I dag åkte granen ut. Med huvudet före, höll jag på att säga. I går ståtade den ännu praktfull och högtidsklädd mitt i huset. Då såg den ut så här.
Nu ligger den ömkligen avklädd ute i snön. Barr har rasat, som minnena faller ur hjärnbarken på oss när vi blir gamla. Det är ingen vacker syn men den talar, den säger memento mori, minns att du ska dö en dag du också. Din tid är utmätt, dina barr tycks kanske oändligt många och evigt gröna just nu, men det är en chimär.
Att åldras är ingen dans på rosor. Snarare påminner det om att kravla omkring i kall, djup snö. Det enda spänningsmomentet är att man inte vet vilka krämpor man kommer att få uppleva, och i vilken ordning. Blir det knäna före ryggen, höften före hörseln, balansen före blodtrycket? Eller tvärtom? Oavsett är det illa.
Med goda gener, mycket smink och skicklig ljussättning klarar en och annan att se ut som om de åldras med värdighet. Andra rasar hjälplöst som barr. Jag fruktar att jag tillhör barrvarianten. Ändå har jag för tillfället inga krämpor alls. Och de där fantomsmärtorna från framtiden skulle jag ju kunna ignorera. Ett tag till åtminstone.
Nästa år hugger vi en ny, frisk och ståtlig gran. Om vi orkar.
Pia Cederholm 