Pia Cederholm

Halva sommaren hinner rinna förbi medan jag grubblar på detta med de svenska värderingarna. Alla pratar om dem, eller inte alla kanske, men de som hörs. Politiker, debattörer, mediadomptörer. Är det någon som vet vad de pratar om när de pratar om svenska värderingar?

Sedan jag kom som nioåring till Sverige har jag studerat svenskarnas beteende i tron att det finns ett typiskt sådant. Ofta har jag också fått syn på något som temporärt fyllt mig med beundran, förundran, ogillande eller förakt. Vissa saker har jag försökt kopiera för att känna mig mer svensk.

Då, när jag var nio-nästan-tio och just hade börjat i min första svenska skola, fanns det en kille i klassen, Alex. Han hade för vana att smyga sig på tjejerna bakifrån och hastigt trycka in ett finger mellan benen på dem. För att ”mäta” något, oklart vad.

Dagligen ägnade sig Alex åt denna syssla som jag nu, den här sorgliga sommaren, skulle kalla sexuella trakasserier. Då kallade vi det inte för någonting. Tjejerna fick lov att acceptera det, som vi så ofta gör med så mycket som är oacceptabelt.

De vuxna sa ingenting, fast magister Svante mycket väl såg. Söta och populära flickor var mer utsatta än jag, något som bidrog till att skicka förvirrande signaler till samtliga. Tydligen skulle man som flicka vara smickrad över detta obehagliga. Tydligen skulle man som pojke få fortsätta med dumheterna. Tydligen är flickors kroppar att betrakta som dukade bord för vem som helst, varsågod och ta för sig, goa herrn!

Inte förrän nu har jag tänkt på den här taskiga kvinnosynen som något typiskt svenskt. I stort sett har jag ju varit förskonad från de övergrepp som förekommer varje dag i landet Sverige. Mitt i tunnelbanans trängsel, mitt i festivalens vimmel, mitt i sommarens härlighet. Män som hatar kvinnor men gillar deras kroppar och tycker att kvinnor får skylla sig själva för att de går omkring utomhus (eller inomhus) med de där kropparna.

Hur fostrades svenska pojkar till män med sådana här värderingar? Svaret är uppenbart. För att de vuxna inte sa ifrån. De vuxna vågade inte, eller tyckte att det var okej, eller både och. Vuxensamhället står fortfarande ofta på de utagerande pojkarnas sida, liksom alltför många lärare står på mobbarnas. Fegisarnas värderingar lägger ribban, och hycklarnas.

Om Sverige är världens mest jämställda land så beror det inte på att det är ett jämställt land utan på att de andra länderna är ännu sämre på jämställdhet. Eller på att hyckla jämställdhet.

Och inte tycks det gå åt rätt håll någonstans heller, den här sommaren då starka ledare och hängivna terrorister – ibland är det svårt att skilja den ena sortens maktgalningar från den andra – kopplar sina svettiga strupgrepp på hela planeten. Svenska nätsajter klibbar av hatarnas hot och galla. Alltmedan vi påstår oss värna några svenska värderingar som ingen lyckas definiera.

Det var ungefär så långt jag hade kommit i mina grubblerier när jag hamnade här.

Det här är Skaga stavkyrka i norra Västergötland. Den är uppförd intill en offerkälla och står av allt att döma på en kultplats från hedenhös, i en tid långt innan Sverige fanns. Möjligen tillbads här fruktbarhetsgudar och -gudinnor under bronsåldern och senare kan platsen ha varit helgad åt Tyr, asaguden Odens son. När landet kristnades blev kyrkan, byggd ca 1137, en mäktig symbol för religionsbytet: då, nu, nya värderingar just här, en laddad glänta i skogen.

Offerkällan fortsatte att ta emot gåvor även om gudarna skiftade. Under den katolska tiden stod Johannes Döparen som mottagare, ett prima helgon att vända sig till med böner, önskningar och presenter. Tydligen lät han sig dock inte bevekas för i mitten av 1300-talet slog katastrofen till. Digerdöden utsläckte allt liv och all verksamhet på gårdarna omkring. Skaga föll i glömska.

När kyrkan återupptäcktes efter flera hundra år hade alla andra byggnader i trakten förmultnat och åkrarna växt igen men kyrkan stod kvar inne i törnrosasnåret. Enligt en av de många sägner som berättas hade en björn haft sitt ide därinne och därför är mattan framför koret utbytt mot ett björnskinn.

Till kyrkan med offerkällan började åter människor vallfärda men nu var det 1700-tal och Sverige hade återigen bytt värderingspaket, här härskade Luthers lära. Passade det sig verkligen att folk kom vandrande med sina hoppfulla gåvor, hängde upp dem i kyrkan, hivade dem i källan, tryckte in dem i varenda hålighet som erbjöds i trä och sten? Prästerna tyckte att det verkade hedniskt, eller åtminstone katolskt, vilket var nästan lika illa. Ett ”vederstyggligt avgudahus” var vad det var!

Visst fanns det en och annan biskop som förstod det kulturhistoriska värdet, och Skaga kyrka rustades periodvis upp, men 1826 vann de rationella rivningsförespråkarna. Kyrkan jämnades med marken, lösa föremål såldes på auktion. Lokalbefolkningen protesterade vilt, vältaligt och länge – till ingen nytta, tycktes det först. Kvar fanns offerkällan och platsens lockande laddning. Av offergåvorna blev en insamling som växte genom åren. 1960 invigdes Skaga stavkyrka nummer 2, en trovärdig replik på en gammal relik.

Ingen kan lastas för att den lilla älskade kyrkan brann ner en vinternatt 2000. Eldsvådan utlöstes av ett elfel, troligen. Men raskt var man igång med ännu en insamling. Ett och ett halvt år senare stod Skaga stavkyrka nummer 3 på plats efter en både rekordsnabb och omsorgsfull rekonstruktion.

Så vad säger oss allt detta om de där undanglidande svenska värderingarna? Knappast att det är typiskt svenskt att vara ihärdig, offervillig och hängiven sin tro. Religionen är det inte mycket bevänt med i det här landet nu för tiden. Kanske snarare att svenskar har ett komplicerat förhållande till det egna kulturarvet, där vi ömsom dömt ut och rivit, ömsom respekterat och vårdat. Fast majoriteten bryr sig inte alls längre, och är det då ännu mer typiskt svenskt? Att vara okunnig, ointresserad och nonchalant?

Efter mitt besök i Skaga stavkyrka började jag modfällt älta ett citat av Tegnér, det där med att endast barbariet var en gång svenskt. Just så, tänkte jag dystert, Sverige är ett land av barbarer där var och en står sig själv närmast och betraktar resten av mänskligheten med misstro. Men när jag hittade citatet visade det sig att jag fått Tegnér alldeles om bakfoten.

Tegnérs dikt från 1836 är en lång hyllning till en rad framstående svenska män (bara män) som uträttat märkvärdigheter tack vare kunskaper som inte existerat om Sverige varit isolerat. Det är inflödet utifrån av insikter – eller varför inte värderingar – som skapat den gyllene svenska modellen.

I själva verket lyder originalraden så här: ”blott Barbariet var en gång fosterländskt”. Det barbariska kopplas hos Tegnér alltså inte till svenskheten utan till patriotismen: den stendumma, chauvinistiska, fascistiska idén att just vi är utvalda att vara bäst i världen med rätt att beordra alla andra att sticka och brinna.

Eller drunkna på vägen hit. Det om något är barbariskt.