Emedan jag är trött och utarbetad kommer här en gammal bloggfavorit i repris. Trots att den publicerades redan 11 oktober 2011 tycks den förbli skrämmande aktuell. Håll till godo.

Jag gillar verkligen mina elever. Särskilt när de inte ställer dumma och ovidkommande frågor som jag av olika skäl inte har lust att besvara.

Kan jag ge exempel på dylika frågor? Jajamensan! Här kommer topplistan med De Sju Mest Avskydda Frågorna Att Ställa Till En Lärare. Undvik dem till varje pris och du kommer att gå långt, lille vän.

Sjundeplatsen går till den här till synes oskyldiga frågan: ”Vad ska vi göra i dag?” Det vill jag inte avslöja. Jag vill att varje lektion ska vara som en inslagen överraskning som gradvis avtäcks. Vi ska inte veta på förhand vad som ska hända, för då kanske det inte händer. Just det oväntade är ett underskattat pedagogiskt hjälpmedel.

På sjätte plats hittar vi klassikern ”Vad är det för mat i dag?” Det spelar ingen roll vad vi talar om just då; den frågan kommer alltid synnerligen olämpligt. Och vad ska jag svara? Inte vet jag, jag är lärare, inte kock. Eller: Det finns en app som talar om det, ladda ner den så slipper du störa lektionen nästa gång du är hungrig.

Femteplatsens fråga är i och för sig berättigad och man skulle nästan kunna tro att den strömmar ur äkta nyfikenhet, rentav ur kunskapstörst: ”Kommer vi att gå igenom något viktigt den här lektionen?” Tänk om jag skulle säga nej? Jag har planerat en helt onödig lektion så om du tänkte skolka passar det utmärkt.

På fjärde plats finns den försåtliga men inte så begåvade frågan ”När slutar den här lektionen?” För läraren som står där och anstränger sig är det inte särskilt upplyftande att drabbas av insikten att de små raringarna inget hellre vill än komma därifrån. Ni kan väl åtminstone låtsas att ni trivs lite? tänker man desperat. Ni kan väl spela en smula intresserade?

Tredjeplatsen innehas av ”Kan vi inte få sluta tidigare? Snälla?” Svaret är NEJ. Aldrig. Inte en chans. Däremot kan ni få sluta senare. Och ni kommer att få sluta senare resten av livet om ni inte skärper er. Då blir det komvux tills ni passerat 30, minst.

På andra plats återfinns hatobjektet ”Kommer det här på provet?” Jag blir fortfarande ställd av den frågan. Så långt har jag nämligen inte själv tänkt. Prov? Jag står här och undervisar er om livsviktiga och djupt fascinerande ting och om ni bara gör ett par intelligenta inlägg som visar att ni har förstått så behöver vi inte ha något prov. (Måste elever vara så resultatfixerade?)

Förstaplatsen går till följande stolpskott: ”Varför ska vi lära oss det här?” Det är egentligen en djup fråga, en existentiell och riktigt vettig fråga på sitt sätt, men om jag skulle försöka svara på den skulle det ta hela terminen och leda till att vi allesammans började ifrågasätta skolan som inrättning. Och då vore vi illa ute.