Kära nytillkomna lärarkollegor! Välkomna in i ett yrke där ni sannerligen behövs och där ni sannerligen kan göra mer nytta än någon annanstans!

Visserligen är det en dygd att vara ödmjuk men som de välutbildade, högkompetenta individer vi är tycker jag att vi kan sätta den där ödmjukheten inom parentes en stund och i stället konstatera att det inte finns något viktigare yrke. Ni är samhällets stöttepelare, grunden för att allt annat ska fungera. Det firar vi i dag!

Vad är det då som är så unikt med läraryrket? Vad är det vi kan som inte andra kan?

Jag skulle vilja definiera en lärare, inte som en som har allting i huvudet, utan som en som kan ta reda på vad som helst och förklara det för vem som helst. Vår yrkeskunskap sitter inte i ett osedvanligt gott minne utan i situationen – vi kan anpassa oss till okunnighet och fördomsfullhet var vi än stöter på den, och vi kan göra något åt den.

Med en lärarexamen följer nämligen en licence to teach som varar livet ut, oavsett vad man för tillfället ägnar sig åt. Ni har från och med nu rätt att ingripa så snart ni uppmärksammar en kunskapslucka i omgivningen, inte som bryska poliser utan som fridsamma fröknar och magistrar som med oändligt tålamod sprider upplysning i denna mörka värld. Det kan till och med bli svårt att hejda den där impulsen att undervisa folk även utanför klassrummet.

Strax före jul satt jag på en buss där jag inte kunde undgå att höra samtalet mellan två unga män på andra sidan mittgången. De diskuterade ett uttryck som den ene inte kände till och den andre bara kunde till hälften och uttalade ungefär ”böserk”. Jag försökte bita mig i tungan men kunde till slut inte undvika att upplysa dem om att det heter BÄRSÄRK, och när den ene försökte men misslyckades med att googla detta, förtydligade jag: BÄRSÄRK MED TVÅ Ä. Sedan ursäktade jag mig med att jag är svensklärare och tryckte i mina airpods så att jag inte skulle frestas att antasta dem mer.

Varför skämdes jag för att jag agerat på min lärarimpuls? Jag sa ju nyss att lärare har rätt att ingripa vid kunskapsluckor. Och de två unga männen blev inte alls förnärmade utan sa bara ”Där fick man lära sig något nytt”. Ändå var det pinsamt på något sätt och så kändes det i flera veckor. Ända till i torsdags, när jag fick ett mejl från en student med posttentaångest. Ni kanske minns känslan när man just skrivit en tenta och så är det en fråga man inte kan släppa tanken på, och man drivs av sin ångest att skicka ett meddelande till läraren för att be om det rätta svaret. Nej just det, ni har ju lämnat alla tentor och all ångest lyckligt bakom er, grattis till det också, så ni har väl förträngt hur det kändes. I alla fall, den här studenten avslutade sitt mejl med orden ”Tack för att du är en tydlig lärare.” Och då föll polletten ner.

Det är tydlighet som är vår grej! Var, om inte hos läraren, hittar man tydlighet i en otydlig samtid? Vår kompetens består av tydlighet! Låt vara att familjen därhemma kan få höra ett budskap både två och tre gånger extra, bara för att man av erfarenhet vet att alla inte uppfattar allt första gången man säger det. (Sådana kommer ni också att bli, jag lovar.) Men det är ingen nackdel att vara tydlig. Tänk på denna kompetens som ett tjänstevapen som du aldrig kan råka avfyra av misstag, ett vapen inte för att skada någon eller försvara sig med utan för att skydda lärandet och försvara kunskapen. Tydlighet ger auktoritet, en inneboende auktoritet som du nu besitter och kan plocka fram i situationer där självförtroendet utmanas och du blir ifrågasatt.

Den där hånfulla rösten kan förresten också komma inifrån en själv, den där som påstår att du inte duger. Nu har du papper på din auktoritet, en examen från Sveriges äldsta och finaste universitet, ingen kan säga att du inte duger. Inte ens du själv.

Det finns många ledare som kan ställa sig inför en grupp medmänniskor och tala men utan att komma med annat än floskler och halvsanningar. En lärare, däremot, kan begripliggöra ett innehåll, göra kunskap tillgänglig, för just dem som mest akut saknar den. Låt dig inte hindras av att din publik ibland tycks tro att de klarar sig bättre utan. Du har rätt och de har fel.

Detsamma gäller påbud uppifrån om nya byråkratiska påhitt där du uppmanas att ägna tid åt att fylla i meningslösa dokument som inte gynnar dina elever. Strunta i sådant, du har inte tid. Lita på din kompetens, på din auktoritet. Gör i all stillhet motstånd mot dumheten.

Odla din tydlighet. Odla ditt tålamod. Världen behöver båda.

Känn tyngden i ditt viktiga uppdrag. Det är du som är auktoriteten. Räta på ryggen. Google och AI kan aldrig ersätta dig.

Var stolt över vad du har klarat så här långt och över vad du kommer att uträtta framöver. Och tänk på allt du ska få lära dig på vägen! För kom ihåg: man lär så länge man har elever.

Lycka till! Ha så roligt det någonsin går i klassrummet!

Det här talet höll jag vid lärarexaminandernas ceremoni i universitetsaulan i Uppsala 14 januari 2024 inför 145 nyblivna förskollärare, grundskollärare och ämneslärare.