Första gången jag gav henne något var det sensommar och jag kom utrullande från Coop med min överdimensionerade, slirande kundvagn där det bland mycket annat rymdes två stora flaskor tvättmedel (”köp två för …”).

Hon hejdade mig med ett litet rop men jag skakade beklagande på huvudet; några småslantar bär jag sällan på mig numera. Då pekade hon på tvättmedlet i vagnen och upprepade sin bön. Efter några sekunders förvirring gick det upp för mig vad hon ville. Självklart kunde hon få den ena förpackningen tvättmedel.

Glädjestrålande tackade hon ”Jesus Christos” och mig, i lika mån.

Andra gången jag gav henne något var det en blåsig höstdag och eftersom jag mindes tvättmedlet tog jag ögonkontakt med henne redan på vägen in i köpladan. Hon blev glad att se mig. Raskt tog hon upp ett kundblad med aktuella erbjudanden. Kunde jag inhandla blöjor (”köp två för …”) till hennes barn?

Jag böjde mig över det färggranna reklambladet och studerade bilden, försökte lägga fabrikatet och storleken på minnet. Nåja, hur svårt kan det vara att hitta en pall blöjor till extrapris? Skyltarna ovanför brukar vara stora som segel och skrika ut sitt budskap på långt håll.

Nu är det ju så att jag fortfarande känner av sviterna från min utbrändhet, vilket innebär att minnet sviktar och att vissa vardagsuppgifter tar orimligt lång tid. Efter en dryg timme inne på Coop hade jag handlat vagnen full men ännu inte hittat några blöjor till nedsatt pris. Vilken storlek det var på själva barnet hade jag heller ingen aning om och jag ville inte fråga personalen efter extraprisblöjor till en bebis som kunde vara allt mellan nyfödd och tre år. Verkar underligt att en mor (eller en mormor/farmor, man är ju ingen ungdom längre) inte känner till den lilla detaljen.

Svettig och stressad valde jag till slut två olika paket, med blöjor i olika storlekar, slängde på en förpackning våtservetter och skyndade ut genom kassan. Tänk om hon tröttnat och gått därifrån? Vad skulle jag i så fall göra med blöjpaketen? Gå tillbaka in och säga att jag råkat köpa blöjor till ett barn som inte fanns?

Men hon satt kvar, och hon tackade både ”Jesus Christos” och mig, i lika mån.

I dag, en mörk och kulen seneftermiddag i oktober när regnet obarmhärtigt vräker ner, hade jag bestämt mig redan innan jag parkerade bilen så nära ingången som möjligt, i dag skulle jag fråga henne vad hon behövde och så skulle jag ordna det. Om språkförbistring utbröt skulle jag helt enkelt ta med mig kundbladet där hon ringat in sina önskemål.

”Vad behöver du?” frågade jag burdust utan att hälsa först. Hon verkade inte förstå min fråga för hon tog inte fram något blad med erbjudanden. I stället började hon krångla sig ur plastsäcken hon satt i, virade upp filtarna, trädde fötterna i ett par skor (hon visade först hur skruttiga de var, med sprucken sula av sämsta kvalitet) och så följde hon med mig in.

Jag tappade genast bort henne eftersom jag först skulle lösa ut en handskanner, men hon hittade mig i grönsaksdisken. Hon hade hämtat en nygrillad kyckling, ångande varm och doftande, och jag skannade den villigt. Med olika åtbörder lyckades jag visa att hon kunde köpa något annat också när vi ändå höll på, och hon pilade iväg medan jag förstulet ropade efter henne: ”Men ska du inte äta den medan den är varm?” Det var kycklingen jag syftade på, fast strax insåg jag att hon knappast kunde smita förbi kassan med sin kyckling i alla fall.

När hon kom tillbaka nästa gång, med en tvåkilos hushållsost och en baguette, berättade hon att hon talade ”español”. I vanliga fall hade det öppnat vissa kommunikationsmöjligheter men för tillfället är min hjärna, av angivna skäl, lätt avdomnad. Jag gav upp försöken att uppmana henne att hämta en kundkorg på hjul att lägga varorna i och gick själv efter en. Vi fortsatte längs shoppingspåret var för sig.

En skylt vid baguetterna upplyste om erbjudandet ”köp två för 30” så när jag skannade hennes baguette tog jag en till mig själv också.

Vid konservhyllorna möttes vi på nytt. Hon hade fyllt sin korg med välling, babyolja, barnmat, socker, tvättmedel, blöjor och en plyschdrake. Hon berättade att hon hade två små barn, tvillingar om jag förstod det rätt, och jag avslöjade att jag hade ”quattro bambine” vilket imponerade storligen på henne även om det knappast är spanska. För att ytterligare bre på svepte jag med armen över min kundvagn och utstötte ett utmattat ”mucho!” (vad i all världen heter nu ‘mat’ på spanska??).

In och ut mellan hyllorna irrade jag. ”Calme, calme!” manade hon milt leende, nästan som ett eko av det halvdussin terapeuter som det senaste året gång på gång rått mig att ta det lite lugnare. Ja, just det. Världen går inte under för att jag saktar in på stegen. Despacito.

En stor förpackning ris visade sig ha samma kilopris som en liten. Hon tvekade, såg frågande på mig och pekade på prislappen. Jag jämförde snabbt och bestämde mig för den större. Men nu skulle det bli tungt att bära för henne som inte hade bil.

Vi närmade oss självskanningskassan, endast godishyllorna återstod. Båda delade vi den halvt skuldmedvetna förtjusningen över ”chocolate”, ingen språkförbistring där. Chokladkakorna skannades och landade bland de andra varorna. På sätt och vis kan choklad ses som en mänsklig rättighet, resonerade jag med mig själv.

Ganska dyrt blev det. Ändå kändes det inte som någon uppoffring. Om jag har lite tur får jag snart en utbetalning från kommunen som friskvårdsbidrag för att jag går på yoga. Det är ungefär samma summa. Några kassar med livsnödvändigheter till henne och hennes barn kostar inte mer än två besök hos min manikyrist. Jag kan unna mig både det ena och det andra. Vad har jag gjort för att förtjäna det livet?

Vi skiljs åt utanför entrén. Hon omfamnar mig och kysser mig på båda kinderna. Sedan lyfter hon händerna mot den mörka, regniga skyn och tackar ”Jesus Christos” och mig. I lika mån.