Å, ni fantastiska män som vet hur man angör ett samtal.

Det finns män som ser mig i ögonen och frågar efter min åsikt. Sedan lyssnar de på svaret. Hela svaret. De hummar lite, intresserat och konfunderat, medan de smälter vad jag sagt. Själva har de inget att tillägga. Sådana män finns.

Det finns män som har varit med om både det ena och det andra. Ändå känner de inte att de vill belasta mig med alltsammans nu genast. I stället undrar de över mina erfarenheter, ställer följdfrågor, föreslår slutsatser.

Det finns män som inte skryter om hur märkvärdiga de är utan utgår från möjligheten att även andra människor, till exempel jag, kan ha ett dussin stordåd i bagaget.

Det finns män som i en folksamling känner att de måste ställa sig upp och säga något, och så gör de det. Utan att först uppföra en femton minuter lång föredragning av sitt CV. Auktoriteten i deras ord ligger i hur de framför dem, inte i uppräkningen av de utmärkelser de samlat på sig under årens lopp.

Det finns män som uppfattar att jag har en kropp och som inte behöver nypa i den för att vara säkra på att så är fallet.

Det finns män som på allvar är beredda att stå tillbaka för en kvinna eftersom de inte tror sig vara Guds gåva till mänskligheten men anar att hon kanske är det.

Det finns män som inte ser med välbehag på förödelsen vi lämnar efter oss på den här planeten.

Det finns män som väger sig själva på en inre våg och finner att de är för lättviktiga. Ändå vill de fortsätta försöka och göra så gott de kan.

Sådana män är jag uppriktigt förtjust i.