Sök

Pia Cederholm

Kategori

tidens flykt

Oförberedda prov i maj

Ni som råkar ha den stora olägenheten att inte få vistas i skolans värld mellan hägg och syren föreställer er säkert att vi lärare har bråda dagar nu, för att inte tala om eleverna! Det stämmer faktiskt. Till hälften.

Lärarna har bråda dagar. Det kallas internt för ”döden i maj”. Livet liksom upphör att vara levande – just när naturen utanför fönstret spelar ut sina mest sprudlande livfulla kort – och ersätts av ett utdraget gällt pip som från EKG-apparatens raka streck. Och det eländespipet orsakas av betygen.

Betyg sätts av lärare. Det är ovedersägligt. Ingen annan kan göra det åt mig. Jag måste peta dit de där bokstäverna på vilka mina elevers hela framtid hänger. Eller det är åtminstone vad de med största bestämdhet hävdar när de gör sina mutförsök.

Tänk om jag fick sätta betyg på hur övertygande de argumenterar för att de ska ha högsta betyg. Eller på hur trevliga och oförargliga dessa ungdomar ändå kan vara emellanåt. Eller på hur hårt jag har ansträngt mig för att lära dem något. Hela kolumner med raka A:n skulle det bli!

Dessvärre ska jag i stället bedöma djupet och bredden och höjden på deras kunskaper. Ack, gånge denna kalk ifrån mig! vill jag utbrista. Men det har jag inte tid med.

Visserligen har de fått många chanser under läsåret. Visserligen har vi genomfört nationella prov. Visserligen har jag betygsunderlag. Men bara för dåliga betyg. Så jag planerar in nya tillfällen. Ett nytt prov, en sista möjlighet.

Vi repeterar. Eller rättare sagt, jag repeterar. Tavlan fylls. De elever som är där fotar av tavlan med sina mobiltelefoner. De elever som inte orkat ta sig till skolan får all information om provet skickad till sig, både på papper och digitalt. Nu tar ni väl och pluggar ordentligt?

Inte gör de det. På provdagen dyker en liten skara upp, gapande av den mest ohöljda förvåning. Var det i dag som vi skulle ha prov??!

Vi skjuter upp provet en vecka. Nu har ni ett gyllene tillfälle, ta vara på det!

Ha! På den nya provdagen dyker en ännu mindre skara upp och de är osannolikt nog ännu mindre förberedda än sist. Men de kan tänka sig att kasta ett getöga på provet och kanske skriva det någon annan dag, ganska snart fast inte i morgon.

Jag skriver in ett nytt provdatum i min kalender. Det gör inte eleverna för de använder inte sådana obsoleta verktyg. För dem är obehagligheter som prov, läxor, inlämningsuppgifter och muntliga redovisningar något som slår till utan förvarning, likt ödet. Och då kan man stå där i all sin juvenila oskuld och bedyra att man inte hade en aaaning.

Nu är jag ju själv ingen duvunge i lärarnästet så jag borde vara förberedd. Så här är det varje vår, även om det i likhet med den globala uppvärmningen sakta blir värre och värre. Ändå häpnar jag stundom över hur illa det är.

Min mest erfarna kollega, som jobbat fyrtio år i skolan och nu gör sin sista termin före pensioneringen, höll nästan (men bara nästan) på att tappa fattningen härförleden när en ung man meddelade att han behövde gå tidigare från hennes lektion. Anledningen? Han hade en tid hos frisören.

Jag är nu mycket nära den punkt där jag med förtjusning och oändligt tålamod hälsar varje vilsen ung människa varmt, varmt välkommen till dagens fullkomligt kravlösa lektion, och ett extra varmt välkommen till er som inte var mer än 25 minuter försenade. Och nej, det är inte någon kränkning av dig som var 48 minuter sen, jag förstår så innerligt väl att du inte kan lastas för att bussen missade dig och att väckarklockan var extra trött i dag.

Eftersom ni är den mest sönderstressade generation tonåringar som vandrat på denna jord  ska jag inte belasta er med … Förlåt, vad sa du lille vän? En penna? Självklart får du låna en penna, ett sudd också, och en pennvässare, en värktablett, ett plåster, en kudde och ett tuggummi, jag kan också hämta en bit choklad om du känner att blodsockret är på väg ner, men jag tror inte att du behöver någon penna just i dag för om jag skulle råka säga något viktigt kan jag skriva det på tavlan och så fotar du bara av det.

Håller din mobil på att ladda ur? Oj, så besvärligt för dig! Jag springer genast och letar efter en laddare, sätt dig bekvämt och vila så länge så är jag strax tillbaka.

Nej, inte behöver ni oroa er för betygen, nu ska vi bara ta det lugnt och fokusera på att andas. Ni andas väl allihop? Jääättefint, ni är så duktiga på att andas!

Säg efter mig: A-A-A-A-A!

IMG_2467

Extradag för sömntutor

DSC_3994.jpgSolen står redan högt. Jag borde ha satt igång med mina mest brådskande projekt för flera timmar sedan men att ta sig ur sängen är en utmaning när inte väckarklockans obönhörliga verklighetsnäve viftar under näsan.

Det är skottdagen, den där bonusdagen som förlänger året och livet med ett skratt, som ett ensamt skott. Ett skrämskott är vad jag skulle behöva för att flyga ur sängen. Eller en sömntuta som verkligen tutade. I stället ligger jag kvar och prövar mina vanliga knep.

Jag lockar först mig själv med tanken på frukost. Kaffe, visst vill jag ha det? Nä, kan vänta, grymtar jag till svar och vänder mig på sidan. Då sätter jag igång den inbillade hejarklacken som ljudlöst skanderar från min inre läktare. KOM IGEN PIA, KOM IGEN!! Roat bugar jag mot fansen, sluter ögonen och glider tillbaka in i sovmorgonen.

Det slutar som det brukar med att mitt förnuftiga jag påminner mitt oförnuftiga jag om att det inom kort är läggdags igen. Du får snart sova, försäkrar jag, bara du går upp och klarar av den här dagen en stund först.

Så då gör jag det. Det är en strålande vacker vinterdag, rejäla minusgrader men med dagsmejan väntande runt hörnet. I skogen bildar stammar och stenar ett stilleben med skuggor. Våren ska komma, tiden tickar vidare och den som sover går miste om sådana här minuter.

DSC_4004

En blå bok till Bodil

DSC_3861Just i dag, 6 februari 2016, är det trettio år sedan jag började föra dagbok. Vilket jag har gjort oavbrutet sedan dess. Varenda dag. Kalla det uthållighet, principfasthet eller mani, tvångsmässighet.

Just i dag råkade maken av en slump hitta en skrivbok som visade sig innehålla hans fars dagboksanteckningar. Min svärfar har nu varit död i fem och ett halvt år. Vi visste inte att han fört dagbok, därför har vi inte letat efter den.

Maken högläser några meningar för mig. Det är gripande och sorgligt, en småbarnspappa som närmar sig 30 och ser hur livet viker av i en annan riktning än han egentligen vill. Tvivel, oro, små glimtar av glädje.

En stund senare sitter jag i bilen och slår på radion. En ung Bodil Malmsten talar och så bryter kommentarer in. Rösterna är långsamma och dämpade. Vad nu? De använder preteritum, Bodil Malmsten var … När jag plötsligt förstår att hon är död måste jag nästan stanna bilen. Inte Bodil Malmsten också! Vi behöver henne. Jag behöver henne.

Bodil Malmsten tog dagboksskrivandet till en nivå som var både modern och höglitterär. Hennes texter kränger underbart och livsfarligt och poetiskt med hjälp av ett språk som inte stryker medhårs. För mig är hon ett föredöme. Jag vill att hon ska fortsätta skriva, i presens. Jag vill att hon inte ska vara död.

Vad kan jag göra? Jag rycker till mig kameran och går ut i den blå skymningen, fotar boken där den förgäves sträcker sig mot februarihimlen.

Ta sedan dit vi kommer

Snart blir nu då. Det här ögonblicket som för oss ter sig så självklart att vi har svårt att föreställa oss tillvaron på annat sätt kommer inom kort att ha passerat. Och allt vi kan förutsäga om framtiden är att den kommer att vara mycket olik samtiden.

Om tio år är det kanske fred i Syrien. Kanske har förhållandena förbättrats även på andra ställen som människor just nu flyr från. Kanske har flyktingströmmen sinat till en liten rännil. Eller stannat av helt. Eller vänt, så att det är vi som flyr.

De ensamkommande unga som vi mer eller mindre halvhjärtat tog emot har då integrerats i det svenska samhället, utbildat sig, fått jobb och bostad, kanske egna barn. En del har återvänt till det land som såg dem födas för att hjälpa till med återuppbyggnaden. Somliga som stannat kvar har säkert inte alls funnit sig tillrätta här, inte mötts av skydd och omsorg och bra skolgång, utan fastnat på samhällets skuggsida, blivit offer för eller utövare av kriminalitet. Ytterligare andra har utvisats och är bara försvunna.

När vi då blickar tillbaka till 2016 kan det hända att vi frågar oss om vi kunde ha gjort andra val och därmed uppnått ett annat Sverige. Tänk om vi hade dammsugit landet på kärleksfulla hem där det finns en vuxen eller två som reflexmässigt bemöter unga personer med lyhördhet och tålamod, och så hade vi frågat dessa verkligt vuxna om de kunde ta hand om en ensamkommande flykting mot ett barnbidrag i månaden plus ersättning för utlägg som kan styrkas med kvitto.

Låt säga att vi hade fått ihop tvåhundratusen trygga hem där de ensamkommande genast skulle ha upphört att vara ensamma och fått ett sammanhang att utvecklas i. Hade inte det bäddat för en annan framtid? För oss alla?

Låt oss dessutom leka med tanken att någon på Utbildningsdepartementet hade fått en snilleblixt och skyndsamt utrett en sprillans ny utbildningsväg till ett alldeles nytt yrke, vi kan ge det arbetsnamnet ”skolmentor”. Efter en treårig utbildning med studier i pedagogik, juridik, psykologi, socialt arbete samt ett invandrarspråk skulle skolmentorer anställas på alla landets skolor där de skulle avlasta inte bara lärarna utan även kuratorerna, skolsköterskorna, speciallärarna och rektorerna.

En skolmentor skulle hinna småprata med varje ung individ som behöver bekräftas av en vuxen. Hen skulle finnas i klassrummet och i korridoren, följa med på utflykter och friluftsdagar, ta ansvaret för klassens sociala utveckling och gripa in så fort någon riskerar att utsättas för skolmiljöns särskilda form av ondska.

En vuxen till är ofta just det som behövs för att åstadkomma lugn och studiero och reducera högen av besvärliga elevärenden på rektorns bord. Med de nya skolmentorerna kunde allt ha vänt, för alla elever.

Ja, man kan drömma och fantisera. Det fungerar dock bara åt ett håll, från nuet till framtiden. När vi väl är där, i den okända morgondagen, kan vi ångra våra val i det förflutna. Men då går vår sköna nya samtid inte längre att rucka på.

Åldras utan värdighet

I dag åkte granen ut. Med huvudet före, höll jag på att säga. I går ståtade den ännu praktfull och högtidsklädd mitt i huset. Då såg den ut så här.

IMG_2228

Nu ligger den ömkligen avklädd ute i snön. Barr har rasat, som minnena faller ur hjärnbarken på oss när vi blir gamla. Det är ingen vacker syn men den talar, den säger memento mori, minns att du ska dö en dag du också. Din tid är utmätt, dina barr tycks kanske oändligt många och evigt gröna just nu, men det är en chimär.

IMG_2233

Att åldras är ingen dans på rosor. Snarare påminner det om att kravla omkring i kall, djup snö. Det enda spänningsmomentet är att man inte vet vilka krämpor man kommer att få uppleva, och i vilken ordning. Blir det knäna före ryggen, höften före hörseln, balansen före blodtrycket? Eller tvärtom? Oavsett är det illa.

Med goda gener, mycket smink och skicklig ljussättning klarar en och annan att se ut som om de åldras med värdighet. Andra rasar hjälplöst som barr. Jag fruktar att jag tillhör barrvarianten. Ändå har jag för tillfället inga krämpor alls. Och de där fantomsmärtorna från framtiden skulle jag ju kunna ignorera. Ett tag till åtminstone.

Nästa år hugger vi en ny, frisk och ståtlig gran. Om vi orkar.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑