Pia Cederholm

När den mångförslagne Odysseus inser att han är fånge hos cyklopen griper han efter en gammal sedvänja. Han hänvisar till gästvänsguden, en av de roller himlens härskare Zeus ikläder sig. Självaste Zeus övervakar att människor behandlar oväntade besökare med gästfrihet, vill Odysseus be att få påpeka (Zeus är för övrigt cyklopens farbror).

I antikens Grekland tillhörde det god ton att hälsa främlingen välkommen, skyndsamt rota fram en present, en gästvänskänk – ”som sig bör och är brukligt att giva” – för att därefter lägga sig tillrätta vid det generöst uppdukade bordet och lyssna till nykomlingens historia.

Den gruvlige cyklopen känner mycket väl till gästvänlagen. Hans gåva till gästen blir ett ironiskt löfte om att spara Odysseus till sist och låta honom våndas medan han ser sina kamrater bli uppätna.

Påbudet att behandla främlingen med särskild vänlighet är uråldrigt, liksom invävt i alla civilisationers vagga. Gamla testamentet föreskriver att främlingen som klappar på din port ska bemötas som vore hen en ängel i förklädnad. Vilket hen också mycket väl kan vara (och vi vet alla till vem änglar rapporterar).

Gudarna uppfanns därför att vi behövde påminna oss själva om vad vi har att leva upp till för att få kallas människor. Likadant med konst och kultur, etik och moral, lag och rätt, vett och etikett. Var hövlig mot alla, i synnerhet mot den du inte känner, lyder en grundprincip för dem som ska dela samma planet.

Visst har mänskligheten gång på gång brutit mot gästvänlagen, behandlat främlingar som fiender och potentiella änglar som onda djävlar. Det har dock sällan varit ett framgångsrecept att smälla dörren i ansiktet på någon eller att vägra blanda bark i det egna brödet för att kunna mätta en annans hunger. Tvärtom brukar sådan oginhet leda till långvariga konflikter som missgynnar alla.

Men bortom vår civilisations horisont, härstammande från mänsklighetens gryning, finns en ännu mer fundamental princip, nämligen att vi ska bistå den som är i nöd. Minsta barn vet det, instinktivt. Den som råkat illa ut, den som blivit utsatt, den som håller på att drunkna eller brinna inne, den som är sjuk eller skadad eller övergiven eller vilse eller gammal och skröplig eller ung och förtvivlad. 

Den som har tvingats på flykt. Den som efter tusen vedermödor lyckats ta sig hit, till vår gräns.

Vi behöver inga gudar för att veta vad vi är skyldiga. Vi behöver inte ens en gnutta fantasi eller empati för att tänka tanken att det kunde ha varit jag som behövde hjälp, eller mitt barn. Vi vet det ändå, i botten av vår vibrerande mänsklighet.

Det går inte att uppträda mot andra på ett omänskligt sätt om man inte först intalar sig att dessa andra inte är mänskliga. De är inte som du och jag, de är skadedjur, terrorister, bedragare, våldtäktsmän. Människovärdets absoluta okränkbarhet omfattar inte dem. 

Framtiden är snart ikapp oss och då ska likheterna bli uppenbara, likheterna mellan hur Europa tillät Förintelsen och hur Sverige behandlar unga flyktingar.

Som Olof Palme sa i sitt jultal 1972, ”eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.” Lita på att domen kommer att falla med ett öronbedövande brak den här gången också. Över oss, vi som var här men lät det ske.

#låtdeungastanna #stoppautvisningarna #vistårinteut