Sök

Pia Cederholm

Kategori

Uncategorized

Långt före Luther

Katarina Frostenson har i dagarna utkommit med en bok om det halvår mellan november 2017 och maj 2018 när hon och hennes make jagades av media på grund av de anklagelser om sexuella övergrepp som riktades mot honom.

Frostenson avfärdar i boken samtliga kvinnors vittnesmål som groteska lögner. Hon hånar Sara Danius för att hon stod i regnet utanför Börshuset och läste upp ett uttalande om att en lång rad kvinnor med anknytning till Svenska Akademien skulle ha utsatts för ”oönskad intimitet”. I stället lyfter Frostenson fram den trofasta kärlek, helt oanfrätt och intakt, som hon alltjämt hyser till sin man.

I ett och ett halvt år har vi undrat hur hon tänker, hur hon står ut, varför hon stannar hos honom. Nu vet vi. Och det visar sig att gissningar som min, att hon genom åren skulle ha iakttagit och lidit men gömt sin smärta i dikterna (se min blogg Den lilla rosa lappen) var helt uppåt väggarna fel.

Strängt taget har jag ju inte med andras äktenskap att göra, jag som är så nöjd med mitt eget, men tydligen är det något som stör mig här. För om jag är en lycklig hustru som haft turen att bli gift med en genuint sympatisk karl och Katarina Frostenson är en lycklig hustru trots att hon råkat gifta sig med ett praktsvin så måste man ju fråga sig vad äktenskaplig kärlek egentligen innebär.

Om min man avslöjades som en skurk, skulle jag då försvara honom eller överge honom? Är inte den som älskar någon trots att han är en skurk mer beundransvärd än den som älskar en trevlig prick för att han är så trevlig? Amor vincit omnia skaldade redan Vergilius, kärleken övervinner allt. Alltså allt. Även praktsvinets empatibefriade svineriframfart. Eller?

Just som jag funderar på detta sticker maken till mig en brun liten volym med titeln Äktenskapet. Framsidan pryds endast av titeln i versaler och under den en dekoration som ser ut som det kvinnliga fortplantningsorganet i genomskärning, med äggledarna på ömse sidor om livmodern.

Detta är andra upplagan, tryckt 1870, av den svenska utgåvan av Martin Luthers fromma självhjälpsbok ”för trolofwade, äkta makar och föräldrar, innehållande Bibelspråk, sånger och betraktelser” vars första svenska utgåva utkommit året innan och uppenbarligen snabbt sålt slut. Vem översättaren är framgår inte.

Med viss möda på grund av frakturstilen läser jag lite här och lite där och fastnar snart i avsnittet om hustrurnas plikter emot sina män. Där förekommer en hänvisning till en källa som jag inte känner igen. De snirkliga bokstäverna formar ett stort S och sedan något jag inte ser vad det är och därefter ett r. Efter en stunds grubblande slår det mig: Syrak!

I den bibel Luther läste – den han själv hade översatt – fanns apokryferna med men de hade för länge sedan utgått när jag var ung och religiös. Därför är jag inte bekant med Jesus Syraks vishet, en av de gammaltestamentliga apokryfiska böckerna som inte riktigt kvalat in till landslaget utan står och stampar i division två. Författaren är Jesus Syraks son och tillkomsttiden uppskattas till 180-talet f.Kr.

Ungefär femtio år efter tillkomsten, på 130-talet f.Kr., gjordes en översättning från hebreiska till grekiska av författarens sonson, alltså Jesus Syraks sonsonson. Det är den grekiska versionen som ligger till grund för de pärlor Luther väljer att bygga sin äktenskapsrådgivning på. Som denna: ”En älsklig hustru är sin mans glädje, / hon förstår att hålla honom frisk och stark. / En tystlåten kvinna är en gåva från Herren, / ingenting är värdefullare än ett tuktat sinne.” (Syr. 26:13-14)

Jaha. Jag plockar en morsdagsbukett av förgätmigejer och tänker på alla förmödrarna, de som vågade riskera så mycket för att bana väg för oss. Hundra år har gått sedan Sveriges riksdag fattade beslutet att även kvinnor ska ha allmän och lika rösträtt. Det var ett stort steg då, motarbetat av många, och hundra år senare är kampen för jämställdhet ännu inte vunnen.

Nej, vi ska inte glömma er. Vårt värde som medborgare och människor har varit allt annat än självklart genom historien och just i dag trycker kvinnofientliga krafter på för att ta tillbaka de demokratiska fri- och rättigheter som ni kämpade för.

Häromveckan fick jag vara med i publiken när Laleh tog emot Natur & Kulturs kulturpris, ett erkännande för hennes insatser som artist och låtskrivare men också som föredöme för framför allt unga tjejer. Efter prisutdelningen och Lalehs djupt berörande tacktal överraskades vi av en barnkör från Kulturama Sundbyberg som rusade in på scenen och sjöng Lalehs låt ”Goliat” med sådan inlevelse att hoppet tändes i våra hjärtan och tårarna började glänsa i våra ögon.

Nu nynnar jag på ”Goliat” medan jag njuter av att få vara en modern kvinna på mors dag, njuter av min nyss utnyttjade rösträtt i EU-valet, av majregnet som trummar mot rutan och av möjligheten att verka som skriftställare med egen blogg, trots att jag föddes till kvinna. Jag behöver inte alls vara tystlåten och tuktad som Syrak och Luther och så oändligt många andra män (samt en del kvinnor) förordat. Och skulle någon behandla mig illa har jag rätt att säga ifrån.

”Vi sa, vi ska ta över / Vi ska ta över världen / Vi ska bli stora / Vi ska bli mäktiga ha ha / Och vi ska göra jorden hel / Ja vi ska göra vattnet rent / Och vi ska aldrig skada / varandra mer”.

Den man älskar curlar man

Ett tecken på att man är en modern människa med åtminstone ett ben i 2000-talet är att man grubblar över sitt föräldraskap. Det var lättare förr, när mycket visserligen var besvärligt och ovisst men där avkommans eventuella brist på självkänsla inte stod på listan över omedelbara hot. I stället fanns det ett budord för barnen (Du ska hedra din fader och din moder ...) och en praktisk levnadsregel för de vuxna (Den man älskar agar man).

Normalt brukar jag inte räkna mig till curlingföräldrarna. Ni vet, de där mammorna och papporna som frenetiskt sopar banan framför sina telningar på det att inte minsta dammkorn ska bromsa deras färd. I stället ska de unga obekymrat glida fram på en våg av elektriskt laddade partiklar som alstras av de vuxnas sopande. Så dumt!

Men nu har jag tänkt om och det beror på att mannen som en gång myntade curlingbegreppet, den danske psykologen Bent Hougaard, har visat sig ha fel. Curlade barn är inte sämre förberedda för vuxenlivets bistra puckelpister utan tvärtom bättre. Alltså har jag omtolkat mina uppfostringsmetoder och anser nu att det visst är curling jag utövat under min drygt 23 år långa karriär som förälder.

Danska statens forskningscenter om välfärd har gjort en mycket omfattande studie på curlinggenerationens barn, där man följt 6000 personer födda 1995. Det året föddes mitt första barn. Om honom och hans tre yngre syskon vill jag nu hävda att de tillhör samma kategori som 13 % i den danska studien: de som har blivit curlade av sina föräldrar men också fått hjälpa till mycket hemma.

Curlade barn definieras som barn som fått mer hjälp av de vuxna än de egentligen behövt. Rent intuitivt tror man då, och detta var Hougaards utgångspunkt, att sådana barn skulle växa upp till ömtåliga, lättkränkta och osjälvständiga vuxna. ”Snöflingor” kallas de lite föraktfullt i debatten. Vi skulle också kunna tänka på blåsippor som känns mer dagsaktuellt.

Förvånande nog finns nu otvetydiga belägg för att gruppen med curlade barn som haft uppgifter i hemmet, alltså 13 % i den danska studien, är de som senare i livet klarat sig allra bäst. De känner sig mindre ensamma, har bättre psykisk hälsa, har i högre grad slutfört sin skolgång, har bättre relation till föräldrarna, har inte testat hasch och så vidare. Nästan lika bra har livet blivit för den mindre grupp, 6 %, som fått mycket hjälp av sina föräldrar men inte själva behövt hjälpa till hemma.

Den största gruppen av dessa numera vuxna individer, 57 %, har inte blivit curlade som barn och har haft uppgifter att sköta i hemmet. De mår i dag psykiskt sämre, känner sig mer ensamma, har i större utsträckning testat hasch etc. Allra sämst har det gått för de 24 % som varken blivit curlade eller behövt hjälpa till hemma.

Lättad och lite mallig förkunnade jag häromdagen dessa nyheter för maken: vi har gjort rätt när vi skämt bort barnen och samtidigt skolat in dem i att utan knot sköta sina sysslor i hushållet. Vi tillhör visst curlingföräldrarna och det är något att vara stolt över!

Tyngden från det dåliga samvetet gentemot barnen och oron för att jag skadat dem för livet genom att uppfostra dem fel lättade för en stund. Tills jag dagen därpå gick på utvecklingssamtal med den näst yngste och hans mentor berömmande utbrast: ”Ja, det märks då att du inte har curlat dina barn!”

Läraren syftade på att jag inte tagit ansvar för barnens läxor utan låtit dem själva hålla reda på sådant. Hon kunde också ha nämnt att jag förmodligen är den enda mamman i klassen som lyckats hålla mig utanför alla försäljningsprojekt inför klassresan. Mitt obefintliga engagemang i utflykter, idrottsdagar och luciatåg kvalificerar mig knappast för någon curlingfinal.

Å andra sidan hjälper jag mer än gärna mina äldsta barn med deras seminarieuppsatser. Och jag tycker direkt illa om det råd Henry Parland ger i sin berömda dikt om den frustrerade modern som undrar vad som fattas i hennes kärlek. Hon får svaret ”litet svalkande likgiltighet”. För hur kan man vara säker på att den där svalkande likgiltigheten inte slår över i isande elakhet? Som i sin tur sopar in barnen på den väg som leder till hasch och olycka?

Näe, jag vet varken ut eller in. Så jag fortsätter väl som förut på min vingliga bana, där jag ömsom gör si och ömsom gör så, helt inkonsekvent och utan förankring varken i beprövad erfarenhet eller i framtida forskning. Förhoppningsvis lyckas jag trots allt kommunicera någon sorts totalt villkorslös kärlek till mina kloka, roliga, fantastiska barn.

Förkasta i tysthet det värsta

Sedan början av november har jag tänkt skriva en blogg inifrån rasistens huvud. Den skulle bli mitt försök att förstå det filter man betraktar medmänniskor genom ifall rasism är den världsåskådning man bekänner sig till (eller troligare förnekar men ändå följer). 

Medan jag har knallat i senhöstskogen har jag grunnat på den här idén, fantiserat om hur jag själv skulle känna det ifall jag nödgades gruva mig inför varje läkar- och tandläkarbesök för det är säkert en utlänning den här gången också eller om jag sett mig föranlåten att rysa av obehag inför åsynen av varenda niqab på bussen, på gatan, i affären. Utanför affären sitter helt säkert en romsk tiggare vars misär inte slår an minsta sträng av empati hos mig utan bara väcker min irritation, min misstänksamhet och min aversion. Slår man på teven är det likadant: mörka ansikten möter mig överallt. På radion pratar någon svenska (?!) med brytning så att jag inte förstår. Så att jag inte vill förstå.

Hela det här tankeexperimentet gjorde mig nedstämd. Jag förlorade lusten att skriva. Det bidde ingen blogg, bara för det.

Förresten fick jag annat att tänka på, för jag skulle hitta till Karolinska för första gången någonsin. Det var dags för mammografi. Förra gången genomfördes undersökningen på Sophiahemmet, och gången innan dess på Danderyds sjukhus. Så mycket skriverier som det varit om Karolinska tänkte jag att det kunde bli spännande att se det med egna ögon. Jag förutsåg även att det kunde bli spännande att hitta rätt i det här jättebygget. Därför skulle jag se till att vara där i god tid.

Lite drygt 40 minuter hade jag på mig när jag kom fram. Jag motstod frestelsen att ta en kopp kaffe utan sa till mig själv att jag först skulle lokalisera mammografiavdelningen.

Sålunda traskade jag runt den imponerande arkitekturen ett halvt varv, prövade olika gränder, vände och gick tillbaka medan jag gång på gång läste vägbeskrivningen på kallelsen: ”Från sjukhusets busstorg går du mot huvudentrén, gå ej in. Sväng vänster och gå längs fasaden, ta första till höger (se skylt).”

Något busstorg kunde jag inte uppfatta, och vad som var huvudentrén var också oklart. Hur som helst skulle jag ju inte gå in där, så mycket begrep jag. Men för att kunna svänga vänster som anvisningen föreskrev förutsätts man komma från samma håll som anvisningsskribenten. Annars blir det väl höger? 

Detta med vänstersvängar och högersvängar är just nu en het fråga i den politiska debatten, där försöken att utse en statsminister med tillhörande regering påminner lite grann om min vandring runt Karolinska. Helt säkert gick jag åt fel håll medan minuterna tickade på åt samma obönhörliga håll som vanligt. Flera gånger stannade jag vid orienteringstavlorna utan att bli mycket klokare.

Det är ju en hel stadsdel! Var på denna karta befinner man sig när man står där man står i verkligheten? Och att gatuadressen skulle finnas på kallelsen, det var ett falskt löfte. Jag läste min kallelse noga utan att hitta någon gata. Postnumret (17176 Stockholm) hade jag just ingen användning för. 

Stegräknaren hade passerat 6000 steg och inte ens 15 minuter återstod när jag insåg att jag måste ta till storsläggan. Alltså Google maps. Av kallelsen framgick att mottagningen låg i Radiumhemmet. Dit hittade Google, men samtidigt varnade appen mig för att det skulle ta ca 12 minuter dit och att inrättningen kunde ha hunnit stänga innan dess. (Måhända är det av rädsla för att bli stämda som Google-appar är så ängsliga; jag tog mig dit på fem minuter och det var då långt kvar till stängningsdags.)

Mammografisköterskan var invandrare, från Östeuropa gissade jag av den lätta brytningen. Utan omsvep berättade jag att jag nyligen förlorat min syster i bröstcancer. Sköterskan blev så berörd av detta att hon frångick sitt normala löpande band-förfarande och tog sig tid att informera och lugna mig. 

Hennes spontant medmänskliga bemötande satte mig i kontakt med min egen sorg. Vanligtvis håller jag den ifrån mig. Det går ganska bra. Bara i korta ögonblick gläntar jag på locket till den vrålande rösten inom mig, den som kräver att döden omedelbart lämnar tillbaka min syster.  

Efteråt tänkte jag att jag skulle hitta en genväg ut ur denna enorma byggarbetsplats. Skymningen föll medan jag med en dåres envishet gick vilse. Igen. 

Jag lär mig inte att hitta i den här kafkartade världen. Jag accepterar inte att min syster dog med halva livet evigt innestående. Det blir inte lättare med tiden. Jag förstår inte ens vad programmet jag bloggar i just nu menar med den ibockade antispam-åtgärden ”Strikt: Förkasta i tysthet det värsta och den mest utbredda skräpposten.”

Men jag väljer att tolka det som en stilla uppmaning till mig (från Google? från Gud?) att inte i onödan närma mig de krafter som fräter sönder ömsinthet, tolerans och respekt för alla människors obestridliga värde.

Här dansar Fridolin

Läs Här dansar Fridolin och elva andra bloggar från 2015.

Åldras utan värdighet

I dag åkte granen ut. Med huvudet före, höll jag på att säga. I går ståtade den ännu praktfull och högtidsklädd mitt i huset. Då såg den ut så här.

IMG_2228

Nu ligger den ömkligen avklädd ute i snön. Barr har rasat, som minnena faller ur hjärnbarken på oss när vi blir gamla. Det är ingen vacker syn men den talar, den säger memento mori, minns att du ska dö en dag du också. Din tid är utmätt, dina barr tycks kanske oändligt många och evigt gröna just nu, men det är en chimär.

IMG_2233

Att åldras är ingen dans på rosor. Snarare påminner det om att kravla omkring i kall, djup snö. Det enda spänningsmomentet är att man inte vet vilka krämpor man kommer att få uppleva, och i vilken ordning. Blir det knäna före ryggen, höften före hörseln, balansen före blodtrycket? Eller tvärtom? Oavsett är det illa.

Med goda gener, mycket smink och skicklig ljussättning klarar en och annan att se ut som om de åldras med värdighet. Andra rasar hjälplöst som barr. Jag fruktar att jag tillhör barrvarianten. Ändå har jag för tillfället inga krämpor alls. Och de där fantomsmärtorna från framtiden skulle jag ju kunna ignorera. Ett tag till åtminstone.

Nästa år hugger vi en ny, frisk och ståtlig gran. Om vi orkar.

SLFF_knapp till hemsida

Som läromedelsförfattare är jag självklart medlem i SLFF, Sveriges Läromedelsförfattares Förbund. Numera ingår jag också i styrelsen.

Kontakt

Kontakta mig via mejl: piacederholm@telia.com

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑