Ni som råkar ha den stora olägenheten att inte få vistas i skolans värld mellan hägg och syren föreställer er säkert att vi lärare har bråda dagar nu, för att inte tala om eleverna! Det stämmer faktiskt. Till hälften.
Lärarna har bråda dagar. Det kallas internt för ”döden i maj”. Livet liksom upphör att vara levande – just när naturen utanför fönstret spelar ut sina mest sprudlande livfulla kort – och ersätts av ett utdraget gällt pip som från EKG-apparatens raka streck. Och det eländespipet orsakas av betygen.
Betyg sätts av lärare. Det är ovedersägligt. Ingen annan kan göra det åt mig. Jag måste peta dit de där bokstäverna på vilka mina elevers hela framtid hänger. Eller det är åtminstone vad de med största bestämdhet hävdar när de gör sina mutförsök.
Tänk om jag fick sätta betyg på hur övertygande de argumenterar för att de ska ha högsta betyg. Eller på hur trevliga och oförargliga dessa ungdomar ändå kan vara emellanåt. Eller på hur hårt jag har ansträngt mig för att lära dem något. Hela kolumner med raka A:n skulle det bli!
Dessvärre ska jag i stället bedöma djupet och bredden och höjden på deras kunskaper. Ack, gånge denna kalk ifrån mig! vill jag utbrista. Men det har jag inte tid med.
Visserligen har de fått många chanser under läsåret. Visserligen har vi genomfört nationella prov. Visserligen har jag betygsunderlag. Men bara för dåliga betyg. Så jag planerar in nya tillfällen. Ett nytt prov, en sista möjlighet.
Vi repeterar. Eller rättare sagt, jag repeterar. Tavlan fylls. De elever som är där fotar av tavlan med sina mobiltelefoner. De elever som inte orkat ta sig till skolan får all information om provet skickad till sig, både på papper och digitalt. Nu tar ni väl och pluggar ordentligt?
Inte gör de det. På provdagen dyker en liten skara upp, gapande av den mest ohöljda förvåning. Var det i dag som vi skulle ha prov??!
Vi skjuter upp provet en vecka. Nu har ni ett gyllene tillfälle, ta vara på det!
Ha! På den nya provdagen dyker en ännu mindre skara upp och de är osannolikt nog ännu mindre förberedda än sist. Men de kan tänka sig att kasta ett getöga på provet och kanske skriva det någon annan dag, ganska snart fast inte i morgon.
Jag skriver in ett nytt provdatum i min kalender. Det gör inte eleverna för de använder inte sådana obsoleta verktyg. För dem är obehagligheter som prov, läxor, inlämningsuppgifter och muntliga redovisningar något som slår till utan förvarning, likt ödet. Och då kan man stå där i all sin juvenila oskuld och bedyra att man inte hade en aaaning.
Nu är jag ju själv ingen duvunge i lärarnästet så jag borde vara förberedd. Så här är det varje vår, även om det i likhet med den globala uppvärmningen sakta blir värre och värre. Ändå häpnar jag stundom över hur illa det är.
Min mest erfarna kollega, som jobbat fyrtio år i skolan och nu gör sin sista termin före pensioneringen, höll nästan (men bara nästan) på att tappa fattningen härförleden när en ung man meddelade att han behövde gå tidigare från hennes lektion. Anledningen? Han hade en tid hos frisören.
Jag är nu mycket nära den punkt där jag med förtjusning och oändligt tålamod hälsar varje vilsen ung människa varmt, varmt välkommen till dagens fullkomligt kravlösa lektion, och ett extra varmt välkommen till er som inte var mer än 25 minuter försenade. Och nej, det är inte någon kränkning av dig som var 48 minuter sen, jag förstår så innerligt väl att du inte kan lastas för att bussen missade dig och att väckarklockan var extra trött i dag.
Eftersom ni är den mest sönderstressade generation tonåringar som vandrat på denna jord ska jag inte belasta er med … Förlåt, vad sa du lille vän? En penna? Självklart får du låna en penna, ett sudd också, och en pennvässare, en värktablett, ett plåster, en kudde och ett tuggummi, jag kan också hämta en bit choklad om du känner att blodsockret är på väg ner, men jag tror inte att du behöver någon penna just i dag för om jag skulle råka säga något viktigt kan jag skriva det på tavlan och så fotar du bara av det.
Håller din mobil på att ladda ur? Oj, så besvärligt för dig! Jag springer genast och letar efter en laddare, sätt dig bekvämt och vila så länge så är jag strax tillbaka.
Nej, inte behöver ni oroa er för betygen, nu ska vi bara ta det lugnt och fokusera på att andas. Ni andas väl allihop? Jääättefint, ni är så duktiga på att andas!
Säg efter mig: A-A-A-A-A!
Solen står redan högt. Jag borde ha satt igång med mina mest brådskande projekt för flera timmar sedan men att ta sig ur sängen är en utmaning när inte väckarklockans obönhörliga verklighetsnäve viftar under näsan.
Just i dag, 6 februari 2016, är det trettio år sedan jag började föra dagbok. Vilket jag har gjort oavbrutet sedan dess. Varenda dag. Kalla det uthållighet, principfasthet eller mani, tvångsmässighet.
Pia Cederholm 