det moderna livet

Ge mig Helge, Henning och heliga Birgitta

En dag när Birgitta satt på hästryggen på väg till kungapalatset i Vadstena, kanske i sitt uppdrag som mentor åt den utrikes födda, inte alls integrerade drottning Blanka, fick hon plötsligt en uppenbarelse. Hon har själv beskrivit det som att hon blev ”hänryckt i anden, så att hon färdades liksom berövad sin kropps sinnen och upplyft i den inre betraktelsens extas”.

Birgitta såg en stege som gick från marken till himlen. Högst upp satt Kristus bredvid sin mor jungfru Maria och runt dem syntes ett myller av änglar och helgon. På själva stegen balanserade en figur som Birgitta kände igen, en elak munk, i färd med att klättra upp för att ställa Kristus mot väggen med en rad provokativa frågor.

Redan av den här korta beskrivningen förstår man ju att munken på stegen inte har en chans. Han är rökt. Birgitta är så övertygande i sin skildring att vi liksom köper hela paketet, stegen och änglarna och dummunken och alltihop. Vem vågar ens antyda möjligheten att Birgitta skulle ha fantiserat ihop sina uppenbarelser?

Att Jesus föddes i ett stall i Betlehem utgör den något svajiga grunden för vårt västerländska julfirande men Birgitta darrar inte på manschetten i sin ögonvittnesskildring av förlossningen. Hon var där. Visserligen först år 1372 men då fick hon genom en uppenbarelse skåda exakt hur det gått till. När jungfru Maria födde sin son skedde det utan skrik och blod och kladd, och efteråt var Marias kropp lika kysk och orörd som innan. Birgitta hade själv fött åtta barn på det vanliga sättet så hon förundrades storligen där hon knäböjde vid julkrubbescenen närmare fjorton århundraden senare.

Det är kraften i orden som gör att man litar på vissa författare och vågar ge sig hän. De gudabenådade rösterna tystar tvivlet. Motsatsen blir dock allt vanligare i vår tid, i takt med att AI-genererade texter och röster tar över samtalet. Numera måste man misstänksamt fråga sig om det man läser eller lyssnar på har en verklig avsändare eller om det tillkommit i språkmaskinens statistiskt riggade tombola.

Folk säger att AI ”hallucinerar” när innehållet är helt uppåt väggarna (fast språkligt korrekt). I så fall är det hallucinationer som ligger ljusår ifrån Birgittas kreativa och djupt meningsfulla uppenbarelser. AI-texten kan på ytan likna det människor producerar men det är samtidigt skrämmande tomt på avsikt, omdöme och budskap.

Förra veckan var jag med om en surrealistisk upplevelse när jag råkade AI-generera en podd utifrån den forskningsartikel jag skrivit på engelska. Två röster diskuterade på svenska vad den där ”Cederholm” kommit fram till. Det var kusligt och smickrande på samma gång, men det var också uppenbart att AI-rösterna inte hade en aning om hur saker och ting fungerar i människors värld och att de inte heller brydde sig om vilka knasigheter de hasplade ur sig.

Mänskliga varelser frambringar mycket som är av undermålig kvalitet, i synnerhet texter. Det är svårt att skriva bra. Men när AI genererar texter blir kvaliteten inte undermålig utan obefintlig, ovidkommande. Texten flyter fram i ett friktionsfritt och meningslöst pladder. Om AI-rösten läser en text kan det låta nästan som om den vet vad den talar om. Ändå avslöjar den sig vid ett feluttal eller en felbetoning och lyssnaren börjar ana att bakom rösten finns ett oändligt ingenting.

En del ljudboksinläsningar är så bristfälliga att nöjet grumlas, också när en skådespelare av kött och blod finns namngiven. Möjligen beror det på att man inte har råd att anlita kunniga producenter längre eller på att man inte tar sig tid att finslipa inläsningen. För min del har det gångna årets största läs- och lyssningsupplevelse satt ribban så högt att det blir svåröverträffat framöver. Jag har nämligen lyssnat på Per Anders Fogelströms Stad-serie i fem delar och därefter hans Barn-serie i tre delar, alltsammans utomordentligt skickligt inläst av Helge Skoog. Etthundranio timmar ren njutning.

Ändå är Fogelströms båda romansviter till brädden fyllda av förfärande elände. Ur fattigdom, ojämlikhet, våld och nöd växer det moderna Stockholm fram. Mina drömmars stad inleds 1860 med att den 15-årige Henning Nilsson kommer till huvudstaden för att försöka hitta arbete. Hans liv blir strävsamt och kort men trots att han dör redan i den här första delen svävar hans milda ande över hela serien, ända till Stad i världen som slutar 1968. En som däremot finns med i alla fem delarna är Hennings dotter Emelie, född 1870. Dubbelporträttet av Emelies och Stockholms parallella utveckling, liksom speglade i varandra, måste vara något av det märkvärdigaste som skrivits på svenska.

Emelie föddes hundra år före mig, under helt andra omständigheter. Vid 12 års ålder har hon slutat skolan och arbetar långa dagar på Melinders tekniska fabrik, från sex på morgonen till sju på kvällen eller ännu senare om chefen begär det. Hennes mor Lotten ser oroligt ut genom fönstret. Ska dottern ännu en gång lyckas ta sig helskinnad hem genom den mörka Stockholmskvällen?

De tre romanerna i Barn-serien berättar om Emelies anfäder och anmödrar, från 1749 till 1860 när de båda romansviternas historier knyts ihop. Emelies mormors mormors mor är den upproriska Sofia Krohn, ännu ofödd när Vävarnas barn inleds. Med en hårsmån överlever Sofia ett fängelsestraff där fångarna varken får mat eller kläder men ändå tvingas till hårt arbete. Sofia blir sedan den första i en rad tvätterskor, det enda någorlunda fria yrket för en kvinna vid den här tiden. Lotten, Emelies mor, blir den sista.

Häromdagen kom beskedet att Helge Skoog är död. I mina mörkare stunder tänker jag att mänskligheten inte längre frambringar röster som hans, att inläsare inte längre utvecklar den djupa bildning och inlevelseförmåga som krävs för att verkligen ge liv åt gestalter som Henning, Emelie, Lotten och Sofia. Tänk om AI:s konstgjorda låtsas-kommunikation håller på att förgifta våra sinnen tills vi inte längre hör skillnaden mellan det mänskliga och det artificiella, eller minns varför det är viktigt?

Heliga Birgitta hade inte det problemet. Inte heller led hon av överdriven ödmjukhet. Hon hörde Guds röst och var helt säker på det, också när det möjligen var sin egen röst hon hörde. Oavsett hade hon säkert stämt in i Topelius ord från 1887, en julpsalm för den som inte drunknar i klappar men känner sig välsignad ändå.

Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt i signad juletid.

Giv mig Guds ära, änglavakt och över jorden frid.

21 december, 2025 0

Det gör doktoranden (inte)

I väntan på att jag ska få ur mig en ny bloggtext kan jag åtminstone berätta vad jag gör i stället för att uppdatera min blogg: jag försöker doktorera.

Det är både ett stort privilegium och ett närapå omöjligt åtagande att vara doktorand i Sverige just nu. Jag är vagt medveten om att denna lyx är få förunnad, särskilt i ett historiskt perspektiv. Min mamma kunde bara drömma om att ta studenten och min mormor och min farmor kunde inte ens drömma om det. Men jag får ägna dagarna åt forskning och undervisning på universitetet, med lön. Dock förväntas jag producera en avhandling som blir godkänd därför att den lägger en gediget redovisad skärva kunskap till världen, kunskap som tidigare inte fanns. Däri ligger det svåra.

Mycket snart är min doktorandtid slut och då upphör finansieringen. Allt annat får därför stå åt sidan denna sommar – trädgårdsarbete, hushållsarbete, fritidsintressen, bloggar – medan jag påbörjar min tredje och sista artikel. Avhandlingen ska nämligen bestå av tre artiklar eller delstudier samt en så kallad kappa. De två artiklar som är färdiga ser du nedan.

Den första studien heter ”Förordet, flerspråkigheten och eleven” och publicerades 2023 som ett kapitel i konferensvolymen Ämnesdidaktiska perspektiv på språk och litteratur.

Förordet, flerspråkigheten och eleven Ladda ner

Den andra studien har jag genomfört på engelska: ”Explain and engage. Linguistic resources in Swedish as a second language textbooks to support academic writing”, publicerad 2025 i tidskriften Language and Education.

Explain and engage Ladda ner

28 juni, 2025 0

En megastjärna och en kulturkanon i samma blogg

(den såg ni inte komma, eller hur?)

Förra sommaren började jag planera en blogg med den tänkta rubriken ”Tio månader av Taylorism”. Den skulle på ett dråpligt sätt beskriva min musikaliska utveckling sedan jag till följd av en osannolik tur (?) råkat boka två biljetter till en av Taylor Swifts konserter i Stockholm. Taylorism är en ekonomisk teori om hur man effektivt organiserar arbete, uppkallad efter en farbror som hette Taylor i efternamn, och de tio månaderna syftar på den tid av intensiva förberedelser som skulle äga rum mellan juli 2023, när jag lyckades tränga mig fram i den virtuella biljettkön, och maj 2024, när jag under själva konserten skulle triumfera som fullärd swiftie (så kallas fansen, inte taylorister vilket hade varit ett alternativ).

Den bloggen blev inte skriven eftersom annat kom emellan. Den blir inte skriven nu heller. Men som idé var den eventuellt ganska kul. Jag hade tänkt bjuda på glimtar från sommarens bilfärder, när min yngsta dotter med stort tålamod förhörde mig på Taylor Swift-kunskap medan vi till medryckande toner susade genom Sverige. För varje låt frågade hon vilket album den kom ifrån. För varje låt gissade jag. Oftast fel, trots generöst med ledtrådar och trots att det då ännu bara fanns tio album, var och en med sin distinkta stil, att välja mellan. Att vissa album getts ut i ny version var bonusfakta som jag snabbt glömde.

− Fearless?
− Nej.
− Red?
− Nästan, det börjar på samma bokstav.
− Hm … nej, jag vet inte.
− Reputation. Den här då?
− Taylor Swift? (Alltså det självbetitlade första albumet.)
− Tycker du verkligen att det låter som i början av hennes karriär?
− Nä, kanske inte. Men då var det kanske 1989.

− Försök igen. Den kom två år efter Reputation.
− Speak Low?
− Du menar Speak Now?
− Just det, Speak Low är en skiva med Anne Sofie von Otter som sjunger Kurt Weill.
− Tyvärr, Lover. Okej, nu då?
− Nevermore!
− Du menar Evermore?
− Just det, jag tänkte på Lord Nevermore, en fantastisk roman av Agneta Pleijel som gjorde stort intryck på mig.

Solnedgång över vårvintersjö. Foto: Anna Ljung

Så där höll vi på tills sommaren tog slut och lämnade över till mörker, kyla och stress. Jag hann inte skriva någon blogg om mina fåfänga försök att bli en swiftie. Även andra potentiella bloggämnen dök upp och försvann. Ända tills jag häromdagen läste kulturministerns svar på Svenska Akademiens Mats Malms i mitt tycke kloka argument för varför en svensk kulturkanon är en dålig idé (den här debatten böljar fram och åter i DN liksom på många andra ställen). Kulturministern försvarade den kommande kanonen med irrelevanta floskler som irriterade mig till den milda grad att jag nästan började på en blogg.

Bloggämnet spy-galla-över-kulturkanonen är precis lika befängt som kanonen i sig, så det ska jag verkligen avstå från. Tänk bara så oerhört pinsamt det skulle vara om kanongeneralen Lars Trägårdh hörde av sig och ville ha tips på omistliga svenska klassiker som alla borde läsa − jo, jag vet att det inte kommer att hända men jag vill ändå ha fört till protokollet att jag innehar 135 hp i litteraturvetenskap och är författare till en litteraturhistoria för gymnasiet, så helt orimligt vore det inte − och jag lätt rodnande skulle vända kappan efter vinden och plötsligt vara hemskt mycket för en kulturkanon. Då skulle jag få ångra den där bloggen. Tur att jag inte skriver den.

Tur också för kommittén att de slipper höra mitt tjat om att både Moa Martinsons Mor gifter sig och Harry Martinsons Nässlorna blomma absolut måste vara med, och nej, det räcker verkligen inte med en barndomsskildring av en arbetarförfattare! Förresten ska Eyvind Johnsons Nu var det 1914 också in på listan, så det så.

Kärlekshistorier? Det kan ni hoppa upp och sätta er på! Det går an av Carl Jonas Love Almqvist, till att börja med, och så ett par noveller av Strindberg, Pengar av Victoria Benedictsson eller möjligen Fru Marianne om det måste sluta lyckligt, novellen Ingmarssönerna som inleder Lagerlöfs Jerusalem (den historien finns inte med i filmen men är något av det vackraste som skrivits på svenska om kärlek, möjligen i konkurrens med Lagerlöfs egen En herrgårdssägen), Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg, absolut, och då har jag inte nämnt Vilhelm Mobergs Utvandrarna och inte heller andats om Astrid Lindgren eller Kerstin Ekman eller Göran Tunström eller P O Enquist och alla författare som följt i deras spår, och icke ett ljud har jag ännu yttrat om den svenska lyrikskatten från Kolmodins Den blomstertid nu kommer via Bellman, Stagnelius, Södergran, Fröding, Boye, Ekelöf, Tranströmer, Lugn och så vidare, och så vidare. Och så vidare.

Ni förstår ju att det inte går! Litteraturen ryms inte på någon lista. Hur hade ni kulturkanonister förresten tänkt överleva denna fruktansvärt kalla och på så många sätt missmodiga vår utan till exempel af Wirséns En vänlig grönskas rika dräkt?

En vänlig grönskas rika dräkt 
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt 
de fagra örtesängar, 
och solens ljus 
och lundens sus 
och vågens sorl bland viden 
förkunna sommartiden.

Nej, just det. Det skulle ni ha tänkt på innan ni satte er i kanonen och kritiken började hagla kring öronen. Jag föreslår att ni i stället tar paus och lyssnar på Taylor Swifts nya album, The tortured poets department. Det kan behövas.

21 april, 2024 1

En av dessa morgnar drömmer jag på franska

På måndag måste jag lämna tillbaka Göran Greider. Jag har nu haft hans självbiografiska sviter bredvid sängen i drygt tre och en halv månad och biblioteket medger inte fler omlån. Tyvärr har boken inte infriat det trosvissa löftet i titeln: En av dessa morgnar ska du stiga upp sjungande. Jag gillar Greider och hans poetiskt politiska texter men inte en enda morgon har jag trallat före frukost. Inte ens nynnat.

Morgnar är överhuvudtaget ett knepigt kapitel i mitt liv. Jag är så bra på att sova och så dålig på att stiga upp, sjungande eller ej. Annars pockar ju den här årstiden på nya, goda föresatser som ska stärka karaktären och utveckla en som människa. Inför det nya året lade jag, vis av erfarenheten, ribban lagom lågt och nåbart och kallade det inte nyårslöften utan nyårsförväntningar. Det hjälpte föga. Förväntningarna gjorde mig nämligen sårbar för nätbaserad reklam som jag vanligtvis skrollar förbi. I stället klickade jag igång ett idiotiskt test i franska.

Till saken hör att jag har 120 högskolepoäng i franska och är legitimerad fransklärare med hyfsat lång erfarenhet av undervisning i franska på gymnasiet. Några simpla grammatikfrågor är ingen match för mig. Men jag pratar inte franska lätt och ledigt som riktiga fransktalande gör. På min nuvarande arbetsplats finns flera personer som har franska som modersmål. Blotta tanken på att konversera med dem i hela meningar gör mig kallsvettig. Stapplande engelska kan förlåtas men tafatta försök på franska? Aldrig. Jamais.

Den franska jag kan är teoretisk, boklig, motsatsen till spontan och intuitiv. Numera finns väl ingen som använder tryckta ordböcker men min franska ordbok från 1991 har jag kvar som en tejpad, sliten souvenir från ett svunnet millennium där man slog upp det okända och bläddrade sig till kunskap.

I sommar hoppas jag få åka på en konferens i Paris och då vore det parfait om jag hade ett halvår av franska framsteg bakom mig. Alltså var jag ett lätt byte för det blufföretag som strax före nyår utlovade flytande franska med hjälp av AI. För en liten slant skulle jag under sex månader få träna med en opersonlig bot som skulle anpassa sig till min nivå utan att någonsin fnysa åt mina misstag.

Stapplande engelska kan förlåtas men tafatta försök på franska? Aldrig. Jamais.

Givetvis borde jag ha anat oråd redan när AI-boten inte gav minsta återkoppling på det löjligt lätta testet utan bara uppmanade mig att själv välja vilken nivå jag låg på. Skulle inte testet ha visat det? Jag borde ha dragit öronen åt mig allra senast när jag dagen efter fick ett manande mejl som hetsade mig att inte tveka längre utan genast betala för min framtida franska. Tyvärr gick jag på det bedrägeriet. Vad ska jag skylla på mer än min dumhet? Kylan? Snön? Den avlägset naiva drömmen om en flytande fransk sommar?

Så snart jag hade betalat förlorade företaget allt intresse för mig. Kvar satt jag med ett måndagsexemplar till AI-bot, som inte förstod skillnaden mellan jeans och gin trots att scenen skulle föreställa en modebutik, som hoppade över hela fraser både i mina och i sina egna repliker och som ömsom prisade mina franskkunskaper, ömsom beskyllde mig för stavfel den själv åstadkom. Värst var nog bristen på lyhördhet. AI-boten saknade helt känsla för mig som interlocutrice. Den bara malde på in absurdum om vägen till provhytten, till biblioteket, till sjukhuset, till järnvägsstationen, till flygplatsen. Merci. Adieu.

Betalade du för appen?? frågade barnen och stirrade på varandra. Man ska aldrig betala för appar!

Mina barn är stora och förståndiga nu, mycket klokare än jag när det gäller moderna grejer. Den yngsta fyller 17 år i dag. Hennes storasyster har bakat en fantastisk tårta på temat ringar. Jag vet att ring på franska heter bague men vad har jag för glädje av det när jag inte ens klarar att skilja humbug från språklektioner.

Barnen, de förståndiga unga vuxna som jag tydligen fött upp, förmanar mig: gratisappar är bättre än appar man betalar för. (Jag som trodde det var tvärtom). De föreslår en annan språkapp som visar sig fungera mer pedagogiskt och som påminner mig varje dag om att det är dags för ännu en lektion. Nästan som om den på riktigt bryr sig om mina framsteg, och det utan att jag betalat.

Snön faller och faller. Någonstans långt i fjärran väntar kanske en sommar, man kan inte så noga veta. All denna snö ska väl smälta bort vad det lider. Min franska kommer knappast att flyta då heller, trots träget övande hela vintern. Tant pis.

4 januari, 2024 1

Det omöjliga ligger bakom oss

Det kommer aldrig att gå!!!

Jag var 4 år och förtvivlad. Min far sprang böjd bakom cykeln och höll i pakethållaren för nu skulle jag lära mig cykla, trodde han. Ha! Alla andra människor klarade uppenbarligen att hålla balansen på två hjul, men för mig framstod detta efter det första tappra försöket som en fullkomlig omöjlighet.

Jag minns inte vad pappa svarade. Inte heller minns jag triumfen när jag plötsligt vinglade fram för egen maskin och tydligen kunde cykla i alla fall. Steget från omöjligt till genomfört kan vara försvinnande kort.

Känslan av uppgivenhet minns jag dock tydligt. Den har återkommit med långa mellanrum under livet och satt mig i kontakt med min inre 4-åring. Det är inte en särskilt konstruktiv eller logisk känsla och det går inte att resonera förnuftigt med den. Visst vet jag att alla andra barn har kommit till världen genom någon sorts lyckad förlossning, men när jag själv stått i begrepp att pressa fram ett barn har det verkat helt orimligt. Alla andra men inte jag.

Tillvaron är begriplig bara om man inte funderar så mycket på den. För hur i hela friden är det möjligt att nytt liv blir till hela tiden, att pyttesmå gurkor och tomater och paprikor tränger fram ur blommor som nyss inte fanns men som bevisligen vuxit ur de frön jag petade ner i jorden i våras?

Nu senast överväldigades jag av den där förlamande omöjlighetskänslan när jag skulle boka covid-vaccinering. Innan jag ens lyckats identifiera mig i appen med det löjliga namnet Alltid öppet krävdes det 12 sms, alla med olika koder. Därefter loggade jag in flera gånger varje dag, från tidigt på morgonen till sent på kvällen. Jag möttes av en lista på platser där andra människor uppenbarligen blev vaccinerade i en strid ström. Den närmaste vaccineringsladan ligger 2 kilometer härifrån och ska enligt uppgift i pressen ha kapacitet för tusen sprutor i dygnet, men för mig fanns aldrig någon ledig tid.

Parallellt med appandet började jag ringa. Telefonkön var ofta lång. Till sist svarade någon ung person och satte igång att höra sig för om mitt hälsotillstånd. Var jag allergisk? Nyvaccinerad? Fullt frisk? Gravid? I behov av tolk? Nej, nej, ja, nej, nej, men jag vill gärna boka en tid för vaccinering här där jag bor. Tyvärr, finns inga lediga tider. Men ring tillbaka i eftermiddag, i kväll, i morgon.

Den första jag talade med på telefon sa att appen inte fungerar. Hon sa det i en ton som antydde att detta var självklart, något alla kände till. Den sista jag talade med berättade i förtroende att hon hört talas om dem som utan bokad tid åkt till en vaccineringsstation, liksom på vinst och förlust, och lyckats snacka sig till en resttid. Men på en rak fråga om det var så jag borde göra kunde hon inte svara ja. Var det alltså omöjligt för mig?

Medan detta pågick blev personer som är fem år yngre än jag vaccinerade, sedan tio år yngre än jag, sedan femton år yngre. De visade glatt upp sina armplåster i sociala medier. Alla andra men inte jag.

Så, till sist, en ledig tid uppenbarar sig i Norrtälje, inte alltför långt hemifrån. Jag bokar den via appen. Det fungerar! Och ungefär samtidigt som Sveriges regering faller sätter en pensionerad sjuksköterska nålen i armen på mig. Efteråt firar min mor och jag med fika på Biltema. Hon har just hämtat ut sitt nya pass, jag har fått min första vaccindos. Vi är försiktigt hoppfulla inför framtiden. Den där som väntar efter pandemin och som nyss verkade helt omöjlig.

22 juni, 2021 0

Alla hjärtans gästblogg

Jag gör här ett tillfälligt avbrott i mitt bloggskrivaruppehåll, inte så mycket för att världen behöver kommenteras utan av egoistiska skäl: jag blir sämre på att skriva när jag inte övar på att skriva. Se det som ett undantag. Eller som en gästblogg.

Folk säger att vi har genomlevt ett år med coronapandemin. Det stämmer inte riktigt. För ett år sedan, den 14 februari 2020, hade ännu ingen i Sverige dött av covid-19. Andra sjukdomar, som cancer, avbröt däremot människor mitt i livet.

Den här dagen för exakt ett år sedan gick jag på en begravning. Det var alldeles fullsatt. På kyrkbacken stod änklingen och barnen och försökte finna tröst i de hundratals innerliga kramar de fick. Samma kväll var jag på Dramaten och såg ”Dövheten”, en pjäs om Beethoven. Även där var det smockfullt, man fick klämma sig förbi varandra i bänkarna. Trots att Beethoven varit död länge och mot slutet blev både döv och vresig (enligt Niklas Rådström) stod han inte ensam på scenen. Vi satt inte isolerade i publiken. Det var alla hjärtans dag och vi hade inte en tanke på att vi skulle behöva hålla avstånd till något alls, allra minst till varandra.

Det tog ett tag innan det gick upp för oss att smittan kunde finnas i den osynliga luft vi andas in ifall någon som är smittad, ofta utan att ha en aning om det, har andats ut just denna luft. Inte ens den mest rigorösa handhygien kan hindra sådant. Om Beethoven hade levt nu hade han vackert fått hålla sig på sin kammare.

Julen 2020 blev lite annorlunda jämfört med tidigare jular. Möjligen var det därför det var svårare än någonsin att slänga ut julgranen. Den hann skjuta långa skott och närapå rota sig i parketten innan den slutligen åkte ut i går, 13 februari.

Jo, 2020 visade sig bli något som ingen hade föreställt sig. 2021 kan gå samma väg. Vi har ju tvingats ställa om, som det heter. Inte lika mycket som andra länder men ändå tillräckligt för att folk ska tröttna och börja slarva med vad de andas in. Dödstalen är förfärliga, sjukhusvården krävande, kvardröjande symtom skrämmande. Ändå vill somliga leva som vanligt igen. Resa, träffas, festa.

Jag övar på att förlika mig med tanken att jag inte kommer till Italien igen, inte till Paris och inte till Barcelona. Även om vaccinet visar sig skydda mot varenda mutation som kläcks så framstår riskerna med vår gamla livsstil som alltför allvarliga nu, i pandemins nyväckta medvetenhet. Livet är skört. Det är ingen självklar rätt att få flyga.

När pandemin bröt ut var jag gymnasielärare. När pandemin klingar av vet jag inte vad jag är men förhoppningsvis är jag då fortfarande doktorand i didaktik vid Uppsala universitet. Efter en dryg termin (av beräknade tio) har jag inte på långa vägar fått kläm på min forskning men däremot har jag fått viss rutin på att undervisa blivande lärare – på distans.

I mars, för elva månader sedan, hörde jag för första gången talas om Zoom, ett digitalt verktyg för distansmöten. Nu har jag flera digitala möten i veckan. Jag föreläser för lärarstudenter, handleder och examinerar dem muntligt via Zoom. Det känns inte konstigt längre. Vad mer väntar runt hörnet på att gå från helt nytt och obekant till gammalt och invant?

I går kväll, samtidigt som USA:s ex-president blev frikänd i riksrättsåtalet, såg jag en gammal amerikansk långfilm från 1946, ”De bästa åren” (på SVT Play till 5/3). Tre män återvänder hem efter andra världskriget. Medan de befunnit sig i ett utdraget trauma har deras familjer, fruar och flickvänner fortsatt sina liv. Filmen återger världen i svartvitt men i övrigt hanteras psykologin med häpnadsväckande nyansrikedom, trots att forskningen om posttraumatiskt stressyndrom då knappt var påtänkt. Kvinnosynen i filmen är mer progressiv än det mesta man hör från USA 75 år senare. Går utvecklingen egentligen bakåt? frågade jag mig.

Det var också något med filmens tre kärlekshistorier som fick mig att undra om kärleken var av ett annat slag förr, mer hållbar och inkännande och osjälvisk. Just denna dag när vi ser röda hjärtan överallt är det lätt att förväxla symbolen för kärlek med kärleken själv: detta att vara så fullständigt hemma i en annan människas närhet att den människan blir viktigare än den egna bekvämligheten.

Allt är just nu mycket kallt och osäkert. Man törs inte lova något, varken blogginlägg eller doktorsavhandlingar. Mitt i detta förvirrande tillstånd glimmar ändå kärleken. Ändå. Med Nils Ferlins ord, sprungna ur en annan epok: ”Kärleken kommer och kärleken går / ingen kan tyda dess lagar, / men dig vill jag följa i vinter och vår / och alla mina levnads dagar.”

14 februari, 2021 2

Coronadagbok vecka 12

Med anledning av det exceptionella tillstånd som pandemin har kastat oss in i och för att bidra till Nordiska museets insamling av coronaberättelser återupplivar jag tillfälligt min blogg.

IMG_4274 (2)

måndag 16 mars

En ny rutin har införts på jobbet från och med i dag: att vi varje morgon via mejl får en lista över vilka kollegor som är sjuka. Listan gör ett allvarstungt intryck, varje namn påminner om vår mänskliga bräcklighet. I själva verket kan det vara en högst banal förkylning som ligger bakom: alla uppmanas nu att stanna hemma vid minsta lilla symptom.

Min 18-åriga systerdotter ska i dag flyga hem till England från Sydkorea. Det visar sig att hon blir uppgraderad till första klass, för planet är nästan tomt. Här hemma meddelar SL att bussresenärer måste kliva på genom den bakre dörren (för att inte smitta chauffören?).

Alla våra grannländer har stängt skolorna, det är bara Sverige och Storbritannien som ännu håller öppet. Jag tipsar mina elever om att ta med läroböckerna hem varje dag för den händelse att skolan hastigt stänger. Rektorn tror inte att risken är överhängande just nu, men om många i personalen blir sjuka samtidigt kan det bli nödvändigt.

Jag slutar jobbet tidigare än vanligt eftersom APT, arbetsplatsträffen, blev inställd. Så bra, då hinner jag handla före utvecklingssamtalet med min yngsta dotter. Ica vill att jag ska handla med plasthandskar på, vilket är helt omöjligt. Särskilt som jag har inköpslistan i mobilen och den kräver mitt nakna fingeravtryck för att samarbeta. På listan står röda linser, men de är slut i butiken. Liksom havregryn och toalettpapper. Tomma hyllor är en ovanlig syn i det här landet. Kanske vi får vänja oss vid det nu.

Hemma, efter utvecklingssamtalet, berättar maken nöjt att han lyckats boka ett möte på onsdag med en jurist i Sollentuna. Jag går i taket. Du åker ingenstans!! Har han kanske glömt att han i kraft av sin höga ålder och dito blodtryck tillhör riskgruppen?!

Han protesterar. Han känner sig fullt frisk, ju. Men kvällsnyheterna ger mig rätt: personer över 70 ska undvika att träffa folk.

tisdag 17 mars

Det är i slutet av dagens första lektion som jag råkar kasta en blick på min mobil och ser att regeringen nu rekommenderar att gymnasier och högskolor ska stänga. Jag slår på radion och vi lyssnar tillsammans på Stefan Löfvens uppmaning. En elev och jag ser på varandra och ler: sovmorgon! De andra eleverna är mer bekymrade. Hur blir det nu?

Allt är mycket osäkert men en lång stund lyckas jag inbilla mig att ”stängda skolor” är liktydigt med lediga dagar i mjuk behå och raggsockor, tid för långa promenader, nöjesläsning och Netflix.

Under dagens sista lektion, med en annan grupp elever, när vi har talat lite om hur vi praktiskt ska organisera undervisningen från och med i morgon, är det en ung man som ställer frågan hur länge det här kommer att pågå. Jag drar ut på svaret medan spända sekunder tickar iväg: ”Jag är rädd att … eller, jag hoppas verkligen inte det, men det kan röra sig om … flera månader.”

På vägen hem gör jag ett nytt försök, i en annan butik. Där finns toapapper men de röda linserna är slut. Jag ringer först min mor och erbjuder mig att handla åt dem. ”Nej, vi har redan handlat i dag”, svarar hon glatt. ”Åkte ni och handlade, båda två, fast ni tillhör riskgruppen?? Så nu har ni alltså inget behov av … toapapper?”

IMG_4289 (2)

Detta med hamstringen av toalettpapper har väckt mycket löje i sociala medier, men jag tänker att det står för något annat, att toapapperet är det som skiljer oss inte bara från de övriga djuren utan också från våra förfäder. Att vi använder rullar av perforerade papperskvadrater, framställda för just detta ändamål (!) är det yttersta beviset på vår upphöjdhet, vår märkvärdiga status och vår långt drivna civilisation. Vi är homo toapapperensis.

onsdag 18 mars

Noga räknat är gymnasieskolan inte stängd, vi har bara bytt till distansundervisning. Så medan yngsta dottern cyklar iväg till sin alltjämt öppna skola förbereder jag mig för dagens arbete. Jag duschar och sminkar mig som vanligt men dessutom sprutar jag på parfym, för det får jag inte ha i vanliga fall på min intryckssanerade arbetsplats. Alla mina parfymer är många år gamla och/eller av tveksam kvalitet, så effekten är hastigt övergående.

Att förbereda distansuppgifter till eleverna, förutse alla komplikationer som kan dyka upp och hålla koll på att var och en gör vad den ska är långt stressigare än att undervisa i ett klassrum där jag genast kan se vem som hänger med och vem som inte förstår. En kort stund pustar jag ut under en digital fikapaus med kollegorna. Vi är ambitiösa och angelägna om att lyckas, men det här ställer helt nya krav på uppfinningsrikedom och flexibilitet.

IMG_4264 (2)

Sent på eftermiddagen åker jag till Stockholm i ett ärende som inte kan vänta. Gamla stan är spöklikt tom. I tunnelbanevagnen sitter alla långt från varandra, ända tills en riktigt gammal dam med käpp haltar ombord. Hon sätter sig mödosamt bredvid mig, harklar sig och snörvlar ljudligt.

Jag tänker att det är något med dessa pensionärer, att de liksom inte tror på döden så där som vi andra gör.

När jag ska gå av bussen lyckas jag trycka på stoppknappen med armbågen. Det känns som en bedrift.

torsdag 19 mars

Dag två av distansundervisning. Jag skippar sminket trots att jag ska ha två videomöten i dag, och slår mig ner vid datorn i ett moln av hastigt avdunstande parfym. En av dagens lektioner börjar 13.00 och prick ett trycker jag iväg meddelandet med uppgifter till eleverna. Pust!

På eftermiddagen lockar maken med mig ut på en vårpromenad. Ett bi klamrar sig girigt fast vid den röda blåsippan medan alla de andra bina surrande trängs kring bikupan. Nog ska det väl bli vår i alla fall, efter denna märkliga vinter? Eller kan själva våren sättas i karantän?

IMG_4285 (2)

fredag 20 mars

Det snöar denna vårdagjämningsmorgon, så jag bestämmer mig för att köra yngsta dottern till skolan. Alla vi andra, maken och jag och de tre äldre barnen, jobbar/pluggar/stökar omkring hemma. På eftermiddagen går jag och möter henne när hon kommer från skolan utan cykel, i tron att hon kanske av fröken har uppmanats att försiktigt transportera hem sitt pågående projekt: ett Taj Mahal i miniatyr, byggt av glasspinnar. Men nej, Taj Mahal är kvar i skolan.

IMG_4296 (2)

Det är nästan fullt på Icas parkering. Inne i butiken också. Plasthandskarna är slut, skönt. Men dessvärre är även jästen slut och alvedonet, och inte har de fått in varken toapapper eller röda linser. Jaha.

Tänk, för bara några veckor sedan hade jag helt andra bekymmer. Som hur jag skulle få lönen att räcka till räkningarna. Och jag kunde ibland sörja över att vi inte hade råd att åka till Italien. Nu vill inte en människa åka till Italien. Man vill inte åka någonstans. Om man inte är pensionär förstås, för pensionärer kan tänka sig att åka vart som helst.

lördag 21 mars

Morgonen är frostnupen och kall, och plötsligt börjar det hagla. Den äldre dottern fyller år. Hon får tulpaner och presenter av oss här hemma men alla andra måste gratulera via sociala medier, telefon eller Swish. Lillasyster bakar en tårta. ”Blås inte ut ljusen, tänk på corona!”

IMG_4335 (2)

Lillasyster har många talanger utöver tårtor och Taj Mahal. Hon överraskar mig med att kunna väldigt många balettsteg som hon föreslår att hon ska lära mig, i utbyte mot att jag ger henne pianolektioner. Hur har hon lärt sig detta? ”På Youtube!”

Det blåser kallt på kvällen när jag tar en rask promenad. Alla kor blir rädda för mig, utom en som trotsigt står kvar. Föga anar de att jag håller på att lära mig dansa balett.

IMG_4340 (2)

söndag 22 mars

I natt har isen, om än bräcklig och tunn och tillfällig, lagt sig på sjön. För första gången på alla år vi har bott här har det denna vinter inte legat sådan is att vi kunnat åka skridskor på den. Ingen riktig vinter. Och ingen riktig vår?

Inte heller i dag har jag hunnit med något Netflix. Jag har haft fullt upp med att planera distansundervisning. I skymningen går jag ner till sjön och skrämmer fåglarna fast jag inte vill. Naturen pågår bäst utan oss, vi fördömda homo toapapperensis.

IMG_4344 (2)

Stefan Löfven håller tal till nationen, då är det allvar. Hans slips har en dov nyans av liturgiskt lila. Det är ett bra tal som kommer att kunna användas i retorikundervisningen i framtiden. Om det nu blir någon framtid.

I morgon börjar en ny vecka om vilken vi inte vet någonting.

22 mars, 2020 0

Julspecial: testa din (brist på) bildningstörst!

Regeringen aviserar i dag, dan före dopparedan, ett nytt behörighetsprov för att vuxna utan gymnasieexamen ska kunna skippa komvux och gå direkt till högskolan. Om man klarar provet, som ännu inte finns i sinnevärlden utan bara på minister Ernkrans önskelista, ska man sedan kunna studera till exempelvis lärare.

Låter det intressant? Gör detta propedeutiska bildningstest så får du redan i dag ett förhandsbesked om hur du ligger till!

Första frågan: Vad betyder propedeutisk?
1) förberedande
x) julstressande
2) skattemedelsslösande

Andra frågan: Vem har skrivit Ålevangeliet?
1) Patrik Svensson
x) evangelisten Lukas
2) the real Donald Trump

Tredje frågan: Vilka är Kierkegaard, Nietzsche och Sartre?
1) tre av existentialismens filosofer
x) tre vise män på kameler
2) tre lögnaktiga medieprofiler

Fjärde frågan: Jesusbarnet …
1) är en symbol för oskuld och hopp.
x) föddes i ett stall en stjärnklar vinternatt.
2) var svensk medborgare och därför okej.

Femte frågan: Jesus kom till genom jungfrufödsel enligt …
1) kristendomens narrativ.
x) Bibeln.
2) en säker källa.

Sjätte frågan: Vad är julens budskap?
1) Det beror på vem man frågar.
x) Frid på jorden, väl?
2) Att klimathotet är överdrivet.

Sjunde frågan: Vad gör tomten i Viktor Rydbergs dikt?
1) Han ägnar sig åt existentiella grubblerier.
x) Han delar ut julklappar förstås!
2) Han svär över samhällsutvecklingen.

Åttonde frågan: ”Stilla natt, heliga natt! / Mörkret flyr, dagen gryr.” Så börjar tredje versen. Men hur fortsätter den?
1) Räddningstimman för världen slår …
x) … i glasen och låt oss lustiga vara!
2) Jag hälsar dig vänaste land uppå jord.

Nionde frågan: Så här strax före jul stressar kvinnor mer än män. De har knappt tid att uppdatera sina bloggar. Varför är det så?
1) Det är en konsekvens av att vi lever i en patriarkal kultur.
x) Det är tradition. Förresten är det ganska mysigt också!
2) Det är inte så. Det där är bara en lögn som feminister gillar att sprida.

Tionde frågan: Om du får väldigt många julklappar i år, vad är det då ett tecken på?
1) Att vi fortsätter att överkonsumera som om jordens resurser vore oändliga.
x) Att jag har varit snäll i år igen!
2) Att tomten finns på riktigt.

Så där! Räkna nu ihop dina svar. Om du har fått mest 1:or är du tillräckligt bildad för att ta anställning som exempelvis lärare (om du inte redan är lärare). Har du fått mest x kan du i alla fall en hel del om julen. Men har du fått mest 2:or är det riktigt illa, då kan knappast ens komvux frälsa dig från mörkret. God jul i alla fall!

23 december, 2019 0

Pissa, pass, Katrineholm

Det hällregnar i Göteborg den här morgonen när jag har ett extra tidigt seminarium på bokmässan, så jag bestämmer mig för att ta en taxi. Men den unga kvinnan i hotellreceptionen avråder med hänvisning till kostnaden. Spårvagn är mycket billigare, hävdar hon. Jag ser väl inte så rik och glamorös ut eftersom jag är praktiskt klädd för att orka 10.000 steg på mässgolvet, därav drar hon säkert slutsatsen att jag behöver hålla igen på utgifterna.

Kanske kommer jag i en nära framtid (om det nu blir någon och inte bara apokalops av alltsammans) att hitta balanspunkten i min medelålder och skaffa mig pondus. Jag tänker att det blir som en inre uppsträckning som får mig att utstråla auktoritet och som coachar mig att säga saker som ”jag hör vad du säger och det är fullt möjligt att du har rätt, men jag vill ändå ha en taxi”.

Vi är tydligen inte riktigt där än. För av mina invändningar (ösregnet, paraplybristen, mitt obefintliga sinne för riktningar och väderstreck, min begåvning för att gå vilse i främmande städer, bekvämligheten, trängseln i kollektivtrafiken så här dags en fredagsmorgon, den olösta spårvagnsbiljetten) blir det ingenting. I stället tittar jag lydigt på medan hon ritar en primitiv karta på en bit papper och med denna papperslapp i näven störtar jag ut i regnet.

Lappen blir snabbt blöt. Så även jag. Jag plöjer genom pölar stora som insjöar. Vätan väller in genom lufthålen i mina gympadojor. Fukten anfaller från alla håll: uppifrån, nerifrån, från sidorna. Men där kommer faktiskt en spårvagn, jag lyckas faktiskt klämma mig in, jag åker med en bit och till min stora överraskning hamnar jag rätt. En stund senare har jag glömt att jag anlände till årets bokmässa i skepnad av en dränkt katt, för nu har jag fullt fokus på ORDEN och BÖCKERNA och människorna som skriver dem, alltså FÖRFATTARNA.

När jag var ung var jag full av potential (tyckte jag själv). Visserligen saknade jag helt bildning och till stora delar även omdöme, men om någon hade sagt till mig att jag före min 50-årsdag skulle ha skrivit femton läroböcker, fått hundratals artiklar publicerade och gett ut en samling av mina bloggar på eget förlag så skulle jag ha bedömt detta som ett mått på framgång. Hade jag dessutom fått veta att jag skulle befinna mig i en position där jag inte själv behöver bekosta tågbiljett, hotellrum och eventuella taxiresor så hade jag väl baxnat.

Men där mitt medelålders jag stretar tungt i backen, alternativt skuttar över vattenpölar, uppfattar jag mig inte som framgångsrik. För i min vardag blåser motvind. Sveriges lärare har inget budgetutrymme för inköp av läromedel så mina böcker säljer inte. Alltså behöver jag försörja mig som lärare i en skola där styrdokumenten och tidsandan i skön förening skåpat ut allt vad bildning heter. I stället för att bläddra i böcker och böja verb och liknande obsoleta meningslösheter kan man ju googla.

I framtiden, om det nu blir någon och inte bara apokalops av alltihopa, kommer ingen längre att fatta skämt som ”flina, Flen, Katrineholm” eller ”pissa, pass, plånbok”.

Av alla dumheter som vrålas ut i sociala medier om Greta Thunberg i syfte att förminska henne reagerar jag särskilt på knäppgökarna som påstår att hon skulle göra mer nytta om hon gick i skolan som andra tonåringar. Oh really? Har ni besökt svensk skola under de senaste decennierna? Känner ni till att den vanligaste ambitionen hos en svensk tonåring i dag är att a) bli snuskigt rik genom att plötsligt b) bli helt omotiverat känd utan att c) kunna något särskilt om något särskilt och framför allt utan att d) anstränga sig det minsta?

Kan vi inte göra något kul i dag? bräker tonåringarna och fäster sina hoppfulla blickar på mig. De vill ha högsta betyg serverade på silverfat with a cherry on the top men de vill helst slippa göra tråkiga och jobbiga grejer. Som att typ traggla gamla franska verb. För då blir de så sjukt stressade. Måste man verkligen böja verb i varje mening? Det är ju ändå tanken som räknas. (Och Google translate.)

Nej, min kära elever, vi ska inte göra något kul i dag heller. Förresten är jag i Göteborg och lyssnar på kloka författare som tappert håller bildningens fana över vattenytan ännu en stund. Men om ni verkligen vill göra nytta föreslår jag att ni skolstrejkar för klimatet.

Och här kommer en domedagsprofetia på franska, helt utan verb. Den skulle ni kunna skriva upp om ni hade en penna med er (och dessutom skulle ni ha goda chanser att begripa den om ni kände till gammalt bildningsstoff som syndafloden och apokalypsen och det trotsiga skrålandet medan civilisationen går under): Après nous, le déluge.

28 september, 2019 0

Pia Cederholm

Kategori