar eller fler. Det händer aldrig numera. Mina böcker säljs i ett ex åt gången, eller inte alls.

Man får hoppas att de lärare som belastar sin snålt tilltagna budget med en av mina böcker åtminstone kopierar ur den till eleverna, trots att det innebär brott mot upphovsrätten (och mot mig). Dessvärre hör jag allt oftare om skolor där eleverna inte får någonting, inte ens en läsebok när de börjar första klass. I stället får de (låna) en dator eller surfplatta.

Ingen förväntar sig att en läkare ska göra ett bra jobb utan läkemedel men en lärare ska tydligen klara sig geschwint utan läromedel. I teorin funkar det. Det blir självklart mindre effektivt och mer mödosamt men en skicklig lärare kan föreläsa enbart med sin röst, visa med sitt kroppsspråk, stötta med en powerpoint eller en film från nätet, och har man ingen projektor och ingen whiteboard kan man kanske skriva i sanden med en pinne, eller i snön. Det går.

IMG_8174

Förresten har ju alla datorer numera, då behövs väl inga böcker? Allt finns på nätet. Visserligen i en enda röra, utan sammanhang, utan proportioner, utan tydligt skyltade ingångar eller utgångar och helt utan hänsyn till läroplanen och till elevens nivå.

De värsta argumenten mot läromedel kommer från framför allt yngre lärare som i sin tur fått dem från lärarutbildningen. Där har de itutats att läroböcker är kommersiella produkter från de vinstdrivande (= opålitliga) läromedelsförlagen och därför bör skys som pesten av alla lärare med integritet.

Ja, läroböcker är handelsvaror och har ett inköpspris. Detsamma gäller för datorer, surfplattor och allt som krävs för att de ska fungera. Databranschen är inte mer filantropiskt sinnad än läromedelsbranschen, och definitivt inte mer pedagogiskt medveten.

På nätet finns om inte allt så alldeles för mycket; en hel del som är bra blandat med en hel del som är förfärligt eller bara dumt. På ett par sekunder får vi fram nästan vad som helst. Såvida inte uppkopplingen krånglar, programvaran måste uppdateras, systemet drabbas av ett virus, appen har en bugg, batteriet laddar ur och strömmen går.

IMG_8248

Att läsa en text på papper är en stillsam syssla där hjärnan bearbetar information utan att distraheras av pling och blipp och reklam och plötsligt uppdykande meddelanden. Säkert är det en orsak till att vi mycket bättre minns det vi läst på papper, något som alla undersökningar visat.

Att läsa på skärm är däremot att slarvläsa för att genast glömma. Kommer du ihåg vad du läste på sociala medier för en månad sedan? För tre dagar sedan? Minns du ens vad du läste nyss, hur den här bloggen började?

I dag på den internationella minnesdagen för Förintelsens offer skriver Stefan Löfven och Alice Bah Kuhnke på Svenska Dagbladets debattsida om vikten av ”hågkomst och utbildning”. Det är vad jag ägnar mig åt när jag skriver läroböcker. Jag försöker bekämpa okunskapen, fördomarna och glömskan så att världen ska bli en smula mer upplyst. Och så att framtida generationer inte ska kunna skylla på att de ingenting visste och ingenting begrep när mörkrets makter kapade åt sig allt fler marknadsandelar.

Ingen push-up för påven

digital annons-cederholm-FINAL

Den är här nu, min bloggsamling Ingen push-up för påven och 100 andra bloggar. Jag har sammanställt mina bloggtexter från juli 2009 till december 2014, en tid av förändring i Sverige och världen men också i mitt liv. Inte utan stolthet förkunnar jag härmed att min bloggbok är redo att möta läsarna.

Och hur kommer man då över ett eget exemplar av Påven? Jo, det finns flera sätt.

DSC_7188

Vad vi behöver Bob Dylan till

Den här dagen, 13 oktober 2016, har för mig förgyllts av beskedet att Bob Dylan får årets nobelpris i litteratur. Klockan 13.00 stod jag i skolbiblioteket framför teveskärmen och kände hur tillvaron stannade ett ögonblick efter att Sara Danius sagt ”… tilldelas Bob …” (vilken Bob? varför ingen nationalitet på denne Bob? tänkte jag förvirrat) innan meningen slutfördes med det förlösande ”… Dylan!” Jag skrek högt av glädje och överraskning och fick några av eleverna att häpna se upp från sitt kortspel.

Så mycket har sagts om Bob Dylan. Även om jag i likhet med ett par miljoner andra tycker mig ha en unik förståelse för hans poesi så ska jag förskona er från den just i dag. Dessutom måste jag tillverka ett prov i kväll, så jag har ändå inte tid. I stället repriserar jag en blogg jag skrev för fem år sedan, 11 november 2011, alltså 11-11-11, och som inte handlar så mycket om Dylans texter som om hans fans.

Och så vill jag med all skrytsamhet jag kan uppbåda ta tillfället i akt att påpeka att jag (tillsammans med Anders Danell) redan 2003 utgav en bok med en strof av Dylan på framsidan. På s. 53-54 i Läsarens guide analyserade jag den strofen och passade på att framkasta idén att Bob Dylan skulle kunna få nobelpriset i litteratur. Bildbevis nedan.

2013-19568

dsc_5045

Alla behöver fans som Dylans

(11 november 2011)

Förra fredagen satt jag i Globen och hörde Bob Dylan sjunga. (Eller vad man nu ska kalla det.)

Jag kan inte på långa vägar mäta mig med dylanologerna, de där nördarna som kan ALLT om Dylan, men låt oss kalla mig en vanlig, normalentusiastisk Dylanvän. Jag gråter inte blod om jag missar en konsert med honom när han far förbi ett par gånger om året på sin ändlösa världsturné men jag blir glad av att höra och se honom, om vi säger så.

Dessvärre hade maken och jag fått platser längst bak på ena sidan så när det äntligen blev dags för Dylan efter Mark Knopflers första halvlek upptäckte vi att det var väldigt lite vi faktiskt såg. Största delen av tiden stod han nämligen vid sitt klaviatur med ryggen vänd mot oss. Vi såg alltså en spenslig ryggtavla under en mörk hatt och längst ner byxor med revärer samt tvåfärgade boots.

Vid tidigare Dylankonserter har vi kunnat tvista om huruvida Dylan vid något tillfälle avfyrade ett leende eller om det bara var en missriktad grimas, ungefär som nyblivna föräldrar som inte kan skilja det första leendet från magknip. Den diskussionen slapp vi den här gången. Däremot var vi inte helt säkra på om vi såg några små danssteg (maken tyckte sig också uppfatta medvetna gester) eller om Dylan bara stapplade till av misstag. Han är ju trots allt 70 plus.

Bob Dylan har komponerat tusentals låtar med gåtfullt poetiska texter. Ibland är det nobelprisklass, ibland är det dagisnivå; allt som oftast är det överraskande och egensinnigt. Han kan alla sina låtar utantill men för att inte tröttna på dem framför han dem aldrig likadant två gånger. Därför är det nästan som en tävling för publiken att gissa vilken låt det är som Dylan spelar.

Inte nog med att låtarna är förvrängda till oigenkännlighet, Dylan har heller aldrig haft skönsjungandet som ideal. Så det där med att följa noter och respektera melodin och artikulera tydligt är inte hans paradgrenar. I stället står han där och väser, mumlar, brölar skrovliga fragment av engelska fraser och rim, till synes slumpgenererat, på en spinkig höft och med uppvisande av en suverän nonchalans gentemot allt och alla. Han är sitt eget universum.

Och det är alldeles fantastiskt. Jag trycker kikaren mot ögonhålorna och njuter. Jag kan inte sjunga med i texten mer än någon enstaka ändelse här och där men jag kan gunga med i rytmen och le åt denna obändiga kraft. Här står Bob Dylan och bräker ut sina ord så det skallrar i Globen. Vilken besvärjelse, vilket infamt påhopp på döden!

Jag är så begeistrad att jag först inte förstår varför folk reser sig och går. Till höger om oss, till vänster om oss, nedanför oss tunnas publiken ut och jag får för mig att det finns något ställe framför scenen där man kan samlas för att med uppåtsträckta händer digga Dylan mer intensivt. Jag spanar i kikaren men ser ingen sådan dyrkande ansamling.

Då slutar plötsligt Dylan sjunga. Jag tycker att han just har börjat komma igång på allvar, men han går av scenen utan ett ord. Inget tack och adjö och vad kul att ni kom, absolut inget extranummer ty sådana publikfriande eftergifter ägnar han sig inte åt, men det hade ju varit trevligt med något slags erkännande, något tecken på att han ändå lagt märke till att vi var där och applåderade, kanske ett stillsamt hej på er Stockholm. Men nä, han struntar högaktningsfullt i var han spelar sina visor och vem som lyssnar.

Det gör inget. Motvilligt inser jag att det är över för den här gången. Klockan är mycket och när jag räknar efter har Dylan ändå spelat ganska många låtar. Folk har gått för att de fått nog av det svårtydda slamret för i kväll.

Det är mild novembernatt ute. Publiken väller ut i mörkret. En del är lite missnöjda, andra är luttrade efter många konserter med Dylan på växlande humör. Jag är upprymd. Och för första gången tänker jag på mig själv som ett fan, ett i mängden av fans globen runt.

Sådana fans som Dylan har borde alla människor ha. Tänk om någon ständigt riktade sin förtjusta blick mot dig och betalade flera hundra bara för att få höra dig haspla fram dina osorterade tankar. Tänk att befinna sig i kikarens öga, älskad och sedd, uppskattad för varje leende, varje grimas, varje stapplande steg, synad i sömmarna och fullkomligt accepterad trots eller tack vare alla egenheter. Tänk dig att färdas genom världen omgärdad av ett vänligt intresse, då och då stegrat till ren kärlek, utan krav på motprestation.

Och tänk dig också att några av dina beundrare rätt vad det är reser sig och går. Sjung på du bara, men de har hört tillräckligt för i kväll och nu måste de tänka på refrängen. Gäsp. Det blir nog bra det där när det blir färdigt. God natt.

En blå bok till Bodil

DSC_3861Just i dag, 6 februari 2016, är det trettio år sedan jag började föra dagbok. Vilket jag har gjort oavbrutet sedan dess. Varenda dag. Kalla det uthållighet, principfasthet eller mani, tvångsmässighet.

Just i dag råkade maken av en slump hitta en skrivbok som visade sig innehålla hans fars dagboksanteckningar. Min svärfar har nu varit död i fem och ett halvt år. Vi visste inte att han fört dagbok, därför har vi inte letat efter den.

Maken högläser några meningar för mig. Det är gripande och sorgligt, en småbarnspappa som närmar sig 30 och ser hur livet viker av i en annan riktning än han egentligen vill. Tvivel, oro, små glimtar av glädje.

En stund senare sitter jag i bilen och slår på radion. En ung Bodil Malmsten talar och så bryter kommentarer in. Rösterna är långsamma och dämpade. Vad nu? De använder preteritum, Bodil Malmsten var … När jag plötsligt förstår att hon är död måste jag nästan stanna bilen. Inte Bodil Malmsten också! Vi behöver henne. Jag behöver henne.

Bodil Malmsten tog dagboksskrivandet till en nivå som var både modern och höglitterär. Hennes texter kränger underbart och livsfarligt och poetiskt med hjälp av ett språk som inte stryker medhårs. För mig är hon ett föredöme. Jag vill att hon ska fortsätta skriva, i presens. Jag vill att hon inte ska vara död.

Vad kan jag göra? Jag rycker till mig kameran och går ut i den blå skymningen, fotar boken där den förgäves sträcker sig mot februarihimlen.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑