Resten av familjen städar huset, slår in julklappar, kokar knäck, klär granen. Men inte jag, för jag är sjukskriven för stress och ska bara ta det lugnt.
Jag är som ett uttjänt tomtebloss, mina tankar har stelnat till något sprött och sotigt. Idéerna som förr sprakade till rätt ofta har nu slocknat allihop. Ändå tycker jag att jag har kommit på något som kan bli en text. Vi får se.
Sverige är som bekant ett rikt och glesbefolkat land. Vi har just exakt nu en historiskt unik möjlighet att räcka ut en hand till människor i nöd. Vilket råkar sammanfalla med att det på andra håll i världen råder krig och katastrofer och desperation, alltså nöd.
Men sambandet mellan vårt överflöd och de nödställdas behov av vår hjälp är inte uppenbart för våra beslutsfattare. I stället hör jag gång efter annan att gränsen är nådd. Vi kan inte ta emot fler flyktingar, hävdas det. Vi måste skicka tillbaka dem som kommit och samtidigt hindra deras olycksbröder från att ens sätta sin fot på svensk mark.
Hur resonerar man för att komma fram till något sådant? Om vi i den ena vågskålen lägger att det blir lite bökigt att hitta husrum åt alla och i den andra att människor dör, så är det väl självklart att böket är bättre än döden.
Jag tror inte att det går smärtfritt att ordna en fristad för flera miljoner flyktingar men vad är den smärtan jämfört med flyktingens? Det är den som lämnar allt för att under stora umbäranden ta sig till en fjärran plats som lider av flyktingkrisen, inte vi som sitter trygga och bortskämda vid våra dignande julbord.
I kväll nattar vi som vanligt våra barn i varma sängar och lämnar en lampa tänd. För den som inte har ett enda trösterikt ord om framtiden att lova sina barn existerar inte en sådan lyx. Våra egna drömmar hemsöks på sin höjd av matsmältningsbesvär och en anstrykning av dåligt samvete över konsumismens nya rekord, inte av den traumatiserades skräck. Det är en väldig skillnad.
När svenska debattörer och politiker säger att vi inte kan ta emot fler så säger de att det är bättre att människor – riktiga människor – krossas av bomber i Syrien, torteras till döds i Afghanistan, drunknar i Medelhavet. Men det är ju det absolut sämsta alternativet, det fasansfulla och oförlåtliga.
Vad som helst är att föredra framför det. Vem som helst skulle föredra ett torftigt och tillfälligt hem i ett främmande land med ett obegripligt språk, ett land där maten räcker till alla och där julens ljusa budskap om fred på jorden för en stund genomborrar mörkret.
Till och med en halmfylld krubba i ett stall kan duga åt en nyfödd kung, så länge det finns omsorg och värme och lite skydd mot världens ondska.
Det går. Jag är helt säker på att det går.
Den nästsista dagen på semestern står jag vid bankomaten och undrar hur mycket pengar det månne finns på mitt konto. Jag har varit så upptagen med annat att jag tappat kontakten med privatekonomin. Men bäst jag står där och känner mig hyfsat slank och potentiellt välbärgad kommer det fram en representant för samhällets olycksbarn, en kvinna som på högljutt sluddrig stockholmska frågar om jag har en telefon.
Halva sommaren hinner rinna förbi medan jag grubblar på detta med de svenska värderingarna. Alla pratar om dem, eller inte alla kanske, men de som hörs. Politiker, debattörer, mediadomptörer. Är det någon som vet vad de pratar om när de pratar om svenska värderingar?
Det här är Skaga stavkyrka i norra Västergötland. Den är uppförd intill en offerkälla och står av allt att döma på en kultplats från hedenhös, i en tid långt innan Sverige fanns. Möjligen tillbads här fruktbarhetsgudar och -gudinnor under bronsåldern och senare kan platsen ha varit helgad åt Tyr, asaguden Odens son. När landet kristnades blev kyrkan, byggd ca 1137, en mäktig symbol för religionsbytet: då, nu, nya värderingar just här, en laddad glänta i skogen.
Pia Cederholm 