Snart blir nu då. Det här ögonblicket som för oss ter sig så självklart att vi har svårt att föreställa oss tillvaron på annat sätt kommer inom kort att ha passerat. Och allt vi kan förutsäga om framtiden är att den kommer att vara mycket olik samtiden.

Om tio år är det kanske fred i Syrien. Kanske har förhållandena förbättrats även på andra ställen som människor just nu flyr från. Kanske har flyktingströmmen sinat till en liten rännil. Eller stannat av helt. Eller vänt, så att det är vi som flyr.

De ensamkommande unga som vi mer eller mindre halvhjärtat tog emot har då integrerats i det svenska samhället, utbildat sig, fått jobb och bostad, kanske egna barn. En del har återvänt till det land som såg dem födas för att hjälpa till med återuppbyggnaden. Somliga som stannat kvar har säkert inte alls funnit sig tillrätta här, inte mötts av skydd och omsorg och bra skolgång, utan fastnat på samhällets skuggsida, blivit offer för eller utövare av kriminalitet. Ytterligare andra har utvisats och är bara försvunna.

När vi då blickar tillbaka till 2016 kan det hända att vi frågar oss om vi kunde ha gjort andra val och därmed uppnått ett annat Sverige. Tänk om vi hade dammsugit landet på kärleksfulla hem där det finns en vuxen eller två som reflexmässigt bemöter unga personer med lyhördhet och tålamod, och så hade vi frågat dessa verkligt vuxna om de kunde ta hand om en ensamkommande flykting mot ett barnbidrag i månaden plus ersättning för utlägg som kan styrkas med kvitto.

Låt säga att vi hade fått ihop tvåhundratusen trygga hem där de ensamkommande genast skulle ha upphört att vara ensamma och fått ett sammanhang att utvecklas i. Hade inte det bäddat för en annan framtid? För oss alla?

Låt oss dessutom leka med tanken att någon på Utbildningsdepartementet hade fått en snilleblixt och skyndsamt utrett en sprillans ny utbildningsväg till ett alldeles nytt yrke, vi kan ge det arbetsnamnet ”skolmentor”. Efter en treårig utbildning med studier i pedagogik, juridik, psykologi, socialt arbete samt ett invandrarspråk skulle skolmentorer anställas på alla landets skolor där de skulle avlasta inte bara lärarna utan även kuratorerna, skolsköterskorna, speciallärarna och rektorerna.

En skolmentor skulle hinna småprata med varje ung individ som behöver bekräftas av en vuxen. Hen skulle finnas i klassrummet och i korridoren, följa med på utflykter och friluftsdagar, ta ansvaret för klassens sociala utveckling och gripa in så fort någon riskerar att utsättas för skolmiljöns särskilda form av ondska.

En vuxen till är ofta just det som behövs för att åstadkomma lugn och studiero och reducera högen av besvärliga elevärenden på rektorns bord. Med de nya skolmentorerna kunde allt ha vänt, för alla elever.

Ja, man kan drömma och fantisera. Det fungerar dock bara åt ett håll, från nuet till framtiden. När vi väl är där, i den okända morgondagen, kan vi ångra våra val i det förflutna. Men då går vår sköna nya samtid inte längre att rucka på.