Sök

Pia Cederholm

Kategori

läraryrket

Julspecial: testa din (brist på) bildningstörst!

Regeringen aviserar i dag, dan före dopparedan, ett nytt behörighetsprov för att vuxna utan gymnasieexamen ska kunna skippa komvux och gå direkt till högskolan. Om man klarar provet, som ännu inte finns i sinnevärlden utan bara på minister Ernkrans önskelista, ska man sedan kunna studera till exempelvis lärare.

Låter det intressant? Gör detta propedeutiska bildningstest så får du redan i dag ett förhandsbesked om hur du ligger till!

Första frågan: Vad betyder propedeutisk?
1) förberedande
x) julstressande
2) skattemedelsslösande

Andra frågan: Vem har skrivit Ålevangeliet?
1) Patrik Svensson
x) evangelisten Lukas
2) the real Donald Trump

Tredje frågan: Vilka är Kierkegaard, Nietzsche och Sartre?
1) tre av existentialismens filosofer
x) tre vise män på kameler
2) tre lögnaktiga medieprofiler

Fjärde frågan: Jesusbarnet …
1) är en symbol för oskuld och hopp.
x) föddes i ett stall en stjärnklar vinternatt.
2) var svensk medborgare och därför okej.

Femte frågan: Jesus kom till genom jungfrufödsel enligt …
1) kristendomens narrativ.
x) Bibeln.
2) en säker källa.

Sjätte frågan: Vad är julens budskap?
1) Det beror på vem man frågar.
x) Frid på jorden, väl?
2) Att klimathotet är överdrivet.

Sjunde frågan: Vad gör tomten i Viktor Rydbergs dikt?
1) Han ägnar sig åt existentiella grubblerier.
x) Han delar ut julklappar förstås!
2) Han svär över samhällsutvecklingen.

Åttonde frågan: ”Stilla natt, heliga natt! / Mörkret flyr, dagen gryr.” Så börjar tredje versen. Men hur fortsätter den?
1) Räddningstimman för världen slår …
x) … i glasen och låt oss lustiga vara!
2) Jag hälsar dig vänaste land uppå jord.

Nionde frågan: Så här strax före jul stressar kvinnor mer än män. De har knappt tid att uppdatera sina bloggar. Varför är det så?
1) Det är en konsekvens av att vi lever i en patriarkal kultur.
x) Det är tradition. Förresten är det ganska mysigt också!
2) Det är inte så. Det där är bara en lögn som feminister gillar att sprida.

Tionde frågan: Om du får väldigt många julklappar i år, vad är det då ett tecken på?
1) Att vi fortsätter att överkonsumera som om jordens resurser vore oändliga.
x) Att jag har varit snäll i år igen!
2) Att tomten finns på riktigt.

Så där! Räkna nu ihop dina svar. Om du har fått mest 1:or är du tillräckligt bildad för att ta anställning som exempelvis lärare (om du inte redan är lärare). Har du fått mest x kan du i alla fall en hel del om julen. Men har du fått mest 2:or är det riktigt illa, då kan knappast ens komvux frälsa dig från mörkret. God jul i alla fall!

Konsten att lämna läraryrket

Jag vet direkt vad det är, trots att jag försöker se ut som om mitt beteende är helt normalt medan jag irrar omkring på parkeringen utanför Willys med min kundvagn. Det blåser kallt mörker och bister insikt genom själen när jag mödosamt vänder åbäket och byter riktning igen. Var ställde jag bilen?

För ganska precis tre år sedan blev jag sjukskriven för utmattningsdepression. Sjukskrivningen föregicks av en period där jag fick lägga orimligt mycket energi på enkla ting som att ta mig ur sängen, räkna ut i vilken ordning olika uppgifter skulle utföras eller komma ihåg var jag parkerade för tjugo minuter sedan. Jag känner igen de illavarslande symtomen som liksom strålar ut från den osynliga väggen där framme. Om jag inte bromsar snart så brakar jag in i den igen.

Min plan var aldrig att bli lärare, inte på allvar. Läraryrket var mer något som jag råkar ha fallenhet för och som jag därför kunde försörja mig på medan jag pluggade, födde barn, skrev artiklar, pluggade lite till, födde fler barn, skrev böcker och väntade på att min riktiga karriär, den jag egentligen är ämnad för, skulle dra igång.

Hade det inte varit för Jan Björklund så hade jag kunnat fortsätta hanka mig fram på det viset. Men när han drev igenom legitimeringspåbudet så trodde jag att det var dags att lämna klassrummet. Det borde jag också ha gjort, där och då. I stället skickade jag in mina meriter för validering och fick beskedet att jag befann mig blott en termins studier ifrån full behörighet som gymnasielärare.

Vad hade hänt om jag avstått från den där förgrymmade lärarlegitimationen och sökt mig vidare i arbetslivet? Ja, inte hade jag väl fastnat i det här spåret som obönhörligt leder in i väggen.

Det är nämligen så infernaliskt inrättat att jag å ena sidan tycker mycket om att undervisa, jag stortrivs kanske 93 % av tiden och jag känner nästan lika ofta att jag uträttar ett livsviktigt arbete, samtidigt som jobbet å andra sidan kräver 130 % av min uppmärksamhet, uthållighet och mentala kapacitet. Underskottet ökar sakta tills jag är så trött att jag svajar.

Jag valde inte läraryrket; det valde mig och nu vill jag avsluta den här osunda relationen innan det är för sent. Men hur upphör man att vara en sönderstressad lärare? Hur lämnar man klassrummet för gott?

Förvisso finns det vägar ut ur de flesta förhållanden. Jag skulle till exempel kunna bli uppsagd. Då krävs bara en aldrig så liten antydan om att jag uppträtt olämpligt mot en elev. Jag har övervägt att be någon av mina elever vittna falskt om ett blåmärke eller ett kränkande tillmäle. Då skulle nog rektorn skyndsamt trolla fram en vikarie för mig.

Fast när jag tänker närmare på saken vill jag inte förstöra mitt rykte. Ifall jag inte hittar en annan försörjning måste jag ju komma krypande tillbaka till skolvärlden och då vore det en klar nackdel att ha en så ful plump i cv:t.

Ett tag lekte jag ändå med tanken att ta bladet från munnen och säga något utmanande som med lite tur och tolkning kunde blåsa upp till en skandal som skulle befria mig från jobbet. Inget borde vara lättare i dessa lättkränkta tider. Jag hade till och med tänkt ut vad jag skulle säga och till vem.

Så häromveckan infann sig rätt tillfälle. Jag höjde rösten (nåja, jag lät väl snarare sammanbiten och gråtfärdig) och sa till min mest missnöjda elevgrupp när de som vanligt klagade på min undervisning, att då föreslår jag att ni går till rektorn och ber att få en ny lärare efter jul, en som inte ställer så höga krav och inte fordrar att ni läser läxor, en som är glad och snäll och ändå lyckas lära er jättemycket utan att ni själva behöver anstränga er. Gör det!

Reaktionen blev inte alls den jag väntat mig. Eleverna backade genast och förklarade att de inte alls ville ha någon annan lärare. Den slugaste av dem framförde till och med argumentet att när det gäller andra lärare så snackar eleverna skit bakom ryggen på dem men när det gäller mig är de så trygga att de vågar klaga så jag hör. Så den planen gick alldeles om intet.

Allra mest har jag drömt om att hitta (eller bli hittad av) ett annat jobb. Då skulle jag kunna begära avsked från utbildningsfronten med hänvisning till att min kompetens behövs någon annanstans. Problemet är bara att hitta en arbetsgivare som 1) inte är rektor och 2) ändå vill anställa mig.

Av någon anledning som jag inte förstår är det utomordentligt svårt för mig att imponera på arbetsgivare. Hittills har jag ännu aldrig fått ett jobb jag sökt om det funnits en annan sökande. Och jag har ändå jobbat nästan oavbrutet sedan yngre tonåren.

Så vad återstår? Att omskola mig genom att plugga vidare är inget alternativ eftersom jag för länge sedan gjort slut på allt studiemedel jag kan få. Dessutom har jag så många högskolepoäng redan så jag är knappast välkommen tillbaka till universitetet för att skaffa fler.

Skrivandet kan jag inte heller leva av när det nu redan finns långt fler artiklar och böcker än någon människa vill läsa. Än mindre betala för. Om du, kära läsare, tagit dig så här långt i den här texten ska du veta att du är unik, för detta är troligen Sveriges minst lästa blogg.

För lärare finns inte så många sätt att stiga i graderna. Man kan bli förstelärare (vilket jag har försökt med, men det gick med det som med alla de där jobben jag sökt där det funnits andra sökanden, alltså tvärstopp) och så kan man bli rektor (och jag skulle personligen hellre sitta i tunnelbanespärren eller köra renhållningsbil). Men man kanske kan sjunka i graderna?

Jag har redan gjort några försiktiga försök att maska på jobbet. Till exempel kom en elev 15 minuter för sent till min lektion utan att jag rapporterade det. Ingen märkte något, så jag blev djärvare och föreslog att samma elev skulle lämna lektionen 10 minuter för tidigt. Inte heller detta rapporterade jag in i det digitala närvarosystemet.

En elev har så gruvligt svårt att lära sig grammatik. Hen gjorde tre försök under en och samma lektion att klara satsdelstestet med färdiga svarsalternativ men varje gång blev det bara några ynka poäng trots att jag gick igenom de rätta svaren inför varje omgång. Till slut sa jag pragmatiskt att vet du, första gången fick du flera rätt på subjekt och predikat, andra gången på adverbial och tredje gången på direkt objekt och predikativ. Nu säger vi att du är godkänd och så glömmer vi det här!

Jag har flera elever som klarar att visa sina kunskaper skriftligt men inte muntligt eller tvärtom. Då stadgar läroplanen att de ska ha betyget F, underkänt, ity alla förmågor måste ingå i ett fullständigt betyg. Där överväger jag på allvar att strunta i Skolverkets kunskapskrav och sätta betyg efter eget huvud, godkända och glada betyg.

Ju mer jag tänker efter desto fler möjligheter ser jag att underminera detta bisarra betygssystem. En elev får exempelvis inget uträttat med mindre än att jag sitter bredvid och läser högt eller åtminstone pekar i boken – jamen då gör jag det!

En annan elev kommer inte igång med informationssökandet förrän jag googlar och skickar länkarna. En tredje elev är storligen hjälpt av att jag skriver svaren till varje uppgift på lappar, för en fjärde funkar det bara om jag övertar elevens dator och snyggar till texten, för en femte behövs det att jag helt enkelt skriver uppsatsen från början till slut, med visst bistånd från eleven själv. Eller utan, medan eleven ifråga tar sig en välbehövlig tupplur.

Det finns oändligt många sätt att hjälpa sina elever. Och samtidigt hjälpa sig själv, för tror du inte, kära läsare, att om jag bara håller ut ännu några veckor och fortsätter missköta mig på jobbet, fast lite lagom diskret, att jag inom kort blir uppsagd på riktigt? I stället för att bli utbränd till jul?

Pissa, pass, Katrineholm

Det hällregnar i Göteborg den här morgonen när jag har ett extra tidigt seminarium på bokmässan, så jag bestämmer mig för att ta en taxi. Men den unga kvinnan i hotellreceptionen avråder med hänvisning till kostnaden. Spårvagn är mycket billigare, hävdar hon. Jag ser väl inte så rik och glamorös ut eftersom jag är praktiskt klädd för att orka 10.000 steg på mässgolvet, därav drar hon säkert slutsatsen att jag behöver hålla igen på utgifterna.

Kanske kommer jag i en nära framtid (om det nu blir någon och inte bara apokalops av alltsammans) att hitta balanspunkten i min medelålder och skaffa mig pondus. Jag tänker att det blir som en inre uppsträckning som får mig att utstråla auktoritet och som coachar mig att säga saker som ”jag hör vad du säger och det är fullt möjligt att du har rätt, men jag vill ändå ha en taxi”.

Vi är tydligen inte riktigt där än. För av mina invändningar (ösregnet, paraplybristen, mitt obefintliga sinne för riktningar och väderstreck, min begåvning för att gå vilse i främmande städer, bekvämligheten, trängseln i kollektivtrafiken så här dags en fredagsmorgon, den olösta spårvagnsbiljetten) blir det ingenting. I stället tittar jag lydigt på medan hon ritar en primitiv karta på en bit papper och med denna papperslapp i näven störtar jag ut i regnet.

Lappen blir snabbt blöt. Så även jag. Jag plöjer genom pölar stora som insjöar. Vätan väller in genom lufthålen i mina gympadojor. Fukten anfaller från alla håll: uppifrån, nerifrån, från sidorna. Men där kommer faktiskt en spårvagn, jag lyckas faktiskt klämma mig in, jag åker med en bit och till min stora överraskning hamnar jag rätt. En stund senare har jag glömt att jag anlände till årets bokmässa i skepnad av en dränkt katt, för nu har jag fullt fokus på ORDEN och BÖCKERNA och människorna som skriver dem, alltså FÖRFATTARNA.

När jag var ung var jag full av potential (tyckte jag själv). Visserligen saknade jag helt bildning och till stora delar även omdöme, men om någon hade sagt till mig att jag före min 50-årsdag skulle ha skrivit femton läroböcker, fått hundratals artiklar publicerade och gett ut en samling av mina bloggar på eget förlag så skulle jag ha bedömt detta som ett mått på framgång. Hade jag dessutom fått veta att jag skulle befinna mig i en position där jag inte själv behöver bekosta tågbiljett, hotellrum och eventuella taxiresor så hade jag väl baxnat.

Men där mitt medelålders jag stretar tungt i backen, alternativt skuttar över vattenpölar, uppfattar jag mig inte som framgångsrik. För i min vardag blåser motvind. Sveriges lärare har inget budgetutrymme för inköp av läromedel så mina böcker säljer inte. Alltså behöver jag försörja mig som lärare i en skola där styrdokumenten och tidsandan i skön förening skåpat ut allt vad bildning heter. I stället för att bläddra i böcker och böja verb och liknande obsoleta meningslösheter kan man ju googla.

I framtiden, om det nu blir någon och inte bara apokalops av alltihopa, kommer ingen längre att fatta skämt som ”flina, Flen, Katrineholm” eller ”pissa, pass, plånbok”.

Av alla dumheter som vrålas ut i sociala medier om Greta Thunberg i syfte att förminska henne reagerar jag särskilt på knäppgökarna som påstår att hon skulle göra mer nytta om hon gick i skolan som andra tonåringar. Oh really? Har ni besökt svensk skola under de senaste decennierna? Känner ni till att den vanligaste ambitionen hos en svensk tonåring i dag är att a) bli snuskigt rik genom att plötsligt b) bli helt omotiverat känd utan att c) kunna något särskilt om något särskilt och framför allt utan att d) anstränga sig det minsta?

Kan vi inte göra något kul i dag? bräker tonåringarna och fäster sina hoppfulla blickar på mig. De vill ha högsta betyg serverade på silverfat with a cherry on the top men de vill helst slippa göra tråkiga och jobbiga grejer. Som att typ traggla gamla franska verb. För då blir de så sjukt stressade. Måste man verkligen böja verb i varje mening? Det är ju ändå tanken som räknas. (Och Google translate.)

Nej, min kära elever, vi ska inte göra något kul i dag heller. Förresten är jag i Göteborg och lyssnar på kloka författare som tappert håller bildningens fana över vattenytan ännu en stund. Men om ni verkligen vill göra nytta föreslår jag att ni skolstrejkar för klimatet.

Och här kommer en domedagsprofetia på franska, helt utan verb. Den skulle ni kunna skriva upp om ni hade en penna med er (och dessutom skulle ni ha goda chanser att begripa den om ni kände till gammalt bildningsstoff som syndafloden och apokalypsen och det trotsiga skrålandet medan civilisationen går under): Après nous, le déluge.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑