Sök

Pia Cederholm

Öppna sök
Kategori

världen omkring oss

På kant med Torbjörn

I drömmen befinner jag mig på ett fik i en namnlös stad som kan vara Uppsala eller utomlands. Mitt emot mig sitter min kumpan, vi lutar huvudena mot varandra och konspirerar viskande om våra olagliga eller åtminstone omoraliska planer. Men hur ska vi komma runt det etiska dilemmat?

Just det sista ordet uttalar jag lite högre och i samma sekund inser jag vem som sitter vid bordet i hörnet, tre meter ifrån oss. Det är Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi och expert på etik. Nu reser han sig och rör sig långsamt mot oss. Jag bävar inför vad han ska säga. Han öppnar munnen och då vaknar jag.

Typiskt. Fast lite befriande på samma gång, för jag ligger tydligen i min säng och är inte alls på väg att sjunka ner i det kriminella träsket, och Torbjörn Tännsjö kommer inte att fördöma mig utifrån någon svidande logisk ståndpunkt.

2016-10-28-15-48-35

Däremot stannar Tännsjö kvar i mitt sinne som en bister samtalspartner och när jag en stund senare sitter i bilen på väg till jobbet upptäcker jag att han har liksom en öppen chat där jag kan ställa frågor. På radion pratar statsminister Löfven om varför han eller snarare regeringen omöjligt kan ge amnesti åt de unga ensamkommande utan prompt ska skicka tillbaka dem till Afghanistan.

– Där, säger jag till Tännsjö, där har du ett etiskt dilemma. Lös det om du kan!

– Det där är inget dilemma, svarar han.

– Inte? undrar jag dumt. Och varför inte det då?

– Ett dilemma uppstår när samtliga möjliga handlingssätt ger negativa konsekvenser, så att någon person eller grupp drabbas hur man än gör.

– Jamen här drabbas ju de unga ensamkommande! De har varit i Sverige i två år, lärt sig svenska, fått vänner, börjat rota sig i det svenska samhället. Och så ska de utvisas till ett fattigt, korrumperat, synnerligen otryggt land där de saknar kontakter och kanske aldrig satt sin fot. De riskerar att hamna i klorna på IS eller falla offer för prostitution. Eller dödas direkt. Tycker inte du att det är tillräckligt negativa konsekvenser?

– Så är det absolut.

– Och alla vi som höjer rösten för amnesti, vi som ser hur utvisningshotet trasar sönder unga människors vardag så att de inte kan koncentrera sig i skolan för att de fruktar för sina liv, vi är nära att tappa tron på politiker och myndigheter.

– De negativa konsekvenserna är omfattande, ja.

– Men …?

– Å ena sidan förödande följder för många människor i takt med att utvisningarna verkställs. Å andra sidan, om regeringen skulle utfärda amnesti, vilka intressen skadas då? Vem får se sin livskvalitet devalverad?

Jag funderar en lång stund men kommer inte på något svar. I stället försöker jag med Kant. Tännsjö är utilitarist och effektetiker, han bryr sig enbart om hur saker blir. I den andra änden av skalan finns pliktetiken med dess profet Immanuel Kant, visserligen död sedan drygt tvåhundra år men inte desto mindre möjlig att åberopa.

Kant älskade etiska dilemman och han löste dem på löpande band. För honom var det självklart att om en person, det kan vara din allra bästa vän eller bara en ytlig bekanting, rusar in i ditt hem och förtvivlat kastar sig in under din säng, varpå en polispatrull stormar lägenheten och frågar efter vederbörande, så ska du inte ljuga. Du får inte påstå att personen just klättrat ut genom fönstret, du får inte ens peka åt fel håll. Du måste säga sanningen.

I annat fall, menade Kant, har du anammat principen att man alltid ska ljuga för att rädda en vän och hur skulle världen se ut då? Lögner och undanflykter från morgon till kväll! Nej, du ska alltid följa den regel som du gärna såg upphöjd till allmän lag. Din vän får, när hen släpas ut av omilda poliskonstapelhänder, trösta sig med att du sätter sanningen högre än allt annat.

– Kant skulle inte försöka hindra rättvisan, säger jag prövande. Han skulle säga som Löfven, att regler är till för att följas och vi måste upprätthålla våra gränser och tänk om alla som flyr alltid får komma till Sverige.

– Ja tänk, muttrar Tännsjö, eller om det är jag själv som muttrar.

Sverige är ett bra land att fly till. Lite kallt, men tämligen välordnat och tillräckligt glesbefolkat för att vi ska känna ett visst behov av fler grannar. Särskilt sådana som har livet framför sig, som inget hellre vill än att gå färdigt gymnasiet, söka till högskolan, börja jobba och bidra till allas vår välfärd, trots att de själva fått ut väldigt lite ur välfärdssystemet så här långt.

IMG_5460

Herrarna är tysta nu. Tännsjö, Kant och Löfven säger inget mer. Radion pratar om sport.

Kan det verkligen vara så att när katastrofen slår till mot en människa så finns det i hela Sverige inte rum att hysa denna människa någonstans? Inte en endaste sommarstuga eller friggebod eller husvagn eller bänk eller brits eller soffa? Fullt, fullt överallt? Inte ens en sängkant att gömma sig under?

Torbjörn Tännsjö vet förstås svaret. Liksom du och jag, och kanske till och med Löfven. Innerst inne i hjärtats mörker vet vi vad som är rätt.

0

Despacito i praktiken

Första gången jag gav henne något var det sensommar och jag kom utrullande från Coop med min överdimensionerade, slirande kundvagn där det bland mycket annat rymdes två stora flaskor tvättmedel (”köp två för …”).

Hon hejdade mig med ett litet rop men jag skakade beklagande på huvudet; några småslantar bär jag sällan på mig numera. Då pekade hon på tvättmedlet i vagnen och upprepade sin bön. Efter några sekunders förvirring gick det upp för mig vad hon ville. Självklart kunde hon få den ena förpackningen tvättmedel.

Glädjestrålande tackade hon ”Jesus Christos” och mig, i lika mån.

Andra gången jag gav henne något var det en blåsig höstdag och eftersom jag mindes tvättmedlet tog jag ögonkontakt med henne redan på vägen in i köpladan. Hon blev glad att se mig. Raskt tog hon upp ett kundblad med aktuella erbjudanden. Kunde jag inhandla blöjor (”köp två för …”) till hennes barn?

Jag böjde mig över det färggranna reklambladet och studerade bilden, försökte lägga fabrikatet och storleken på minnet. Nåja, hur svårt kan det vara att hitta en pall blöjor till extrapris? Skyltarna ovanför brukar vara stora som segel och skrika ut sitt budskap på långt håll.

Nu är det ju så att jag fortfarande känner av sviterna från min utbrändhet, vilket innebär att minnet sviktar och att vissa vardagsuppgifter tar orimligt lång tid. Efter en dryg timme inne på Coop hade jag handlat vagnen full men ännu inte hittat några blöjor till nedsatt pris. Vilken storlek det var på själva barnet hade jag heller ingen aning om och jag ville inte fråga personalen efter extraprisblöjor till en bebis som kunde vara allt mellan nyfödd och tre år. Verkar underligt att en mor (eller en mormor/farmor, man är ju ingen ungdom längre) inte känner till den lilla detaljen.

Svettig och stressad valde jag till slut två olika paket, med blöjor i olika storlekar, slängde på en förpackning våtservetter och skyndade ut genom kassan. Tänk om hon tröttnat och gått därifrån? Vad skulle jag i så fall göra med blöjpaketen? Gå tillbaka in och säga att jag råkat köpa blöjor till ett barn som inte fanns?

Men hon satt kvar, och hon tackade både ”Jesus Christos” och mig, i lika mån.

I dag, en mörk och kulen seneftermiddag i oktober när regnet obarmhärtigt vräker ner, hade jag bestämt mig redan innan jag parkerade bilen så nära ingången som möjligt, i dag skulle jag fråga henne vad hon behövde och så skulle jag ordna det. Om språkförbistring utbröt skulle jag helt enkelt ta med mig kundbladet där hon ringat in sina önskemål.

”Vad behöver du?” frågade jag burdust utan att hälsa först. Hon verkade inte förstå min fråga för hon tog inte fram något blad med erbjudanden. I stället började hon krångla sig ur plastsäcken hon satt i, virade upp filtarna, trädde fötterna i ett par skor (hon visade först hur skruttiga de var, med sprucken sula av sämsta kvalitet) och så följde hon med mig in.

Jag tappade genast bort henne eftersom jag först skulle lösa ut en handskanner, men hon hittade mig i grönsaksdisken. Hon hade hämtat en nygrillad kyckling, ångande varm och doftande, och jag skannade den villigt. Med olika åtbörder lyckades jag visa att hon kunde köpa något annat också när vi ändå höll på, och hon pilade iväg medan jag förstulet ropade efter henne: ”Men ska du inte äta den medan den är varm?” Det var kycklingen jag syftade på, fast strax insåg jag att hon knappast kunde smita förbi kassan med sin kyckling i alla fall.

När hon kom tillbaka nästa gång, med en tvåkilos hushållsost och en baguette, berättade hon att hon talade ”español”. I vanliga fall hade det öppnat vissa kommunikationsmöjligheter men för tillfället är min hjärna, av angivna skäl, lätt avdomnad. Jag gav upp försöken att uppmana henne att hämta en kundkorg på hjul att lägga varorna i och gick själv efter en. Vi fortsatte längs shoppingspåret var för sig.

En skylt vid baguetterna upplyste om erbjudandet ”köp två för 30” så när jag skannade hennes baguette tog jag en till mig själv också.

Vid konservhyllorna möttes vi på nytt. Hon hade fyllt sin korg med välling, babyolja, barnmat, socker, tvättmedel, blöjor och en plyschdrake. Hon berättade att hon hade två små barn, tvillingar om jag förstod det rätt, och jag avslöjade att jag hade ”quattro bambine” vilket imponerade storligen på henne även om det knappast är spanska. För att ytterligare bre på svepte jag med armen över min kundvagn och utstötte ett utmattat ”mucho!” (vad i all världen heter nu ‘mat’ på spanska??).

In och ut mellan hyllorna irrade jag. ”Calme, calme!” manade hon milt leende, nästan som ett eko av det halvdussin terapeuter som det senaste året gång på gång rått mig att ta det lite lugnare. Ja, just det. Världen går inte under för att jag saktar in på stegen. Despacito.

En stor förpackning ris visade sig ha samma kilopris som en liten. Hon tvekade, såg frågande på mig och pekade på prislappen. Jag jämförde snabbt och bestämde mig för den större. Men nu skulle det bli tungt att bära för henne som inte hade bil.

Vi närmade oss självskanningskassan, endast godishyllorna återstod. Båda delade vi den halvt skuldmedvetna förtjusningen över ”chocolate”, ingen språkförbistring där. Chokladkakorna skannades och landade bland de andra varorna. På sätt och vis kan choklad ses som en mänsklig rättighet, resonerade jag med mig själv.

Ganska dyrt blev det. Ändå kändes det inte som någon uppoffring. Om jag har lite tur får jag snart en utbetalning från kommunen som friskvårdsbidrag för att jag går på yoga. Det är ungefär samma summa. Några kassar med livsnödvändigheter till henne och hennes barn kostar inte mer än två besök hos min manikyrist. Jag kan unna mig både det ena och det andra. Vad har jag gjort för att förtjäna det livet?

Vi skiljs åt utanför entrén. Hon omfamnar mig och kysser mig på båda kinderna. Sedan lyfter hon händerna mot den mörka, regniga skyn och tackar ”Jesus Christos” och mig. I lika mån.

0

Ett par fruar för lite

Fem minuter innan föreläsningen ska börja tränger sig en äldre man in på min rad och slår sig ner på den lediga platsen bredvid mig. Jag nickar en hälsning, vilket han tar som intäkt för att inleda ett samtal om det som för tillfället pockar på längst fram i pannloben.

Det här är samma dag som nyheten om lägenhetsköpen i Nacka nått medierna: en syrisk flyktingfamilj på tjugo personer (en pappa, tre mammor och sexton barn) ska ha ”fått” tre bostadsrätter i flådiga Saltsjöbaden till en kostnad av fjorton miljoner. För kommunen. Alltså skattebetalarna i Nacka. Och med havsutsikt!

Jag vet inte om mannen bredvid mig under sitt aktiva liv betalade skatt i Nacka men det är inte det han är upphetsad över. Det är miljonerna och månggiftet, för sådant understryker hans främlingsfientliga världsbild och eggar hans gubbsjuka fantasi. (Tänk den som fick vandra mellan tre lyxiga lägenheter, var och en inredd med en troget väntande ung fru i burka. Å!)

IMG_4975

När han tvingas hämta andan skjuter jag in att det knappast kan ha gått till på det viset, samt att han nog inte har skäl vara avundsjuk på någon som är flykting. Det där sista låtsas han inte höra men han vidhåller att svenska kommuner regelmässigt köper dyra bostadsrätter till de flyktingfamiljer som placerats där, ty sådan är lagen och om jag har fräckheten att betvivla fakta så bevisar det bara min egen okunskap. ”Du måste informera dig!” mästrar han i självgod mansplainaranda.

Mer blir inte sagt för nu börjar föreläsningen och den är mycket bra. Jag sitter längst fram och det gör förstås min bänkgranne också, men medan jag suger åt mig av framställningen och inspireras till egna funderingar sitter han och spelar Harpan på sin mobiltelefon.

Harpan är en patiens med spelkort, ifall ni inte kände till det, ett enkelt tidsfördriv som behändigt skingrar tankarna i stunder av rastlös leda.

I min egenskap av lärare noterar jag dagligen hur elever leker med mobiltelefonen under lektionen och tror att det inte märks. Men jag var lärare redan under förra millenniet och kan jämföra; då hände det aldrig, verkligen aldrig, att en elev intresserade sig så till den milda grad för det som ägde rum i vederbörandes skrev att omvärlden liksom försvann. Åtminstone inte på lektionstid.

Självklart ser föreläsaren min bänkgrannes nedböjda huvud och frånvarande ansiktsuttryck men som det proffs hon är, trots sina unga år, ignorerar hon det. (En fråga till mina läsare: tror någon att herr Harpa hade agerat lika nonchalant om föreläsaren varit en man, därtill i hans egen ålder?)

IMG_5064

Nästan hela föreläsningen på en knapp timme håller han ut men mot slutet, strax före frågestunden, reser han sig plötsligt och banar sig väg ut ur salen. Därvidlag går han framåt i mittgången, i stället för bakåt till den bakre dörren, så att han passerar mellan första raden och föreläsaren. Under de sekunderna stjäl han all uppmärksamhet. Inte speciellt diskret. Jag tänker lite elakt att jaja, gamla gubbar och deras lättretliga blåsor.

Tjugo minuter senare är det hela över och jag har sånär glömt bort farbrorns existens, men si, där står han i konferenslobbyn och dividerar med den rysksvenska värdinnan om möjligheten att få ta med sig en av de smarriga smörgåsar som blivit över. Beredvilligt går hon och hämtar en rulle plast och packar in mackan åt honom, varvid han frågar om han kanske kan passa på att ta två. När han ändå håller på. Det får han.

Om jag hade haft något mera skinn på näsan så hade jag knallat fram till den välinformerade och vällustigt förtrytsamme gentlemannen, knackat honom på axeln och frågat om han tänkte vrida i sig båda smörgåsarna själv eller om han hade planer på att dela med sig av denna gratisförtäring till en flykting, eller till en tiggare, eller till en av de unga utvisningshotade ensamkommande som i detta nu demonstrerar för sitt människovärde på ett torg inte långt härifrån.

IMG_4891

Jag skulle också kunna fråga om han kanske tänkte ge den ena mackan till sin fru därhemma, men jag hoppas innerligt att han inte har någon, att ingen kvinna behöver framsläpa sina dagar i sällskap med denne för sin generation så typiske pösmunk.

I vanliga fall har jag höga tankar om män i alla åldrar men jag har på sistone stött på för många stolpskott av det här slaget, äldre herrar som är fulla av fördomar och fulla av sin egen betydelse och helt oemottagliga för insikten att den (yngre) kvinna de står i begrepp att läxa upp skulle kunna sitta inne med några egna kunskaper, eventuellt till och med i högre grad än herrn själv. Jag är helt enkelt lite gubbtrött.

Och varför den som flytt till Sverige från krig eller fattigdom alltid ska bemötas med missunnsamhet är obegripligt. Så nu ska de bo i lägenheter, under tak, också!?! De vet minsann hur man ordnar för sig! Flera fruar var har de dessutom, trots sin taskiga kvinnosyn! 

Jag har hört en (manlig) kollega på allvar uttrycka åsikten att vi ”vanliga” svenskar inom kort ska beordras att lämna våra villor på det att flyktingfamiljer ska få flytta in. (Sådana här konspirationsteorier förutsätter att man tror att myndigheterna i hemlighet gynnar främlingen framför medborgaren. Vilket vore en sensation om det låg det minsta i det.) Jojo, snart står vi där på gatan med vårt pick och pack!

Värre ändå var det tal som min allra högste chef, en person som bara nedstiger till oss en eller två gånger om året och den som har chans på en fallskärm om det går galet, nyligen höll för oss anställda. Där manade han oss strängt att inte sätta oss upp emot lagligt fattade beslut genom att skydda en utvisad. Att privat ge en fristad åt en sådan ung människa är fel, argumenterade han, även om hjärtat säger annorlunda. Svensk lag står över hjärtats lag.

IMG_4911

Gör den? Ja, kanske om hjärtat är av sten. Men jag är förvissad om att det i framtidens läroböcker (om det blir en framtid och om det finns läroböcker i den) kommer att stå ungefär likadant om vår tid som om Nazitysklands, att majoriteten lät det ske medan en minoritet trotsade lagar och chefer och påbud och poliser för att hjälpa sina mest utsatta medmänniskor.

Gubbar som förser sig med livets goda utan att unna andra ens en strimma hopp kommer aldrig att bli några hjältar, inte i något universum.

1

Luther 500 år – tuta!

Det har gått 500 år sedan den där dagen när Martin Luther spikade upp sina teser på kyrkporten i Wittenberg. (Vilket han knappast gjorde i verkligheten, men historien är bra och fortsättningen kräver liksom en startsignal i stil med de där ödesmättade slagens dunk, dunk, dunk.) Därmed inleddes det som skulle bli reformationen och, törs jag hävda, det som skulle forma vårt nordiska temperament. (Som knappast heller existerar på något bevisbart sätt.)

Tack vare Luther (och många andra förstås, men Luther är speciell) lever vi i en kultur som präglas av måtta och förnuft och en relativ jämställdhet. Vi tycker inte att det är okej att vissa ska vara snuskigt rika och andra föraktade fattiga. Hos oss kan en kvinna bli präst, till och med ärkebiskop. En präst får gifta sig och skilja sig, får ha ett sunt sexliv, får tatuera sig och pierca näsan, får supa (lite lagom) och svära (fast kanske inte mitt under predikan) och stolt spatsera i Pride-paraden.

IMG_4170

När jag skriver detta är det midsommarafton och mina döttrar gör sig fina. De slipper gå i mässan med nedböjt huvud, täckt hår och rena tankar. Deras människovärde villkoras inte av deras oskuld. Deras kvinnliga förebilder befinner sig ljusår ifrån jungfru Marias passivt tigande blidhet.

IMG_4142

I kväll tänker jag sitta naken i bastun innan jag, lika naken, kastar mig i sjön. Ingen kardinal behöver ha några synpunkter på det. Mina synder får jag själv ta ansvar för; biktar mig gör jag hos psykoterapeuten som givetvis har tystnadsplikt av strängaste slag, utan att lättsinnigt utlova syndernas förlåtelse.

Luther var väl kanske inte precis sträng, bara lite kärv. Det passar oss i Norden. Det är liksom raka rör och öppna spjäll med honom, inget flum, inga dimridåer av rökelse och andlig magi.

Luther om Bibelns mindre begripliga passager: Hoppa över det som är dunkelt och håll dig till det som är tydligt och klart.

Kort ska man be, men ofta och starkt.

Här står jag och kan inget annat.

Tankar är tullfria.

Norden i allmänhet och Sverige i synnerhet är ett hörn av världen där vi hyllar livet på en lagom, jordnära nivå. Vi gläds åt färskpotatis och jordgubbar i sommartid. Jag vill gärna tro att Luther påverkat oss i den här riktningen, att det är ett arv från honom att vi också avskyr överdrifter och orimligheter. Som det där med avlatsbreven. Helt befängt!

potatisjordgubbar

Resten av jordens befolkning kan tycka att vi är lite väl prosaiska och jordnära, präktiga och snusförnuftiga och utan sinne för de mer raffinerade njutningarnas utsvävningar. Själva tycker vi att vi är världsbäst på att inrätta och underhålla ett välfungerande, sopsorterat samhälle. Till de tanklösa, slösaktiga, oansvariga Medelhavsländerna skulle vi – om vi inte samtidigt var så försynta – fnysa ”Skärp er!” Men arga lappar kan vi skriva, så får vi utlopp för vår frustration över alla idioter omkring oss.

skärpning

Betraktar man Sverige lite från ovan ser man ett glesbefolkat landskap. Mest tycks det bestå av skogar och åkrar och sjöar. Människor har i många generationer levt och odlat och stretat på här, utan några större åthävor. Av despoters skrytbyggen, krig, katastrofer och förödelse syns inga spår. Det är ett till ytan stort land, många fler invånare skulle rymmas, och det råder för det mesta en avspänd, naturligt lugn stämning. Vi tänker att alla självklart borde vilja ha det så här enkelt och chosefritt, så att man kan säga hej och du till alla man möter.

FullSizeRender

I femhundra år ungefär var det här ett katolskt land. Lika länge var det sedan protestantiskt, tack vare Luther. Vilken sorts gud vi ska tro på i framtiden är en öppen fråga. Man måste inte tro på en gud heller, men oavsett vad man tror på ska ens livsåskådning ge livet sammanhang. Praktiskt användbar ska vår religion vara, som Luthers:

En Gud kallas det, som man väntar allt gott av och som man i sin nöd tar sin tillflykt till.

Tack för det, Luther, och skål för en tillvaro som bjuder på alla sorters väderlek! Att det kan blåsa kallt och regna småspik på midsommar rubbar inte oss, vi är vana och tar det med jämnmod som du lärt oss. Och när kvällens frid mjukt faller över oss uppfattar vi det som en sällsynt nåd och känner tacksamhet, mot dig och din gud och alla andra goda makter som unnar oss privilegiet att få leva i trygghet.

9C6E08E6-E176-4AA5-B197-F83262EDECF6

0

I mer eller mindre rak riktning

DSC_6024Det jag gillar med vårstädningen är att man med gott samvete kan välja att strunta i den och i stället fokusera på blommor, blad och fågelsång. Ah, så härligt solen värmer! Men om man ändå trotsar spindelväv och muslort och gör ett ryck i det ytterligt skräpiga förrådet väntar alltid någon överraskning.

När jag ur en låda med smutsiga, möglande gamla skolböcker (som jag tog hand om när en före detta kollega för många år sedan flydde landet) lyfter upp en av de deformerade arbetsböckerna i svensk grammatik faller en liten papperslapp ut, ett fragment på 14 x 8 cm.

Att det är en historisk artefakt förstår jag genast, ett dokument men också en konkret kvarleva från det förflutna. Sådana här lappar skrivs nämligen inte längre. Men min förtjusning ökar när jag inser att den lilla lappen med text på båda sidor rymmer ett drama i miniatyr.

Så här står det på lappens ena sida.

Hejsan igen! Hade vi någon läxa i Franska tills idag? Jag var inte med förra väckan. Har du inget kort på den där Erik Lindvall? Jag vet inte hur han ser ut. Det kanske är lika bra det. Närå, jag bara skojjade. SVARA:

DSC_6086

Vi har här alltså en ung dam som under förevändning att hon vill ha upplysningar om en eventuell franskläxa hör sig för hos en annan ung dam om en viss ung mans fysiska företräden.

Ifall du, kära läsare, upplevde din ungdoms vår under förra seklet så tycker du nog att det är både påhittigt och naturligt. Är du däremot en millennial, född på 80-, 90- eller 00-talet, så ser du ingen som helst poäng i att skriva (för hand!) en sådan här lapp och än mindre i att smussla över den till en väninna, kanske mitt under pågående lektion, där läraren rätt vad det är kan hugga tag i meddelandet, läsa upp det högt och för evigt förnedra dig inför klassen.

Men det fanns en värld före Facebook, före bildgoogling och Snapchat och Instagram. Det  var en gång för inte särskilt länge sedan så att en vanlig människa kunde leva i ovisshet om hur en annan vanlig människa såg ut.

Ingenting är enklare i dag än att på två röda sekunder få fram en bild på precis vem eller vad som helst. Och det behövs ingen papperslapp utriven ur skrivhäftet. Våra hemliga frågor knappas numera in på en skärm och besvaras likadant: osynligt, blixtsnabbt, utan att lämna skräp eller spår längs historiens väg.

På baksidan av lappen tätnar dramatiken till en intensiv dialog när mottagaren besvarar de två frågorna i tur och ordning.

Jag tror inte vi brukar ha läxor till må. Erik är en gulliplutt.

Ja, ja, men har du inget kort på honom?

I Rodenskolans Katalog

Har du den hemma?

Ja det har jag

DSC_6089

En enda bild i en skolkatalog kan betyda så mycket. Eller kunde. Nu drunknar vi i bilder som vi glömmer så snart vi lajkat dem. De flesta bilder som knäpps får vi inte ens se. I genomsnitt går det sisådär tretton försök på varje publicerad, manipulerad och snabbt glömd selfie.

Nostalgisk, jag? Lite kanske, men det är något särskilt med riktiga foton och meddelanden på papper. Häromdagen kom ett brev från Parkeringsövervakaren i Jakobstad. Jag och maken hade nämligen till vår ohöljda förvåning fått en p-bot på 30 € när vi var där i april och vi hade därför skrivit ihop en begäran om omprövning, ett så kallat rättelseyrkande, när vi kom hem.

Vi skickade in vårt yrkande på papper och vi fick beslutet på papper.

Avgörande

Protesten godkännes sålunda, att i stället för felparkeringsbot ges en anmärkning för felaktig parkering

Motivering

Efter omständigheterna kan parkeringsfelet anses vara uppenbart obetydligt och därom tilldelas den felande anmärkning

DSC_6091

Vi ska alltså betala i alla fall? tolkade maken. Nej, vi slipper! menade jag. Påföljden har ju omvandlats från böter till ”anmärkning”, som är mycket billigare. Vi ska skämmas lite och sedan är det klart!

Den här sortens betryggande, stillsamt malande byråkrati är en motvikt till alla virvlande snabba budskap som flimrar över våra skärmar. Hur många bilder har du sett i dag? Antagligen ungefär lika många miljoner som du har glömt. I morgon väntar nya kortlivade meddelanden på att glömmas.

Jag tänker mig att människans tempo egentligen är ett helt annat. Vi är programmerade för att nyfiket och uppmärksamt strosa genom ett landskap som bara sakta vrider sig runt oss. Våren är till för att hinnas med, för att ”upplevas” som det heter med ett sönderutnyttjat ord. Lever vi upp till vårens slösande skönhet?

DSC_6053

I Nordisk familjebok, ugglebandet från 1922, börjar artikeln till uppslagsordet väg så här.

Väg, banadt, mer eller mindre bredt stycke af marken, löpande i mer eller mindre rak riktning och afsedt, att man skall färdas därpå från ort till annan, vare sig gående, ridande eller med fordon, utan att de senare därvid äro bundna vid ett bestämdt spår, såsom vid lokomotivbanor, hästbanor o.s.v.

DSC_6095

Visst är det fantastiskt med allt som går så snabbt och smidigt i vårt årtusende – blanketten för rättelseyrkandet hittade jag enkelt på webben, laddade ner, fyllde i och skrev ut – men stressen äter oss samtidigt från andra hållet, inifrån, och dess hunger kan bara mättas med djupa andetag.

Sakta in, böj dig ner, känn doften från försommaren. Vi är på väg mot framtiden men vi behöver inte löpa längs en spikrak linje mot döden. Vi kan lunka långsamt och småningom, i obunden takt och i mer eller mindre rak riktning.

DSC_6051

0

Faller mjukt i samhällets famn

IMG_3554Ett återkommande fenomen så här års, alltså i blåsippornas och lövsprickningens ljuva tid, är att det ska deklareras. Med de digitala tjänster som numera tillhandahålls skulle det vara en smal sak även för mig. Om jag bara inte hyst en sådan motvilja mot att sköta den bokföring som ska ligga till grund för deklarationen.

Därför kastade jag mig inte entusiastiskt över deklarationsblanketterna i år heller. I själva verket öppnade jag inte ens det stora kuvertet utan inväntade ett mer stabilt ögonblick. Det gick sålunda någon dag utan att jag hade en aning om vad som väntade därinne.

När jag slutligen tog mod till mig och darrande läste Skatteverkets blekt gulvitrandiga dom (den specifikation som internt går under namnet ”pyjamaspapperet”) framgick det att jag ska betala 102 454 kronor i restskatt.

Gulp! som det stod i pratbubblorna när jag var barn.

Min första tanke var att jag måste ta ett banklån för att klara detta. Sedan kom jag ihåg att jag är sjukskriven och knappast får något lån under rådande premisser.

Min nästa tanke var att det hela föreföll orimligt. Hur mycket hade jag egentligen tjänat för att förtjäna en sådan skattesmäll? Jo, 785 419 kronor enligt pyjamaspapperet.

En kort stund kände jag mig som en höginkomsttagare. Det kändes fint, bortsett från att jag inte hade något minne av den glädje som alla dessa kronor borde ha ge mig. Kunde jag ha satt sprätt på så mycket pengar utan att märka det?

Jag rannsakade mitt minne. Visserligen är glömska ett av mina symtom men jag hade bestämt för mig att varje månadsskifte även under 2016 var en ångestladdad kamp mot högen av räkningar. Ungefär som sagans prins som utan machete får slå sig fram genom den kämpahöga, taggiga häcken för att väcka Törnrosa som sover därinnanför i godan ro.

Nej, jag begrep inget. Bäst att ringa Skatteverket, en av mina favoritmyndigheter som hjälpt mig många gånger förr.

IMG_3518

Jag gick bet på första försöket. Trots att jag tog mig förbi de inledande frågorna och knappade in svaren efter bästa förmåga fick jag veta att det var många som ringde just nu och att jag inte ens rymdes i kön.

På kvällen gjorde jag ett nytt försök, Skatteverket har generösa öppettider när det verkligen behövs. Och nu gick det bättre. Hela 39 handläggare hade offrat sin kvällsledighet för att undsätta vilsna deklaranter. Jag fick omedelbart plats 78 i telefonkön och avancerade raskt till käck musik.

Den hjälpsamma handläggare jag hamnade hos hittade genast felet: min arbetsgivare hade skickat in två kontrollbesked för mig, både mitt och någon kollegas. Därav den höga lönen. Som jag alltså inte fått. Och som jag därför inte behöver skatta för.

Puh! som det stod i pratbubblorna när jag var barn.

Jag har fortfarande inte deklarerat men jag ska göra det vilken dag som helst nu. Det är en enkel match bara jag fixar till min bokföring.

I går gick jag längs Drottninggatan i Stockholm. Tidigare samma dag hade jag lyssnat till Milad Mohammadi, en 27-åring som föreläser på det mest inspirerande sätt om demokrati, mångfald, inkludering och vikten av utbildning. Som 22-åring blev han Sveriges yngsta jurist och Sveriges yngsta statsvetare efter att ha läst in en dubbel examen. Direkt efter gymnasiet började han plugga 200 procent för att ”kvalitetssäkra sig själv” som han kallar det och nu är han i full färd med att förändra Sverige. Hur? Genom att starta en högstadieskola där alla elever uppmuntras att drömma stort.

FullSizeRender

På Drottninggatan rådde livlig trängsel, nästan som vanligt. Efter terrordådet har jag två gånger, med några dagars mellanrum, fått svara på en enkät om mina reaktioner. Var jag orolig? Kanske lite. Var jag ledsen? Ja, särskilt för den 11-åriga flickans skull. Hennes mamma tänker jag mycket på. Var jag arg? Nej. När en galning dödar och skadar slumpmässigt utvalda offer blir man inte arg, man blir sorgsen och förtvivlad. Men sedan blir man beslutsam.

Milad Mohammadi ger mig hopp. Drottninggatan reser sig åter. Skatteverket ställer upp som så många gånger förr. Under min sjukskrivning har vården bemött mig med professionalitet och respekt. Sverige är uppbyggt av vänliga, hänsynsfulla, yrkesskickliga personer. Polisbilar täcks med blommor. Kärleken flödar.

Jag vet att det finns elände. Alla är inte snälla, men de flesta är det. Vi som vill väl och tror gott och gör vårt bästa, vi är många fler än de som bara förmår hata.

Det är medmänniskor som Milad Mohammadi som utgör mitt samhälle. Därför känner jag tillförsikt och trygghet trots att jag varken är frisk, höginkomsttagare eller begiven på bokföring.

IMG_3550

1

Flaskan, farbrorn och jag

När jag stiger på tåget i Skåne är jag proppmätt efter bjudlunchen så det dröjer till Östergötland innan jag plockar fram mitt lilla mellanmål. Särskilt förväntansfull är jag inför den kolossalt hälsobringande dryck jag inhandlat, en extra ekologisk flaska innehållande exakt 25 vindruvor, en pressad rödbeta, två skivor mosad mango och lite andra nyttigheter i en Fairtrade-märkt, EU-certifierad blandning. Allt detta läser jag andaktsfullt om innan jag skakar flaskan och vrider om kapsylen.

Inget händer. Jag försöker igen, tar i lite mer den här gången, men lyckas inte rubba någonting i flaskans tajta universum.

Nåja, tingen har en tendens att trilskas ibland och så farligt törstig är jag inte. Jag ställer flaskan framför mig på den utfällda bordsskivan och återgår till min iPad.

Just då rycker tåget igång igen efter ett kort uppehåll i Linköping. En storvuxen, gråskäggig farbror klämmer in sig bredvid mig. Kanske jag skulle kunna be honom om hjälp att öppna flaskan? Fast jag borde nog vänta tills han hunnit hämta andan. Och tills jag själv gjort ett nytt försök.

Men nej, kapsylen sitter stenhårt fast. Som i ett skruvstäd. Eller som en rotvälta som vägrar släppa den stenbumling den vuxit upp med.

FullSizeRenderFarbrorns telefon ringer. Han pratar högt och länge. Jag får reda på var han varit och varför (han har hälsat på sin mor på äldreboendet och följt med henne till tandläkaren, hon fyller förresten 90 nu i maj) och vad han ätit i dag (potatisgratäng och fläsk).

Då samtalet är avslutat hoppas jag att han ska lägga märke till min oöppnade flaska och erbjuda sin hjälp utan att jag behöver be om det. Om jag väntar lite.

Medan jag hänsynsfullt väntar lite börjar han snarka.

Under hans ljudliga tupplur kämpar jag envetet med flaskan. Jag klämmer runt kapsylen med en servett. Jag tänker viljestarka karate-tankar. Jag knackar på metallen, masserar glaset, prövar olika grepp. Jag talar ohörbart men lugnande till flaskan och till mig själv.

DSC_5615Effekten uteblir.

Farbrorn har vaknat och det är tur, för nu ringer hans telefon igen. Han berättar skrockande samma historia som nyss, lägger bara till ytterligare detaljer om morsan och äldreboendet och potatisgratängen. Sedan reser han sig för att gå på toa.

Nu har jag chansen.

Jag väntar oberört en minut så att ingen ska tro att jag genast kastar mig över flaskan när farbrorn försvunnit bara för att jag tycker det vore så pinsamt om han upptäckte att jag inte kan öppna den och då kanske han skulle se sig tvungen att öppna den åt mig. Vilket är precis hela problemet här. Men jag vill inte att någon ska uppfatta det så.

Ingen tittar åt mitt håll, så jag framför min uppvisning i oberördhet utan publik. Lite synd med tanke på vilka statistroller jag kunde ha fått ifall en uppmärksam casting director råkat befinna sig ombord. Eller bättre upp: en huvudroll! Till exempel i Kvinnan på tåget, den roman jag just läser. Den ska visst bli film.

När farbrorn kommer tillbaka har jag planerat att med ett uttryck av fullkomlig avspändhet och intellektuell koncentration sitta och smutta på min hälsodryck, glömsk av omvärlden med dess jordiska bekymmer.

Så blir det inte, ty flaskeländet låter sig icke bevekas.

DSC_5636Jag är svettig, törstig, generad och en aning arg när vi rullar in på Stockholms central. Det är definitivt för sent att besvära farbrorn; jag har helt slagit det ur hågen. I stället försöker jag analysera mitt eget beteende. Vad är det som hindrar mig från att be en medmänniska om en enkel tjänst?

Vagt anar jag att min irrationella skamkänsla kan bottna i något slags narcissism: i min självupptagenhet drivs jag av ett behov att verka perfekt och problemfri. Den trilskande flaskan blir då ett hot mot min image när den genom sin tysta motståndshandling avslöjar mig som en bluff. En bluff med ett löjligt i-landsproblem.

En mer smickrande tolkning är att jag avskyr att vara till minsta besvär. Jag vill klara mig själv. Jag vill hellre vara den som hjälper än den som ligger till last. Även detta resonemang är fånigt. Alla behöver varandra i ett samhälle, i livets början och livets slut och många gånger däremellan. Ingen människa är en ö.

Ett tredje alternativ skulle kunna vara rädsla. Den som ber en främling om en tjänst gör sig sårbar. I teorin skulle farbrorn kunna avvisa mig, hävda att det inte är hans sak, fräsa att han inte har lust att hjälpa mig. Tänk om jag då skulle gå till motangrepp och syrligt påpeka att han tydligen åker många mil för att följa sin mor till tandläkaren men när en dam i nöd sitter tio centimeter ifrån honom vägrar han sträcka ut en hand? Stämningen där i tågvagnen skulle bli riktigt obehaglig och jag som sitter på fönsterplatsen skulle inte kunna fly ens till bistron utan bistånd av min då mycket irriterade stolsgranne. Tänk om han sätter krokben för mig?

Normala och vettiga läsare har förstås redan kommit fram till att jag har onödigt livlig fantasi, eller att jag med en engelsk term ägnar mig åt overthinking. Normala och vettiga läsare har så rätt.

Drygt en timme senare är jag hemma och maken öppnar min flaska med en enda rörelse. ”Den satt ju inte ens hårt”, säger han förvånat när han räcker över den.

Jag svarar inte. I mitt inre har jag redan börjat bearbeta eftermiddagens högst oansenliga händelser till en anekdot som jag inte kan använda till något alls, utom till en blogg.

 

 

0

Känna sig som en människa

Det är min namnsdag (22/2) och det har gått en dryg vecka sedan jag kom hem från min tre veckor långa rehabilitering på Vidarkliniken. Första gången jag hörde talas om deras antroposofiska stressbehandlingsprogram tänkte jag att det där är inget för mig. Sedan tänkte jag att jag omöjligt kan vara borta från min dator, min iPad, min mobil och min familj i tre oavbrutna veckor.

Men gissa vad? Det gick alldeles underbart bra.

img_3329

Kalla det flum om ni vill men inte förrän man befinner sig på en plats som är helt skyddad från teve, radio, löpsedlar, sociala medier, mejl, sms, reklam i alla former och allt annat visuellt och auditivt brus som oupphörligen marinerar våra själar i en kväljande soppa av information och desinformation, inte förrän det blir tyst i öronen och stilla i synfältet kan man höra sig själv.

På Vidarkliniken låter det inte ens från ventilationen. I matsalen kan man välja att sätta sig vid ett ”tystnadens bord” eller vid ett bord där det pratas, dock inte om sjukdomar. Och tro mig, det finns mycket trevligare samtalsämnen.

Mobilen får endast nyttjas utomhus och umgås med varandra får man göra i allmänna utrymmen ty det egna rummet ska vara en fredad zon. Jag kunde alltså när som helst dra mig tillbaka till mitt rosa, sexkantiga rum utan räta vinklar och vara säker på att inte bli störd ens av en trevlig medpatient. När det försiktigt knackade på dörren var det alltid en av sjuksköterskorna som undrade om jag behövde något.

Här ute i den vanliga världen hör vi om långa väntetider på akutmottagningen, överbelagda avdelningar och sönderstressad vårdpersonal. På Vidarkliniken existerar inte stress. Alla rör sig sakta och talar som om de hade all tid i världen. När jag hade suttit en timme hos läkaren frågade han om det var något mer han kunde hjälpa mig med.

Efter den hälsosamma lunchen (all mat är nyttig, näringsrik, ekologisk och oftast överraskande smakrik) följer obligatorisk vila med omslag, vilket innebär att en sjuksköterska bäddar in en med ett hett örtomslag tryckt mot levern, en mjuk ylleduk runt midjan och en varmvattensflaska på magen, och så sveper hon in en i en skön filt och smyger ut.

Jag kände mig ompysslad som en bebis. Det tog heller inte många minuter innan jag sov som ett spädbarn.

På kvällarna fokuserar rutinen i stället på fötterna. Sjuksköterskan gör då en rytmisk insmörjning av fötter och underben med en doftande olja, inte en knådande massage utan en lätt beröring som om huden var en vattenyta och proceduren en graciös balett. Efter det bäddar hon ner patienten med en varmvattensflaska, släcker lampan och smyger ut.

Jag kände mig omhuldad, hedrad, tacksam och avslappnad, ungefär som Jesus när Maria Magdalena smorde hans fötter. Det tog inte lång stund innan jag sov igen. I snitt låg jag nog på kanske 13 timmar högkvalitativ sömn per dygn.

img_3354

Trots att det var bitande kall vinter under min vistelse var även utomhusmiljön behaglig och lugnande med sin skönhet. Allting på Vidarkliniken – natur, arkitektur, inredning, konst, mat, program, behandlingar, terapier, bemötandet från personalen, ja hela atmosfären – utstrålar respekt för individen som människa.

Begreppet antroposofi kan översättas med ”visdom om människan” och upplevelsen av att hela tiden betraktas som en värdefull person vars välbefinnande har högsta prioritet är något alldeles överväldigande. Och djupt läkande.

Vidarkliniken har dock mäktiga fiender bland skolmedicinens tillskyndare (läs: läkemedelsindustrin) som mer än gärna underblåser flumryktena. I mars i år löper avtalet med Stockholms läns landsting ut och det kommer inte att förnyas som det ser ut just nu. Konsekvensen blir i värsta fall nedläggning.

img_3373

Om det stod i min makt skulle jag skicka varenda politiker till Vidarkliniken, en i taget, och sedan alla opinionsbildare, alla nättroll, alla mobbare, alla stressade föräldrar, alla olyckliga tonåringar, alla desperata bråkstakar, ja alla i hela landet som känner förtvivlan eller smärta eller ångest eller vilsenhet eller hat.

För när du under tre veckor har vistats i en miljö genomsyrad av vördnad och vänlighet, där du oavbrutet har behandlats som en fullvärdig människa, då känner du dig upplyst, hel och fri, och du önskar inte en levande varelse något ont.

Att vara människa är något enastående och dyrbart. Därför ska vi vara rädda om varandra, rädda om oss själva och rädda om det som är mänskligt i var och en av oss.

 

2

Insikter från en förkrympt hjärna

I två månader har jag varit sjukskriven. Diagnosen är nu ändrad till ”utmattningssyndrom”. Det har jag nästan accepterat men långt ifrån förstått. Däremot har jag förstått hur fel jag tidigare haft om utbrändhet, på punkt efter punkt. Här kommer hela listan, i sin nödvändiga ofullständighet.

1. Jag trodde inte att det kunde hända mig. För mig har det blivit en livsstil att vara upptagen med fler arbetsuppgifter än det egentligen finns tid för och att ha ambitionen att slutföra dem med detaljskarp noggrannhet och finess. Följaktligen är jag van att känna mig jagad, så van att jag trodde stressen och jag var oskiljaktiga och att jag var immun mot utbrändhet. Fel. dsc_5423

2. Jag trodde att jag styrde över min hjärna. Om andra kroppsdelar eller inre organ utsätts för skador kan man inte tänka sig frisk och tydligen gäller det förhållandet även det vi har i skallen. Långvarig stress leder till att hjärnan krymper, inte metaforiskt utan faktiskt. Utmattningen har gjort min hjärna mindre och långsammare. Det var en bitter upptäckt.

3. Jag trodde att jag var omistlig. Min ständiga strävan att vara duktig har dessvärre lett till hybris. Därför väntade jag mig katastroflarm när jag skamset meddelade arbetsgivare, arbetskamrater, redaktionsmedlemmar, styrelseledamöter och projektkompanjoner att jag är sjukskriven. Men ingen har sagt ett ont ord. Tvärtom har samtliga varit fulla av förståelse och försäkrat mig att de klarar sig utan mig så jag kan ta det lugnt ett tag. Det hade jag inte kunnat ana.

dsc_5420

4. Jag trodde det skulle vara skönt att vara ledig. Eftersom jag aldrig varit sjukskriven och inte förväntade mig att någonsin bli det hade jag en utopisk syn på all denna lediga tid som plötsligt log mot mig. Jag som har drömt om att få några veckor ledigt så att jag hann skriva färdigt min roman, läsa ikapp det senaste decenniets julklappsböcker, sortera familjefotona eller åtminstone gå igenom gamla pappershögar, äntligen skulle det ske!

Men jag hade ju inte räknat med hjärnans krympande och den förfärliga bristen på ork, koncentrationsförmåga och uthållighet som följer på det. Efter två månader har jag fortfarande inte gjort något av det jag tänkt göra när jag får tid. Att läsa, som är det bästa jag vet, har blivit en aktivitet på gränsen för min förmåga. Nyttigt för en lärare, kan man kanske tycka, att få känna på hur det är när det är svårt. Inte desto mindre är läsandet en njutning som mitt intellekt bistert förvägrar mig.

dsc_53435. Jag trodde inte att tiden kunde vara så porös. Julen har passerat, Trump har installerats men när jag motvilligt vaknar framåt förmiddagen (det är pinsamt att erkänna att man sover bort tio, elva timmar av dygnet) är jag ännu kvar i november. Världen har fortsatt utan mig och insikten om hur obevekligt allt rullar åt fel håll är minst sagt skrämmande.

6. Jag visste inte att jag kunde tappa omdömet. Om jag någon gång föreställt mig att jag skulle bli utbränd hade jag nog trott att det skulle påverka min humor och min livsgnista men att de exekutiva funktionerna i hjärnan skulle gå ut i en vild strejk har aldrig känts som en potentiell risk. Förvånat måste jag konstatera att jag inte längre kan avgöra vad som är bäst. Kjol eller byxor? Kött eller fisk? Nu eller senare?

För en skrivande person är det förfärligt att inte kunna välja formulering. Skulle den här bloggen ha rubriken ”Insikter ur …” eller ”Insikter från …”, ”… en utbränd hjärna”, ”… en förkrympt hjärna” eller ”… en förkrympt och utbränd hjärna” eller möjligen ”… en utbränd och förkrympt hjärna”? I vanliga fall skulle jag fatta rätt beslut direkt, på känsla. Nu fryser jag fast framför garderoben, kylskåpet och texten, vilset vägande mellan å ena sidan och å andra sidan.

dsc_5410

7. Jag trodde aldrig jag skulle börja med yoga. Under min oförfärat friska period före sammanbrottet brukade jag le överlägset åt allt alternativt. Upplysningskvinna, vetenskapsvurmare och bildningsförespråkare som jag är. Eller var. Till mitt tidigare jags ohöljda förvåning tänjer jag numera kroppens alla muskler i fantasifulla positioner, asanas, på yogamattan, medan jag långsamt inandas livsanden Prana. Andas in … och ut … till det stilla plingandet av indiska toner.

Snart ska jag iväg på en treveckorsvistelse på antroposofiska Vidarkliniken. Där i tystnaden bortom alla måsten, alla mejl, alla statusuppdateringar och lajks ska min hjärna förhoppningsvis återfå sina rätta dimensioner med hjälp av hälsokost, örtomslag, eurytmi, metallfärgljusterapi, modellering, målning, massage och medicinska bad.

Vi hörs på andra sidan rehab!

 

 

2

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑