Tre dagar innan jag blir sjukskriven är det mesta som vanligt. Men jag som alltid går med raska steg genom korridorerna och står upp när jag undervisar märker att jag nu sitter ner.

Jag äter lunch med en kollega och vi talar om framtiden. Vad vill du egentligen göra? frågar hon. Jag svarar sanningsenligt att det enda jag vill är att krypa ihop under en filt och stanna där.

Två dagar innan jag blir sjukskriven ska jag skjutsa ett av barnen, sedan handla, tanka och hämta barnet. Det tar dubbelt så lång tid som vanligt att hitta varorna på hyllan, att fatta beslut, att behålla eller lägga tillbaka. När jag svänger ut från parkeringen kan jag inte bedöma hastigheten på fordon som närmar sig från sidorna. Det är en sorts tunnelseende. Jag chansar. Det går bra, men hjärtat slår varnande trumvirvlar.

Dagen innan jag blir sjukskriven har jag ett viktigt möte i huvudstaden. För att räkna ut vilken tid jag ska åka hemifrån för att hinna ställa bilen, posta ett brev och fylla på busskortet innan bussen går behöver jag papper och penna. Under bråkdelen av en sekund blir jag osäker på åt vilket håll klockan går. Om långa visaren står på sju, har den då varit halv eller ska den strax bli?

På bussen kan jag varken jobba eller sova. Flimrande blåljus genom ögonlocken gör mig egendomligt uppskrämd. Leonard Cohen viskar tröstande i mitt öra. Det är hans sista skiva.

I’m leaving the table, I’m out of the game.

Jag måste anstränga mig för att gå av bussen med rätt rörelser. Kroppen värker, protesterar. Om jag klarade att tänka mer än en minut framåt så skulle jag övermannas av tillvarons hela omedgörlighet, så jag håller mig stramt till nuet. Fokuserar.

Den dag jag blir sjukskriven sitter jag hos doktorn och orkar inte le. Ändå är det en trevlig doktor som talar mjukt till mig. Berätta, säger han. Jag hinner bara nämna omkring hälften av det elände som präglat denna höst innan han ställer diagnos. Akut stressyndrom. Eller säger han stressreaktion? Jag har tunnelhörande, nedsatt minne och en antydan till afasi.

Han ordinerar piller, vila och långsamma promenader. Jag försöker säga att jag inte har den sortens jobb som man kan avstå från. Hur ska det gå till? Samtidigt sprider sig en lättnad genom mina trötta lemmar. Jag behöver inte pressa ut mina sista droppar energi och sedan falla död ner. Doktorn har hejdat mig i tid.

Man ska läsa bipacksedeln noga innan man börjar inmundiga läkemedlet. Jag orkar inte det, trots de stränga orden. Min blick sladdar över det tättskrivna arket. Under rubriken ”Varningar och försiktighet” står det att man omedelbart ska kontakta sjukvården ifall man drabbas av medvetslöshet. Kan vara svårt. Å andra sidan är det mycket som är svårt just nu.

Google har dock vässat sina algoritmer och står redo. Det första som dyker upp i mitt begränsade synfält är en annons för en begravningsbyrå. ”Nytänkande i livets slutskede” lyder deras slogan. Men jag befinner mig inte i slutet av livet utan bredvid hela karusellen. Mitt hjärta rusar medan alla lampor blinkar och folk tjoar.

Nu måste jag stå stilla här en stund. Eller helst lägga mig ner.

2016-10-28-15-48-35