Sök

Pia Cederholm

Författare

piacederholm

Forskare. Författare. Lärare. Scholar. Writer. Teacher.

Man och man emellan

Hen är här för att stanna. Vi är tillräckligt många som har omfamnat hen-ordet för att detta nya pronomen ska anses vara etablerat i svenska språket. En hel del svenskspråkiga personer kommer aldrig att använda hen. Några kommer att göra det hela tiden eftersom det innebär räddningen undan en hämmande binär könsordning. Andra, som jag, kommer att använda hen då och då därför att det är så praktiskt med ett neutralt pronomen.

Nästa steg i den här språkliga jämlikhetsrevolutionen anses vara införandet av en i stället för man. Vid första anblicken verkar det vara en rimlig tanke. Män har, som vi alla vet, dominerat världen och språket länge nog. Kan vi eliminera orättvisor med en så enkel åtgärd, så visst.

Men det finns skillnader. För det första var hen ett nytt och så att säga ledigt ord i svenskan medan en redan finns som pronomen och har sin funktion sedan gammalt. För det andra löser vi inte ett språkligt problem genom att bannlysa ett ord lika lite som vi motverkar en orättvisa i verkligheten genom att ignorera den. Hen öppnade en väg som tidigare inte kunnat beträdas; ett påtvingat en gör närmast det motsatta.

Man och en hör ihop. De samspelar i meningar som Man vill ju gärna att folk ska lyssna på en, där en pekar tillbaka på man. Man är subjektsformen och en objektsformen. Det känns både fattigt och fånigt att behöva byta till ’En vill ju gärna att folk ska lyssna på en’. I vissa dialekter är det däremot korrekt, på samma sätt som det är helt i sin ordning att i Norrland säga Jag såg han.

Många män utnyttjar den fiffiga möjligheten att tala om sig själva inte som jag utan som man: Undrar om man skulle ta och byta till sommardäck?  Det skapar distans till yttrandet och fjärmar därmed talaren från den klaustrofobiska känslan av ansvar. Fler kvinnor borde anamma den vanan som ett listigt sätt att infiltrera man-ligheten, att förändra spelplanen utan att behöva frysa ut ett inarbetat pronomen. I samma andetag kan man kanske få påpeka att människans rätta pronomen är hon: Varje människa gör det hon måste.

Själv gillar jag man och ser ingen konflikt mellan man-användning och feminism. Jag förespråkar att jämlikhetsrevolutionen i språket ska gå åt andra hållet, så att även hon och hen erövrar sin rättmätiga plats i man. Om vi vidgar man får alla rum.

En har nog med sitt.

DSC_4018

Extradag för sömntutor

DSC_3994.jpgSolen står redan högt. Jag borde ha satt igång med mina mest brådskande projekt för flera timmar sedan men att ta sig ur sängen är en utmaning när inte väckarklockans obönhörliga verklighetsnäve viftar under näsan.

Det är skottdagen, den där bonusdagen som förlänger året och livet med ett skratt, som ett ensamt skott. Ett skrämskott är vad jag skulle behöva för att flyga ur sängen. Eller en sömntuta som verkligen tutade. I stället ligger jag kvar och prövar mina vanliga knep.

Jag lockar först mig själv med tanken på frukost. Kaffe, visst vill jag ha det? Nä, kan vänta, grymtar jag till svar och vänder mig på sidan. Då sätter jag igång den inbillade hejarklacken som ljudlöst skanderar från min inre läktare. KOM IGEN PIA, KOM IGEN!! Roat bugar jag mot fansen, sluter ögonen och glider tillbaka in i sovmorgonen.

Det slutar som det brukar med att mitt förnuftiga jag påminner mitt oförnuftiga jag om att det inom kort är läggdags igen. Du får snart sova, försäkrar jag, bara du går upp och klarar av den här dagen en stund först.

Så då gör jag det. Det är en strålande vacker vinterdag, rejäla minusgrader men med dagsmejan väntande runt hörnet. I skogen bildar stammar och stenar ett stilleben med skuggor. Våren ska komma, tiden tickar vidare och den som sover går miste om sådana här minuter.

DSC_4004

En blå bok till Bodil

DSC_3861Just i dag, 6 februari 2016, är det trettio år sedan jag började föra dagbok. Vilket jag har gjort oavbrutet sedan dess. Varenda dag. Kalla det uthållighet, principfasthet eller mani, tvångsmässighet.

Just i dag råkade maken av en slump hitta en skrivbok som visade sig innehålla hans fars dagboksanteckningar. Min svärfar har nu varit död i fem och ett halvt år. Vi visste inte att han fört dagbok, därför har vi inte letat efter den.

Maken högläser några meningar för mig. Det är gripande och sorgligt, en småbarnspappa som närmar sig 30 och ser hur livet viker av i en annan riktning än han egentligen vill. Tvivel, oro, små glimtar av glädje.

En stund senare sitter jag i bilen och slår på radion. En ung Bodil Malmsten talar och så bryter kommentarer in. Rösterna är långsamma och dämpade. Vad nu? De använder preteritum, Bodil Malmsten var … När jag plötsligt förstår att hon är död måste jag nästan stanna bilen. Inte Bodil Malmsten också! Vi behöver henne. Jag behöver henne.

Bodil Malmsten tog dagboksskrivandet till en nivå som var både modern och höglitterär. Hennes texter kränger underbart och livsfarligt och poetiskt med hjälp av ett språk som inte stryker medhårs. För mig är hon ett föredöme. Jag vill att hon ska fortsätta skriva, i presens. Jag vill att hon inte ska vara död.

Vad kan jag göra? Jag rycker till mig kameran och går ut i den blå skymningen, fotar boken där den förgäves sträcker sig mot februarihimlen.

Här dansar Fridolin

Läs Här dansar Fridolin och elva andra bloggar från 2015.

Ta sedan dit vi kommer

Snart blir nu då. Det här ögonblicket som för oss ter sig så självklart att vi har svårt att föreställa oss tillvaron på annat sätt kommer inom kort att ha passerat. Och allt vi kan förutsäga om framtiden är att den kommer att vara mycket olik samtiden.

Om tio år är det kanske fred i Syrien. Kanske har förhållandena förbättrats även på andra ställen som människor just nu flyr från. Kanske har flyktingströmmen sinat till en liten rännil. Eller stannat av helt. Eller vänt, så att det är vi som flyr.

De ensamkommande unga som vi mer eller mindre halvhjärtat tog emot har då integrerats i det svenska samhället, utbildat sig, fått jobb och bostad, kanske egna barn. En del har återvänt till det land som såg dem födas för att hjälpa till med återuppbyggnaden. Somliga som stannat kvar har säkert inte alls funnit sig tillrätta här, inte mötts av skydd och omsorg och bra skolgång, utan fastnat på samhällets skuggsida, blivit offer för eller utövare av kriminalitet. Ytterligare andra har utvisats och är bara försvunna.

När vi då blickar tillbaka till 2016 kan det hända att vi frågar oss om vi kunde ha gjort andra val och därmed uppnått ett annat Sverige. Tänk om vi hade dammsugit landet på kärleksfulla hem där det finns en vuxen eller två som reflexmässigt bemöter unga personer med lyhördhet och tålamod, och så hade vi frågat dessa verkligt vuxna om de kunde ta hand om en ensamkommande flykting mot ett barnbidrag i månaden plus ersättning för utlägg som kan styrkas med kvitto.

Låt säga att vi hade fått ihop tvåhundratusen trygga hem där de ensamkommande genast skulle ha upphört att vara ensamma och fått ett sammanhang att utvecklas i. Hade inte det bäddat för en annan framtid? För oss alla?

Låt oss dessutom leka med tanken att någon på Utbildningsdepartementet hade fått en snilleblixt och skyndsamt utrett en sprillans ny utbildningsväg till ett alldeles nytt yrke, vi kan ge det arbetsnamnet ”skolmentor”. Efter en treårig utbildning med studier i pedagogik, juridik, psykologi, socialt arbete samt ett invandrarspråk skulle skolmentorer anställas på alla landets skolor där de skulle avlasta inte bara lärarna utan även kuratorerna, skolsköterskorna, speciallärarna och rektorerna.

En skolmentor skulle hinna småprata med varje ung individ som behöver bekräftas av en vuxen. Hen skulle finnas i klassrummet och i korridoren, följa med på utflykter och friluftsdagar, ta ansvaret för klassens sociala utveckling och gripa in så fort någon riskerar att utsättas för skolmiljöns särskilda form av ondska.

En vuxen till är ofta just det som behövs för att åstadkomma lugn och studiero och reducera högen av besvärliga elevärenden på rektorns bord. Med de nya skolmentorerna kunde allt ha vänt, för alla elever.

Ja, man kan drömma och fantisera. Det fungerar dock bara åt ett håll, från nuet till framtiden. När vi väl är där, i den okända morgondagen, kan vi ångra våra val i det förflutna. Men då går vår sköna nya samtid inte längre att rucka på.

Solen går ner

IMG_2223

Så här års kan det tyckas som om solen går ner mer än den går upp. Av erfarenhet vet vi dock att våren kommer. Ljuset återvänder så småningom från andra sidan vårt mörka klot.

Åldras utan värdighet

I dag åkte granen ut. Med huvudet före, höll jag på att säga. I går ståtade den ännu praktfull och högtidsklädd mitt i huset. Då såg den ut så här.

IMG_2228

Nu ligger den ömkligen avklädd ute i snön. Barr har rasat, som minnena faller ur hjärnbarken på oss när vi blir gamla. Det är ingen vacker syn men den talar, den säger memento mori, minns att du ska dö en dag du också. Din tid är utmätt, dina barr tycks kanske oändligt många och evigt gröna just nu, men det är en chimär.

IMG_2233

Att åldras är ingen dans på rosor. Snarare påminner det om att kravla omkring i kall, djup snö. Det enda spänningsmomentet är att man inte vet vilka krämpor man kommer att få uppleva, och i vilken ordning. Blir det knäna före ryggen, höften före hörseln, balansen före blodtrycket? Eller tvärtom? Oavsett är det illa.

Med goda gener, mycket smink och skicklig ljussättning klarar en och annan att se ut som om de åldras med värdighet. Andra rasar hjälplöst som barr. Jag fruktar att jag tillhör barrvarianten. Ändå har jag för tillfället inga krämpor alls. Och de där fantomsmärtorna från framtiden skulle jag ju kunna ignorera. Ett tag till åtminstone.

Nästa år hugger vi en ny, frisk och ståtlig gran. Om vi orkar.

DSC_3840

Himlen är ljusblå. Varifrån faller snön? Kanske den materialiserar sig ur själva vinterkylan, bara för nöjet att sakta dala ner mot trädgrenarna.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑