Sök

Pia Cederholm

Öppna sök
Författare

piacederholm

Forskare. Författare. Lärare. Scholar. Writer. Teacher.

Ge mig Helge, Henning och heliga Birgitta

En dag när Birgitta satt på hästryggen på väg till kungapalatset i Vadstena, kanske i sitt uppdrag som mentor åt den utrikes födda, inte alls integrerade drottning Blanka, fick hon plötsligt en uppenbarelse. Hon har själv beskrivit det som att hon blev ”hänryckt i anden, så att hon färdades liksom berövad sin kropps sinnen och upplyft i den inre betraktelsens extas”.

Birgitta såg en stege som gick från marken till himlen. Högst upp satt Kristus bredvid sin mor jungfru Maria och runt dem syntes ett myller av änglar och helgon. På själva stegen balanserade en figur som Birgitta kände igen, en elak munk, i färd med att klättra upp för att ställa Kristus mot väggen med en rad provokativa frågor.

Redan av den här korta beskrivningen förstår man ju att munken på stegen inte har en chans. Han är rökt. Birgitta är så övertygande i sin skildring att vi liksom köper hela paketet, stegen och änglarna och dummunken och alltihop. Vem vågar ens antyda möjligheten att Birgitta skulle ha fantiserat ihop sina uppenbarelser?

Att Jesus föddes i ett stall i Betlehem utgör den något svajiga grunden för vårt västerländska julfirande men Birgitta darrar inte på manschetten i sin ögonvittnesskildring av förlossningen. Hon var där. Visserligen först år 1372 men då fick hon genom en uppenbarelse skåda exakt hur det gått till. När jungfru Maria födde sin son skedde det utan skrik och blod och kladd, och efteråt var Marias kropp lika kysk och orörd som innan. Birgitta hade själv fött åtta barn på det vanliga sättet så hon förundrades storligen där hon knäböjde vid julkrubbescenen närmare fjorton århundraden senare.

Det är kraften i orden som gör att man litar på vissa författare och vågar ge sig hän. De gudabenådade rösterna tystar tvivlet. Motsatsen blir dock allt vanligare i vår tid, i takt med att AI-genererade texter och röster tar över samtalet. Numera måste man misstänksamt fråga sig om det man läser eller lyssnar på har en verklig avsändare eller om det tillkommit i språkmaskinens statistiskt riggade tombola.

Folk säger att AI ”hallucinerar” när innehållet är helt uppåt väggarna (fast språkligt korrekt). I så fall är det hallucinationer som ligger ljusår ifrån Birgittas kreativa och djupt meningsfulla uppenbarelser. AI-texten kan på ytan likna det människor producerar men det är samtidigt skrämmande tomt på avsikt, omdöme och budskap.

Förra veckan var jag med om en surrealistisk upplevelse när jag råkade AI-generera en podd utifrån den forskningsartikel jag skrivit på engelska. Två röster diskuterade på svenska vad den där ”Cederholm” kommit fram till. Det var kusligt och smickrande på samma gång, men det var också uppenbart att AI-rösterna inte hade en aning om hur saker och ting fungerar i människors värld och att de inte heller brydde sig om vilka knasigheter de hasplade ur sig.

Mänskliga varelser frambringar mycket som är av undermålig kvalitet, i synnerhet texter. Det är svårt att skriva bra. Men när AI genererar texter blir kvaliteten inte undermålig utan obefintlig, ovidkommande. Texten flyter fram i ett friktionsfritt och meningslöst pladder. Om AI-rösten läser en text kan det låta nästan som om den vet vad den talar om. Ändå avslöjar den sig vid ett feluttal eller en felbetoning och lyssnaren börjar ana att bakom rösten finns ett oändligt ingenting.

En del ljudboksinläsningar är så bristfälliga att nöjet grumlas, också när en skådespelare av kött och blod finns namngiven. Möjligen beror det på att man inte har råd att anlita kunniga producenter längre eller på att man inte tar sig tid att finslipa inläsningen. För min del har det gångna årets största läs- och lyssningsupplevelse satt ribban så högt att det blir svåröverträffat framöver. Jag har nämligen lyssnat på Per Anders Fogelströms Stad-serie i fem delar och därefter hans Barn-serie i tre delar, alltsammans utomordentligt skickligt inläst av Helge Skoog. Etthundranio timmar ren njutning.

Ändå är Fogelströms båda romansviter till brädden fyllda av förfärande elände. Ur fattigdom, ojämlikhet, våld och nöd växer det moderna Stockholm fram. Mina drömmars stad inleds 1860 med att den 15-årige Henning Nilsson kommer till huvudstaden för att försöka hitta arbete. Hans liv blir strävsamt och kort men trots att han dör redan i den här första delen svävar hans milda ande över hela serien, ända till Stad i världen som slutar 1968. En som däremot finns med i alla fem delarna är Hennings dotter Emelie, född 1870. Dubbelporträttet av Emelies och Stockholms parallella utveckling, liksom speglade i varandra, måste vara något av det märkvärdigaste som skrivits på svenska.

Emelie föddes hundra år före mig, under helt andra omständigheter. Vid 12 års ålder har hon slutat skolan och arbetar långa dagar på Melinders tekniska fabrik, från sex på morgonen till sju på kvällen eller ännu senare om chefen begär det. Hennes mor Lotten ser oroligt ut genom fönstret. Ska dottern ännu en gång lyckas ta sig helskinnad hem genom den mörka Stockholmskvällen?

De tre romanerna i Barn-serien berättar om Emelies anfäder och anmödrar, från 1749 till 1860 när de båda romansviternas historier knyts ihop. Emelies mormors mormors mor är den upproriska Sofia Krohn, ännu ofödd när Vävarnas barn inleds. Med en hårsmån överlever Sofia ett fängelsestraff där fångarna varken får mat eller kläder men ändå tvingas till hårt arbete. Sofia blir sedan den första i en rad tvätterskor, det enda någorlunda fria yrket för en kvinna vid den här tiden. Lotten, Emelies mor, blir den sista.

Häromdagen kom beskedet att Helge Skoog är död. I mina mörkare stunder tänker jag att mänskligheten inte längre frambringar röster som hans, att inläsare inte längre utvecklar den djupa bildning och inlevelseförmåga som krävs för att verkligen ge liv åt gestalter som Henning, Emelie, Lotten och Sofia. Tänk om AI:s konstgjorda låtsas-kommunikation håller på att förgifta våra sinnen tills vi inte längre hör skillnaden mellan det mänskliga och det artificiella, eller minns varför det är viktigt?

Heliga Birgitta hade inte det problemet. Inte heller led hon av överdriven ödmjukhet. Hon hörde Guds röst och var helt säker på det, också när det möjligen var sin egen röst hon hörde. Oavsett hade hon säkert stämt in i Topelius ord från 1887, en julpsalm för den som inte drunknar i klappar men känner sig välsignad ändå.

Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt i signad juletid.

Giv mig Guds ära, änglavakt och över jorden frid.

0

Det gör doktoranden (inte)

I väntan på att jag ska få ur mig en ny bloggtext kan jag åtminstone berätta vad jag gör i stället för att uppdatera min blogg: jag försöker doktorera.

tung, rosa pion med regndroppar

Det är både ett stort privilegium och ett närapå omöjligt åtagande att vara doktorand i Sverige just nu. Jag är vagt medveten om att denna lyx är få förunnad, särskilt i ett historiskt perspektiv. Min mamma kunde bara drömma om att ta studenten och min mormor och min farmor kunde inte ens drömma om det. Men jag får ägna dagarna åt forskning och undervisning på universitetet, med lön. Dock förväntas jag producera en avhandling som blir godkänd därför att den lägger en gediget redovisad skärva kunskap till världen, kunskap som tidigare inte fanns. Däri ligger det svåra.

Ogräset växer kämpahögt.

Mycket snart är min doktorandtid slut och då upphör finansieringen. Allt annat får därför stå åt sidan denna sommar – trädgårdsarbete, hushållsarbete, fritidsintressen, bloggar – medan jag påbörjar min tredje och sista artikel. Avhandlingen ska nämligen bestå av tre artiklar eller delstudier samt en så kallad kappa. De två artiklar som är färdiga ser du nedan.

Den första studien heter ”Förordet, flerspråkigheten och eleven” och publicerades 2023 som ett kapitel i konferensvolymen Ämnesdidaktiska perspektiv på språk och litteratur.

Förordet, flerspråkigheten och elevenLadda ner

Den andra studien har jag genomfört på engelska: ”Explain and engage. Linguistic resources in Swedish as a second language textbooks to support academic writing”, publicerad 2025 i tidskriften Language and Education.

Explain and engageLadda ner
0

Vad jag saknar begåvning för

I nr 2 2024 av Läromedelsförfattarnas medlemstidning Manus porträtteras jag av Embla Jernstig på s. 18-19. Om någon skulle undra varför jag så sällan skriver en ny blogg så finns svaret delvis där (och det är inte främst begåvningen som fallerar). Läs artikeln nedan.

0

En megastjärna och en kulturkanon i samma blogg

(den såg ni inte komma, eller hur?)

Förra sommaren började jag planera en blogg med den tänkta rubriken ”Tio månader av Taylorism”. Den skulle på ett dråpligt sätt beskriva min musikaliska utveckling sedan jag till följd av en osannolik tur (?) råkat boka två biljetter till en av Taylor Swifts konserter i Stockholm. Taylorism är en ekonomisk teori om hur man effektivt organiserar arbete, uppkallad efter en farbror som hette Taylor i efternamn, och de tio månaderna syftar på den tid av intensiva förberedelser som skulle äga rum mellan juli 2023, när jag lyckades tränga mig fram i den virtuella biljettkön, och maj 2024, när jag under själva konserten skulle triumfera som fullärd swiftie (så kallas fansen, inte taylorister vilket hade varit ett alternativ).

Blåsippor i vårregn. Foto: Anna Ljung
Vitsippa i vårregn. Foto: Anna Ljung

Den bloggen blev inte skriven eftersom annat kom emellan. Den blir inte skriven nu heller. Men som idé var den eventuellt ganska kul. Jag hade tänkt bjuda på glimtar från sommarens bilfärder, när min yngsta dotter med stort tålamod förhörde mig på Taylor Swift-kunskap medan vi till medryckande toner susade genom Sverige. För varje låt frågade hon vilket album den kom ifrån. För varje låt gissade jag. Oftast fel, trots generöst med ledtrådar och trots att det då ännu bara fanns tio album, var och en med sin distinkta stil, att välja mellan. Att vissa album getts ut i ny version var bonusfakta som jag snabbt glömde.


− Fearless?
− Nej.
− Red?
− Nästan, det börjar på samma bokstav.
− Hm … nej, jag vet inte.
− Reputation. Den här då?
− Taylor Swift? (Alltså det självbetitlade första albumet.)
− Tycker du verkligen att det låter som i början av hennes karriär?
− Nä, kanske inte. Men då var det kanske 1989.


− Försök igen. Den kom två år efter Reputation.
− Speak Low?
− Du menar Speak Now?
− Just det, Speak Low är en skiva med Anne Sofie von Otter som sjunger Kurt Weill.
− Tyvärr, Lover. Okej, nu då?
− Nevermore!
− Du menar Evermore?
− Just det, jag tänkte på Lord Nevermore, en fantastisk roman av Agneta Pleijel som gjorde stort intryck på mig.

Solnedgång över vårvintersjö. Foto: Anna Ljung

Så där höll vi på tills sommaren tog slut och lämnade över till mörker, kyla och stress. Jag hann inte skriva någon blogg om mina fåfänga försök att bli en swiftie. Även andra potentiella bloggämnen dök upp och försvann. Ända tills jag häromdagen läste kulturministerns svar på Svenska Akademiens Mats Malms i mitt tycke kloka argument för varför en svensk kulturkanon är en dålig idé (den här debatten böljar fram och åter i DN liksom på många andra ställen). Kulturministern försvarade den kommande kanonen med irrelevanta floskler som irriterade mig till den milda grad att jag nästan började på en blogg.

Bloggämnet spy-galla-över-kulturkanonen är precis lika befängt som kanonen i sig, så det ska jag verkligen avstå från. Tänk bara så oerhört pinsamt det skulle vara om kanongeneralen Lars Trägårdh hörde av sig och ville ha tips på omistliga svenska klassiker som alla borde läsa − jo, jag vet att det inte kommer att hända men jag vill ändå ha fört till protokollet att jag innehar 135 hp i litteraturvetenskap och är författare till en litteraturhistoria för gymnasiet, så helt orimligt vore det inte − och jag lätt rodnande skulle vända kappan efter vinden och plötsligt vara hemskt mycket för en kulturkanon. Då skulle jag få ångra den där bloggen. Tur att jag inte skriver den.

Tur också för kommittén att de slipper höra mitt tjat om att både Moa Martinsons Mor gifter sig och Harry Martinsons Nässlorna blomma absolut måste vara med, och nej, det räcker verkligen inte med en barndomsskildring av en arbetarförfattare! Förresten ska Eyvind Johnsons Nu var det 1914 också in på listan, så det så.

Kärlekshistorier? Det kan ni hoppa upp och sätta er på! Det går an av Carl Jonas Love Almqvist, till att börja med, och så ett par noveller av Strindberg, Pengar av Victoria Benedictsson eller möjligen Fru Marianne om det måste sluta lyckligt, novellen Ingmarssönerna som inleder Lagerlöfs Jerusalem (den historien finns inte med i filmen men är något av det vackraste som skrivits på svenska om kärlek, möjligen i konkurrens med Lagerlöfs egen En herrgårdssägen), Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg, absolut, och då har jag inte nämnt Vilhelm Mobergs Utvandrarna och inte heller andats om Astrid Lindgren eller Kerstin Ekman eller Göran Tunström eller P O Enquist och alla författare som följt i deras spår, och icke ett ljud har jag ännu yttrat om den svenska lyrikskatten från Kolmodins Den blomstertid nu kommer via Bellman, Stagnelius, Södergran, Fröding, Boye, Ekelöf, Tranströmer, Lugn och så vidare, och så vidare. Och så vidare.

Ni förstår ju att det inte går! Litteraturen ryms inte på någon lista. Hur hade ni kulturkanonister förresten tänkt överleva denna fruktansvärt kalla och på så många sätt missmodiga vår utan till exempel af Wirséns En vänlig grönskas rika dräkt? 

En vänlig grönskas rika dräkt 
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt 
de fagra örtesängar, 
och solens ljus 
och lundens sus 
och vågens sorl bland viden 
förkunna sommartiden.

Nej, just det. Det skulle ni ha tänkt på innan ni satte er i kanonen och kritiken började hagla kring öronen. Jag föreslår att ni i stället tar paus och lyssnar på Taylor Swifts nya album, The tortured poets department. Det kan behövas.

1

Tal till nyexaminerade lärare

Kära nytillkomna lärarkollegor! Välkomna in i ett yrke där ni sannerligen behövs och där ni sannerligen kan göra mer nytta än någon annanstans!

Visserligen är det en dygd att vara ödmjuk men som de välutbildade, högkompetenta individer vi är tycker jag att vi kan sätta den där ödmjukheten inom parentes en stund och i stället konstatera att det inte finns något viktigare yrke. Ni är samhällets stöttepelare, grunden för att allt annat ska fungera. Det firar vi i dag!

Vad är det då som är så unikt med läraryrket? Vad är det vi kan som inte andra kan?

Jag skulle vilja definiera en lärare, inte som en som har allting i huvudet, utan som en som kan ta reda på vad som helst och förklara det för vem som helst. Vår yrkeskunskap sitter inte i ett osedvanligt gott minne utan i situationen – vi kan anpassa oss till okunnighet och fördomsfullhet var vi än stöter på den, och vi kan göra något åt den.

Med en lärarexamen följer nämligen en licence to teach som varar livet ut, oavsett vad man för tillfället ägnar sig åt. Ni har från och med nu rätt att ingripa så snart ni uppmärksammar en kunskapslucka i omgivningen, inte som bryska poliser utan som fridsamma fröknar och magistrar som med oändligt tålamod sprider upplysning i denna mörka värld. Det kan till och med bli svårt att hejda den där impulsen att undervisa folk även utanför klassrummet.

Strax före jul satt jag på en buss där jag inte kunde undgå att höra samtalet mellan två unga män på andra sidan mittgången. De diskuterade ett uttryck som den ene inte kände till och den andre bara kunde till hälften och uttalade ungefär ”böserk”. Jag försökte bita mig i tungan men kunde till slut inte undvika att upplysa dem om att det heter BÄRSÄRK, och när den ene försökte men misslyckades med att googla detta, förtydligade jag: BÄRSÄRK MED TVÅ Ä. Sedan ursäktade jag mig med att jag är svensklärare och tryckte i mina airpods så att jag inte skulle frestas att antasta dem mer.

Varför skämdes jag för att jag agerat på min lärarimpuls? Jag sa ju nyss att lärare har rätt att ingripa vid kunskapsluckor. Och de två unga männen blev inte alls förnärmade utan sa bara ”Där fick man lära sig något nytt”. Ändå var det pinsamt på något sätt och så kändes det i flera veckor. Ända till i torsdags, när jag fick ett mejl från en student med posttentaångest. Ni kanske minns känslan när man just skrivit en tenta och så är det en fråga man inte kan släppa tanken på, och man drivs av sin ångest att skicka ett meddelande till läraren för att be om det rätta svaret. Nej just det, ni har ju lämnat alla tentor och all ångest lyckligt bakom er, grattis till det också, så ni har väl förträngt hur det kändes. I alla fall, den här studenten avslutade sitt mejl med orden ”Tack för att du är en tydlig lärare.” Och då föll polletten ner.

Det är tydlighet som är vår grej! Var, om inte hos läraren, hittar man tydlighet i en otydlig samtid? Vår kompetens består av tydlighet! Låt vara att familjen därhemma kan få höra ett budskap både två och tre gånger extra, bara för att man av erfarenhet vet att alla inte uppfattar allt första gången man säger det. (Sådana kommer ni också att bli, jag lovar.) Men det är ingen nackdel att vara tydlig. Tänk på denna kompetens som ett tjänstevapen som du aldrig kan råka avfyra av misstag, ett vapen inte för att skada någon eller försvara sig med utan för att skydda lärandet och försvara kunskapen. Tydlighet ger auktoritet, en inneboende auktoritet som du nu besitter och kan plocka fram i situationer där självförtroendet utmanas och du blir ifrågasatt.

Den där hånfulla rösten kan förresten också komma inifrån en själv, den där som påstår att du inte duger. Nu har du papper på din auktoritet, en examen från Sveriges äldsta och finaste universitet, ingen kan säga att du inte duger. Inte ens du själv.

Det finns många ledare som kan ställa sig inför en grupp medmänniskor och tala men utan att komma med annat än floskler och halvsanningar. En lärare, däremot, kan begripliggöra ett innehåll, göra kunskap tillgänglig, för just dem som mest akut saknar den. Låt dig inte hindras av att din publik ibland tycks tro att de klarar sig bättre utan. Du har rätt och de har fel.

Detsamma gäller påbud uppifrån om nya byråkratiska påhitt där du uppmanas att ägna tid åt att fylla i meningslösa dokument som inte gynnar dina elever. Strunta i sådant, du har inte tid. Lita på din kompetens, på din auktoritet. Gör i all stillhet motstånd mot dumheten.

Odla din tydlighet. Odla ditt tålamod. Världen behöver båda.

Känn tyngden i ditt viktiga uppdrag. Det är du som är auktoriteten. Räta på ryggen. Google och AI kan aldrig ersätta dig.

Var stolt över vad du har klarat så här långt och över vad du kommer att uträtta framöver. Och tänk på allt du ska få lära dig på vägen! För kom ihåg: man lär så länge man har elever.

Lycka till! Ha så roligt det någonsin går i klassrummet!

Det här talet höll jag vid lärarexaminandernas ceremoni i universitetsaulan i Uppsala 14 januari 2024 inför 145 nyblivna förskollärare, grundskollärare och ämneslärare.

1

En av dessa morgnar drömmer jag på franska

På måndag måste jag lämna tillbaka Göran Greider. Jag har nu haft hans självbiografiska sviter bredvid sängen i drygt tre och en halv månad och biblioteket medger inte fler omlån. Tyvärr har boken inte infriat det trosvissa löftet i titeln: En av dessa morgnar ska du stiga upp sjungande. Jag gillar Greider och hans poetiskt politiska texter men inte en enda morgon har jag trallat före frukost. Inte ens nynnat.

Morgnar är överhuvudtaget ett knepigt kapitel i mitt liv. Jag är så bra på att sova och så dålig på att stiga upp, sjungande eller ej. Annars pockar ju den här årstiden på nya, goda föresatser som ska stärka karaktären och utveckla en som människa. Inför det nya året lade jag, vis av erfarenheten, ribban lagom lågt och nåbart och kallade det inte nyårslöften utan nyårsförväntningar. Det hjälpte föga. Förväntningarna gjorde mig nämligen sårbar för nätbaserad reklam som jag vanligtvis skrollar förbi. I stället klickade jag igång ett idiotiskt test i franska.

Till saken hör att jag har 120 högskolepoäng i franska och är legitimerad fransklärare med hyfsat lång erfarenhet av undervisning i franska på gymnasiet. Några simpla grammatikfrågor är ingen match för mig. Men jag pratar inte franska lätt och ledigt som riktiga fransktalande gör. På min nuvarande arbetsplats finns flera personer som har franska som modersmål. Blotta tanken på att konversera med dem i hela meningar gör mig kallsvettig. Stapplande engelska kan förlåtas men tafatta försök på franska? Aldrig. Jamais.

Den franska jag kan är teoretisk, boklig, motsatsen till spontan och intuitiv. Numera finns väl ingen som använder tryckta ordböcker men min franska ordbok från 1991 har jag kvar som en tejpad, sliten souvenir från ett svunnet millennium där man slog upp det okända och bläddrade sig till kunskap.

I sommar hoppas jag få åka på en konferens i Paris och då vore det parfait om jag hade ett halvår av franska framsteg bakom mig. Alltså var jag ett lätt byte för det blufföretag som strax före nyår utlovade flytande franska med hjälp av AI. För en liten slant skulle jag under sex månader få träna med en opersonlig bot som skulle anpassa sig till min nivå utan att någonsin fnysa åt mina misstag.

Stapplande engelska kan förlåtas men tafatta försök på franska? Aldrig. Jamais.

Givetvis borde jag ha anat oråd redan när AI-boten inte gav minsta återkoppling på det löjligt lätta testet utan bara uppmanade mig att själv välja vilken nivå jag låg på. Skulle inte testet ha visat det? Jag borde ha dragit öronen åt mig allra senast när jag dagen efter fick ett manande mejl som hetsade mig att inte tveka längre utan genast betala för min framtida franska. Tyvärr gick jag på det bedrägeriet. Vad ska jag skylla på mer än min dumhet? Kylan? Snön? Den avlägset naiva drömmen om en flytande fransk sommar?

Så snart jag hade betalat förlorade företaget allt intresse för mig. Kvar satt jag med ett måndagsexemplar till AI-bot, som inte förstod skillnaden mellan jeans och gin trots att scenen skulle föreställa en modebutik, som hoppade över hela fraser både i mina och i sina egna repliker och som ömsom prisade mina franskkunskaper, ömsom beskyllde mig för stavfel den själv åstadkom. Värst var nog bristen på lyhördhet. AI-boten saknade helt känsla för mig som interlocutrice. Den bara malde på in absurdum om vägen till provhytten, till biblioteket, till sjukhuset, till järnvägsstationen, till flygplatsen. Merci. Adieu.

Betalade du för appen?? frågade barnen och stirrade på varandra. Man ska aldrig betala för appar!

Mina barn är stora och förståndiga nu, mycket klokare än jag när det gäller moderna grejer. Den yngsta fyller 17 år i dag. Hennes storasyster har bakat en fantastisk tårta på temat ringar. Jag vet att ring på franska heter bague men vad har jag för glädje av det när jag inte ens klarar att skilja humbug från språklektioner.

Barnen, de förståndiga unga vuxna som jag tydligen fött upp, förmanar mig: gratisappar är bättre än appar man betalar för. (Jag som trodde det var tvärtom). De föreslår en annan språkapp som visar sig fungera mer pedagogiskt och som påminner mig varje dag om att det är dags för ännu en lektion. Nästan som om den på riktigt bryr sig om mina framsteg, och det utan att jag betalat.

Snön faller och faller. Någonstans långt i fjärran väntar kanske en sommar, man kan inte så noga veta. All denna snö ska väl smälta bort vad det lider. Min franska kommer knappast att flyta då heller, trots träget övande hela vintern. Tant pis.

1

Den sista sommaren säger inte hejdå

I början av juni förkunnade jag för familjen att jag tänkte ta mig an sommaren 2023 som om det vore min sista. Jag räknar inte med fler somrar, knappt ens den här faktiskt. Man vågar ju inte ta något för givet längre. Ni vet, krig och klimatkris och flyktingkatastrofer och den genomonda och cyniskt välplanerade eller bara kortsynta och enfaldiga ödeläggelsen av allt liv på planeten vi ärvde och inte förvaltade särskilt väl.

Om man som jag har en religiös bildvärld i ryggsäcken känns tidningsrubrikerna som övertydliga tecken på att vi befinner oss i ”världsens sista tider”. Undergången närmar sig. Rent objektivt har den heller aldrig varit närmare. Inte ens under digerdöden. Eller Förintelsen. Det går fortsatt utför, med accelererande hastighet.

Ett av barnen, den som i likhet med mig haft en extra tung vår, förstod direkt vad jag menade med min sinistra deklaration. Vi är därmed två i familjen som har utropat detta till den potentiellt sista sommaren. Det beror inte enbart på världsläget, vilket vore mer än nog för att knäcka vilken optimist som helst. Det är också så att min mamma, barnens mormor, har dött.

I augusti för ett år sedan for vi till Finland, hon och jag, för att hälsa på äldre släktingar som inte själva orkade resa någonstans. Mamma var spänstig och uthållig, som vanligt. Lite illamående, bara. Sedan blev det höst, och så vinter. I mellandagarna fick hon en cancerdiagnos. Mindre än tre månader senare satt jag vid hennes säng när hon tog sitt sista andetag. Jag förstod inte att det var det sista, för hon upphörde så omärkligt att finnas till. Samma overkliga känsla inför det oåterkalleliga hade jag när jag fem år tidigare satt vid min systers dödsbädd, något som jag skrivit om här.

De där korta månaderna innan mamma dog var på sätt och vis en bra tid tack vare att vi bor i Sverige och får så mycket för våra skattepengar. Särskilt är det tre inrättningar som jag vill hylla. För det första ASiH, avancerad sjukvård i hemmet, som är precis vad det heter. För det andra Försäkringskassan som betalade ut närståendepenning till mig. Och för det tredje hemtjänsten med personal från många länder. (Här vill jag också passa på att be om ursäkt för det passivt aggressiva meddelande jag satte upp på mammas ytterdörr. Förlåt!)

Men inget kan ersätta mammas närvaro i mitt liv. Delvis tror jag att det hänger samman med att jag tillhör den första generationen som måste fejka vuxenhet. När jag var barn kunde en 17-årig scoutledare uppträda som en omdömesgill, ansvarstagande person. Då trodde jag förstås att jag själv mycket snart skulle bli lika mogen och trygg. Nu är jag över 50 och fejkar varje dag att jag förstår mig på vuxenlivets alla krångligheter. Och jag klarar mig inte riktigt utan mamma än.

På något sätt inbillade jag mig nog att jag skulle kunna fortsätta att fråga mamma om sådant vuxna vet. Hur man gör saker. Typ saft. Hur gör man saft med hjälp av de där mackapärerna som jag tog vara på när vi tömde lägenheten? Hör de ens ihop? Och hur mycket vatten ska tomatplantorna ha? Jag vill inte googla och få ett svar i deciliter, jag vill lära mig av mammas rörelser när hon visar. Jag vill se handgreppen, hur hon gjorde för att trolla fram denna ström av saftflaskor, syltburkar, bröd och bakverk som regnat över mig likt manna sedan jag föddes. Denna ström av välsignelser som hastigt hejdats. Inte en enda gång hälsade hon på utan något i händerna, en gåva hon odlat, bakat, plockat själv. Jag blir aldrig sådan.

Det här är den första sommaren (och, som sagt, potentiellt även den sista) som jag rensat ett jordgubbsland. Tidigare har jag nog varit lyckligt omedveten om att det ens behövs eftersom mamma hade omsorg även om vår trädgård. Nu har jag lärt mig den hårda vägen att det tar en dryg timme att gå igenom min ynkliga jordgubbsodling och att andelen mogna, fina, av sniglar icke urgröpta jordgubbar därefter förhåller sig till ogräsvolymen som de underbart vackra högsommardagarna förhåller sig till dagar med storm, regn, hagel, åska, översvämning, kyla, snö, is och halka. Ovädret och ogräset vinner.

När jag för några år sedan önskade mig och fick ett växthus i födelsedagspresent var mammas torra kommentar: ”Och vem ska sköta det då?” Den gången blev jag lite stött men nu ger jag henne rätt. I mammas växthus skulle aldrig ogräset få ta över, inte ens om det var söta åkervindor. Ser ni brännässlorna inuti växthuset? De mår bättre än tomaterna. Inte ett enda gurkfrö grodde i år. Det är verkligen som i det där Göran Tunström-citatet: ”När mammor dör, då växer det sly överallt.”

Jag kan inte längre fråga henne om allt det bara mamma visste. Inte om sådant som hände förr, alla historier och talesätt som höll kvar kopplingen till förfäderna. Deras namn vittrar på gravstenar medan historierna om dem sjunker i glömska.

Också mitt eget liv lossnar i kanterna när inte mamma finns som ett ramverk. Ingen annan minns mitt hela liv, i detalj, från min första sommar till den förra. Den sommar som vi inte visste då var den sista.

0

Råttan, Jesus, Yoda och Siddharta

Det finns en fördel, men bara en, med att ha en våldgästande råtta i huset och det är att man slipper möss. Normalt har vi en strid ström av möss som smidigt tar sig in, tipp-tappar omkring ungefär som de små nissarna i ”Tomtarnas julnatt”, lämnar otrevliga spår efter sig och avslutar härjningarna med att gå i fällan.

Råttor går inte i fällor. Inte heller låter de sig skrämmas av blinkande och pipande skadedjursskrämmor, oavsett prisnivå på dessa manicker. Råttor är större, starkare och smartare än andra gnagare. Om människor vore gnagare så skulle vi vara kognitivt jämbördiga. Har jag bevis för ett sådant påstående? Japp. Vår senaste råtta hämtade precis vad den ville i vårt hem och forslade det till helt omöjliga ställen många meter bort. En tesked. Ett gigantiskt päron. Högar av solroskärnor. Linschips (lite nyttigare än vanliga potatischips). Tomater. Tomma förpackningar från före detta chokladkakor.

Det enda råttan först gick bet på var bananklasen, men den löste det genom att äta upp halva bananen på plats. Ett bananskal grävde den sedan fram i komposten och tog med sig till ett skåp i andra ändan av huset.

I en dryg vecka anklagade jag råttan (döpt till ”Brottar-råttan” av barnen på grund av ovannämnda styrkeprov) för att ha stulit fodralet till mina läsglasögon, komplett med putsduk. Jag föreställde mig att den skulle lägga sig att dö däri eftersom den helt säkert var medveten om att vi utöver frukt, grönt och snacks utfodrat den med gift och att den nu planerade för sin hädanfärd i en stilren, svart sarkofag av märket Björn Borg. Men så upptäckte jag att jag hade glömt mitt glasögonfodral på pianot när jag övade ”Nu tändas tusen juleljus” med yngsta dottern inför hennes blockflöjtsframförande på julavslutningen. Råttan var därmed avförd och utredningen nedlagd.

Innan råttan hastigt lämnade oss hämnades den genom att gnaga av elsladden till kylskåpet. Vi märkte det först flera dagar senare, när en liten julstädningsrelaterad manöver plötsligt fick kylskåpet att slockna. Vad gör vi nu med all julmaten? hann jag tänka. Ska vi bära ut den i snön? Tur då att maken är av det händiga slaget.

Själv hann jag inte engagera mig mer i detta för min mejlkorg svämmade över och hela systemet hotade att korka igen. Ungefär som med mössen när råttan är borta är det en strid ström av spam som letar sig in i min dator. Det är påstridiga erbjudanden om allt mellan kryptovaluta och sexuella tjänster (ofta på norska av någon anledning), det är säkerhetsvarningar och tjatiga hälsotips och hela skalan av lurendrejerier, från de riktigt korkade till de som nästan ser ut att komma från Postnord (om det inte vore för särskrivningen Post Nord).

Eftersom jag numera titulerar mig forskare får jag också notiser så snart en ”P Cederholm” (som alltså inte är jag) rönt uppmärksamhet för någon vetenskaplig bedrift. Förra veckan fick jag därför meddelande om att jag (eller egentligen den riktiga ”P Cederholm” men det vet ju inte e-postavsändaren) var ”mentioned by Jesús” någonstans i Spanien, i Valencia tror jag det var. Det kändes fint på något sätt, om än fullkomligt oförtjänt. I går gladdes mitt hjärta när jag genom samma förträffliga mejlservice upplystes om att jag var ”mentioned by Siddharta”, en annan vis och helig man. Visserligen kom omnämnandet från ett universitet i USA men det kändes ändå som om Buddha skänkt mig en fridfull tanke.

Man får göra som råttan, som oförskräckt lade vantarna (tassarna?) på det största päronet i skålen fast det inte var ämnat för henne, och ta vara på all frid man kan finna nu för tiden. Den här julen kantas dessvärre av oro och bekymmer (varav smittoläget är ett) och jag har egentligen inte tid varken att skriva blogg eller julstäda (emedan jag har 104 salstentor att rätta, vilket är vad mitt arbete går ut på snarare än att uträtta bragder vid forskningsfronten och förtjäna omnämnanden från vise män).

Jag skyller på tidsbrist när jag inte hjälper resten av familjen att leta efter kulorna till granen. Vi äger horder av glänsande julgranskulor och nu är de försvunna. Den här gången kommer jag inte att anklaga råttan, jag kommer bara att acceptera att julen 2021 inte heller blir som vanligt. Förresten har äldsta dottern virkat en söt Baby Yoda som nu dinglar i granen som något slags surrogat.

Se där! Jesus, Yoda och Siddharta, tre vise män till tröst i bister midvintertid. God jul!

0

Det omöjliga ligger bakom oss

Det kommer aldrig att gå!!!

Jag var 4 år och förtvivlad. Min far sprang böjd bakom cykeln och höll i pakethållaren för nu skulle jag lära mig cykla, trodde han. Ha! Alla andra människor klarade uppenbarligen att hålla balansen på två hjul, men för mig framstod detta efter det första tappra försöket som en fullkomlig omöjlighet.

Jag minns inte vad pappa svarade. Inte heller minns jag triumfen när jag plötsligt vinglade fram för egen maskin och tydligen kunde cykla i alla fall. Steget från omöjligt till genomfört kan vara försvinnande kort.

Känslan av uppgivenhet minns jag dock tydligt. Den har återkommit med långa mellanrum under livet och satt mig i kontakt med min inre 4-åring. Det är inte en särskilt konstruktiv eller logisk känsla och det går inte att resonera förnuftigt med den. Visst vet jag att alla andra barn har kommit till världen genom någon sorts lyckad förlossning, men när jag själv stått i begrepp att pressa fram ett barn har det verkat helt orimligt. Alla andra men inte jag.

Tillvaron är begriplig bara om man inte funderar så mycket på den. För hur i hela friden är det möjligt att nytt liv blir till hela tiden, att pyttesmå gurkor och tomater och paprikor tränger fram ur blommor som nyss inte fanns men som bevisligen vuxit ur de frön jag petade ner i jorden i våras?

Nu senast överväldigades jag av den där förlamande omöjlighetskänslan när jag skulle boka covid-vaccinering. Innan jag ens lyckats identifiera mig i appen med det löjliga namnet Alltid öppet krävdes det 12 sms, alla med olika koder. Därefter loggade jag in flera gånger varje dag, från tidigt på morgonen till sent på kvällen. Jag möttes av en lista på platser där andra människor uppenbarligen blev vaccinerade i en strid ström. Den närmaste vaccineringsladan ligger 2 kilometer härifrån och ska enligt uppgift i pressen ha kapacitet för tusen sprutor i dygnet, men för mig fanns aldrig någon ledig tid.

Parallellt med appandet började jag ringa. Telefonkön var ofta lång. Till sist svarade någon ung person och satte igång att höra sig för om mitt hälsotillstånd. Var jag allergisk? Nyvaccinerad? Fullt frisk? Gravid? I behov av tolk? Nej, nej, ja, nej, nej, men jag vill gärna boka en tid för vaccinering här där jag bor. Tyvärr, finns inga lediga tider. Men ring tillbaka i eftermiddag, i kväll, i morgon.

Den första jag talade med på telefon sa att appen inte fungerar. Hon sa det i en ton som antydde att detta var självklart, något alla kände till. Den sista jag talade med berättade i förtroende att hon hört talas om dem som utan bokad tid åkt till en vaccineringsstation, liksom på vinst och förlust, och lyckats snacka sig till en resttid. Men på en rak fråga om det var så jag borde göra kunde hon inte svara ja. Var det alltså omöjligt för mig?

Medan detta pågick blev personer som är fem år yngre än jag vaccinerade, sedan tio år yngre än jag, sedan femton år yngre. De visade glatt upp sina armplåster i sociala medier. Alla andra men inte jag.

Så, till sist, en ledig tid uppenbarar sig i Norrtälje, inte alltför långt hemifrån. Jag bokar den via appen. Det fungerar! Och ungefär samtidigt som Sveriges regering faller sätter en pensionerad sjuksköterska nålen i armen på mig. Efteråt firar min mor och jag med fika på Biltema. Hon har just hämtat ut sitt nya pass, jag har fått min första vaccindos. Vi är försiktigt hoppfulla inför framtiden. Den där som väntar efter pandemin och som nyss verkade helt omöjlig.

0

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑