Pia Cederholm

Fem minuter innan föreläsningen ska börja tränger sig en äldre man in på min rad och slår sig ner på den lediga platsen bredvid mig. Jag nickar en hälsning, vilket han tar som intäkt för att inleda ett samtal om det som för tillfället pockar på längst fram i pannloben.

Det här är samma dag som nyheten om lägenhetsköpen i Nacka nått medierna: en syrisk flyktingfamilj på tjugo personer (en pappa, tre mammor och sexton barn) ska ha ”fått” tre bostadsrätter i flådiga Saltsjöbaden till en kostnad av fjorton miljoner. För kommunen. Alltså skattebetalarna i Nacka. Och med havsutsikt!

Jag vet inte om mannen bredvid mig under sitt aktiva liv betalade skatt i Nacka men det är inte det han är upphetsad över. Det är miljonerna och månggiftet, för sådant understryker hans främlingsfientliga världsbild och eggar hans gubbsjuka fantasi. (Tänk den som fick vandra mellan tre lyxiga lägenheter, var och en inredd med en troget väntande ung fru i burka. Å!)

När han tvingas hämta andan skjuter jag in att det knappast kan ha gått till på det viset, samt att han nog inte har skäl vara avundsjuk på någon som är flykting. Det där sista låtsas han inte höra men han vidhåller att svenska kommuner regelmässigt köper dyra bostadsrätter till de flyktingfamiljer som placerats där, ty sådan är lagen och om jag har fräckheten att betvivla fakta så bevisar det bara min egen okunskap. ”Du måste informera dig!” mästrar han i självgod mansplainaranda.

Mer blir inte sagt för nu börjar föreläsningen och den är mycket bra. Jag sitter längst fram och det gör förstås min bänkgranne också, men medan jag suger åt mig av framställningen och inspireras till egna funderingar sitter han och spelar Harpan på sin mobiltelefon.

Harpan är en patiens med spelkort, ifall ni inte kände till det, ett enkelt tidsfördriv som behändigt skingrar tankarna i stunder av rastlös leda.

I min egenskap av lärare noterar jag dagligen hur elever leker med mobiltelefonen under lektionen och tror att det inte märks. Men jag var lärare redan under förra millenniet och kan jämföra; då hände det aldrig, verkligen aldrig, att en elev intresserade sig så till den milda grad för det som ägde rum i vederbörandes skrev att omvärlden liksom försvann. Åtminstone inte på lektionstid.

Självklart ser föreläsaren min bänkgrannes nedböjda huvud och frånvarande ansiktsuttryck men som det proffs hon är, trots sina unga år, ignorerar hon det. (En fråga till mina läsare: tror någon att herr Harpa hade agerat lika nonchalant om föreläsaren varit en man, därtill i hans egen ålder?)

Nästan hela föreläsningen på en knapp timme håller han ut men mot slutet, strax före frågestunden, reser han sig plötsligt och banar sig väg ut ur salen. Därvidlag går han framåt i mittgången, i stället för bakåt till den bakre dörren, så att han passerar mellan första raden och föreläsaren. Under de sekunderna stjäl han all uppmärksamhet. Inte speciellt diskret. Jag tänker lite elakt att jaja, gamla gubbar och deras lättretliga blåsor.

Tjugo minuter senare är det hela över och jag har sånär glömt bort farbrorns existens, men si, där står han i konferenslobbyn och dividerar med den rysksvenska värdinnan om möjligheten att få ta med sig en av de smarriga smörgåsar som blivit över. Beredvilligt går hon och hämtar en rulle plast och packar in mackan åt honom, varvid han frågar om han kanske kan passa på att ta två. När han ändå håller på. Det får han.

Om jag hade haft något mera skinn på näsan så hade jag knallat fram till den välinformerade och vällustigt förtrytsamme gentlemannen, knackat honom på axeln och frågat om han tänkte vrida i sig båda smörgåsarna själv eller om han hade planer på att dela med sig av denna gratisförtäring till en flykting, eller till en tiggare, eller till en av de unga utvisningshotade ensamkommande som i detta nu demonstrerar för sitt människovärde på ett torg inte långt härifrån.

Jag skulle också kunna fråga om han kanske tänkte ge den ena mackan till sin fru därhemma, men jag hoppas innerligt att han inte har någon, att ingen kvinna behöver framsläpa sina dagar i sällskap med denne för sin generation så typiske pösmunk.

I vanliga fall har jag höga tankar om män i alla åldrar men jag har på sistone stött på för många stolpskott av det här slaget, äldre herrar som är fulla av fördomar och fulla av sin egen betydelse och helt oemottagliga för insikten att den (yngre) kvinna de står i begrepp att läxa upp skulle kunna sitta inne med några egna kunskaper, eventuellt till och med i högre grad än herrn själv. Jag är helt enkelt lite gubbtrött.

Och varför den som flytt till Sverige från krig eller fattigdom alltid ska bemötas med missunnsamhet är obegripligt. Så nu ska de bo i lägenheter, under tak, också!?! De vet minsann hur man ordnar för sig! Flera fruar var har de dessutom, trots sin taskiga kvinnosyn! 

Jag har hört en (manlig) kollega på allvar uttrycka åsikten att vi ”vanliga” svenskar inom kort ska beordras att lämna våra villor på det att flyktingfamiljer ska få flytta in. (Sådana här konspirationsteorier förutsätter att man tror att myndigheterna i hemlighet gynnar främlingen framför medborgaren. Vilket vore en sensation om det låg det minsta i det.) Jojo, snart står vi där på gatan med vårt pick och pack!

Värre ändå var det tal som min allra högste chef, en person som bara nedstiger till oss en eller två gånger om året och den som har chans på en fallskärm om det går galet, nyligen höll för oss anställda. Där manade han oss strängt att inte sätta oss upp emot lagligt fattade beslut genom att skydda en utvisad. Att privat ge en fristad åt en sådan ung människa är fel, argumenterade han, även om hjärtat säger annorlunda. Svensk lag står över hjärtats lag.

Gör den? Ja, kanske om hjärtat är av sten. Men jag är förvissad om att det i framtidens läroböcker (om det blir en framtid och om det finns läroböcker i den) kommer att stå ungefär likadant om vår tid som om Nazitysklands, att majoriteten lät det ske medan en minoritet trotsade lagar och chefer och påbud och poliser för att hjälpa sina mest utsatta medmänniskor.

Gubbar som förser sig med livets goda utan att unna andra ens en strimma hopp kommer aldrig att bli några hjältar, inte i något universum.