Hela denna osedvanligt utdragna vinter har jag förundrats över ungdomarnas fötter. Säkert har även läsekretsen noterat att de trendkänsliga unga nu bär byxor med korta byxben, tunna lågskor av sportig sommarmodell och inga strumpor. Åtminstone får strumporna inte synas.

Det ska uppenbarligen se bart ut och signalera att man är nonchalant och cool. Men mest ser det fruktansvärt fruset ut.

IMG_6449

Att exponera hud verkar vara själva ändamålet med ungdomsmodet på 2000-talet. Gapande hål i jeansen, tröjor som knappt når till naveln, byxlinning i fritt fall från höften. Ännu händer det att jag på trappsteget ovanför mig blickar rakt ner i ryggslutets avgrund på någon intet ont anande yngling.

Men förhoppningsvis har åtminstone den trenden redan vänt och gett klartecken åt den som vill dra upp brallorna. Detta att ständigt gå omkring och frukta att andra ska tappa byxorna och blotta de sista centimeterna av sina skinkor innebär en onödig anspänning.

På min tid (jodå, jag har haft en tid och den är tack och lov historia) var modet mer påklätt och praktiskt. Axelvaddar, lager på lager, bylsiga tröjor, benvärmare. Det är inte utan att jag tycker lite synd om dem som måste underkasta sig modets lagar just 2018, när våren dröjer mer än vanligt. Nog måste de frysa?

IMG_8445

Jag hade inte bekymrat mig så mycket om de huttrande tonåringarna om jag trott att deras outfit var en akt av solidaritet med världens alla frusna och fattiga, de som inte äger några vinterskor och inte har råd med (rena) strumpor. Så tänker de unga knappast.

Säkert uppfattar de inte heller cynismen i att det som tidigare var fattigdomens skamsna kännetecken — att kläderna var tunna och trasiga och att man vuxit ur byxorna så att de flaggade på halvstång men inte kunde köpa nya — nu är ett snabbt förbiilande stilideal som prånglats på dem för att någon miljardär ska tjäna ännu mer pengar.

Så frågan kvarstår: Varför ignorera väderleken? Är det så attraktivt med rödfnasiga, alternativt blåfrusna, fotleder? Nä, det övergår mitt förstånd.

DSC_7312

Vilken välsignelse ändå att vara vuxen och få klä sig bekvämt och varmt, obekymrad om modets nycker! Och tänk att få slippa låtsas att det är läckert med blottade anklar, så läckert att man gärna offrar sin kroppsvärme och väntar på våren skyddslös som blåsippan.

Ni vet, hon som snart står därute i backarna och niger och säger att nu är det vår. Hon har ju som bekant varken skor eller strumpor på.