Sök

Pia Cederholm

Kategori

Uncategorized

Den man älskar curlar man

Ett tecken på att man är en modern människa med åtminstone ett ben i 2000-talet är att man grubblar över sitt föräldraskap. Det var lättare förr, när mycket visserligen var besvärligt och ovisst men där avkommans eventuella brist på självkänsla inte stod på listan över omedelbara hot. I stället fanns det ett budord för barnen (Du ska hedra din fader och din moder ...) och en praktisk levnadsregel för de vuxna (Den man älskar agar man).

Normalt brukar jag inte räkna mig till curlingföräldrarna. Ni vet, de där mammorna och papporna som frenetiskt sopar banan framför sina telningar på det att inte minsta dammkorn ska bromsa deras färd. I stället ska de unga obekymrat glida fram på en våg av elektriskt laddade partiklar som alstras av de vuxnas sopande. Så dumt!

Men nu har jag tänkt om och det beror på att mannen som en gång myntade curlingbegreppet, den danske psykologen Bent Hougaard, har visat sig ha fel. Curlade barn är inte sämre förberedda för vuxenlivets bistra puckelpister utan tvärtom bättre. Alltså har jag omtolkat mina uppfostringsmetoder och anser nu att det visst är curling jag utövat under min drygt 23 år långa karriär som förälder.

Danska statens forskningscenter om välfärd har gjort en mycket omfattande studie på curlinggenerationens barn, där man följt 6000 personer födda 1995. Det året föddes mitt första barn. Om honom och hans tre yngre syskon vill jag nu hävda att de tillhör samma kategori som 13 % i den danska studien: de som har blivit curlade av sina föräldrar men också fått hjälpa till mycket hemma.

Curlade barn definieras som barn som fått mer hjälp av de vuxna än de egentligen behövt. Rent intuitivt tror man då, och detta var Hougaards utgångspunkt, att sådana barn skulle växa upp till ömtåliga, lättkränkta och osjälvständiga vuxna. ”Snöflingor” kallas de lite föraktfullt i debatten. Vi skulle också kunna tänka på blåsippor som känns mer dagsaktuellt.

Förvånande nog finns nu otvetydiga belägg för att gruppen med curlade barn som haft uppgifter i hemmet, alltså 13 % i den danska studien, är de som senare i livet klarat sig allra bäst. De känner sig mindre ensamma, har bättre psykisk hälsa, har i högre grad slutfört sin skolgång, har bättre relation till föräldrarna, har inte testat hasch och så vidare. Nästan lika bra har livet blivit för den mindre grupp, 6 %, som fått mycket hjälp av sina föräldrar men inte själva behövt hjälpa till hemma.

Den största gruppen av dessa numera vuxna individer, 57 %, har inte blivit curlade som barn och har haft uppgifter att sköta i hemmet. De mår i dag psykiskt sämre, känner sig mer ensamma, har i större utsträckning testat hasch etc. Allra sämst har det gått för de 24 % som varken blivit curlade eller behövt hjälpa till hemma.

Lättad och lite mallig förkunnade jag häromdagen dessa nyheter för maken: vi har gjort rätt när vi skämt bort barnen och samtidigt skolat in dem i att utan knot sköta sina sysslor i hushållet. Vi tillhör visst curlingföräldrarna och det är något att vara stolt över!

Tyngden från det dåliga samvetet gentemot barnen och oron för att jag skadat dem för livet genom att uppfostra dem fel lättade för en stund. Tills jag dagen därpå gick på utvecklingssamtal med den näst yngste och hans mentor berömmande utbrast: ”Ja, det märks då att du inte har curlat dina barn!”

Läraren syftade på att jag inte tagit ansvar för barnens läxor utan låtit dem själva hålla reda på sådant. Hon kunde också ha nämnt att jag förmodligen är den enda mamman i klassen som lyckats hålla mig utanför alla försäljningsprojekt inför klassresan. Mitt obefintliga engagemang i utflykter, idrottsdagar och luciatåg kvalificerar mig knappast för någon curlingfinal.

Å andra sidan hjälper jag mer än gärna mina äldsta barn med deras seminarieuppsatser. Och jag tycker direkt illa om det råd Henry Parland ger i sin berömda dikt om den frustrerade modern som undrar vad som fattas i hennes kärlek. Hon får svaret ”litet svalkande likgiltighet”. För hur kan man vara säker på att den där svalkande likgiltigheten inte slår över i isande elakhet? Som i sin tur sopar in barnen på den väg som leder till hasch och olycka?

Näe, jag vet varken ut eller in. Så jag fortsätter väl som förut på min vingliga bana, där jag ömsom gör si och ömsom gör så, helt inkonsekvent och utan förankring varken i beprövad erfarenhet eller i framtida forskning. Förhoppningsvis lyckas jag trots allt kommunicera någon sorts totalt villkorslös kärlek till mina kloka, roliga, fantastiska barn.

Förkasta i tysthet det värsta

Sedan början av november har jag tänkt skriva en blogg inifrån rasistens huvud. Den skulle bli mitt försök att förstå det filter man betraktar medmänniskor genom ifall rasism är den världsåskådning man bekänner sig till (eller troligare förnekar men ändå följer). 

Medan jag har knallat i senhöstskogen har jag grunnat på den här idén, fantiserat om hur jag själv skulle känna det ifall jag nödgades gruva mig inför varje läkar- och tandläkarbesök för det är säkert en utlänning den här gången också eller om jag sett mig föranlåten att rysa av obehag inför åsynen av varenda niqab på bussen, på gatan, i affären. Utanför affären sitter helt säkert en romsk tiggare vars misär inte slår an minsta sträng av empati hos mig utan bara väcker min irritation, min misstänksamhet och min aversion. Slår man på teven är det likadant: mörka ansikten möter mig överallt. På radion pratar någon svenska (?!) med brytning så att jag inte förstår. Så att jag inte vill förstå.

Hela det här tankeexperimentet gjorde mig nedstämd. Jag förlorade lusten att skriva. Det bidde ingen blogg, bara för det.

Förresten fick jag annat att tänka på, för jag skulle hitta till Karolinska för första gången någonsin. Det var dags för mammografi. Förra gången genomfördes undersökningen på Sophiahemmet, och gången innan dess på Danderyds sjukhus. Så mycket skriverier som det varit om Karolinska tänkte jag att det kunde bli spännande att se det med egna ögon. Jag förutsåg även att det kunde bli spännande att hitta rätt i det här jättebygget. Därför skulle jag se till att vara där i god tid.

Lite drygt 40 minuter hade jag på mig när jag kom fram. Jag motstod frestelsen att ta en kopp kaffe utan sa till mig själv att jag först skulle lokalisera mammografiavdelningen.

Sålunda traskade jag runt den imponerande arkitekturen ett halvt varv, prövade olika gränder, vände och gick tillbaka medan jag gång på gång läste vägbeskrivningen på kallelsen: ”Från sjukhusets busstorg går du mot huvudentrén, gå ej in. Sväng vänster och gå längs fasaden, ta första till höger (se skylt).”

Något busstorg kunde jag inte uppfatta, och vad som var huvudentrén var också oklart. Hur som helst skulle jag ju inte gå in där, så mycket begrep jag. Men för att kunna svänga vänster som anvisningen föreskrev förutsätts man komma från samma håll som anvisningsskribenten. Annars blir det väl höger? 

Detta med vänstersvängar och högersvängar är just nu en het fråga i den politiska debatten, där försöken att utse en statsminister med tillhörande regering påminner lite grann om min vandring runt Karolinska. Helt säkert gick jag åt fel håll medan minuterna tickade på åt samma obönhörliga håll som vanligt. Flera gånger stannade jag vid orienteringstavlorna utan att bli mycket klokare.

Det är ju en hel stadsdel! Var på denna karta befinner man sig när man står där man står i verkligheten? Och att gatuadressen skulle finnas på kallelsen, det var ett falskt löfte. Jag läste min kallelse noga utan att hitta någon gata. Postnumret (17176 Stockholm) hade jag just ingen användning för. 

Stegräknaren hade passerat 6000 steg och inte ens 15 minuter återstod när jag insåg att jag måste ta till storsläggan. Alltså Google maps. Av kallelsen framgick att mottagningen låg i Radiumhemmet. Dit hittade Google, men samtidigt varnade appen mig för att det skulle ta ca 12 minuter dit och att inrättningen kunde ha hunnit stänga innan dess. (Måhända är det av rädsla för att bli stämda som Google-appar är så ängsliga; jag tog mig dit på fem minuter och det var då långt kvar till stängningsdags.)

Mammografisköterskan var invandrare, från Östeuropa gissade jag av den lätta brytningen. Utan omsvep berättade jag att jag nyligen förlorat min syster i bröstcancer. Sköterskan blev så berörd av detta att hon frångick sitt normala löpande band-förfarande och tog sig tid att informera och lugna mig. 

Hennes spontant medmänskliga bemötande satte mig i kontakt med min egen sorg. Vanligtvis håller jag den ifrån mig. Det går ganska bra. Bara i korta ögonblick gläntar jag på locket till den vrålande rösten inom mig, den som kräver att döden omedelbart lämnar tillbaka min syster.  

Efteråt tänkte jag att jag skulle hitta en genväg ut ur denna enorma byggarbetsplats. Skymningen föll medan jag med en dåres envishet gick vilse. Igen. 

Jag lär mig inte att hitta i den här kafkartade världen. Jag accepterar inte att min syster dog med halva livet evigt innestående. Det blir inte lättare med tiden. Jag förstår inte ens vad programmet jag bloggar i just nu menar med den ibockade antispam-åtgärden ”Strikt: Förkasta i tysthet det värsta och den mest utbredda skräpposten.”

Men jag väljer att tolka det som en stilla uppmaning till mig (från Google? från Gud?) att inte i onödan närma mig de krafter som fräter sönder ömsinthet, tolerans och respekt för alla människors obestridliga värde.

Här dansar Fridolin

Läs Här dansar Fridolin och elva andra bloggar från 2015.

Åldras utan värdighet

I dag åkte granen ut. Med huvudet före, höll jag på att säga. I går ståtade den ännu praktfull och högtidsklädd mitt i huset. Då såg den ut så här.

IMG_2228

Nu ligger den ömkligen avklädd ute i snön. Barr har rasat, som minnena faller ur hjärnbarken på oss när vi blir gamla. Det är ingen vacker syn men den talar, den säger memento mori, minns att du ska dö en dag du också. Din tid är utmätt, dina barr tycks kanske oändligt många och evigt gröna just nu, men det är en chimär.

IMG_2233

Att åldras är ingen dans på rosor. Snarare påminner det om att kravla omkring i kall, djup snö. Det enda spänningsmomentet är att man inte vet vilka krämpor man kommer att få uppleva, och i vilken ordning. Blir det knäna före ryggen, höften före hörseln, balansen före blodtrycket? Eller tvärtom? Oavsett är det illa.

Med goda gener, mycket smink och skicklig ljussättning klarar en och annan att se ut som om de åldras med värdighet. Andra rasar hjälplöst som barr. Jag fruktar att jag tillhör barrvarianten. Ändå har jag för tillfället inga krämpor alls. Och de där fantomsmärtorna från framtiden skulle jag ju kunna ignorera. Ett tag till åtminstone.

Nästa år hugger vi en ny, frisk och ståtlig gran. Om vi orkar.

SLFF_knapp till hemsida

Som läromedelsförfattare är jag självklart medlem i SLFF, Sveriges Läromedelsförfattares Förbund. Numera ingår jag också i styrelsen.

Kontakt

Kontakta mig via mejl: piacederholm@telia.com

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑